Vredens år

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök

1. “Hjälp dig själv”

Vintern 1867/68 var den svåraste i mannaminne med hungersnöd och svält, särskilt i de nordligaste landskapen.

I avlägsna glesbygder påträffades apatiskt utsvultet fattigfolk i utkylda kyffen till bostäder utan minsta brödsmula och med barnen liggande döda i sängarna. Och utmärglade, dåligt klädda vandrare som i desperat sökande efter hjälp hade gett sej ut i vinterkylan hittades stelfrusna i snödrivorna längs vägarna. Hungertyfusen gick i svältens spår, och en norrlands präst begravde fjorton offer på samma dag.

Överallt startades insamlingar, t o m i utlandet, och det bättre ställda finfolket bildade undsättningskommitteer och arrangerade storstilade fester och spektakel, vars avkastning skulle gå till “de nödlidande i Norrland”. Lokala nödhjälpskommitteer, som leddes av den byråkratiska överheten på de drabbade orterna, skulle fördela hjälpen. Men en stor del av livsmedlen kom aldrig fram, delvis beroende på byråkratiskt krångel, men också p g a den nya vinterisen i Bottenviken. Av det som ändå kom fram med långsamma foror på småvägar och över frusna sjöar smusslades mycket på bakvägar till storbönder och välbeställt folk, annat fördelades bara till sådana behövande som kunde presentera borgen.

De mest utsatta, torparna och småbönderna, de arbetslösa och fattighjonen, “tiggarna och uslingarna” som de kallades, fick för det mesta torftiga småransoner som knappt höll dem ovanför svältgränsen, och många blev helt utan hjälp.

Istället förmanade de högdragna kommitteherrarna de växande köerna av förtvivlat folk ur underklassen att de måste visa sparsamhet och arbetsamhet och förklarade hur nyttigt det var medbarkbröd, och välmående präster predikade att de hade sej själva att skylla, nöden var straffet för deras synders skull - hjälp dig själv, så hjälper Gud dig, var överhetens stående paroll1.

2. Folklig kamptradition

Men folk i underklassen nöjde sej inte med att bara sitta stillatigande och lida. Historien visar att det finns en lång och medveten folklig kamptradition med protester, demonstrationer, strejker och regelrätta upplopp och upprorsförsök mot förtryck och ohållbara förhållanden - totala antalet sådana arbetaraktioner av olika slag genom århundradena är okänt. Men bara från sekelskiftet 1799/1800 och fram till mitten av 1860-talet är dryga fyrtitalet kända, det stora flertalet i städerna2.

Det handlar om två tydligt urskiljbara former av aktioner - defensiva och offensiva. De förra är vanligast, oftast s k hungerupplopp under dyrtid, riktade mot brännvinsbränning av säd och potatis, mot borttransport eller export av livsmedel, konfiskering av handelsmäns lager och demonstrationer för sänkta matpriser. De offensiva upploppen uppvisar en mera politisk inriktning med krav på framför allt rösträtt men även på republik, medan fackliga krav framfördes under bättre tider vid strejkaktioner som övergick i upplopp. Men det var inte alls ovanligt att flera olika krav framfördes samtidigt, t ex när nya grupper passade på att ansluta sej till redan pågående aktioner.

Underligt nog nog var det ofta på samma orter som folkresningarna ägde rum med jämna mellanrum, som om det hade utvecklats en sorts upploppstradition där. Många av upploppen föregicks av “rykten”, d v s agitation, och ibland t o m av affischering om samlingsplatser och tidpunkter. De var planlagda med alternativa strategier, vissa i samarbete med arbetare i närbelägna städer. Mycket beräknande och taktiskt använde sej upprorsmakarna även “omvänd” patriarkalisk argumentation. Herrarnas inställning var ju under normala tider en patriarkalisk överhetsattityd, och den försökte arbetarna utnyttja. När det behövdes vände de sej helt enkelt till samma herrar och bad mer eller mindre under-dånigt, eller krävde i samma patriarkalisms namn, om den förståelse och hjälp som herrarna annars så gärna talade om att de ville ge arbetarna. Omvänt höll den moderna “kapitalistiska” utvecklingen på att luckra upp den gamla patriarkalismen - även om herrarna hade velat skulle de i den ökande konkurrensens namn ha haft svårt att låta sej styras av sådana “ideella” hänsynstaganden. Det var först när sådana uppvaktningar inte ledde till önskat resultat som aktionerna trappades upp med våldsammare inslag3.

Så genomfördes den största folkresningen, marsupproret i Stockholm 18484 Första dagen planerades stora fredliga folkliga demonstrationer kring slottet, för att i första hand få rösträtt, men krav på republik och “rättvisa” framfördes också. Demonstranterna lyckades få diskutera direkt med kungen, men när alla krav avslogs försökte ledarna nästa dag få folk att beväpna sej och förskansa sej på Brunkebergstorg. Trots att upproret mot monarkin misslyckades fick de ändå gehör för rösträttskravet - fast propositionen om representationsreform fälldes vid den följande riksdagen.

Med liknande strategi igångsattes även de flesta av 1800-talets hungerupplopp, fast på en lägre, lokal nivå. Först försökte arbetarna komma till tals med myndigheterna, oftast representerade av borgmästaren och landshövdingen, för att få billigare bröd, höjda löner o s v. När det inte gav resultat vidtog de hårdare aktioner mot myndighetspersoner, spannmålshandlare, brännvinsbrännare och fabriksägare. De hotade med att slå ihjäl eller ge herrarna stryk, att slå sönder bostäder och ämbetsbyggnader, handelsbodar, brännvinspannor och maskiner. Och de drog sej inte för att sätta hotelserna i verket, även om dödshoten uppenbarligen aldrig var annat än rena skrämseltaktiken. I massor av fall visar det sej att upploppsmän mycket enkelt hade kunnat få tag på livshotade personer, om de verkligen hade velat det, men inte ett enda sådant dödsfall är känt - förutom Fersenska mordet 1810. I de fall där de fick tag på de hotade nöjde de sig med att utsätta dem för oftast mindre allvarlig misshandel. Upploppen kom istället att genomföras med framför allt stenkastning till hurrarop som stridsrop. Och fönsterkrossning blev från 1860-talet en betydligt effektivare stridsmetod, eftersom bättre ställt folk vid denna tid började använda dubbelfönster5 - dock handlar det ofta enormt stora antalet utslagna fönster om smårutor i s k spröjsade fönster. Resultatet av aktionerna blev ofta att överheten snabbt lyckades ge nomföra vissa förbättringar och lättnader, även om det inte alltid blev just de som upploppsdeltagarna hade krävt.

Men priset kunde bli högt för upploppsdeltagarna.

Överheten uppfattade dessa aktioner som spontana pöbelupplopp och inte som en medvetett kampform. Tvärtom ansågs arbetsfolket vara en viljelös och okunnig massa utan egen förmåga till politiskt agerande - arbetarna måste som barn ledas av “bättre folk”, sådana som dem själva. Samtidigt som de eftersträvade lättnaderna genomfördes kom polisundersökningar och rättegångar efter upploppen därför, precis som efter marsupproret 1848, att gå ut på att försöka hitta anstiftare och anförare ur över- eller medelklassen som misstänktes ha förlett folket - naturligtvis för egen vinnings skull. Anstiftan förutsattes lika självklart ha skett genom utdelning av pengar och gratis brännvin.

Folk som hade gripits fick därför ett perfekt sätt att komma undan straff. Fram till 1849 års nya upprorslag skulle, enligt gällande missgärningsbalks sjätte kapitel om myteri och uppror, anstiftare mista “liv och gods” - dödsstraff genom halshuggning. Men det tycks bara vara i två närliggande fall som dödsstraff blev verkställda mot sådana påträffade och dömda anstiftare - fyra avrät tade drängar efter bondeupproren mot utskrivningarna till krigstjänst i Södermanland och Skåne 18116.

