Svenska kapitalets bidrag till det vita finland
Svenskt näringsliv och dess kapitalister hade stora intressen i Finland (och i Ryssland med för den delen). Några av de mest framstående var bl.a. L.M. Ericsson och AB Gasaccumulator. Det var alltså inte tal om annat än att den vita sidan i finska klasskriget skulle understödjas för att hålla arbetarna på mattan, o skydda profiterna. De svenska aktivisterna kunde alltså inkassera generösa bidrag till kampen mot de röda. Bland annat till att bygga upp en svensk elittrupp under namn Svenska Brigaden som sattes in i striderna i mars 1918.
Stora och fula fiskar
Listan kan göras lång på svenska bolag som gjort stora förluster till följd av inbördeskriget. Det gälle ASEA, AB Baltic, AB Gust. Carlsson & Co, AB Gunnar Frestadius, Hedborg och Strindberg, AB Pumpseparator, AB Salenius Verkstäder, J. Ståhl & Co, Baltiska Export och Importbolaget, AB Förenade tändsticksfabriker, AB Handel och Industri, Nordiska Kompaniet, Vinhandelsaktiebolaget Gustaf Wahlström & Co samt B. och E. Gerber.
Flera av de mer prominenta finlandsvännerna hade höga positioner inom näringslivet. Sven Palme var direktör för försäkringsbolaget Thule, Karl Langenskiöld var bankir, Carl Berg direktör i Trävaruexportföreningen och Johan Mannerheim hade samma position i skogsbolaget Kramfors, på vars kontor i Stockholm Finlands vänner bildades. Utrikesminister Hellner, som hotat att avgå om inte vapenexportlicenser för de vita godkändes, hade varit verkställande direktör i Trävaruexport-föreningen och styrelseledamot i Stockholms Enskilda Bank, ett Wallenbergföretag, dit han återvände efter statsrådstiden. I sina memoarer uttrycker han sina varma sympatier för de vita och att han var benägen att hjälpa dem så mycket som möjligt.
Svenska företag gick i borgen för ett lån i Sverige till Vasa-regeringen på 10 milj. kronor. Frans Kempe, VD i Mo och Domsjö, gick i spetsen med en borgen på 100.000 kronor. Uppgifter om att svenska staten skulle ha gått i borgen för lån till de vita i Finland har inte kunnat bekräftas. Någon sådan åtgärd torde inte ha förekommit från den svenska regeringens sida.
Frivilligrörelsen finansierades med insamlade medel, dels gåvor från näringslivet och dels insamlingar bland allmänheten. FV:s finansråd med uppgift att finansiera verksamheten, insamlade under beteckningen gåvor nästan 1.4 milj. kronor. Dessa pengar kom från näringslivet. Bland allmänheten, särskilt de mer välbesuttna, lyckades de uppbringa sammanlagt i det närmaste 290 000 kronor. Bland bidragsgivarna märks Ivar Kreuger (5 000 kr), som kan vara ett exempel på båda kategorier understödjare. Även i Finland samlades in pengar till FV. Enligt Boëthius donerades sammanlagt 250 500 mk och 10 000 kr från företrädesvis folk från den mer välmående borgarklassen, bl.a. fabrikör Karl Fazer. Pengarna användes till att bekosta Svenska Brigadens krigskassa, löner, försäkringar, värvningen och även stöd till hemkomna brigadister efter kriget.
