Skillnad mellan versioner av "Upproret i Östtyskland 1953"

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
m (17:e - Ett helt land i uppror)
m (Källor)
Rad 133: Rad 133:
  
 
* [http://www.geocities.com/andhg/berlin53.htm Vi är arbetare, inte slavar!] - Anders Hagström skriver en bra artikel om händelserna. En av de bästa på nätet faktiskt. Från hans hemsida [http://www.geocities.com/andhg/artiklar.htm Texter mot strömmen] 180603.
 
* [http://www.geocities.com/andhg/berlin53.htm Vi är arbetare, inte slavar!] - Anders Hagström skriver en bra artikel om händelserna. En av de bästa på nätet faktiskt. Från hans hemsida [http://www.geocities.com/andhg/artiklar.htm Texter mot strömmen] 180603.
 +
 +
* [http://www.arbetarmakt.nu/arbetarmakt/am9-75-1953.htm ARBETARUPPRORET I ÖSTTYSKLAND 1953]] i [[Tidningen arbetarmakt]] nr 9 1975.
  
 
* [http://www.socialisterna.org/offensiv/arkiv/556/berlin1953.html ”Vi är arbetare – inte slavar”] i trotteblaskan [[offensiv]] från 030703. Medioker artikel med några få intressanta fakta.
 
* [http://www.socialisterna.org/offensiv/arkiv/556/berlin1953.html ”Vi är arbetare – inte slavar”] i trotteblaskan [[offensiv]] från 030703. Medioker artikel med några få intressanta fakta.
Rad 146: Rad 148:
 
* [[Heym, Stefan: Fem dagar i juni]] - Handlar om en fackfunktionär under upproret. En snubbe som inte kan fördöma upproret utan förstår att det bryter ut. Motarbetar det trots detta.
 
* [[Heym, Stefan: Fem dagar i juni]] - Handlar om en fackfunktionär under upproret. En snubbe som inte kan fördöma upproret utan förstår att det bryter ut. Motarbetar det trots detta.
 
* [[Rundberg, Arvid: En tysk arbetares memoarer]] - En trogen partimedlems livshistoria. En del av boken tar upp händelserna. Så klart ur partiets ögon.
 
* [[Rundberg, Arvid: En tysk arbetares memoarer]] - En trogen partimedlems livshistoria. En del av boken tar upp händelserna. Så klart ur partiets ögon.
 
  
 
==Noter==
 
==Noter==

Versionen från 20 juni 2009 kl. 01.16

Östberlinska arbetare i gatustrider med röda armens pansarvagnar
Tidigt på morgonen den 16:e juni 1953 klättrar ett hundratal byggnadsarbetarna i Stalinalee ner från sina byggnadsställningar mitt under arbetspasset. Alltfler ansluter sig och tillslut ligger allt arbete nere. Byggnadsarbetarna marscherar mot myndighetsbyggnaderna på Leipziger Strasse. De kräver tillbakadragande av normhöjningarna. Höjningar som i praktiken innebär mer och hetsigare arbetet till samma eller t.o.m. mindre lön. Strejker och protester mot dessa har redan sporadiskt brutit lite här och var i landet men det är först nu det exploderar.

Allt fler människor ansluter sig på vägen och när folkmassan anländer till Alexanderplatz så har den växt till över 10 000. Där arbetarna passerar fram så sprids nyheten om strejken och arbetet på allt fler företag läggs ner. Volkspolizei grisarna (snuten) vågar eller vill inte ingripa och drar sig undan. Demonstrationen traskar vidare och det börjar skrikas om frihet. ”Ner med myndigheterna, ner med snuten! Vi kräver minskade arbetsnormer!” Från strid om lönerna till ett angrepp på hela systemet som sådant.

Vid den här laget hade poilitrukerna i partiet dragit tillbaks alla försämringar och skickat ut högtalarbilar för att informera folket. Det var dock försent. Arbetarna hade fått vittring på något mer. Vad är några futtiga korvören jämfört med makten över hela livet?