Annars klarade sej gripna ur underklassen ofta undan genom att helt enkelt förneka allt eller ljuga om sin roll, och de fick oftast stöd av vittnen som förnekade att de hade sett eller hört något och som svor på att de inte kände igen en enda upprorsdeltagare. Som regel hade vittnena varit deltagare själva, många gånger var de bekanta med de åtalade, och samtliga inblandade visste mycket väl vad som gällde. Ett vittnesmål var bara “halvt bevis” som den anklagade genom s k värjemålsed kunde svära sej fri ifrån, och det krävdes två samstämmiga vittnesmål för “full bevisning” för att rätten skulle avge fällande dom 7. Istället förstärkte vittnena och gripna upploppsdeltagare överhetens misstankar att bättre ställt folk hade varit anstiftare genom att avge sådana vittnesmål. Det var också vanligt att skylla på att man hade deltagit berusad, i fyllan och villan. Det var en juridiskt accepterad förmildrande omständighet, tills det i 1841 års fyllerilag fastslogs att sådant inte längre skulle “lända… till ursäkt”8. Ändå är det uppenbart att sådana ursäkter även i fortsättningen godtogs med visst överseende. Såväl anstiftan av bättre ställt folk som överloppsgärningar i fyllan av underklasspersoner, stämde ju exakt överens med överhetens misstankar om upploppens orsaker - att det kunde finnas rättmätiga grunder för protesterna kunde denna inte tänka sej och vägrade i det längsta acceptera. Myndigheternas rädsla att avrättningar av arbetsfolk skulle orsaka nya oroligheter bidrog säkert också till att domarna för det mesta blev milda, och regelmässigt omvandlades dödsdomar till fångelsestraff genom kunglig benådning. Därför undslapp de flesta gripna upprorsdeltagarna före 1849 med en kortare tids fångelse på vatten och bröd.

Däremot blev det lättare med den nya upprorslagen, som närmast ordagrant infördes i 1864 års strafflags tionde kapitel, att döma alla till längre straffarbete - anstiftare och anförare av våldsamt uppror från sex till tio år och deltagare från två till sex år. Men möjligheten fanns att straffa efter mildare paragrafer, d v s för muntlig och skriftlig agitation, trots mot myndighet, upplopp utan upproriskt uppsåt, eller att helt enkelt åtala för vanlig skadegörelse eller misshandel. I fortsättningen blev därför de mest komprometterade dömda till några års fängelse, medan de flesta som dömdes som deltagare oftast kom undan med mindre, men nog så kännbara bötesstraff. Men de flesta blev ändå i brist på medel tvungna att sitta av dem en tid i fängelse på vatten och bröd. Den s k omvandlingen av böterna skedde efter en fallande skala, från fyra till tjugoåtta dagar för 1 till 110 dalers böter i 1734 årslag. Den nya strafflagen från 1864 var något mildare - från tre dagar för upp till 15 riksdalers böter till tjugo dagar för böter överstigande 400 riksdaler9.

Under nödåren 1867-68 igångsattes ytterligare ett tiotal sådana folkliga upplopp, med motsvarande målsättning och strategi.

3.Kungens skål i Västervik

Det började i Våstervik, en dubbelt drabbad stad.

Redan under den svåra dyrtiden 1855 hade hundrafemtitalet varvsarbetare organiserat sej och krävt höjda löner mot de stigande livsmedelspriserna. Då var staden en av landets femton största kuststäder med en betydande hamn, en jämförelsevis stor handelsflotta och livlig industri med bl a två varv, Stora och Södra. Men utbyggnaden av landets järnvägsnät under 1860-talet innebar ett hårt slag mot Våsterviks ställning som hamnstad och orsakade arbetslöshet, stagnerad befolkningsutveckling och tidvis t o m folkminskning och därmed ett minskat skatteunderlag. En skatteomläggning 1863 förbättrade inte läget i den konkursmässiga stadskassan, och när skatten höjdes till det dubbla mitt under dyrtiden 1867 var det de sämst ställda som drabbades hårdast10.

Arbetarbefolkningen klagade hos fullmäktigeherrarna över skatterna och att de saknade arbetsförtjänst, samtidigt som en del av dem på egen hand försökte starta en arbetareförening. Men herrarna lämnade deras klagomål utan avseende. Istället meddelade Vesrerviks Weckoblad lördagen den 26 januari 1867, och därefter grannstadens tidning Oskarshamns-Posten i betydligt mera polemiska ordalag, ett märkligt beslut av stadsfullmäktige. Vid den storslagna balen på Karlsdagen, kung Karl XV:s namnsdag den 28 januari, skulle H.M. Konungens skål och festbålen bekostas av staden - med skattemedel.

Det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Staden delades snabbt i två läger. Många i medelklassen reagerade också negativt, och beslutet blev det allmänna diskussionsämnet på stadens krogar, gator och torg - för eller emot “kungens skål”11.

Hela söndagen gick en sågare vid namn Lars Andersson runt bland varvsarbetarna och det övriga arbetsfolket och agiterade — nu skulle det bli uppror! Han var trettifyra år och hade arbetat som dräng, timmerman och i flera andra yrken. Han flyttade in till staden 1857, gifte sej året därpå och var far till en åttaårig son. På eftermidagen sökte han upp en man som han inte kände tidigare men hade hört talas om - Adolf Fredrik Lindström, en fyrtitreårig segelmakare som höll på att organisera arbetareföreningen i staden. De två kom genast bra överens12. Lindström visade stolt upp Norrköpings arbetareförenings reglemente som han just hade lyckats införskaffa och började läsa högt ur det. Lars Andersson anmälde sej på stående fot som medlem. Tillsammans hjälptes de därefter åt att planera hur arbetarna bäst skulle fira kvällens Karlfest så att det blev en tydlig demonstration. De kom överens om att säga till så mycket folk de kunde att komma till stadshuset. Där skulle de kräva av herrarna att få delta i “kungens skål”, men det var viktigt att alla höll sej nyktra och att bara en man var deras talesman…Andersson själv.

I tre anonyma brev förvarnades samtidigt tre av kvällens festdeltagare, bl a fullmäktigeordföranden premiärlöjtnant C.F. Tenger, att något skulle ske vid balen och varnade dem för att gå dit. Som en skyddsåtgärd sände myndigheterna diskret och i god tid före balens början stadens fiskal och vaktbetjäning till stadshuset, och borgmästaren satt i postkontoret snett över gatan och spanade när folk började samlas.

Lars Anderssons hustru försökte få maken att avstå från demonstrationen. En varvsarbetarhustru manade däremot på sin make och grannarna att gå dit och “supa på stadskassan”.

Vinterkvällen var kall. Trots det samlades stora skaror arbetsfolk utanför stadshuset, och även en del nyfikna medelklasspersoner, och alla diskuterade högljutt “kungens skål”. Uppklädda i “smakfulla toiletter och lysande uniformer” anlände festdeltagarna i landåer, charabanger och slädar, men möttes av rop och otidigheter, hästarna skrämdes och arbetarna försökte hindra dem att gå in. Festen började och det hördes ut hur festfolket drack kung ens skål och utbringade leven och hurrarop och sjöng Kungssången. Genast blev oväsendet högre och arbetsfolket satte igång med egna hurrarop.

Tillslut gick borgmästaren J.P. Nelander ut för att höra vad det gällde.

Lars Andersson steg fram.

- Vi är här för att dricka kungens skål, sa han. Det står i Weckobladet att kungens skål ska drickas på stadskassans bekostnad. Då är vi arbetare, som också betalar skatt till staden, lika berättigade som någon annan att delta.

Från den församlade folkmassan hördes instämmande rop.

Inne i balsalen i festivitetsvåningen hade fullmäktigeordföran den Tenger strax före skålen meddelat att fullmäktigeledamöterna måste bekosta den själva, i annat fall skulle han personligen stå för kostnaden. Borgmästaren förklarade det för arbetarna och att alltihop var ett misstag samt befallde dem att åtskiljas.

- Det ljuger borgmästaren, sa Lars Andersson högt. Och stadshuset är ett allmänt och fritt ställe.

