Ek, Birgitta: Slavarnas barn
I Slavarnas barn - bland människor i Brasiliens fattigaste hörn berättar Birgitta Ek om sina erfarenheter efter att vart i brasilien på Sida-stipendie under 1972. Tanken var väl att hon skulle dit o titta lite på de stackars människorna och skriva något menlöst ömkansvärt. Blev lite mer livat än så;
Det kan sägas att min bild är enögd. Jag har t.ex. bara intresserat mig för de de kanske 70 miljoner (av 100 miljoner) människor som lever i halvsvält, ofrihet och fattigdom. Och bara för några miljoner sockerarbetare och för de hundratusentals i stinkande slumkvarter. Och bara för de 6 miljoner barn som aldrig kommer i skolan och för de mångfaldigt fler vuxna som inte kan skriva sina namn. Och bara för de kanske 10 000 människor - de flesta svårt torterade - som finns i de brasilianska fängelserna för det svåra brottets skull att bära på en insikt och att vilja medvetande göra andra. Bara för dem.
Efter en kort historik över sockret och dess slavar börjar eländesbeskrivning av den hopplösa situationen i nordestres (nordöstra brasilien där hon hänger runt) där hon bor hos de utfattiga sockerarbetarna. Hon försöker hjälpa dem så gott hon kan som vit västerlänning (men är väl medveten om att allmosor inte leder nån vart). Sedan drar hon till slummen i en större stad och tar del av den ännu värre misären som frodas där. Varje kapitel börjar med att hon berättar om något problem de hon bor hos har och zoomar sedan ut för att ta ett helhetsgrepp och bomba på med massa siffror. Ganska effektivt. Men det blir lite väl mycket siffror ibland.
Hon berättar även om motståndet och det stenhårda förtrycket som militärdiktaturen står för. Paulo Fiere från nordestre nämns Hon berättar om Canços (s.192 samma som bondeligor?), en sorts ridande folkpoliser som tog rättvisan i egna händer. De tog från de rika och slogs ständigt med snuten o militären under 1920 - 30-talen. Progressiva strömingar i kyrkan o en nyuppkommen maoistisk gerilla (s. 200) berättar hon också om.
En bok som bara kunde skrivas vid skiftet 1960-70. Roligt med folk som inte leker objektiva.