Den 17:e lamslås hela landet av strejker och demonstrationer. Strejkkommittéer upprättas och fabriker och några radiostationer ockuperas. Demonstrationståg drar från arbetsplats till arbetsplats och sprider upproret. Den Östtyska marionettregimen vittrat snabbt sönder under trycket från det mäktiga arbetarupproret. Snuten avväpnas, partilokaler bränns ner och partipropagandan rivs ner från väggarna.

Några av de mest dramatiska scenerna utspelas i Halle där representanter från i princip alla stadens strejkkommittéer möts i en fabrik. Där väljs en ”initiativkommitté”, dvs ett arbetarråd. Det proklameras generalstrejk och att man skulle ockupera en lokal tidnings kontor för att kunna få ut info. Liknande scener utspelas i hela landet. Dessutom börjar man senare på dagen organisera hela samhället efter sin egen pipa. Arbetet inom sjukvården och andra nödvändigheter drogs igång. Stadens brandmän fick i uppgift att slita ner allt som hade med regimen att göra från stadens hus och väggar. En strejkkommitté krävde ”upprättandet av provisorisk regering av revolutionära arbetare”.

Den 18:e rullar röda armens tanks och infanterienheter stödda av Volkspolizei in Östtysklands städer. Gatustrider med obeväpnade arbetare böljar fram och åter hela dagen. Några snutar tar arbetarnas sida och eldstrider utbryter. Alla större arbetsplatser ockuperas av tanks och snutförband. Detta leder bara till att fler strejker blommar upp. En vecka senare är ordningen återställd och arresteringarna och utrensningarna drar igång. I striderna har hundratals mördats av stalinistsvinen.

Trots att upproret på ytan är besegrat så fortsätter strejker, maskning och annat sabotage i en lågintesiv kamp mot regimen. I upprorets kölvatten genomför statsapparaten en mängd förbättringar för arbetarna. Mer livsmedel samtidigt som lönesänkningarna dras tillbaka.

Politrukerna skyller i efterhand upproret på fascister, provokatörer, västagenter och slödder. [1] Deras kollegor i väst ser även de till att skriva om händelserna i ordalag som passar sina egna syften. Arbetarna hade gjort uppror för att få återförenas med västtyskland och få västtyska härskare över sig. Jajemän. Sen gjorde de också dagen till en nationell helgdag i ”återföreningens tecken”.

Bakgrund

Under våren 1953 gick S.E.D ut med att arbetsnormerna skulle ökas avsevärt. Höjningen skulle innebära att om inte arbetarna förbättrade arbetsresultatet med minst 10 procent skulle deras löner sjunka med en tredjedel. Och detta när lönerna redan avsevärt urholkats, samtidigt som tillgången på livsmedel minskat. Regimen hade nämligen efter sovjetisk modell överfört alla tillgängliga resurser till uppbyggnaden av den tunga industrin. Produktionen av konsumtionsvaror och livsmedel fick gå på sparlåga. Till det hela hör också att sovjet efter segern över nazisterna monterat ner stora delar av den tunga industrin i Östtyskland och skeppat hem den till moderlandet. På detta betalades krigsskadestånd som tillsammans med de stegrande militärutgifterna åt upp 20 procent av statsbudgeten.[2]

De senaste tidens försämringar i allmänhet och normhöjningarna i synnerhet utgjorde en brutal attack på de östtyska arbetarnas levnadsstandard som skulle tända upprorets fackla och utvecklas till en revolt mot hela klabbet. Till en revolution.

Jäsning under våren

Allt står inte rätt till i socialismens förlovade land..
Det hela hade börjat redan tidigt på våren. I tidningarna nämns oroligheter vid flera olika arbetsplatser. Bl.a. så hölls ett möte på Zeitzkraftverket i Halle mellan arbetare, ledning och partipampar. Mötet hade tvingats fram av arbetarna 16:e April. De protesterade mot bonussystemet och hetsen det medförde. Man gick till hårt angrepp på partiet. En arbetare vid namn Walter gick upp och talade; “kamrater, det som händer nu är rent ut sagt förnedrande för arbetarklassen. Karl Marx har varit död i 70 år och här står vi fortfarande och diskuterar våra mest grundläggande behov…” En annan arbetare ställde sarkastiska frågor om hur mycket fabriksdirektören drog in i bonus och hur mycket han arbetet för den.