Folkmassan krossade gatlyktorna och i mörkret satte sej alla i rörelse mot ingången. Poliserna skyndade ut och försökte hindra folk att gå in. Borgmästaren försökte göra sej hörd och ropade att de skulle skingra sej - i lagens och ämbetets namn. Men en trettitvåårig åkare som hette August Petersson trängde sej fram och tog täten13. Han sprang uppför stadshustrappan och utbringade skålar för kungen, den arbetande klassen, stadsfiskalen och flera av finherrarna, samt manade på de tveksamma.

- Kom nu, som vi har beslutat! Ni vill att yxan ska gå men törs inte hålla i skaftet!

Arbetarna trängde sej in i stadshuset, en del av medelklassfolket följde nyfiket efter. August Petersson sprang före uppför trappan mot balsalen och vinkade åt de andra att följa efter.

- Låt se att ni har friskt mod!

Men de tvekade och han hejdades av borgmästaren och tillskyndande som föste ner honom. I tumultet i forstugan läste borgmästaren pånytt upprorslagen, men han hördes knappt i oväsendet. Plötsligt gick poliserna till motattack och drev ut arbetarna och porten reglades snabbt med en järnbom. En grupp ledd av August Petersson gav sej iväg for att ta sej in i stadshuset från baksidan.

- Ni ska inte vara rädda när det gäller, sa han. Vi har lika rätt som herrarna att hurra och dricka kungens skål. I köket hejdades de pånytt av poliserna. Under flera timmar forsökte de hurrande och skanderande arbetarna därefter forcera porten på framsidan utan att lyckas, och några krossade ett par fonster till balsalen. Men finfolket, som var styrkt av punsch, konjak och allehanda festdrycker, lät sej inte störas av demonstrationen utanfor, utan dansade och fröjdade till långt ut på natten “utan…andra menligare foljder än obehagligheten att åhöra skrålet”.

Oroligheterna fortsatte på måndagen. I skydd av mörkret samlades ett par hundra arbetare utanfor stadshuset, och det gick “rykten” att det även skulle bli “annandagsbröllop”. Då hade sågaren Lars Andersson inkallats till forhör och blivit häktad. Medan rättegången inleddes fortsatte det jäsa, men mindre hotfullt, ända till mitten av månaden.

Fem man åtalades - Andersson, Lindström och Pettersson, samt en fyrtitreårig repslagarmästare G.F Mems och en fyrtiåttaårig sjökapten c.G. Tornqvist14. De två senare hade hörts uttala kritik mot “kungens skål” och även varit utanfor och foljt efter in i stadshuset och utpekades aven del arbetare som anstiftare - förnärmat fornekade de all inblandning. Rättegången tog nästan två månader. Andersson bestred att händelsen var att anse som uppror och att han varit anstiftare eller anförare - han hade bara blivit utsedd som arbetarnas talesman och åtlytt borgmästarens tillsägelser. Lindström sa att han bara hade velat anordna en fredlig demonstration. Petersson kunde däremot inte forneka att han hade agerat anforare under upploppet. Massor av vittnen hördes, men samtliga arbetare från varven fornekade allt, ingen hade hört Andersson eller Lindström uppmana till uppror, och de flesta hade bara råkat komma forbi stadshuset på kvällen.

- Våra hurrarop var också for kungen på hans namnsdag, sa en sjöman oskuldsfullt. Vi ville bara vara med och dricka hans skål vi också.

Rätten bedömde inte oroligheterna som uppror, utan som upplopp. De två medelklassherrarna och Lindström frikändes. Petersson dömdes “som ledare och anforare” till tre månaders straffarbete och Andersson som deltagare till 100 riksdalers böter.

Resultatet blev ändå att de styrande tillslut insåg att det var bäst att vidta åtgärder mot nöden, for att förhindra nya oroligheter. Till hösten, när underklassens situation hade forvärrats ytterligare, beslöt fullmäktige igångsätta nödhjälpsarbeten under vintern. Dessa upptogs även året därpå, och “näringsidkare och uppköpare” forbjöds vid vite att göra uppköp i parti av livsfornödenheter innan befolkningen i staden hunnit handla på torget. Arbetareforeningen kom också igång under året, men inte med någon av upprorsmännen i ledningen. Såväl foreningens som konsumtionsforeningens styrelse hade övertagits aven läroverkslärare C.E. Södling15.

4. Hungerstrider i hamnstäder

Under sommaren 1867 igångsattes tre kända defensiva löneaktioner, även dessa i hamnstäder.

I Gävle hade det pågått en löneaktion och arbetsnedläggelse under dyrtiden 1855, då av hamnarbetare. Sommaren 1867 var det brädgårdsarbetarna i staden som gick till aktion. Såsom var brukligt inom de flesta yrken hade deras löner på hösten blivit nedsatta till s k vinterlöner. Anledningen var den forkortade arbetstiden i vintermörkret och den sedvanliga säsongsmässiga konjunkturnedgången, vilket innebar att de fick lägre lön under kortare arbetstid - en dubbelt kännbar försämring varje år. Men denna vår återinfördes inte som vanligt de högre sommarlönerna. Tisdagen den 25 juni tyckte brädgårdsarbetarna att de hade väntat tillräckligt länge och samtliga nedlade sina arbeten. Agitation pågick, massor av illavarslande “rykten” cirkulerade i staden och demonstrationer genomfördes. På så sätt lyckades arbetarna få arbetsgivarna till förhandlingar redan efter en dag, på onsdagen, och på torsdagen återupptogs de flesta arbetena. Huruvida de lyckades få lönerna höjda är inte känt, men det hela avlöpte utan några nämnvärda excesser, enligt Gej1e-Posten16.

En månad senare, den 30 juli, var det en del av hamnarbetarna i Uddevalla som nedlade arbetet för att få arbetsbetingen, d v s ackordslönerna, höjda. Bohusläns Tidning försökte hjälpa till att få slut på arbetsnedläggelsen genom att uppmana “dugliga och nyktra” arbetare att passa på och ta de uteblivna sjåarnas “välbetalda” arbeten. Som lägst var de 1 riksdaler 40 öre om dagen “enligt lämnad uppgift” - naturligtvis från arbetsgivaren. Hur arbetsnedläggelsen avlöpte är inte känt17. I Stockholm gick det våldsammare till.

Vintertid var ved en livsnödvändig vara, och vedhuggning en nödvändig sysselsättning för ett stort antal arbetskarlar som annars skulle gå arbetslösa när de s k utearbetena hade upphört påhösten. Vedsågningen utfördes traditionellt vid Nybrohamnen, därav det speciella stockholmsmåttet brojåmn på ved - åtgången i staden var 150000 sådana famnar, drygt 560000 kubikmeter per år. Vedinköparna använde sej av kända s k brohuggare som fortfarande på 1860-talet bedrev yrket närmast skråmässigt och lejde arbetsfolk och betalade med usla beting. Om någon utomstående kom och försökte skaffa sej extraförtjänst genom att själv åta sej vedsågning, blev han snabbt och handgripligen tvingad därifrån av de gamla brohuggarna och deras folk18.

Men sådana traditioner vägde lätt i den nya tiden. Inför hösten 1867 uppträdde plötsligt en ny och svårare konkurent, en herr Giiltzau. I augusti installerade han en ångdriven vedhuggningsmaskin, som var så effektiv att den beräknades klara en tjugondel av stadens behov. Samtidigt höll två andra företagsamma herrar på att uppföra en ännu större och kraftigare maskin vid Norra Bangården vid Barnhusviken19. Konkurrensen innebar att det högt uppdrivna vedpriset skulle komma att pressas betydligt, samtidigt som en stor del av brohuggarnas lejda vedsågare skulle bli utan vinterarbete och försörjning.

