Fridegård, Jan: Den svarta lutan

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Fridegard ja-den svarta lutan.gif

Med Den svarta lutan debuterade Jan Fridegård som författare. Det är en diktsamling som tar upp några av livets frågor, och lite spetsfundiga skämt. Präst- och herrskapsförakt, ensamhet, förtryck, frihetstörst och naturromantik. Bland annat.

Författaren själv har beskrivit verket som "verken ovanligt eller märkvärdigt" och nämner Heinrich Heine och Dan Andersson som sina stora inspiratörer.


Några dikter

KÄLLAN

Jag såg en pöl som stod o stan,

ett hemvist för ett otal kryp som kräla.

De vita skyar, som i rymden flyta,

förmådde den ej spela i sin yta.


Omsider sjön den genom grus

och renades till friskt, välsignat vatten.

Den läskade de trötta blommors rötter

och sprang som källa fram vid mina fötter.


Och källan sjöng med stilla sus:

Jag gick på svarta djupen för att klarna.

Nu an min yta full av glädje spegla

de skyar, som i höga rymder segla.


---


STATAREN

Mitt skägg är strävt och min nacke bred,

mina armar som släggor två.

Mitt hem är fattigt, min käring led

och vaggan får alltid gå.

Min blic är dyster och hes min röst.

min framtid är tung och grå

och gudskelov att jag har till tröst

en brännvinsskvätt då och då.


I ungdomen drömde väl även jag

att ej plöja andras jord,

men livet böjde mig dag för dag

och kvävde vart dristiga ord.

För gumman och ungarnas skull

som en häst jag i selen går

och trasar i åkerns gråa mull

genom långa, tröstlösa år.


Men kanse finnes det hos mig dock

en sida, som ej är hård,

jag ser omkring bordet barnens flock

och känner dem i min vård.

Tyst jag sitter i torftigt hem och hoppas att livet har

en bättre lott att giva dem

än den det gav deras far.


Tankar , som slimra i markens stoft

de väckas av harv och plog

och stiga med vindfläkt och klöverdoft

och jag, jag förstår dem nog.

De gå i mitt bröst som sång och skratt

och visande vackra ord.

Jorden är skön och jag drömmer att

jag plöjer min egen jord.


Då höjs mitt huvud, min tanke är

så fri och gudomligt stark.

Ingen, ingen befaller mig här

på egen och vänlig mark.

Jag knöpper valkiga näver hop

och ser över fält och skog,

men drömmen rivs av ett ilsket rop:

stå inte och sov vid din plog!


---


AVSKEDET

Den dagen min moder myllats ned

i fuktiga kyrkogårdssanden

gav jag mig av från min bardomsbygd

med vandringsstaven i hand.


Och prästen kramade ömt min hand,

till vägkost gan han mig orden:

min unge vän. far blott ärligt fram

och väl skall gå dig på jorden.


Det var så högtidligt, allvarsamt,

jag tryckte heliga näven

och sade: visst vandrar ärlig längst,

men ni har klarat er även.