Mediabranschen är en av de mest utsatta branscherna när det kommer till organisering och motstånd. Till stora delar beror det på att det är en attraktiv bransch med relativt kort utbildningsperiod, medelklassinriktning och ingen direkt militant historia. Ett av de riktigt stora problemen är omflyttningen och bristen på fasta arbetsplatser och den stora tillgången till arbetslösa journalister. Samtidigt måste man erkänna att graden av ideologisk skolning troligtvis är hög bland journalister och mediearbetare.
Det tidningsförlag som jag under ett och ett halvt år arbetade på är den värsta arbetsplatsen jag varit på, vilket till stor del berodde på ägaren. Jag vet inte om det är ovanligt med så dåliga förhållanden som vi hade, men jag misstänker att vår arbetsplats var extrem, men för den skull inte unik. Ägaren var i alla fall en man i trettiofemårsåldern, med mycket pengar och en människofientlig attityd. Vi brukade skämta om att han valde mellan att driva ett företag och att bli bankrånare. Han var välbyggd, alltid iförd designerkostym, rakat huvud, guldklockor och med en av de mest skräckinjagande personligheterna man kan tänka sig. Han utstrålade makt och självsäkerhet. Dessutom visade det sig att han var rasist och sexist.
Vi hade en naiv illusion om att personer skulle uppmuntras till engagemang. Att det åtminstone skulle finnas en ”repressiv tolerans” som i andra institutioner i samhället. Det vill säga att man låter radikalerna hållas som ett alibi så länge det inte blir för störande.
På kontoret i centrala Göteborg fanns ett antal säljare med olika typer av anställningsformer, ekonomisk personal, en sekreterare och en kvinna med någon typ av handikapp som fick sin lön från bidrag och som även utnyttjades som städare hemma hos ägaren. I redaktionen ingick en redaktör, layoutpersonal och ett fåtal journalister på timlön. Resten av journalisterna arbetade som frilansare.
Redan från början var det uppenbart att arbetsplatsen var en problemhärd. På väggarna hängde motivationsplanscher som var ett hån mot oss som arbetade där. ”Förlora aldrig en kund”, ”Ingen belönar en negativ attityd”, ”Varje nej är ett steg närmare ett ja” osv. Det fanns också en del personalfoton. En snabb jämförelse mellan mina arbetskamrater och ett halvår gammalt foto avslöjade att knappt en tredjedel var kvar.
Jag fick ett eget bås efter några frilansjobb och arbetet bestod av en blandning mellan copywriting och journalistik. En del artiklar fick man fria händer med och andra var köpta av företag. När jag började sparkades samtidigt en kvinna. Hon var utbränd och arbetade dåligt. Man försökte få det att se ut som att jag tog hennes plats, men båda av oss arbetade per artikel och för tillfället var det gott om arbete. Det var ett sätt att försöka splittra oss och testa om jag var skrupelfri. Jag vägrade erkänna resonemanget och hävdade att om de sparkade henne på grund av mig så kunde det vara. Jag ville inte ta någons jobb. Det visade sig att det bara var tomt prat och att hon fick sparken oavsett. Nästan samtidigt fick även en annan av journalisterna sparken, troligtvis för att han var svart. Ägaren kallade honom för bongoneger, på det månadsmöte som följde.
Ganska snart insåg jag att situationen var bedrövlig. Inga avtal, ingen löneutveckling, ingen trygghet, sexuella trakasserier (ägaren sa till de kvinnliga anställda vad han tyckte att de skulle ha på sig för kläder och vad som var sexigt, och därtill skickade han ut porrbilder till samtliga anställda). Fördelen var att konflikten var tydlig. Väldigt få gillade chefen.
Efter att jag arbetat ett halvår och försökt intressera allt fler för fackliga frågor kallade jag till ett tvärfackligt möte. Oavsett vilket fack man tillhörde var man välkommen att diskutera arbetssituationen. Mest akut var det för grafikerna, som hade flera hundra timmar arbete övertid som de riskerade att inte få ersättning för. De var också de mest stridsberedda, men också sönderstressade och minst troliga att stanna kvar. Inga av säljarna blev kallade till mötet, eftersom de inte ansågs pålitliga. Bland dem fanns bland annat en Sverigedemokrat, som faktiskt senare tog strid för bättre förhållanden (och sa att ”facket är den bästa uppfinningen sedan hjulet”. Man kan misstänka att han inte röstade på dem av helt genomtänkta skäl).
Det första mötet var mycket lyckat, vi satte upp mål för gruppen och bestämde oss för vad vi ville ha gjort. Tyvärr hade vi också fått en förrädare bland oss. En före detta företagsorganisatör som var där på åtgärd efter att ha drabbats av stress på sin tidigare arbetsplats. Hon ifrågasatte redan på första mötet varför vi ville ta strid istället för att förhandla. Hon föreslog att vi borde ha ”teambuilding” istället för arbetsplatskamp. Hon blev utskrattad eftersom det var så absurt med den ledning vi hade. Senare tjallade hon troligtvis om att jag tillhörde SAC och jag själv skulle bli tvungen att förhandla om min lön med just henne. Hon såg nämligen till att bli ägarens högra hand, trots att hon själv bara fick delar av sin lön från honom och resten från staten. Hon genomförde de besparingsbeslut som ledningen tog och hon älskade det. Jag har fortfarande vänner på företaget och vet att hon själv gjort sexuella närmanden mot anställda, avkrävt fullständig lojalitet och allmänt beter sig som ett svin.