Fredagen den 20 september beslöt ett antal av dessa utkonkurrerade vedsågare att vidta yrkets traditionella åtgärder. I kvällningen, efter agitation och rådslag på en krog i närheten, tågade uppemot femtitalet hurrande och skrikande vedhuggare plötsligt in på Giiltzaus gård och sa att de tänkte förstöra maskinen hindrades de skulle de sätta eld på hela egendomen. De försökte göra huggmaskinen obrukbar genom att slänga in vedträn i maskineriet. Den ende anställde stängde hastigt av den, och för den skull hotades han att bli kastad i sjön tillsammans med hela huggmaskinen. Några började kasta vedträn på själva maskinen men hann inte åstadkomma någon allvarligare skada innan polis anlände. Vedsågarna drog sej genast undan. Efter diskussioner sins emellan i en gatukorsning en bit bort, och en timmes parlamenterande med polismästaren och hans folk, skingrade de sej tillslut. Men de lovade att återkomma med mera folk - för att oskadliggöra huggmaskinens ägare för all framtid, sa de, och då skulle de samtidigt jämna hela inrättningen med marken.

Hotet avvärjdes genom att sju arbetare efter några dagars polisspaning kunde gripas som misstänkta ledare för aktionen. En som hade blivit arbetslös var Johan Gustaf Rask från Ladugårdslandet, “en ung, stark och frisk arbetare (som) alltid försörjt sig ärligt”. Inför polisdomstolen vågade han vidhålla att maskinen borde förstöras, och sattes genast som lösdrivare till tvångsarbete på arbetshuset - ytterligare ett offer för samma effektiva klasslagstiftning som användes mot Gottfrid Lindman.

Vid den följande rättegången förnekade alla inblandade allting men han tycks ändå ha kvarhållits på tvångsarbetet. Två man dömdes på vittnesuppgifter för hemfridsbrott till en månad fängelse var, och en av dem, som sa att han hade varit full till 20 riksdaler i böter för fylleri och fem av dem frikändes i brist på bevisning, däribland Rask — men han tycks ändå ha kvarhållits på tvångsarbetet. Två man dömdes på vittnesuppgifter för hemfridsbrott till en månad fängelse var, och en av dem, som sa att han hade varit full till 20 riksdaler i böter för fylleri. Under hösten, när följderna av missväxten blev alltmer kännbara, uppstod nya protestaktioner och direkta hungerdemonstrationer.

I Kalmar skedde det på samma sätt, på exakt samma ställe, med i stort sett samma arbetarkategori inblandad, som vid ett hungerupplopp 1855. Det var huvudsakligen varvsarbetare som vid Ölandsbron i staden omringade en spannmålshandlare J. Jaensson som just höll på att göra uppköp av spannmål. Arbetarna avtvingade honom ett löfte att inte sälja sammanmalet rågmjöl för mer än 1 riksdaler 50 öre per 20 skålpund, drygt 17 öre litern, trots att gängse priset då låg på cirka 1 riksdaler 75 öre, eller 20,5 öre litern - annars skulle de kasta honom i sjön, sa de. En annan spannmålshandlare fann för gott att avge samma löfte. Det är inte känt om de höll sina löften. Däremot lät Jaensson instämma tolv varvsarbetare till rådhusrätten, men återtog strax efteråt sin talan, samtidigt som han i Barometern förklarade att han inte alls hade avgett något löfte om mjölpriset - däremot hade han redan före händelsen erbjudit “fattigt men ordentligt arbetsfolk” att köpa spannmål för hans inköpspris20.

Även i Karlshamn genomförde arbetsfolk en aktion på i stort sett samma sätt som under hösten 1853 mot bränning av potatis - “det tryckande brännvinstyranneriet”, som de uttryckte det. Fjorton år tidigare hade de med hotelser och våld lyckats släcka under pannorna och stoppa bränningen vid flertalet av Karlshamnstraktens brännerier, och det tänkte de försöka pånytt. Den 22 oktober 1867 samlades en större folkmassa och skaror av “oroliga sällar” genomförde demonstrationer på olika håll i staden. Polisen försökte gång på gång upplösa folksamlingarna, utan att lyckas. Myndigheterna såg snabbt till att polisstyrkan förstärktes de närmaste nätterna i staden, och vid brännerierna i trakten organiserades försvarsstyrkor. Den 25 oktober hölls nya demonstrationer och ett folkmöte mitt på Stora Torget i staden - om “ångbränneriernas vara eller icke vara”. Denna gång var det en “talrik hop” arbetare och kvinnor från trakten runt staden som hade kommit in för att få hjälp av stadsbefolkningen att riva ner de förhatliga ångbrännerierna - mestadels “arbetslösa”, “lösgivna arbetsfångar” och annat “löst folk”, enligt Karlshamns Allehanda. Under kvällens oväsen försökte borgmästaren tala de upproriska tillrätta, men blev själv knuffad och slagen, och en person arresterades. Utan att behöva tillgripa vidare rättsliga åtgärder lyckades landshövdingen tillslut, tillsammans med stadens magistrat och ett antal kringliggande kommunstyrelser, lugna befolkningen med löften om att de skulle försöka få till stånd vägbyggen som nödhjälpsarbeten under den svåra arbetslösheten21.

5. Inställt Ostvikskrig

De nordligaste norrlandsstäderna var bara förvuxna bondbyar och endast en stad, Umeå, hade mer än tvåtusen invånare. Skellefteå var minst av dem, samtidigt den näst minsta i landet, en typisk norrländsk trästad med knappt 450 invånare22.

Där var nöden nära att orsaka ett blodigt uppror23.

I staden fanns en arbetareförening, bildad 1866 som en kooperativ handelsrörelse i nära anslutning till det två år äldre kooperativa produktionsbolaget Skellefte ångsåg - detta i sin tur hade tillkommit som direkt svar på sågverksbaronernas hårda metoder. Men handelsboden kunde långt ifrån lösa hela arbetarbefolkningens svårigheter, på sin höjd lindra den värsta nöden för en del.

Hela hösten 1867 hade missnöjet vuxit mot den lokala nödhjälpskommitten som leddes av socknens herremän - de saknade helt förståelse för fattigfolkets svåra situation. Kommitten kritiserades öppet för principen att den vägrade dela ut “allmosor” till nödställda, sådan gratishjälp skulle endast ges av fattigvården.

Folk som fick något av kommitten forväntades betala, ge borgen eller utfora något slag av allmännyttigt arbete som motprestation - fast kommitten hade att fordela insamlade gåvor. Men när utlovade nödhjälpsarbeten i form av utdikningar, väganläggningar o d inte kom igång snabbt nog insåg folk att det i praktiken var omöjligt att få hjälp, och missnöjet ökades av rykten att utdelarna skodde sej själva på den insamlade nödhjälpen. Handelsmännen sades dessutom bara vara intresserade av att tjäna pengar på de nödställdas bekostnad. Enligt ryktena var deras spannmålsmagasin välfyllda, men under arbetslösheten och penningknappheten vägrade de bevilja ytterligare kredit, ens mot borgen, och många skuldsatta som inte kunde betala blev lagsökta och ställda på bar backe.

I början av november tröt tålamodet i byarna norr om staden. Enligt nedtecknade muntliga berättelser var det en icke namngiven fattig torpare i byn Ostvik ett par mil norrut som började agitera och organisera en folklig upprorsrörelse. Tillsammans med några likasinnade satte han igång att uppbåda folk for att genomfora ett demonstrationståg till staden. De spred budkavlar i byarna, satte upp skriftliga proklamationer och stadens handlare fick anonyma hotelsebrev, framburna av en gammal tiggerska som myndigheterna inte gärna kunde göra något åt. Budkavlarna kallade folk från norra delen av socknen till samling på Skellefteåkyrkstads torg klockan tio på kvällen den 13 november. Och alla uppmanades att ta med sej gevär eller andra tillhyggen som vapen

- för att skrämma borgarna att lämna ut varor även till fattiga, få spannmålspriserna fastställda och få löfte om kredithandel mot borgen…utan att det fick gå till blodsutgjutelse.

De anonyma skrivelserna höll på att skrämma vettet ur det bättre ställda stadsfolket. När samlingsdagen närmade sej och de allt hotfullare ryktena förtäljde att allmogen tänkte storma staden och plundra spannmålsmagasinen, packade en del av finfolket snabbt sina värdesaker och gav sej iväg med familjerna.

