Fridell, Folke: Stenansiktet

Roman av Folke Fridell, utgiven 1962.

Den 67-årige målaren Arne Bok vägrar ta ut sin folkpension. Detta pågrund av ett för honom stort missöde i ungdomen. Han väljer att klara sig på egen hand. Han reser till Stockholm. Inte bara för att där finns bättre möjligheter att klara sig utan inkomst utan för att han vill fly. Fly från sig själv och den döda tillvaron i byn där alla känner alla. Från den ständiga maskeraden. Där alla, inklusive han själv bär på ett stenansikte. Livet finns inte kvar i folk. I han själv. Han vill hitta ett rikitigt leende. Ett ansikte som inte bara är dött.

Han hankar sig fram i Stockholm; plockar fimpar, återsäljer gamla dagstidningar och bor i ett båthus utanför stan. Samtidigt minns han ungdomen, strävan efter att tillsammans skapa en bättre värld. Föreningslivet, ungdomsklubben, de brinnande ideerna, Kropotkin och, senare, kooperationen och nykterhetsrörelsen.

Det är en beskrivning av en kall värld, full av svansviftare och meningslöshet. Men i bakgrunden, i Arne, har glöden aldrig riktigt slocknat - för det måste inte vara så här.

Citat från boken

• "Kanske beror det på hur stora anspråk man har? Jag ville förändra en hel värld en gång och trodde på fullt allvar att det skulle lyckas. Göra om allting och människorna på en och samma gång. Det gick inte och nu finns bara små rester kvar av den tro jag en tid levde för"

• "Vi hade stora idéer och små ritualer; nu har man små idéer och stora ritualer."