Sabotage och strejk vid ett löpande band
Jag jobbade i en typisk 40-tals fabrik komplett med avgasspyende skorstenar och allt. Vi var 1000 stackars jävlar som jobbade där. Tankebefriat arbete, med tusentals arm och handleds repetitioner per dag, för att producera en grundläggande industriprodukt.
Olycksfrekvensen var enorm. Skylten utanför fabriken berättade ”Det har varit ___ dagar sen den senaste olyckan”. Det hade varit för pinsamt att skriva ut de rätta i siffrorna. Nästan varje dag skedde en olycka. Det var tre skift om dagen och de flesta olyckor skedde när natten övergick till morgon. Tex. klockan 04:00 på morgonen precis efter man ätit sig halvmätt på automatens burk chili-con-carne. Sjuksköterskan jobbade bara under dagarna då ingen ändå blev skadad.
En gång fick en arbetskamrat sitt ben klämt i en maskin. Förmannen tog mig från bandet och beordrade mig att ta honom till sjukhuset – ambulansen var för dyr. Jag sprang och hämtade min bil och körde runt i stan och letade efter det jävla sjukhuset, som jag aldrig varit i, samtidigt som min polare jämrade sig i svåra smärtor. När vi kom fram hjälpte jag honom till akuten och de tog hand om honom. Man ska skriva på papper i kassan men när jag talade om varifrån vi kommit behövde jag inte skriva på någonting. Sköterskan talade om att ”Vi har ett öppet konto för ditt företag”.
Det fanns en fackförening på fabriken och avtalsförhandlingar pågick. Avtalet gick ut men fackpampen sa till oss att jobba utan avtal. Vi strejkade istället. För att förbereda strejken var vi tvungna att planera. Produktionen minskades kraftigt så att det inte skulle finnas något lager av färdiga varor. Det sista skiftet innan strejken lyckades åstadkomma myriader maskinstrul. Det var oförsiktighet… Kvalitetstestningsapparater började gå sönder. Låd-maskinerna sattes ur funktion och lim droppade över banden. Gaffeltruckar föll sönder och dess delar råkade försvinna. Med fabriken i kaos gick vi ut i strejk. Nästa skift var samlade vid huvudingången. De jublade och häcklade cheferna, nöjda med att inte behöva gå in i monstret till fabrik. Både företagschefen och fackpampen beordrade oss tillbaka till arbetet men ingen svek. Av 1000 personer gick kanske sju tillbaka till fabriken och vi fotade dem för ett framtida ”Hall of shame”.
Under strejken var företagsledningen desperata att få ut lagret till marknaden. Ofta råkade dock trasig betong bli dumpad framför grindarna och hindra vagnarna från att komma in. Trots avsaknad av formell strejkrätt (facket förklarade strejken olaglig) och arbetslöshetsstöd (företagets advokater såg till att det blev indraget) höll vi ut i en månad tills strejken var vunnen.
Svett vinner matchen åt Cykelbud
Att vara cykelbud i Seattle är ett rent helvete. Vi var tvungna att arbeta arslet utav oss, men vi fick åtminstone betalt per timme.
Företaget hade alltid låtit oss bära shorts. Och när vi blev tvingade att ha företagets T-tröjor så brukade vi klippa bort ärmarna. Men plötsligt en dag så beslöt företaget sig för att städa upp sin image, eftersom de arbetade med så stora kunder. De började tvinga oss att bära långbyxor och tröjor tillverkade i lufttätt material, vilket var helt sjukt. Försök att cykla 15 kilometer i uppförsbacke iförd långbyxor!
Alla vi cykelbud bestämde oss för att det här inte kunde fortsätta. Vi beslöt oss för att inte tvätta våra arbetskläder och att vi skulle ha samma kläder på jobbet varje dag. Vi förstod också snabbt att den höga värmen som byggs upp under ett cykelpass, kombinerat med rätt mat, leder till att man fiser hela tiden. Så vi listade ut vilken typ av mat som framkallade värst explosioner, och så fort vi var på någon stor kunds kontor så fes vi. Du kan ju föreställa dig hur det såg ut när en utav oss stod i en hiss tillsammans med 10 affärsmän i dyra kostymer. Våra kläder stank, vi själva stank och inom en månad så hade vårt företag fått tillräckligt med klagomål från kunder för att låta oss bära shorts igen.
5-2=5 på transformatorfabrik
När jag jobbade i en transformator fabrik fick jag uppleva hur vi arbetare blev utsatta för den avhumaniserande ”vetenskap” som kallas MTM . Genom formler och datorer ska tidsåtgången för arbetsuppgiften bestämmas. Varje dag skulle vi lämna in antalet och typen av byggda transformatorer och i veckoslutet fick vi en datorgenererad analys av vår effektivitet. Om vi producerat mer än beräknat fick vi en glad gubbe på utvärderingen medan en ledsen gubbe betydde att vi, enligt datorn, inte jobbat tillräckligt hårt.
För att få någon som helst kontroll över denna odrägliga situation, särskilt i avsaknad av fackförening, var vi tvungna att åstadkomma en sammansvärjning bland arbetarna. Jag och killen jag kände bäst började med att komma överens om att minska produktionen av en transformatortyp. Vi lämnade in ungefär samma antal som våra arbetskamrater. Efter några ledsna gubbar på våra utvärderingar och samtal med chefen tvingades företagsledningen anpassa tidsnormerna efter produktionen. Ledningen hamnar i dålig dager om man alltid producerar under produktionsmålen. Anpassning gjorde att vi åter producerade runt 100% av produktionsmålen. Denna seger uppmuntrade andra arbetskamrater att göra samma sak, med lika framgångsrikt resultat. När vi lärt oss utföra jobbet snabbare kunde vi överproducera och spara transformatorer i våra skåp. Dessa kunde vi sedan använda om vi ville ta det lugnt en dag eller om någon kamrat behövde några för avlastning. Vi fick mer pauser på jobbet samtidigt som vi fortfarande, i ledningens beräkningar, producerade efter produktionsmålen.