“Upprorsdagen” den 13 november fick stadsfiskalen C.G. Svedberg veta att fattigt folk hade börjat samlas på torget i kyrkstaden redan vid middagstid. Hastigt satte han igång att mobilisera stadens forsvar. Han var samtidigt kommendant for skarpskyttarna och beordrade hela styrkan att inställa sej beväpnad, såg till att en kanon ställdes upp vid uppgången till stadskällaren, placerade ut vakter i nattmörkret samt skickade ut rekognocering söderut for att de inte skulle bli anfallna i ryggen.

Det var ett trettital man från Ostvik och grannbyn Österbäck som hade samlats i kyrkstaden, beväpnade med störar, spett, yxor, liar och några med gevär. I kvällningen anslöt sej en mängd ungdomar som hade tänkt bege sej till en danstillställning utanfor staden. I takt med att folkmassan på torget växte i kvällsmörkret blev oväsendet allt högre.

En rekognoceringspatrull bestående av en bokhållare och några drängar skickades ut från staden for att ta reda på vad de forsamlade ville. De möttes av rop och stenkastning och några skrämskott. Ett par av dem återvände blodiga till staden.

Då svingade sej stadsfiskalen och kronofogden hjältemodigt upp på varsin liten ölandsponny och skrittade iväg i mörkret. Framme vid kyrktorget avlossade fiskalen ett skott med sitt gevär for att påkalla tystnad, men det var kronofogden som lyckades komma till tals med de upproriska. Han fick veta orsaken till missnöjet - nödhjälpskommitten avspisade behövande, herremän styrde kommunen utan känndedom om de nödställdas belägenhet, och vissa handlare lagsökte folk “i denna svåra tid”. Men när han ville veta om de tänkte använda våld mot annans egendom fick han inget svar. Diskussionerna pågick långt ut på natten och tillslut tycks kronofogden ha gett sådana löften att folkmassan gick med på att skingras. Först vid tvåtiden gav sej byborna iväg hemåt.

Som hjältar återvände ämbetsmännen till staden, och stadsfiskalen berättade vitt och brett hur han genom sin blotta närvaro och med bara ett skott hade skrämt iväg “de anfallande”. Stadens finfolk drog en lättnadens suck. “Segern” firades resten av natten nere i stadskällaren, men for säkerhets skull fick kanonen stå kvar därutanfor.

Resultatet av det tillsynes misslyckade upproret blev ändå att fattigfolket lyckades skrämma de välbeställda stadsborna så att de blev betydligt medgörligare. De nödställda fick i fortsättningen lättare att köpa på kredit mot borgen, finfamiljer började anordna utspisning av svältande i stor skala på egen bekostnad - en patron delade på en dag ut trehundra portioner lagad mat - och det blev även lättare att få bistånd från nödhjälpskommitten.

Stads fiskalen fick däremot stora problem när han skulle göra rättssak av händelsen. Han annonserade upprepade gånger i tidningen för att få uppgifter om “författaren och kringspridarna av de budkavlar” som hade sammankallat folkmassan. Men trots garanterad anonymitet och en belöning på 100 riksdaler riksmynt en förmögenhet som skulle vara en säker räddning undan nöden - ställde ingen upp som angivare och avslöjade anstiftarna av det inställda sk Ostvikskriget.

6. Brödkrig i Norrköping

Norrköping var landets tredje största stad med 23 700 invånare, men den andra efter Stockholm vad gällde industriproduktionens värde och helt dominerad av textilindustrin. Även arbetarkår på cirka 4 700 personer var 3 900 anställda inom fabriksindustrin och av dessa var 3 400 textilarbetare vid sextitalet ylle- eller klädes- samt bomulls- och trikåfabriker av olika slag. Antalet hantverksidkare var drygt 200 med cirka 800 anställda gesäller och lärlingar, medan tre mekaniska verkstäder bara hade sammanlagt hundratrettitalet anställda arbetare24. Men trots uppgången efter 1865, när bomullsimporten från Amerika kunde återupptas, utgjorde bomullsindustrin bara en knapp femtedel av stadens hela industri - alla andra anställda var därför lika hårt drabbade som i övriga städer av de dåliga tiderna.

Från mitten av november började det gå “rykten” om förestående upplopp i staden, till överhetens och finfolkets förskräckelse25.

Många mindes händelserna i februari 1843. Borgerskapets äldste hade anslagit 8 000 riksdaler av allmänna medel för att fira tjugofemårsjubileet av Karl XIV Johans uppstigande på tronen, och under två dagar svarade stadens arbetarbefolkning med ett våldsamt upplopp26. Men ännu fler kom ihåg hungeråret 1855 och hur hotande nära det hade varit nya oroligheter. Sexhundra arbetare från Motala varv i staden hade börjat med att uppvakta borgmästaren, dagen därpå gjorde tusen arbetare från klädesfabrikerna detsamma. När det inte ledde till önskat resultat sände arbetare från Malcoms mekaniska verkstad bud till varvsarbetarna att de skulle gå samman i demonstrationer för att få matpriserna nedsatta och utförseln av spannmål stoppad. Genast utfärdade myndigheterna förbud mot folksamlingar, men en del arbetsgivare gjorde uppköp och sålde spannmål billigare till sina anställda - “för… att skaffa arbetarna åtminstone brödföda” - och ett upplopp förhindrades27.

Tolv år senare hoppades ett antal medlemmar i stadens arbetareföreningen att nöden skulle kunna lindras på samma sätt. I en skrivelse föreslog de att arbetareföreningen skulle tillskriva stadens fabriksförening, där samtliga fabriksägare ingick, och anhålla om inköp av billigare spannmål till arbetsfolket. Arbetareföreningens ordförande EA. Malmström, fabriksrnästare vid stadens största klädesfabrik Drags AB, inkallade skrivelseförfattarna till direktionsmötet måndagen den 25 november och läxade upp dem. Sådant “tiggeri” var “ovärdigt” föreningen, sa han, dessutom oansvarigt eftersom det skulle kunna utlösa ett upplopp som föreningen skulle få skulden för, och för övrigt visste han att. varken fabriksföreningen eller staden hade några medel till sådana inköp.

Arbetarna återtog genast skrivelsen

I det tysta påbörjades istället en annan rörelse bland metallarbetarna på Motala varv. Onsdagen den 27 november satte de den i verket, och de gick mycket taktiskt tillväga för att få med stadens övriga metallarbetare, precis som tolv år tidigare. En plåtslagare

Johan Erik Rystedt på varvet, en järnarbetare Carl Oskar Carlsson på Malcolms mekaniska, samt en järnsvarvare Svante Oskar Westerberg på Drags klädesfabrik fick varsitt anonmymt brev, med posten. De var exakt likalydande och dåligt stavade, skrivna med osäker handstil av samma tillsynes ovana hand - ett upprop Om upplopp.

Bästa vänner jag och mina kamrater skickar er på eget bevåg dessa underrätelser att vi Fredagen den 29 på aftonen kl. 9 skall vi med flera kamraters hjälp om enighet möjligtvis fins hälsa på hos några spannmålshandlare for att näpsa dessa glupska odjur här i staden vi se ju den stora nöd som vill bryta in hos oss men deta kan med enighet avhjelpa. att det inte blifver så svårt. Underrätta kamrater

Breven var undertecknade Enighet - arbetareföreningens valspråk28.

Brevmottagarna spred under torsdagen nyheten om uppropet på fabrikerna. Därefter gick de med breven till polisen för att slippa åtal som anstiftare - fast det är mycket möjligt att de var direkt involverade i planerna.

Redan samma dag meddelade företagsledningen vid Motala varv, på uppmaning av stadsfiskal C.A. Rosengren, att alla arbetare som deltog i oroligheter omedelbart skulle avskedas. Samtidigt satt ordföranden F.A. Malmström och stadsfiskalen och gick igenom arbetareföreningens handlingar för att med hjälp av handstilen försöka spåra brevskrivaren, utan att lyckas. Malmström lovade iallafall att föreningen skulle hjälpa till att upprätthålla ordningen. Vid ett extrasammanträde senare på kvällen beslöt direktionsledamöterna att de själva skulle patrullera gatorna tre och tre nästa kväll, för att i första hand se till att inga medlemmar deltog i eventuella oroligheter.

