Smålan, A.J: Vandringar och strider
Efter att i mycket unga år tillsammans med sin far lurats att bli strejkbrytare i Skåne får den unge Smålan upp ögonen för den organiserade kampen mot arbetsköparna och kapitalismen. Han agiterar tidigt för strejken som arbetarnas vapen och blir med tiden aktiv i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet - det som 1917 i princip blir Vänstersocialisterna - och Textilarbetarförbundet. Han är med och bildar fackföreningar både på sina egna arbetaplatser och som facklig organisatör på andra arbetsplatser. Han byter arbetsplats ofta då han med jämna mellanrum slutar i bråk med ledningen eller får sparken för hans socialistiska aktiviteter. Han knogar i många städer. Dock utspelar sig en stor del av berättelsen i Göteborg och på textilfabriker i staden. En lite längre period, bland annat under storstrejken, knogar han också i Åby utanför Norrköping. Och ibland är han arbetslös, runtresande agitator.
Smålan knogar, kämpar och agiterer. I bokens slut framstår storgubbarna inom socialdemokratin allt mer som fiender medan han hela tiden håller ett kamratligt avstånd till "anarkisterna" bland Ungsocialisterna och SAC. Framförallt är boken en kavalkad av knog, arbetsplatskonflikter, organiseringsförsök och det tidiga 1900-talets socialism. Brydderier om rörelsens tidningar, riksdagsval, strejker, strejkbrytarfrågor, halvsvält under strejker, kravaller, fängelsestraff (Smålan själv sitter en vecka på Härlanda efter kravaller i samband med Hamnarbetarstrejken 1908)och spektakulära kollektiva stölder återkommer i boken. Storstrejken - känslan av att ta makten i dess början, hoppet den sände ut över Europa, svälten under den, den smärtsamma återgången och förföljelserna som följde ges naturligt nog en hel del plats.
En mycket läsvärd skildring av författarens och vår historia. Ibland är berättelserna till och med så spektakulära att man undrar om han inte skarvar lite på sanningen.
Boken följs av Gesäll i fyra länder och Storm och dyningar.
Utdrag ur boken
Några snabba referat från mossen och bygget där han knogar som barn
Det dröjde inte länge förrän vi kom överens om att göra en framstöt hos rättaren, som hade uppsikt över mossen. Vi gick till honom alla tre på frukostrasten och då han inte ville ge oss femton öre i timmen hotade vi att gå hem. Rättaren avvisade emellertid våra krav samt vände sig i stället till pojkarnas far som stod i graven och som nu slöt upp på rättarens sida samt lovade båda sina pojkar "raffelbuljong" om de inte ville foga sig. Detta var mitt försts försök att organisera strejk.
Jag slutade emellertid och började vid fabriken som hantlangare åt Borås-Andersson och min far, vilka murade skorstenar och bakugnar i de bostäder som bolaget byggde. Jag var tegelbärare åt de båda och arbetstaken var inte tillnärmevis så hög som i mossen. Torsparen Elof var bruksbärare och fastän han själv också måste blanda och röra ihop bruket hade han ändå god tid för privata göromål.
Flertalet av arbetarna hade varit anställda några år hos det stora bolaget och jag fick snart lära mig, att det finns två slags moralbegrepp för samma sak. I skolan hade jag lärt, att själa var en stor synd, men här fick jag av arbetskamraterna lära mig, att själa och själa ändå inte är detsamma. Varenda arbetare som jag kom i beröring med "stal" någonting från bolaget om han hade möjlighet till det, utan att ens för ett ögonblick anse sådant för oriktigt, men det kallades inte stjäla.
Elof, som hade ett torp i närheten, brukade smyga sig in i skogen med plankor, bjälkar och hela rullar med takpapp, ty han behövde detta material för att snygga upp sitt förfallna torp med. Varje kväll när han gick hem hade han en stor börda på axeln att släpa med. Själv tillägnade jag mig på mycket kort tid hans betraktelsesätt och sedan hjälpte jag honom skaffa undan takpapp, plankor, verktyg m.m. De övriga på bygget liksom basen, Borås-Andersson, kände till våra förehavanden men ingen sade ett ord om saken. Det var som om alla dessa männisor, vilka blott instinktivt var klassmedvetna och aldrig hört ett ord om socialismen, kände med sig att bolaget bestal dem på deras arbetskraft och att de således var i sin fulla rätt, omde på detta sätt tog igen en ringa del av det som bolaget dagligen tog från dem.
Trist klimat när han knogar som springpojke i Halmstad
Här fanns inte den minsta sammanhållning och om "herrn" av någon anledning hade skällt ut någon av oss, så kände de andra djup tllfredställelse att inte ha varit offret och berättade skadeglatt för varandra att "den där han står inte högt i i 'herrns' ögon..."
Tydligast kom denna mentalitet till synes på julafton, då samtliga anställda var bjudna till julfest i stora salen hos "herrskapet". Vid jullekarna efter maten när vi skulle lösa gåtor och panter satt här ett stort antal uselt avlönade arbetare och pikade varandra inför arbetsköparen för ådagalagda fel och brister i arbetet.
Maskinisten sov hårt coh som Klnker hade svårt att väcka honom på morgnarna, hånades han som sjusovare, kusken Birger hånades för att han grät när det fattades pengar i dagskassan och kusken Persson pikades för påstådd oärlighet mot företaget. Så satt dessa stackars människor och klädde av varandra inför den överordnade och jag som lärt mig en annan moral bland industriarbetarna skämdes å deras vägnar och mådde riktigt illa.
