Fem dagar i juni är skriven av
Stefan Heym och handlar om
upproret i Östberlin 1953 under
DDR regimen. Huvudperson är den gamle fackkämpen Witte. Regimen har bestämt sig för att öka produktiviteten och har satt samman en reform som skall svetta musten ur arbetarna. Högre priser på livsmedel och höjda normer. Dvs mer arbete till mindre eller samma betalning. Det är den 10%-iga höjningen av normerna som skapar allra mest vrede. Witte inser det omöjliga i situationen. Hur snacket går på arbetsplatsen. Snacket om strejk. En strejk i arbetarstaten! Witte försöker övertala kamraterna i partiets ledning på fabriken om allvaret i situationen. De andra politrukerna tycker dock att Witte arbetar mot partiet, ja tom bedriver uppvigling. Han hinner med att försöka lugna arbetskamraterna något men sedan körs han ut ur fabriken av de misstänksamma partikamraterna. Witte vet inte vart han står. Å ena sidan så bygger man ju socialismen å andra sidan så behandlar partiet arbetarna som skit. Han kämpar för att lugna arbetskamraterna samtidigt som han trycker på för att normerna ska dras tillbaks.
Samtidigt så underblåser väst´s propagandaapparat och agenter upprorsstämningen. Med förhoppningen att själva kunna lägga DDR under sig. Ett spel mellan stormakterna, herrarna. Flera av de andra huvudkaraktärerna i berättelsen har kontakter med eller är västagenter som försöker styra folks missnöje efter västs pipa. Många människors medvetande och självaktiva uppror försvinner i turerna mellan svettiga kommuistpampar, fackfunktionärer, fega arga arbetare och västagenter. Det intressanta med berättelsen är väl Wittes kluvenhet mellan sina arbetskamrater och partiet.