Trots företagsledningens varning var ett antal arbetare från Motala varv samma kväll samlade till hemligt möte under ledning av faktoriarbetarna Carl Anders Ring, Carl Johan Hellström och Carl Fredrik Westerberg. Ring var tjugoåtta år, gift med en textilarbeterska och far till två barn samt jämförelsevis välbeställd parets gemensamma veckoinkomst översteg 11 riksdaler. Westerberg var trettifyra år, gift, far till två barn och hade en inkomst på1 riksdaler 30 öre per dag. Hellström var tretti år och ogift, medlem i arbetareföreningen och hade liksom Ring 1 riksdaler 20 öre i dagspenning; han hade tillfälligt skadat sej benet och haltade med käpp.

De gjorde upp konkreta aktionsplaner och utsåg talare och ledare för olika grupper, de tog reda på var det fanns stenupplag och diskuterade hur staden bäst skulle kunna mörkläggas. Först, bestämde de, skulle de begära hjälp av myndigheternas mot de höga spannmålspriserna, men om det inte ledde till något skulle de besöka ett antal utsedda spannmålshandlare och försöka tvinga dem att lämna ut säd till arbetsfolket - råg för 20 riksdaler tunnan… annars skulle hårdare åtgärder vidtas i skydd av mörkret. Efter arbetets slut, och sedan de hade ätit, samlades upprorsmakarna på fredagskvällen den 28 på Dalbergs krog vid Nya torget. Troligen fanns även ett antal arbetare från andra fabriker där vilka är inte känt, men i upploppet deltog som ledare två ogifta järnarbetare, tjugotvåårige August Fredrik Westergren och tjugosexårige Tobias Edvard Pihl från Malcolms, samt folk från Welander & Kellners mekaniska och en del mindre företag. De tog ett par glas medan de gick igenom kvällens planer - då kunde de vid behov skylla på att de hade supit före oroligheterna.

Strax före niotiden gick de ut på torget och kallade samman den växande folkmassan. Snart skallade rop och talkörer och hurraropen ekade mellan husen - Enighet…Hurra! Frihet…Hurra! Hurra!

Hellström viftade med sin vita käpp som kommandostav.

- Framåt! ropade han.

Folkmassan satte sej i rörelse med ledarna i täten. Ring visade hur gatlyktorna enkelt kunde släckas genom att lyfta upp en pojke Som fick skruva av gasen. Därefter sprang några före och mörklade gatorna.

De gjorde halt utanför borgmästare Grenanders hus, men han var inte hemma - underligt nog räknade han inte med oroligheter forrän på söndagen. Folkmassan växte hela tiden och uppgick till flera hundra personer. Ring och Hellström höll tal - kraven var lägre priser och stopp for utforsel av spannmål! När stadsfiskal Rosengren dök upp med sin polisstyrka på tolv man möttes han av häftiga burop. Han forsökte han göra sej hörd och påpekade att endast regeringen kunde forhindra spannmålsutforsel samt befallde de forsamlade att skingra sej. Genast attackerades han och fålldes till marken och fick flera slag och sparkar, utan att bli allvarligt skadad. Poliserna grep flera av de attackerande, men de fritogs genast av folkmassan.

Ytterligare ett par man klev upp på trappan och höll tal, tills borgmästaren slutligen kom. Ring, Pihl och. Westergren framförde de överenskomna kraven, och en arbetare på stadens mudderverk tillade att arbetslösa borde få arbeten och stadens nödhjälpsarbetare högre dagspenning. Borgmästaren klappade honom på axeln och lovade göra vad han kunde, samt befallde upprepade gånger folket att skringras - i konungens och lagens namn.

- Ned med borgmästaren! ropade någon, och den otåliga folkmassan skanderade allt högre - Bättre pris på rågen! Bättre pris på rågen!

Tillslut insåg ledarna att de inte skulle få några löften. Framåt! ropade de och tog själva täten. Hurrande och skanderande fortsatte folkmassan till de utsedda spannmålshandlarna. På Gamla Rådstuvugatan lyckades stadsfiskalen och borgmästaren forhindra att demonstranterna trängde sej in hos handlare Andersson och uppmanade pånytt alla att skingras. Men i fortsättningen hade deras ord ingen verkan. Alla som greps fritogs genast och överheten stod maktlös. Hos grosshandlarna Swartling och Enhörning forsökte folk forcera portarna. När det inte gick igångsattes välorganiserad stenkastning, och hos den ene slogs tjugonio rutor ut, hos den andre fyrtifem, och borgmästaren träffades också av en sten. Folkmassan fortsatte med att krossa tjugofyra rutor hos en rådman och ett okänt antal hos en präst. Vid Tyska torget, påväg till handlare Wigert, stod de plötsligt öga mot öga med två skyndsamt inkallade truppavdelningar, trettitvå man ur stadens militärkår med fållda bajonetter.

- Framåt! ropade Ring. Storma på!

Soldaterna kunde inte hejda dem från att ta sej in på torget. Men utanfor kyrkan marscherade truppen rakt igenom folkmassan och lyckades splittra den i två grupper. Ring forsökte hålla ihop folket och sprang ikapp den ena gruppen som verkade osäker och visade tecken på att ge upp.

- Finns det ingen enighet? ropade han. Har ni inte mod i bröstet? Vi får inte skiljas, utan måste gå framåt!

Poliserna och militärerna var på jakt efter honom. Med folkmassans hjälp lyckades han gång på gång undkomma i tumultet, men greps tillslut och fordes till polisens vaktarrest. Soldaterna förföljde de splittrade smågrupperna längs gatorna, tills allt var lugnt igen vid elvatiden. Följande dag, lördagen den 30, gällde det att forhindra nya oroligheter. Norrköpings Tidningar meddelade att spannmålstillförseln var “ytterst riklig”, torgpriserna hade sjunkit “ej obetydligt” och stadens grosshandlare hade inforskaffat rysk råg till “moderat pris”. Och borgmästare Grenander forsökte få hjälp av skarpskyttarna. Men kårens överbefälhavare, kapten E. von Boisen, krävde att få befölet både över kåren och stadsmilitären, vilket borgmästaren vägrade gå med på. Ett antal skarpskyttar ställde ändå upp, civila och obeväpnade, for att hjälpa till med vakthållningen.

Precis som foregående kväll började folk samlas vid niotiden, men på två ställen - på Nya och Gamla torget. Agitatorer och talare var i farten med tal och slagord - Leve friheten! Enighet ger styrka!…Hurra! Hurra Hurra!

Polisen, stadsmilitären, civila skarpskyttar och betrodda medlemmar ur arbetareforeningen forsökte spärra av Nya torget.

- Givakt, gossar! ropade Hellström och gav tecken med en mörk käpp den kvällen. Leve friheten…FRAMÅT!

Haltande tog han själv täten, och det var inga större problem for stora grupper att ta sej därifrån och förena sej med folkmassan från Gamla torget. Hurrande drog de iväg och beväpnade sej med sten från en gatuomläggning. När stadens västra delar visade sej vara avspärrade drog sej massan norrut på Drottninggatan och krossade fönstren hos flera utvalda handlare och myndighetspersoner.

Sedan stod de inför en avdelning av stadsmilitären, den kvällen med skarpladdade gevär.

- Anfall! Gevär! kommenderade befälet.

Truppen kom stormande med fällda bajonetter.

- De har bara löst krut! Framåt gubbar!

- Spärra vägen för korvarna! De törs inte skjuta!29.