Samma dag som tidningarna skriver om detta går SED ut med sin normhöjning. Det rapporteras vidare i tidningarna om protester, ”hårda diskussioner” och andra våldsamma reaktioner på höjningen. T.o.m. med dagspressen kände sig tvungen att muttra fram lite kritik mot partiets sätt att hantera den explosiva situationen. I flera städer riktade sig protesterna inte bara mot normhöjningarna utan angrep partiet och arbetarstaten i sig. På vissa platser la man helt sonika ner arbetet.

Ofta startade utbrotten med små protester och diskussioner som sedan gick över till aggressivare protester som sedan följdes av strejk. För det mesta var det ganska få arbetare inbladande. Strejkerna var korta och skedde sporadiskt. Men de skedde över hela landet i alla olika branscher. Trycket ökade konstant i hela Östtyskland.

Den 28:e maj gick ett gäng snickare som arbetade med bygget av Stalin-Allee ut i strejk. De nya normerna kallas för ”utpressning”. Den 12:e juni smäller det återigen vid Stalin-Allee. Arbetarna lägger ner arbetet efter att de får ett brev som i pompösa ordalag förklarar att de nya 10 procentiga normerna kommer gälla retroaktivt från den 1:a juni. De vägrade gå tillbaks till arbetet förrän beslutet dragits tillbaka. Efter lunch dyker 15 politruker från partiet, fackföreningen och byggledningen upp. De försöker lugna ner stämningarna. En hantverkare berättar att pamparna kom med sina slitna gamla fraser: “Ni måste bara bita ihop och vänta lite, ju hårdare ni jobbar desto snabbare kommer vi få det lite bättre allt eftersom produktiviteten går upp. Ni kommer inte få ut mindre lön om ni jobbar hårdare eftersom allt kommer att bli billigare…” Vi har fått höra den här skiten de senaste 5 åren och får fortfarande allt mindre att äta, säger en förbannad arbetare. En annan fortsätter; ”ni har feta magar, titta på våra. Vi tjänar bara 144 mark medan ni plockar ut 1200!” Ett av fackombuden försöker rädda upp situationen genom att förklara för de strejkande att det inte kan finnas några strejker i ett ”folkets företag” eftersom det är ”arbetarnas egendom”. ”Att strejka vore ju att strejka mot sig själva”. Någon svarar att ”vi strejkar inte för vårat eget höga nöje och vi vet precis vad vi sysslar med”. Fackpampen försöker då med en sista manöver. Han tycker att om de vill strejka måste de först gå till sin fackförening och prata igenom saken. Arbetarna visar tydligt att den här strejken inte har någonting med fackföreningen att göra men återgår trots allt så småningom.

Rörelsen växer och blir allt intensivare veckorna för den 16:e juni. Ett antal strejker bryter ut i bla Eisleben, Finsterwalde, Furstenwalde och Chemnitz-Borna. Man kräver redan då att normerna skall dras tillbaks.

Vi är arbetare, inte slavar!

16:e - Strejk vid Stalin-Allee

Demonstrationståg drar fram vid vid Stalin-Allee
Tidigt på morgonen den 16:e juni 1953 så dyker en representant för ledningen upp vid samma byggnadsarbetsplats vid Stalin-Allee som några dagar tidigare gått i strejk. Han gick på som tidigare med tjötet om att ”arbeta hårdare, till att börja med, så kommer ni leva bättre i framtiden”. Det här blir droppen som får bägaren att rinna över.[3] Ett gäng på runt hundra arbetare klättrar ner för byggställningarna. Den här gången rör de sig dessutom vidare till de andra byggena. Ytterligare hundra byggarbetare lämnar arbetet. Strejken blir till en massdemonstration som drar till sig allt fler arbetare och strejken sprids till hela Stalin-Allee. I spetsen för demonstrationen bärs en banderoll med texten: "Ner med den 10%-iga ökningen av normerna". Man ropar: "Vi är arbetare och inte slavar! Sätt stopp för utsugarnormerna! Vi vill ha fria val! Vi är inte slavar!" Demonstrationen börjar röra sig mot myndighetsbyggnaderna på Leipziger Strasse..[4]

Vid 11 snåret når man fram till Alexanderplatz (ett stort torg där snuthuset ligger) och inser hur många man är. 10 000 män och kvinnor. De demonstrerande ser hur snutarna snabbt lägger benen på ryggen när den stora folkmassan drar fram. ”Vid den tiden hade vi redan blivit som en enda enhet. Jag menar en enhet medveten om sin makt”. Med styrkan kom nya djärvare slagord. ”Ner med myndigheterna, ner med folkpolisen. Vi kräver lägre arbetsnormer.”