På det första mötet funderade vi också över vilka maktmedel vi hade. Det var otroligt skönt att se att få var främmande för maskning, sabotage och liknande. Vi hade bevis för sexuella trakasserier, vi hade bevis om piratprogram på datorerna, vi hade olagliga anställningsförhållanden och liknande. Vi hade tyvärr också en situation där vi kunde få sparken utan varsel och en chef som sagt att ”fackföreningar står vi över på den här arbetsplatsen”. Men om det skulle gå till full konflikt, så kunde vi faktiskt sänka företaget på mindre än en vecka. Makten över arbetsplatsen var med andra ord delvis en fråga om en tankemässig barriär. Och jag tror att den enkla organisation som vi skapade oss arbetskamrater emellan skulle kunna ha fungerat om det inte vore för två saker: företaget gick i konkurs, två av de mest engagerade fick sluta i företagsrekonstruktionen. Deras krav ansågs vara alltför höga och jag misstänker att ledningen inte gillade att de över huvud taget ställde krav.
Det blev inte särskilt många möten efter att hela företaget omstrukturerats. Jag var en av de få som fick stanna ett tag, men min situation skulle också snart försämras. Jag valde att arbeta på ett annat sätt när gruppen slutat att fungera. Arbetsplatsen hade en konstant genomströmning av folk. För att hjälpa dem att hävda sin rätt såg jag till att ta reda på vad alla tjänade. Eftersom jag var omtyckt var det inte speciellt svårt. De allra flesta var missnöjda med lönen och jag sa att vi borde agera gemensamt för att skapa ett tryggare lönesystem. Folk höll med, men jag tror också att man var rädda för att det helt enkelt inte fanns pengar och att företaget skulle gå i konkurs igen. Men när ny personal kom in, ofta för att arbeta med ett nummer av en av de fyra tidningarna, såg jag alltid till att vinna deras förtroende och fråga dem vad de tjänade. Jag delade med mig om vad jag visste om de andras och min lön och såg till att de ställde krav på att ligga över oss, eftersom de arbetade under kort tid. Deras förhandlingssituation var perfekt eftersom de kom in i stressiga faser av produktionen. Ledningen fick aldrig reda på den här strategin och det gav en kick att se att den fungerade.
När nästa omstrukturering kom fick jag stöd från ett oväntat håll: säljarna. Jag hade under en längre tid umgåtts med dem lite efter jobbet - tagit en öl, snackat skit om chefen på fikarasten osv. Förrädaren från vår lilla grupp hade blivit satt att förklara den nya strukturen för oss. Det innebar lägre lön, enbart betalning per artikel, färre artiklar per journalist och så vidare. Jag hotade med att frysa de artiklar jag redan fått i uppdrag och kräva tusentals kronor för dem. Ett hot som var kraftfullt eftersom det handlade om köpta artiklar som de inte bara kunde strunta i. Som svar hotade de med olagliga stridsåtgärder, som att inte meddela a-kassan om att jag arbetat där. Säljarna trädde in och bad helt sonika kvinnan som skötte förhandlingarna att dra åt helvete. Om hon jävlades med mig, så skulle de sluta.
Jag var i slutänden tvungen att avböja deras fortsatta hjälp, för jag visste samtidigt att ägaren faktiskt skulle ge dem sparken även om det innebar konkurs. Han är den typen av person helt enkelt och han har gjort liknande saker innan, vilket ledde till den tidigare konkursen (egentligen företagets andra). Ledningen hade troligtvis ingenting emot att gå i konkurs, eftersom det innebar att löner utbetalades genom statens lönegaranti. I samband med konkursen ”erbjöds” jag att till exempel att avvakta med lön, mot att jag fick ett kontrakt där det stod att jag var fast anställd. När jag nekade, hotades jag med att inte få någon lön alls. Jag hade självklart inget val och satt en hel sommar utan lön och fick först till hösten pengar från staten.
Utan säljarna förhandlade jag själv till mig fortsatt bibehållen lön, fast per artikel. Extremt goda vitsord skulle jag också få (det hade jag fått ändå i och för sig eftersom jag kom överens med redaktören). Men jag valde att sluta. Det höll inte längre och jag visste att jag någon dag troligtvis skulle slå antingen chefen eller medlöparen på käften.
Det går inte att sammanfatta konflikterna på arbetsplatsen på ett så här litet sidantal. Det hände tjogtals med saker som krävde vår uppmärksamhet under tiden. Arbetsmiljöns utformning, hot om att bli av med kontor, ej utbetalda löner och så vidare i oändlighet. Alla de här små konflikterna skapade ett klimat med stor fientlighet mot ledningen och jag tror att om företaget ekonomiskt varit mer stabilt, så hade nog arbetsplatskampen kunnat föras till en ny nivå. Tyvärr orkade jag inte stanna så länge.
Jag uppfattade tre saker som särskilt viktiga i organiseringsförsöken: att man uppfattas som seriös av sina arbetskamrater och har god kontakt med dem, att man tillsammans erkänner att problemet är större än de små källorna till missnöje och att den sociala sammanhållningen är så stark att ingen vill stå utanför den. Den sista punkten kräver förmodligen en förklaring. Jag menar att det är hopplöst att bedriva arbetsplatskamp när alla är individualister. Om man håller ihop ”på golvet” har man större möjlighet att sätta stopp för medlöpare och ledning.
Av: Smeden