Soldaterna tvekade, ingen använde vapnen, och större delen av folkmassan lyckades komma förbi. Framme vid Strömmen hade en annan militäravdelning spärrat av Oskar Fredriks bro. Snabbt organiserades stenkastning och folkmassan gjorde ett genombrottsförsök, men bara ett mindre antal lyckades ta sej över, och de förföljdes i en vild klappjakt varvid några greps. Istället lyckades truppen pånytt splittra folkmassan i mindre grupper som drevs iväg åt olika håll. En grupp tog sej över den obevakade Spångbron, en annan Järnbron längre söderut och anslöt sej till de andra på Norr. Där drog de fram på Broddgatan, Norra Strömgatan och Slottsgatan och krossade femtitvå rutor på stadshuset, trettisju hos en rådman och ett mindre antal hos spannmålsgrossister, myndighetspersoner och fabrikörer. Även på Söder agerade mindre grupper. Trots att de förföljdes av militär och polis och hindrades av patrullerande vakter från arbetareföreningen och skarpskyttekåren, krossade de massor av fönster hos handlare och andra utvalda. Sammanlagt greps ett tjugotal personer innan oroligheterna upprörde vid midnatt. P g a det allvarliga läget inställde Stora teatern söndagens komedispektakel Don Ranundo de Colibrados. Stadsmilitärens musikkår hade inte heller tid att ge sin utannonserade konsert i arbetareföreningens hus, och det ansågs även opassande att akrobatsällskapet Guttaperchas framförde uppträdandet Halshuggningen30. Arbetareföreningen behövde dessutom lokalerna till ett angeläget allmänt extramöte på eftermiddagen med bara en fråga på dagordningen - föreningens eventuella medverkan för att kväsa upploppen.

Mötet inleddes med att ordföranden F.A. Malmström påminde medlemmarna om deras löftesförbindelse - att vara ärliga män, värdiga medborgare i samhället och nyttiga medlemmar i arbetareföreningen31. Därefter frågade han om de ville medverka som ordningsvakter samma kväll - för den händelse det skulle behövas, och om borgmästaren bad om det? Bland alla ja-röster hördes några ropa nej. Ordföranden uppmanade de röstande att ta plats på ömse sidor om sej - ja till höger, nej till vänster. Det fåtal nej-röstande som vågade stå för sin åsikt var i klar minoritet. I den följande hetsiga debatten hävdade majoriteten att det var “föreningens plikt och heder…att ställa sig på ordningsmaktens sida”. Minoriteten tyckte inte “det inte var rätt att agera polis - inte förrän något gjordes för de hårt pressade arbetarna, arbetsgivarna behandlade dem nära nog som de f d amerikanska slavarna, och vakternas ställning var oklar, utan instruktioner och skydd ifall de utsattes för våld. Tillslut avbröt ordföranden den ändlösa diskussionen och uppmanade folk att anteckna sej på framlagda listor, samt beslöt att mörklägga oenigheten om den känsliga frågan protokollskonceptet skulle “endast…läggas till handlingarna och ett annat omskrivas då diskussionen skulle utgå”32.

När borgmästaren senare på kvällen sökte upp Malmström ställde denne tvåhundra frivilliga till ordningsmaktens förfogande, och de indelades i “trupper” om 25-30 man och utposterades på fyra strategiska punkter i staden. För att få med skarpskyttarna hade borgmästaren också gått med på att ge kapten von Boisen befälet över de samlade trupperna, och denne inrättade sitt militärhögkvarter i Societetshuset.

Arbetsfolket däremot hade fått de flesta av sina ledare arresterade - Carl Johan Hellström var tydligen den ende som fortfarande Var fri. Folk började som vanligt samlas på Nya torget vid niotiden, större skaror än föregående kvällar, men de gick rakt in i en militärtaktiskt välgillrad fälla. Några höll tal, här och där diskuterade folk vad de skulle göra, men såfort Hellström ropade “Framåt!” slog trupperna till. Stadsmilitären och skarpskyttarna dök upp från flera håll och med fällda bajonetter slog de först en inre järnring runt deltagarna på torget, därefter en yttre järnring om kvarteren runt torget och blockerade samtliga tillfartsgator - det var omöjligt att bryta sej ut. Hellström och några andra försökte få upp stridshumöret på de församlade med tal och slagord, men talkörerna och hurraropen dog snabbt när de flesta uppviglarna greps. Borgmästaren anlände, och med arbetareföreningens ordförande EA. Malmström vid sin sida började han med hög röst läsa upprorslagen. De mest aktiva greps en efter en och slaget var förlorat. Metodiskt började trupperna och polisen tömma torget. Genom soldatleden släpptes några i taget iväg under eskort, Hellström tydligen p g a att de inte kunde föreställa sej en haltande med käpp som ledare, och på ett par timmar var torget tömt påfolk och lugnet återställt i staden. Norrköpings Tidningar gladde sej åt att orosstiftarna bara var “löst folk” och “en mängd hurrande pojkar” - “inga av stadens egentliga fabriks- eller hantverks arbetare”. Detsamma ansåg arbetareföreningens krönikör - “bland de hurrande och stimmande befanns föga annat än avskrapet bland stadens lösa befolkning”33.

Men det överensstämmer inte med verkligheten.

Hur många som greps de tre kvällarna är visserligen inte känt eftersom många släpptes efterhand. Men efter ett par dagars polisspaning, då även Hellström greps, kvarhölls trettitre personer i häktet - samtliga utom två tillhörde stadens arbetsfolk, det övervägande flertalet hade arbete och inkomst34.

Åldern är känd på fyrtifyra av dem, den äldste fyrtifyra och den yngste sexton år med en genomsnittsålder på drygt tjugofem år, och åtminstone femtontalet var stadgade arbetare med familj och barn och en genomsnittsålder på drygt tretti år - långt ifrån några ungdomliga hetsporrar. Hellström och ytterligare minst två man tillhörde arbetareföreningen, den tjugoettårige fabriksarbetaren Carl Johan Hag var dessutom skarpskytt - båda uteslöts senare ur arbetareföreningen35.

Rannsakningen började redan på lördagen samma vecka, den 7 december. I det oroliga läget var det hela summariskt överstökat på bara sex rättgångsdagar, till den 21 december, trots att sammanlagt femtitvå personer åtalades. I första hand yrkades ansvar enligt strafflagens upprorsparagrafer, i andra hand enligt upploppsparagrafen. Ungefår hälften av de åtalade skyllde på att de hade varit mer eller mindre berusade och att de inte mindes vad de gjort - det gällde samtliga kända ledare, utom Pihl. Denne, liksom de flesta andra som uppgav att de hade varit nyktra, förnekade all medverkan.

Rätten bedömde ändå oroligheterna som uppror och domarna blev hårda. Carl Anders Ring, som enligt egen uppgift hade varit “full och vildsint”, fick tre års fängelse, Hellström och en dräng som hade tillhört de vildaste vid gatustriderna fick ett år var, en annan dräng åtta månader för att ha lett stenkastning, och Westerberg och ytterligare två man tre månader var. Även bötesbeloppen blev hårda, två på 400 och resten på mellan 200 och 50 riksdaler - Pihl fick 100 och arbetskamraten Westergren 50. Och istället för att anse brännvinsrus som något förmildrande dömdes arton av dem dessutom till 10 riksdaler i böter för fylleri. Samtliga blev i brist på medel tvungna att sitta av de sammanlagda böterna, från åtta till tjugo dagar i fängelse på vatten och bröd36. Men de tre som från början mottog breven och spred uppropen om upplopp frikändes däremot från att ha haft något att göra med de tre dagarnas brödkrig i Norrköping37. - - -

Noter 1. Häger m fl, 1978, kapitlet Nödhjälpen, sid 73-102. Prästen som begravde 14 personer var den sedermera välkände och stridbare frikyrkopastorn, nykterhetsivraren och riksdagsmannen P.P Waldenström; se Hedlund-Nyström, 1970, sid 58.

2. Det verkliga antalet är okänt, men de kända upploppen är: Stockholm 1799, Göteborg 1799, Gävle 1799, Malmö 1799, Karlshamn 1799, Falun 1799, Ystad 1799, Norrköping 1800, Linköping 1800, Karlstad 1800, Göteborg 1800, Helsingborg 1804, Malmö 1805, Stockholm 1810, Norrtälje 1811, Nyköping och flera socknar i Södermanland 1811, på flera håll i Skåne 1811, Ystad 1835, Stockholm 1838, Göteborg 1839, Stockholm 1841, Norrköping 1843, Stockholm 1844, Vänersborg 1846, Göteborg 1847, Stockholm 1848, Jönköping 1848, Eskilstuna 1848, Norrköping 1848, Gustavsberg 1850, Karlshamn 1853, Mjällby 1853, Varberg 1854, Norrköping 1855, Uppsala 1855,Jönköping 1855, Gränna 1855, Växjö 1855, Halmstad 1855, Göteborg 1855, Västerås 1855, Stockholm 1864 och 1865 samt Nyköping 1864.