Demonstrationen drar sedan vidare utmed den långa avenyn Unter den Linden. När massan nådde Wilhemstrasse så var normerna glömda. Nu skriker man; “vi vill inte längre vara slavar, vi vill vara fria!” När de slutligen nådde myndighetsbyggnaderna vid 13 var de 20 000. ”Arbetarregeringen” hade skyndsamt barrikaderat sig mot arbetarna. Järnportarna var låsta för demonstranterna. Förgäves krävde arbetarna i talkör att regeringschefen Otto Grotewohl, presidenten Wilhelm Pieck och den mäktige partigeneralsekreteraren Walter Ulbricht skulle tala till dem. Fönstren och balkongerna förblev stängda. Efter en stund kunde Heinz Brandt meddela demonstranterna att regeringen upphävt normhöjningarna. Men demonstranterna som nu så påtagligt upplevde sin kollektiva styrka, vägrade att låta sig nöjas längre.

Fritz (vid pilen) Selbmann talar till massorna
En minister, Fritz Selbmann, tillika ledamot av SED:s mäktiga politbyrå, kom ut för att för att försöka gjuta olja på vågorna. Men Selbmann som själv varit arbetare, kunde inte ge några konkreta löften från det lilla bord han talade ifrån. Tvärtom förklarade han att normen måste höjas på något sätt, även om det inte skulle drabba arbetarklassen. Längre hann han inte förrän han överröstades av ilskna rop; "Var är regeringen? Fegisar, varför kommer de inte ut om de är arbetare?" En murare puttar politruken av bordet och talar till massan. ”Vi bryr oss inte om vad ni har att säga. Vi vill inte längre vara era slavar. Vi är emot mer än bara de nya arbetsnormerna och vi kommer inte bara från Stalin-Allee. Vi är hela Berlin”. Han talar för generalstrejk om inte pamparna vågade kom ut och möta arbetarna inom en halvtimme.

Vid fyrasnåret var stadens gator fyllda av myndigheternas högtalarbilar. De proklamerade att arbetsnormerna dragit tillbaks. Detta hade ingen större effekt och på en del platser roade man sig med att välta dessa bilar. Det handlade inte längre om några ynka normer. Det handlade om hela livet. Rykten om generalstrejk spreds som en löpeld genom staden (delvis med hjälp av ett gäng av de där högtalarbilarna som kapats av arbetarna). När klockan blivit fem så hade folk börjat attackera partifunktionärer på öppen gata samtidigt som partiplakat slits ner från väggarna. Utanför Barnimstrasse´s kvinnofängelse samlas en folkmassa som kräver fångarnas omedelbara frigivande.

Upproret sprider sig som en löpeld över landet. Arbetet stannade vid Henningsdorf stålverk, Bergmann-Borsig fabriken i Calbe och Furstenbergs smältvärk, Zeiss verkstäder, BMW motortillverkning i Gera, Max metallverk vid Unterwellenborn, i Schonebecks ammunitionsfabriker och vid Olympiaverken i Erfurt för att bara nämna några.

På många platser stannar man inte i fabrikerna utan ger sig även ut på gatorna. I Östberlin, Magdeburg, Rostock och Warnemunde, Brandeburg och Rathenow, i Dresden och i Gorlitz vid den polska gränsen, vid Lena; i uranproduktionens hjärta Aue, i Halle och i Leipsig, i Bitterfeld, Merseburg, i Wolfen och många andra städer i centrala Tysklands kolbälte fylls gatorna av revolterande människor.

På kvällen står det klart att nattskiften på de stora industrierna inte kommer att dyka upp.

