Af Kleen, Björn: Jorden de ärvde

Jorden de ärvde av journalisten Björn af Kleen är ett reportage om den mycket välmående svenska adeln. Författaren undrade över hur det kommer sig att den svenska adeln framställs som halvfattiga utfrusna stackare som sitter ensamma på ett och annat förfallet gods. Speciellt då lite grävande i statistiken visar att de adligt ägda egendomarna söder om Dalarna utgör mer än 400,000 hektar (en yta större än Gotland). Dessa är dessutom organiserade i och utgör hälften av medlemmarna i Sveriges jordägarförbund som representerar ägare av sammanlagt 750,000 hektar (över två hela Gotland) jord. I Skåne och Sörmland äger adeln hela 13 % av jorden. En mäktig och rik grupp med andra ord. Specielt när de bara utgör 2,5 promille av Sveriges befolkning.

Björn går i stora drag igenom storgodsen och adelns historia. Centralt är den gamla fideikommissen, en feodal arvsordning som garanterar att de adliga ägorna hålls samman. I korta drag så innebär den att den äldste sonen i adelsfamiljen får ärva hela egendomen. Detta garanterar att adelfamiljens makt hålls intakt istället för att brytas ned vid arvsdelningen. I och med den moderna staten och industrikapitalismens genombrott så införs den nuvarande moderna arvsordningen i övriga samhället men fideikommissen får av någon anledning leva kvar. Detta leder till att jordbrukets industrialisering i Sverige hjälper till att koncentrera jordegendomarna hos just adeln. I de flesta andra moderna stater avskaffas denna feodala rest redan under tidigt 1900-tal. Under 1950-60-talen arbetas dock en ny lag fram med syfte att sakta avskaffa även detta i folkhemssverige. Det går sakta åt rätt håll (i kombination med hård beskattning) men under slutet av 1900-talet verkar det vända och utfasningen kört fast.

Göran Persson o Co avskaffar förmögenhetsskatten på "arbetande kapital" (dvs i näringsverksamhet). Hela godsegendomarna utom själva bostaden sorterar in under detta. Före detta fick adeln skatta på vad egendomen var värd. Säg att en egendom var värd 100 miljoner, då var det till att betala 2% dvs 2 miljoner i skatt varje år. Godsägarens kapital räknades ihop genom att egendomens taxeringsvärde, värdet på hans aktier, bilar, hus och annat prål slogs ihop. Det var Jordägarförbundet, enligt dom själva, som kokade ihop begreppet "arbetande kapital". Främst för att slippa skatta på jorden. Fast utan att tulla på skatten för privata inkomster vilket skulle stoppat förslaget hos sossarna o kommunisterna. "Vi var tvungna att hitta på någon klurig grej så att såssarna och kommunisterna kunde gå med på det också". När det gick igenom så "öppnade sig himlen" för adeln. En adelsgubbe med ägor taxerade till säg 100 miljoner kunde nu slippa undan med att skatta för typ 5 miljoner (typ bostadshuset o andra småprylar) eftersom jorden utgjorde det största värdet. Utöver att gynna den jordägande adeln har detta lett till att alla rika as som vill komma undan skatt plöjer ner sina tillgångar i jorden vilket har lett till en stegring av priserna på jord- och skogsbruksmarken. Till och med delar av borgerskapet är lite bekymrade över att en massa kapital låses i improduktivt ägande. Vad det gäller själva huset så är det dessutom så att Jordägarförbundet under tidigt 1990-tal lyckats deala till sig den så kallade "slottsregeln": om bostadshuset ligger på landet, är byggt före 1930 o boytan är över 400 kvadrat kan huset deklarareras som näringsfastighet vilket gör alla kostnaderna runt detta avdragsgilla.

För övrigt var det ju inte så lätt landets storgodsägare och adel kan lura igenom en sån stor förändring av skattesystemet. Enligt nån gubbe på Svenskt Näringsliv hade de marginellt inflytande på det hela. Det var den så kallade Skattekommitten i Svenskt Näringsliv som drev det hela med hela storkapitalet i ryggen. Logiskt.

Hur som haver. Sossarna med Göran Persson i spetsen följde i alla fall upp det hela med att ta bort arvs och gåvo-skatten (med stöd av Lars Ohly och Vänsterpartiet). Nu kunde adeln typ inte få det bättre. Eller jo just det. Efter att Sverige gått med i EU så började ett veritabelt bidragsregn. De stora sammanhållna jordegendomarna gör adeln till några av de som lyfter mest av EUs gårdsstöd i Sverige (de utökar dessutom ständigt sitt ägande och bidragmottagande).

Boken är utformad som en intervjubok vilket lättar upp det hela avsevärt. Varje fakta som levereras kommer ofta i samtal med någon som det berör. Blir väldigt lätt att ta till sig och ger bra flyt i läsningen. Han gör även ett besök på Lundsberg för att syna hur adels/överklasskulturen byggs upp och överförs från generation till generation. Björn Rosengren dyker upp som föredragshållare och visar hur äcklig han är. Samtal med Göran Persson får ganska mycket utrymme i boken iom att han är ganska central för adelns välmående. Han vill ju själv vara adel o hänger med dem och äger en massa jord.

Väl skrivet och grävt.