3. Jfr den engelska underklassens liknande upplopps strategi i Thompson, 1968, och densamme, 1983, kapitel 2, “De engelska massornas moraliska ekonomi”, samt Rude, 1964.

4. Se del 1 av denna bok (Arbetare i rörelse).

5. Hedlund-Nyström, 1970, sid 111.

6. I Södermanland dömdes tre till döden, men två benådades - endast drängen Jan Anders Lännander halshöggs; se Kämpe, 1973, sid 183. I Skåne, där upploppen krossades våldsammare utdömdes tjugo dödsdomar, men “bara” tre av dem verkställdes - mot drängarna Per Ottasson, Per Hurtigh och Mårten Bengtsson; se Zetterholm, 1973, sid 210-11, visserligen en roman, men uppgifterna är autentiska.

7. Se 1734 års rättegångsbalk kapitel 17 § 29, av vilken dessa delar gällde, åtminstone formellt, ända tills den nya rättegångsbalken infördes 1948.

8. Se 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap, § 3, i SFS 1841 :58.

9. SFS 1849:11, 1864:1110 kapitlet § 7-14. Jfr denna boks kapitel 2:6 “Lag och ordning” och del 1 , sid 213-14 om överhetens inställning efter marsupproret 1848, sid 226-28, om kampstrategin och hurraropen, samt bilaga 3 ang rättegångsförfarandet efter upprorsförsöket 1848. Jfr Edgren, 1985, sid 130, om gripna lärlingars sätt att bete sej inför domstol i Malmö under 1800-talets första hälft. Horgbys kommande bok Surbul/estan (öknamnet på Norrköping), planerad att publiceras 1988, om stadens arbetarebefolkning under andra hälften av 1800-talet tar också upp dessa saker; han har vänligen låtit mej läsa delar av det preliminära manuskriptet. Se även KarIbom, 1967, där flertalet av ovannämnda upplopp och de följande åtalen behandlas. Ang omvandlingen av böter, se 1734 års lag, straffiagens 5 kapitel § 4-5, samt 1864 års straffiags 2 kapitel § 10-11, i SFS 1864:11.

10. Bara under 1865 minskade befolkningen med 383 personer till 5 020, och staden sjönk då från 20:e till landets 24:e i storlek - på ett år - varefter invånarantalet höll sej i stort sett konstant, c a 5 100, resten av 1860-talet; se Bidrag till Sveriges Officiella Statistik, Befolkningsstatistik för resp år. Ang skatterna och tillbakagången som hamnstad, se Dalgren, 1979, sid 329-31 och 354-61.

11. Upploppsshändelserna baserade på Västervik s rådstuvurätts brottmålsprotokoll 29/1, 1/2, 8/2, 18/2, 4/3, 18/3 1/4 och 20/5 1867, samt på Åsberg-Garpenby, 1967, och KarIbom, 1967, sid 157 och 211-13.

12. Personuppgifterna enligt prästbetyg i rättegångsprotokollet - Lars Andersson, född 22/81832 i Hallingsbro och bosatt i W. Qvarteret nr 76; Adolf Fredrik Lindström, född 28/121824 i Västervik.

13. Personuppgifterna enligt prästbetyg i rättegångsprotokollet - Anders Magnus August Pettersson, född 12/9 1834 i Västervik.

14. Personuppgifterna enligt prästbetyg i rättegångsprotokollet - Gustaf Fredrik Mems, född 20/9 1823 i Västervik; Carl GustafThörnqvist, född 7/81818 i Västervik.

15. Dalgren, 1979, sid 262,404-7 och 426.

16. KarIbom, 1967, sid 159 och 213.

17. KarIbom, 1967, sid 213.

18. Ang måttet brofamn, se NF, band 7,1907, spalt 1359-60, under “Famn”. Ang brohuggaryrket, se DN 23/9 1867 i samband med nyhets artikel om upploppet. Skildringen av upploppet baseras i övrigt på artiklar i DN 24/9, 14/10, 28/10 och 16/12;iFL25/9, 16/10,30/10och 18/12 1867,iAB 23/9 och 12/10, samt på KarIbom, 1967, sid 213-14.

19. AB 3/10, DN 4/101867.

20. KarIbom, 1967, sid 158-59 och 214-15.

21. KarIbom, 1967, sid 131-34 och 215-16.

22. Bidrag till Sveriges Officiella Statistik, Befolkningsstatistik 1867 - invånarantalet ökade från 442 till 447 under året.

23. Skildringen baseras på Renhorn, 1923, sid 179-82, och densamme, 1945, sid 188-90, Fahlgren, 1945, sid 351-58, och 1956, sid 273-79, KarIbom, 1967, sid216-17, WesterIund, 1973, sid 118-20, samt Häger m fl, 1978, sid 104-7.

24. Bidrag till Sveriges Officiella Statistik, Befolkningsstatistik 1867 - befolkningen ökade under året från 23 271 till 23 709. Se även Svensson m fl, 1972, sid 77-107 och Horgby, 1986, sid 35-56 och 62-65.

25. Händelseförloppet i Norrköping baserat på Kahlson, utan år, kapitlet “Brödkriget”, sid 193-99, Norrköpings AF:s krönika, 1935, sid 31-3, Horgby, 1973, sid 65-6, densamme kapitel om brödkriget ur preliminärt bokmanuskript Surbul/estan (se not 9), KarIbom, 1967, sid 217-21, nyhetsartiklar om upploppet i NT 30/11, 3/12, och rekapitulering vid rättegången och under förhör 10/12, 12/12, 14/12 och 17/12, samt dombok i brottmål samma datum, Norrköpings Rr:s arkiv - i fortsättningen kallad domboken. Särskilda hänvisningar ur samma källor nedan.

26. 26 Se denna boks del 1, sid 237-38.

27. Ang oroligheterna 1855, se Horgby, 1973, sid 30-1, Karlbom, 1967, sid 153-55, och ang arbetsgivarnas spannmålsuppköp, Kahlson, utan år, sid 193.

28. Ett av breven finns i domboken.

29. “Korvar” öknamn på stadsmilitären i Norrköping, efter benämningen “kår”, eller “corps” enligt den tidens stavning; se artikel Vilda känslor i svallning av Horgby i NT 22/4 1986.

30. NT30/11 och3/12 1867. Se även Norrköpings AF:s Kassabok 1862-69 och Huvudbok 1865-69; akrobatsällskapet inställde tydligen, eftersom hyran aldrig slutbetalades.

31. Förbindelsen i Påhlman-Sjölin, 1944, bilaga l, sid 277-78.

32. Noteringen gjord på Norrköpings AF:s protokollskoncept 1/12 1867 ;jfr nytt koncept och justerat protokoll 1/12 1867 utan debatten. Däremot omnämns den i Kahlsson, utan år, sid 196-97.

33. NT30/111867, och Kahlsson, utan år, sid 196 och 198-99.

34. Den ene var en arbetssökande arbetare från Kalmar, den andre och ende landsortsbon var 42-årige snickaren GustafKullbom från Fröberga söder om staden, en fattig änkling med fyra barn; se NT 12/12 och 17/12 1867 samt förhören med honom i domboken 9/12.

35. Ang de tre i AF, se Kahlson, utan år, sid 198-99. Hag skarpskytt enligt egen förhörsuppgift i NT 17/12 1867. Statistiken om ålder m m baserad på uppgifter i domboken 7/12,9/12, 10/12, 12/12 och 17/12 1867, samt i NT samma datum.

36. Rings 10 riksdaleri fylleriböter “förvandlas till fyra dagars förlängning av straffarbetet”, alltså inte på vatten och bröd. Jfr not 9 och motsvarande ställe i texten.

37. Domarna i domboken 21/121867, samt i NT21/12 1867.