En deltagare berättar; "När jag tog mig hemmåt på kvällen den 16:e kunde jag bara tänka på en sak; jag hoppas vi är tillräckligt starka i morgon och att alla kommer med i rörelsen. Under natten mellan den 16:e och 17:e juni stod det klart att vi var tvungna att ta fighten oavsett konsekvenserna och att vi måste slåss ända till slutet. Den 16:e juni hade förvandlat oss alla".

17:e - Ett helt land i uppror

Karta över arbetarnas uppror den 17:e
Dagen hade knappt hunnit börja innan kampen på gator och arbetsplatser drog igång med förnyad kraft. Strejker och demonstrationer överallt. På hundratals orter samlades arbetarna och valde strejkkommittéer och marscherade till städernas centrum. Polisen avväpnas, flyr eller ställer sig på de upproriska sida. Folk omringar partihögkvarter, förstör partiets propagandalitteratur, bryter upp fängelseportarna och befriar fångarna.

I Marseburg marscherar 10.000 arbetare från Leunaverken upp, under det att de sjunger revolutionära sånger; möter 1000-tals arbetare från Bunafabrikerna, stormar polisstationen, rensar partihögkvarteret, bryter sig in i fängelset och friger fångarna.[5]

En demonstration, med arbetarna från metallverken i Henningsdorf i spetsen, rör sig inåt Berlins centrum. 12 000 man arm i arm, fortfarande i sina smutsiga arbetskläder med skyddsglasögonen hängandes runt halsarna. De klipper upp taggtråden in till den franska sektorn och väller igenom med trampet av tunga arbetsskor ekande mellan de höga husens väggar. Under hela marschen öser regnet ner men inte en människa vänder om.

Även i Bitterfeld marscherade folk från stadens utkanter på bred front in mot stadskärnan. Här skulle dock händelserna ta en ny vändning. Det rådde festivalstämning i staden. Folk samlades på ungdomens torg där det hölls ett tal av ordföranden från en strejkkommitté. Mitt under talet sprids rykten om att snuten arresterat flera arbetare. Det beslutades att staden skulle ockuperas. Strejkkommittén började nu fungera som ett råd för hela staden. Man organiserar det nödvändiga offentliga arbetet med sjukvård, elektricitet, mat mm. Brandmännen fick i uppgift att åka runt i staden o slita ner partipropagandan. Samtidigt planerades en generalstrejk som skulle sträcka sig utöver hela landet. Man skickade ett telegram till myndigheterna i Östberlin där man krävde att en ”provisorisk regering av revolutionära arbetare” skulle upprättas. Även i Rosslau tog arbetarna över staden en kort tid. Upprorets kärna fanns där på varven.

Klockan halv två möttes representanter från de flesta av Halles strejkkommittéer i en av stadens fabriker. De valde en ”initiativkommitté” som genast utropade generalstrejk. De kom också överens om att ockupera den lokala tidningens kontor för att kunna ge ut ett manifest. Under dagen så välde arbetare från stadens utkanter in till centrum i en 50 000 man stark demonstration. Även i Magdeburg väljs en central strejkkommitté på 25 personer genom omröstning på stadens torg osv.

Strejkkommittéerna ställs genast inför flera uppgifter. Man upprättar kontakter med andra fabriker för att samordna aktioner. Kommittéerna börjar organisera transporterna, livsmedelsförsörjningen, man ser till att arbetet återupptas på gas- och elverken. Det börjar upprättas en regional samordning av råden.[6]

I Gorlitz tog de upproriska massorna över stadens högtalaranläggning. Folk som kände att de hade nåt att säga började prata över systemet. De flesta av dem hade aldrig ståt framför en mic i hela sitt liv. I Halle ockuperades en radiostation av rebelliska arbetare som såg till att strejkkommittéernas uttalanden nådde alla.

I varenda större industristad bröt upproret ut. I Dresden strejkade och demonstrerade arbetarna vid alla de stora fabrikerna. Hela Brandenburg regionen lamslogs av strejkande transportarbetare och dess stora kolgruvor stod stilla. Varenda fabrik i Falkensee, Leipsig, Frankfurt (Oder), Furstenburg, Greifswalde och Gotha. T.o.m. urangruvorna vid Tjeckiens gräns var ute i strejk.

