Karnstedt, Torgny: Slamfarmen
Bokens jag är Åke Andersson. En ung kille som inte riktigt vet var han är på väg. Hänger mest i parken med de andra flummarna. Dricka öl och röka lite holk. Livet står stilla men är ganska skönt ändå. Arbetslösheten är total för stadens unga. En dag springer han in i ett gäng skådespelare som sätter upp en föreställning i stan. De vill förändra världen. Väcka arbetarklassen osv. En av snubbarna i gruppen lurar ner Åke till Helsingborg där det ska finnas ett soft jobb som scenarbetare och lägenhet. När Åke anländer visar det sig att lägenheten är en äcklig skrubb och scenarbetet inte längre finns. Skådespelarsnubben har istället tänkt sig att han ska jobba på Lidboholms fosforsyrafabrik. Skådespelarn verkar se Åke som potentielt arbetarklasskader. Ett lovande ämne som skall injiceras i fabriken och bygga revolutionen. Skådespelarns o hans kommunistpolares drömmar om revolution som ska lyfta dem till makten.
Åke blir sne fixar egen lägenhet och säger upp bekantskapen. In på fosforsyrafabriken tvingas han ändå. Man behöver ju stålars för att överleva. Boken handlar om det omänskliga arbetet i gaser och dam. Åke är nämligen grovarbetare och får rensa ur cisterner, slamtankar och ledningar. Syrakristaller, kalk och annat bös måste slitas bort med slägga och spett. Skyddsutrustningen är helt undermålig och varje dag ligger olyckan på lur. Syran fräter hål på kläder och hud. Gaserna går ner i lungorna och fuckar upp huvud och mage. Hela fabriken är konstruerad på idiotiskt sätt vilket bara leder till mer olyckor. Ledningen och förmän kämpar ständigt mot krav på bättre rutiner och skyddsanordningar. Företagsläkaren sitter i bolagets knä och kommer mest med bortförklaringar. Folk får cancer och andra sjukdomar. Rädslan för att själv bli obotligt sjuk finns där hela tiden. Alla tänker att de måste därifrån.
Boken går igenom fabrikstillvarons misär när den är som värst. Hur arbetarna hela tiden trycks ner i skiten. Hur kapitalet ständigt kämpar för att göra större profiter. Åke vaknar under berättelsens gång allt mer upp för hur saker o ting hänger samman. Händelser från tiden vävs dessutom naturligt in berättelsen. Städerskestrejken, katastrofer vid andra fabriker som SAAB i Linköping, demonstrationerna i Båstad mot tennismatchen mot chile och vietnamkriget fladdrar förbi och sätter stämmnigen.
Åke hittar och överlever skiten genom kärleken, kamraterna, fotbollen och tankar om uppror. Så här skriver Författaren själv om sin bok:
"Var kursledare i skapande dramatik en kortare tid innan jag fick arbetare som grovrensare på Boliden Kemi. Ett jävla skitjobb, men fotboll, kamrater, politiska aktiviteter, solidaritetsaktioner, kulturarbete och min sköna motorcykel fick tillvaron att lyfta. Bodde i kollektiv. Jag skulle vara med och förändra världen.
Återkomsten till fabriken efter tre veckors semester blev en stjärnsmäll. Men jag reste mig på nio och började skriva dagbok för att stå ut. Antecknade allt av värde och lite till. På köpet utvecklade jag ett eget språk.
Två år senare hade jag en tillfällig nattgäst, Lasse Strömstedt, f.d. kåkfarare. Han läste min dagbok och utbrast: ”Det här är ju rena dynamiten. Den ska inte stå och samla damm i din bokhylla”. Han gillade mitt sätt att uttrycka mig. ”Mitt uppe i skiten fanns en humor och ett ställningstagande för arbetarklassen som förde tankarna till de bästa av våra arbetarförfattare”, ansåg han.
Dagboken följde med Lasse till Stockholm och till bokförlaget Prisma. Jag uppmanades att skriva en roman. Det blev Slamfarmen, stor succé och ett himla liv."
Torgny var tjugofem år när den kom ut. Boken fick stor uppmärksamhet och såldes i närmare 65 000 exemplar.