Sabotage på Annananasfabriken
På Honolulu börjar de flesta arbeta på Dole Pineapple direkt efter Highschool. Precis som mina morföräldrar, blir de ofta kvar där resten av livet. Om du inte har någon form av utbildning är det svårt att hitta något annat jobb på Hawaii. Jag måste säga att de flesta såg det som ett skitjobb. Jobbet var hårt och fabriken varm och bullrig. Ingen gillade det. Cheferna behandlade oss som skit och för att inte uppvärdera oss omplacerades vi hela tiden så att man aldrig blev riktigt duktig på någon av arbetsuppgifterna
Jag arbetade vid en maskin som tar skalet av ananasen. Jag jobbade också där burkarna förslöts och med att kontrollera vikten och innehållet i slumpvis valda burkar.
Skalmaskinen var förmodligen den minst slitiga. Vi jobbade i regel tiotimmarsskift vilket ledde till att många arbetskamrater brände ut sig. Det största problemet var folk som somnade och fastnade med händerna i maskinen. För att motverka detta försökte vi få fler pauser (vi hade bara två raster per skift). Detta åstadkom vi bland annat genom att skicka en ananas i fel riktning eller skicka in en handske i maskinen. Detta fick till följd att hela maskinen stannade. Om skalningsmaskinen sätts ur funktion kan man inte skära ananasen och om man inte kan skära kan inte bandet fortsätta gå. Hela produktionen upphör. Det tar minst tre timmar att fixa så man får åtminstone tre timmars betalning utan att göra någon nytta.
Det var bara en chef vid burkförslutningen och den arbetsstationen är så stor att de bara kunde kontrollera oss en gång i timmen. Vi kunde enkelt trycka på fel knapp och få juicen att hamna i fel behållare eller ändra nivåer så att allt svämmade över. Cheferna var tvungna att stänga av maskinen för att ta reda på var felet låg.
Ungefär fem av oss arbetade i olika skift med att kontrollera kvaliteten. Vi brukade samla ihop ananasen som skulle testas, ta med den till ett särskilt rum, sitta där och lyssna på radio för att sedan kasta bort testexemplaren. Detta var ganska vanligt.
Vi åkte aldrig dit och jag känner inte till någon som fått sparken från Dole. För det första är det otroligt billig arbetskraft och företaget tjänar stora summor på våra tiotimmarsskift. Det var så lätt att göra fel att cheferna aldrig visste om vi gjort det med flit eller inte men alla som jobbade visste att folk gjorde fel med flit. Man välkomnade pauserna. Det vore dumt att inte göra det och man skulle blivit utesluten ur gemenskapen om man inte gjort det.
Medbestämmande genom sabotage
Efter att ha varit en del av den unga arga arbetskraftsreserven under 90-talets massarbetslöshet och varvat socialbidrag med olika meningslösa »aktivitetsåtgärder» och praktikplatser för svältlön sedan jag slutade skolan så började jag jobba i en godsterminal. Efter en omstrukturering av arbetsprocessen befann oss plötsligt i en ny tillbakatryckt situation. Den ökande arbetspressen och monotonin innebar ett omedelbart fysiskt hot – faran för arbetsskador och förslitning var akut. I denna något desperata och förvirrade situation tvingades vi organisera upp vårt motstånd från en ny grund.
Ingen av oss gillade att stå på fasta platser vid bandet och därför jobbade vi slarvigt och hårdhänt med de nya dataanslutna scannrarna. Det dröjde inte länge innan de började glappa i sladdarna, ett glapp som ju kunde förbättras tills de var obrukbara. På så sätt kunde vi återgå till våra gamla mobila handscannrar och röra oss friare i terminalen mer oberoende av bandets tempo och den fasta flödesstrukturen. Dessutom visste vi sedan gammalt att de bärbara scannrarna raderades om man tappade dem i marken. Det innebar att om man redan vid arbetsdagens början visste att scannern skulle gå i golvet så behövde man inte jobba så noga med den. När vi ändå tyckte att arbetspressen började bli ohållbar så kunde den centrala databurken vid maskinen få sig en kyss med en låda eller liknande som råkade passera, så slogs hela den ut. Då kunde vi bortse från bandet och helt enkelt bara flytta gods fritt genom terminalen och återigen jobba i gäng, i ett verkligt arbetslag.
Med fantasi och fräckhet gick det alltså att gå runt systemet och återta kontrollen över arbetsprocessen. Företagets vinster gick så klart åt helvete när inte godset kunde vägas och mätas. Ingen av oss anställda som tidigare dragit in någorlunda vinster lyfte ett finger för att ta något verkligt ansvar. Han som tidigare varit den flitigaste arbetsmyran av oss pratade nu om att företaget inte var något annat än ett koncentrationsläger. Av ledningens så finurligt uttänkta arbetsorganisationen återstod bara kaos. De ansvariga chefernas huvuden rullade.
— — — —
Flera av dessa små berättelser är tagna ifrån prole.infos fina inscanning av Sabotage in the American Workplace.
Någon är översatt av maska.nu från ovan nämnda bok.