18:e - Den röda stålklacken

Röda armens pansar plöjer fram i de demonstrerande folkmassorna
Fram tills torsdagen hade arbetarna inte agerat särskilt fientligt mot de sovjetiska trupperna. Men nu såg sig Moskva tvungna att rädda sina marionettdockor i Östtyskland. Röda armens trupper rycker under eftermiddagen in i alla upproriska städer (Tidigare den månaden hade de skickats till Pilzen, Tjeckoslovakien, för att skingra en demonstration där). Undantagstillstånd utlyses i hela landet av den ryska militärledningen. Motståndet och strejkerna fortsatte dock. De ryska truppernas inblandning resulterade t.o.m. i att fabriker och arbetargrupper som tidigare varit passiva nu också gick ut i strejk. På kvällen den 18:e ockuperar 800 snutar kolgruvorna i Delsnitz och Zwickau. De konfronteras omdelbart av 15,000 gruvarbetare som kräver frigivandet av sina arresterade kamrater.

Pansarvagnar och tungt beväpnat infanteri försöker ringa in de revolterande. Fabriker belägras och arbetare massarresteras. Vid Leuna fabrikerna tog 300 snutar de strejkandes parti och eldstrider bröt ut mellan dessa och röda armen. Trupperna ockuperade flera fabriksbyggnader som arbetarna då sätter eld på. 80,000 gruvarbetare, som först anslutit sig till upproret denna dag, stormar flera myndighetsbyggnader. Hårda gatustrider utkämpas mot snutar och de tungt beväpnade ryska trupperna i Johanngeorgenstadt, Marienberg, Eibenstock, Falkenstein och Oberschlema

Modiga Östtyskar försöker oskadliggöra en pansarvagn.
De tyska bolsjevikerna och deras press kämpar på för att slå ner upproret genom att pumpa ut så mycket lögner de kan. I Neue Deutschland kan man tex läsa att; ”Här handlar det inte om klasskamp utan en “konspiration” av väst genomförd av tusentals utlänska provokatörer och fascister”. De får dessutom hjälp av svenska Ny dag (den dåvarande SKP-tidningen) att isolera och mörka vad som egentligen pågår:
"De oroligheter som förekom i Berlin på onsdagen var inga ’arbetardemonstrationer’ som den borgerliga pressen och radion försökt göra gällande i propagandasyfte. Oroligheterna var organiserade av amerikanarna och deras hantlangare i Västberlin, som till varje pris vill hindra Tysklands enande på fredlig och demokratisk grund. Deras organisationer bär också ansvaret för de offer som krävdes då folkpolisen och trupperna tvingades försvara bl a regeringsbyggnaderna, som angreps av fascister vilka anlade mordbrand".



Ny Dags ”specielle korrespondent” från Östberlin den 18 juni 1953.[7]

Slutstriden

På fredagen var hela gruvregionen i öppet uppror. 110,000 strejkade och demonstrerade. I en mängd gruvor saboteras produktionen med dynamit och avstängda pumpar. Enligt vissa källor tvingas röda armen sätta in mer trupper i det här området under upproret än vad som krävdes i slutskedet av andra världskriget. Relativt stora delar av snutarna och de ryska trupperna sympatiserade dessutom med arbetarna. I efterhand sköts, fängslades och avskedades flera soldater och snutar pga av detta.

En av många nedskjutna arbetare förs till sjukhus av sina kamrater
Trots vågen av arresteringar och våld fortsätter revolten. Den 21:e trappades repressionen upp. Arbetarna svarar med lynchningar av snutar och ryska armen får inte tillbaks kontrollen förrän efter flera dagars våldsamma gatustrider. I den här vevan går även arbetarna vid många små företag ut i strejk och bildar strejkkommittéer. De proklamerar att de inte kommer gå tillbaks i arbetet förrän undantagstillståndet dras tillbaks. Polisstyrkorna i Mecklenburg och Harz vägrar skjuta på arbetarna och drar sig tillbaks. Det tar ytterligare någon vecka för den mäktiga röda armens trupper att kväsa upproret. Först när arbetarnas ryggar knäckts av de ryska larvfötterna vågar S.E.D-pamparna åter kravla fram.

