Johansson, Ingemar: Strejken som vapen

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Johansson ingemar-strejken som vapen.gif

Strejken som vapen, fackföreningar och strejker i Norrköping 1870-1910, är en akademisk avhandling av historikern Ingemar Johansson. Trots att den är akademisk (författaren hänger upp sin metod på ganska handfast, om dock lite bajsnödig, teoretisk grund) så innehåller den en hel del intressant fakta. Han har begränsat studien till att behandla tiden för det första genombrottet för arbetarrörelsen fram till och med dess stora nederlag under storstrejken. Författaren försöker reda ut vilket utrymme rådande maktförhållanden gav hantverks-, fabrik och grovarbetarna att organisera sig och hur de försökte bryta arbetsköparnas motstånd mot den fackliga organiseringen.

Eftersom avhandlingen utgår från en materialistisk grund så lyckas författaren skissa upp en ram för att förstå skeendena. Hantverksarbetarna hade starkast position i produktionsprocessen (full kontroll nästan med en marginell mekanisering av arbetet) och kunde därmed tidigast och på sina håll ganska framgångsrikt driva genom sina krav och få fackföreningen accepterad. Hantverksmästarna var splittrade och kunde en efter en nötas ner genom roterande strejker. Å andra sidan var arbetarna splittrade på många små arbetsplatser vilket var till deras nackdel ibland.

I och med att Norrköping var ett av textilindustrins starkaste fästen så var stadens industri väldigt enkelriktad och textilkapitalisterna var/blev snabbt välorganiserade. De bildade en fast front mot arbetarnas försök till facklig organisering och anslöt sig tidigt till de stora arbetsgivarförbunden vilket gav dem extra tyngd. Dessutom var mekaniseringen långt driven i industrin med en stark uppdelad arbetsprocess vilket gav arbetarna mindre kontroll över arbetet och gjorde dem därmed svagare. Dessutom bidrog arbetsdelningen till att splittra arbetarna på flera olika sätt. Konflikter mellan olika avdelningar eller mellan könen där det rådde ett konkurrensförhållande mellan manliga och kvinnliga arbetare. Just könsperspektivet är en av avhandlingens styrkor för övrigt. Enligt Ingemar så beror fackföreningens sena genombrott i textilindustrin på att fackföreningarna mest tog tillvara på männens intressen och kvinnorna fick ta till andra kampmetoder för att nå sina mål. Den fackliga rörelsen var alltså för det mesta ganska svag i textilindustrin (med undantag för kortare perioder med stor medlemstillströmning).

Grovarbetarna var de som hade de sämsta förutsättningarna, iaf "på pappret", för att organisera sig. Säsongsarbete under ovissa förhållanden där de flesta lätt kunde bytas ut eftersom de yrkesfärdigheter som behövdes begränsade sig till styrka och uthållighet. Vad det gäller de kommunalt anställda så verkar det i de flesta fall ha stämt. De var en av stadens svagast organiserade grupper som fick jobba under dåliga arbetsförhållanden. Däremot så var hamnarbetarna en av stadens mest välorganiserade. Så väl organiserade att de vid 1900-talets inbrott de facto tagit över driften av hamnen. De hade genom att bilda ett eget kooperativ och snabba plötsliga strejkaktioner lyckats krossa stuvarbasarnas firmor. De bestämde genom fackföreningen vilka som fick jobba och hur mycket. De hade lite bättre materiella förutsättningar än kommunens grovisar men framförallt så hade de skapat en motkultur med stark solidaritet som gav dem möjlighet att organisera sig trots dåliga förutsättningar. Sågverksarbetarna hamnar i någon form av mellanställning mellan de två först nämnda grupperna av grovarbetare. De lyckades organisera sig väl fackligt men aldrig till den grad att de lyckades ta över organiseringen av arbetet.

Ingemar är lite så där akademiskt förvånad över att anslutningen till storstrejken är så total bland stadens arbetare. Den är inte i närheten av vad den fackliga organiseringsgraden över huvud taget (I textilindustrin är anslutningen nästan total och bland andra grupper uppåt en 70%). Han pekar på att det inte bara går att titta på "objektiva" materiella förutsättningar för att förstå sambanden eller att arbetarkollektivets stridbarhet är den samma som den fackliga organiseringsgraden.

Det finns fler intressant perspektiv i avhandlingen (arbetsgivarna ville ha och drev på för kollektivavtal på riksnivå och en bibehållen men tyglad fackföreningsrörelse tex) men man får så klart en massa akademiskt snurrande på köpet. Är man intresserad av ingående beskrivningar av facklig organisering är den matnyttig.