Orwell, George: Vägen till Wigan Pier

Vägen till Wigan Pier (The Road to Wigan Pier) gavs ut 1937. I början av 1936 fick George Orwell i uppdrag av den socialistiska bokförläggaren Victor Gollancz på Left Book Club att skriva en skildring av fattigdomen bland arbetarklassen i norra England efter den stora depressionen. Den första halvan av boken är en verklighetsskildring av de sociala förhållandena som Orwell träffade på under sina rundturer i Lancashire och Yorkshire. Han hänger med gruvarbetare och beskriver deras vardag i slit och släp. Han zommar in på massarbetslösheten bland arbetarna och fick tydligen en massa hjälp via sina kontakter i N.U.W.M.

Den andra halvan av boken är en lång essä i vilken Orwell berättar om sin uppväxt och sin politiska utveckling. Det är brännande kritik mot snobbar, litteraturkritiker, insnöade marxister och sandaljesusar inom rörelsen. En revolutionär socialistisk rörelse sätts som enda motmedlet mot en framtida fascism. Han ger sig även på socialisternas oreserverade maskindyrkan, stöd till sovjet och verklighetsfrånvända tes travande. Vad hände med friheten och jämlikheten som är socialismens kärna frågar han sig. Orwell ser socialisterna som det största hindret för en socialistisk rörelse. Har har fokus på medelklassen eftersom det är därifrån han själv kommer. Om inte medelklassen vins över till socialismen så kommer de flockas till fascismen och göra den till en massrörelse. Gollancz fruktade att den andra halvan av boken skulle göra läsarna vid Left Book Club upprörda, så han lade till ett förmildrande förord innan boken gavs ut. Detta gjordes bakom ryggen på Orwell som då befann sig i Spanien.

Ibland tittar jag på en socialist -- den intellektuella, broschyrskrivande sortens socialist, med sin pullover, sitt orediga hår och sina Marxcitat -- och undrar vad fan hans motiv egentligen kan vara. Det är ofta svårt att tro att det är frågan om kärlek till någon överhuvudtaget och särskilt till arbetarklassen, som ju han står mest fjärran av alla människor. Det underliggande motivet för många socialister är, som jag tror, inget annat än ett sjukligt ordningssinne. det nuvarande tillståndet besvärar dem inte så mycket för att det är skuld till så mycket elände, än mindre att det gör friheten omöjlig utan för att det är oordentligt; vad de i grunden önskar är att reducera världen till någonting i stil med ett schackbräde.