En våg av terror drar fram över landet.

Efterspel

Den härskande byråkratklassen var djupt skakad av upproret. För att återställa ordningen och säkra sin egen framtid så satte man igång en utrensning för att kväsa alla framtida uppror. Ogräset skulle dras upp med rötterna.

Sex som ansågs som ledande i strejkkommittéerna avrättades, fyra dömdes till livstids fängelse och tusentals andra åtalades. Nästan alla som suttit med och verkat i strejkkommittéer/arbetarråd plockades in. Även om inga siffror är kända kan man anta att tusentals andra kom att utsättas för andra former av förföljelser, för att inte tala om säkerhetspolisens intresse. Ett hudratal dog av sovjetiska kulor under gatustriderna.

Men även inom partiet gick yxan. Ledningen lät genomföra en utrensning av påstådda ”socialdemokratiska element” i partiet som anslutit sig till eller uttryckt förståelse för protesterna i juni. Men en tredjedel av dem som utrensades var veteraner som anslutit sig till SED:s föregångare Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) redan före Hitlers maktövertagande 1933. I Östberlin och arbetarfästen som Halle, Leipzig och Magdeburg var mer än hälften av de utrensade gamla KPD-medlemmar som inte förstått att regimens intressen vägde tyngre än arbetarklassens.

Trots terrorn, eller kanske pga av den, fortsatte motståndet under ytan med maskningsaktioner, spridda strejker och sabotage. Ofta i solidaritet med arresterade kamrater.

Regimen tvingades göra en rad eftergifter. Livsmedelssituationen förbättrades och lönerna höjdes, men talande nog accepterades inga av de politiska krav som rests. Den hatade Ulbricht vars dagar sett ut att ha varit räknade före protesterna satt kvar, även om han med nöd och näppe lyckades avvärja ett försök från ett antal ledande partibyråkrater att störta honom. Han tvingades dock till en enligt det stalinistiska protokollet rituell självkritik inför SED:s centralkommitté och öppet ställa sig bakom den ”Nya kurs” som påbjudits av Moskva redan före upproret.

Bolsjeviklögner

Under upprorets sista dagar och framåt öste byråkratsvinen på med sina lögner om upproret. Enligt politrukerna hade 95% av demonstranterna i Östtyskland smugit sig in från västsektorn. Hade detta löjliga påstående stämt så skulle alltså hundratusentals människor smugit sig över gränskontrollerna (först de västliga o sedan de östliga!). De massiva arresteringarna i arbetarkvarteren och på fabrikerna i upprorets efterspel visar tydligt att regimen visste vilka det var som ställde till med trubbel.

Visst väst jobbade med spionage och uppvigling för att underminera regimen. Men detta hade inget med upproret att göra. Väst ville bara ha till ett byte av gubbar vid makten. Varken mer eller mindre.

En bolsjeviktidning berättar i efterhand att provokatörerna hade ”cowboy t-hirts” på sig. En annan pratar om att de fått tag på Östtyska arbetskläder som de klätt ut sig i. Man pratar även om elaka huliganer o patrask. Om fascister och väst-imperialister. Så här porträtterades händelserna i Östtyska skolböcker för landets alla små skolbarn ända fram till 1989:

”Den 17:e juni 1953 gick ungefär 5% av de yrkesarbetande i DDR i strejk; de som inledde det hela var byggnadsarbetare i Berlin. (Här måste noteras att det bland dessa byggnadsarbetare fanns en hel del tillfällig arbetskraft med ett nazistiskt förflutet, som tidigare haft helt andra funktioner.) I 272 av de cirka 10 000 kommunerna uppstod det tumult och gatudemonstrationer. Insmugglade provokatörer och anhängare av statsfientliga grupper ställde sig i spetsen för de missnöjda och uppviglade dem till ett kuppförsök mot regeringen, de besudlade och förstörde symboler för vår stat och för arbetarrörelsen, misshandlade och mördade partifunktionärer och klassmedvetna arbetare. I Halle befriade en uppeggad mobb en före detta lägervakt från koncentrationslägret i Ravensbrück, Erna Dorn, ur fängelset.”[8]