Finska textilarbetare får nog:
Jag hade varit på Oskarsström ett par veckor när en händelse inträffade som väckte stort uppseende och som hela byn hade hjärtligt roligt åt. De finska flickorna i spinneriet ansåg sig lurade på ackordet och då de inte fått rätt hos spinnmästaren tog de fatt i direktören när denne gjorde en rond genom fabriken, vräkte ner honom i en av garnvagnarna vilka bestod av två meter långa och djupa lådor för transport av spolarna. Ett tjogtal kraftiga kvinnoarmar tryckte ner honom i det illaluktande garnet samt höll honom kvar där medan de i triumf körde honom genom hela fabriken. Det var en mycket slokörad herre som sedan smög sig ut genom maskinrummet och därifrån över gården till kontoret, men några timmar senare kom länsman Springare, den mest hatade mannen i hela byn, och anställde långa förhör varefter ett tjugotal finska flickor avskedades och hemskickades.
På samma fabrik - Axel de la Nietze har spottat på den frikyrklige Romedal som har baktalat fackföreningen. De båda är nu inkallade på förhör hos chefen:
-Hur faen kan Romedal påstå att jag spottat på honom? Jag bad er lugnt och hövlitgt att sluta upp med ert skvaller mot fackföreningen, men något annat var det aldrig tal om. Ville jag verkligen misshandla er så skulle det väl vara en lätt sak att göra detta en kväll någonstans utanför fabriken, men var pch en som känner mig vet, att jag alltid uppträder sakligt och behärskat och aldrig använder mig av sådana medel!
Romedal fäste sig här särskilt vid de la Nietzes yttrande, att han kunde misshandla honom nån annanstans och svarade förskräckt:
-Ja, det vill säj, ni slog mej ju inte och spottade inte precis heller men ni sa att jag inte var värd...
Om ungsocialister som tvångsansluts till SAP genom LO och nu närvarar på sossarnas möte
Ungsocialisterna hade många flitiga och oförvägna debattörer. En av de mest talträngda var svensk-finnen Lähto, en stor lång hamnarbetare som gick omkring i manchesterbyxor, röd sammetsväst, slokhat och pincenez utan glas. När han kom upp i talarstolen burkade han meddela, att han i samband med kvällens möte kom att tänka på den eller den saken varför han tagit med sig ett antal tidningsurklipp som han föredrog tills publiken ingrep med protester.
-Sätt dig och håll käft, Lähto!
Håll käft själv, jag är medlem liksom ni andra och har väl rätt att säga min mening. Du kan ju begära ordet om du vill!
Och så läste Lähto under protester om humbugen med den kristna religionen. Det var sådana saker som att de kristna i Italien hade hela korgar med tänder, som sades härstamma från Jesus, och hyvelspån från Josefs snickeriverkstad. Vidare sades de katolska prästerna förevisa flaskor som innehåll den helige Josefs andedräkt och den tyska staden Aachen förevisade man de smutsiga lindorna efter jesusbarnet.
När de äldre socialdemokraterna förebrådde ungsocialisterna sådant och framhöll att de uppehöll mötena och drog ut på tiden, fick de till svar att de kunde göra slut på det när helst de ville genom att upphäva tvångsanslutningen till partiet.
Det gemensamma brödet i Göteborg
Bland bageriarbetarna fanns det särskilt många ungsocialister och vi brukade komma överens med dem att de skulle låta fönstren mot Långgatan eller Husargatan stå på glänt på natten. Då gick vi dit och någon av de längsta steg upp på fönsterblecket, räckte in handen och tog några limpor på de närmaste hyllorna. En sjöman som var särskilt kallblodig gick t.o.m. in på bageriet där ha tog en stor plåt med läckra nybakta bullar som han bar ut till oss. Vi delade bullarna som efter bakningen hängde samman, så att vi hade riktigt breda gördlar med varmt bröd kring livet under den knäppta rocken, när vi på morgonen stegande in för att förtära så mycket vi orkade av bullarna.
Ingen hyste några moraliska betänkligheter mot detta tillvägagångssätt, även om vi väl visste att et stod i strid med lagen, men det var det av oss avskydda kapitalistiska samhällets lag och inte vår. Detta samhälle utestängde tusentals av oss från arbete som tvingade oss till svält och tiggeri, medan det samtidigt vräkte ut pengar på mat och brännvin åt de importerade strejkbrytare som tog brödet från svenska arbetare. Vi tog ju heller inget bröd för att roa oss eller förtjäna pengar på det, utan blott för att stilla den värsta hungern.
När stiderna vid hamnen ebbat ut företog några av oss en färd söderut i hopp om att finna någon slags sysselsättning. Trots vår ungdom stod ju många av oss på svarta listan och hade ingen utsikt att få sysselsättning i vår hemstad. Som vi inte hade pengar till biljetter tog var och en av oss en "gördel" med bullar kring livet varefter vi lugnt gick omord på en västkustångare som gick söderut. Det blev stor uppståndelse när styrmannen ,åste meddela kaptenen att vi inte ville lösa biljetter.
Än värre blev det när kaptenen från bryggan såg oss sittande på mellandäck åtta man kring ett par lårar där vi förtärde våra medförda bullar till det kaffe som vi köpt av restauratrisen. Styrmannen som kom förbi mumlade vresigt något om att vi tycktes ha pengar till kaffe men inte till biljetter vartill Hassel svarade:
-Det vesste du kamrat! Kaffet är möcke bättre än biljetterna!