Väst

Västtysklands höga herrar passade så klart på att utnyttja de Östtyska arbetarnas kamp för sina egna syften. 17:e juni utropades som nationell helgdag i återföreningens tecken. Man låtsas som att arbetarna kämpade enbart för att få leva under västs version av kapitalismen. Att få lägga en lapp i låda vart fjärde år osv. Något som motsägs av hela upprorsförloppet. Självklart fanns det några förvirrade jävlar i Östtyskland som faktiskt strävade efter just detta. De vart dock få och hade ingen betydelse. Finns ett par bilder på folk med västtyska flaggor under de där dagarna i juni. Faktum var att den västtyska regeringen inte lyfte ett finger för att stödja upproret, tvärtom manade den till återhållsamhet - det var först efter händelserna som de försökte utnyttja dem till sin fördel.

Churchill tyckte att Sovjet skötte det hela bra och tom var återhållsamma. De allierade föredrog för tillfället ett uppdelat Tyskland.[9]

Eftertankar

Gamla tavlor...
För den Östtyska herrskarklassen innebar socialism ackord, löneslaveri och bonussystem. De företrädde ”proletariatets intressen” genom att pressa upp exploateringsgraden högre än i väst. Arbetarklassen motstånd mot detta förklarades bort som ett missförstånd; ett missförstånd som tvunget skulle redas ut av Röda armen och tze Volkspolizei.

Det här missförståndet utvecklade sig bortom krav på små förbättringar av det rådande. Det kom att handla om livet som sådant. När de Östyska arbetarna började bryta sina bojor och ta makten över sina liv så rasade byråkraternas välde samman som ett korthus. När man gjorde sig av med snuten i sitt eget huvud räckte inte regimens snutar till. Det krävdes en röd arme för att åter lägga halskedjan på plats och så den nödvändiga rädslan, passiviteten och skräcken.

Upproret var inte planerat eller dirigerat från någon centralorganisation. Det växte sakta fram ur en mängd små uppror. Ur människors erfarenheter och tankar. Det tog sig helt nya och oförutsägbara vägar när det utvecklades mot en revolution under dagarna i juni. Tusentals människor kastar sig tillsammans ut i det okända och skapar något nytt. Inga färdiga recept duger i det läget…


Vi avslutar med några ord från deltagare i upproret; "actions which took the form of a general strike actually developed without coordination and in a totally different way from what would have been the case if it had been a Strike called by the trade union movement. The existing unions were dominated by supporters of the system whose interest was only in serving those of the state. This explains the fact that the initiative was taken in several different places at the same time, in the houses of hundreds and thousands of workers who, as they listened to the radio on the 16th of June learnt of what the building workers of Berlin had done.”

En deltagare från Dresden berättar; "We wanted to demonstrate in the Square of the Theatre. We didn't think up any other practical action. It was like being drunk for the first time. We had forgotten the most simple and urgent things". En annan revoltör från den ryska sektorn i Berlin; "It was disastrous that there were no organization, or anything like that in our area, we were all people who had never gone on strike before. It was all improvised. We had no linkups with any other towns or factories. We didn't know where to begin. But we were totally full of joy that things were happening as they were”

Källor

Artikeln bygger till stor del och är en ingående omarbetning av Cajo Brendels The Working Class Uprising In East-Germany June 1953 - Class struggle Against Bolshevism från 1953.

  • The Working Class Uprising In East-Germany June 1953 - Class struggle Against Bolshevism (Länk#1) (Länk#2)


Böcker om upproret i Östtyskland 1953 på wikin

Noter

  1. Väst även kämpade aktivt för att underminera regimen hos folket men hade inte ett skit med själva upproret att göra
  2. http://en.wikipedia.org/wiki/Uprising_of_1953_in_East_Germany
  3. Till det hela hör att byggnadsarbetarna dagen innan hållit ett möte, där man protesterar mot ökningen i arbetsnormerna. http://www.arbetarmakt.nu/arbetarmakt/am9-75-1953.htm
  4. ibid.
  5. Ibid.
  6. Ibid
  7. http://www.geocities.com/andhg/berlin53.htm
  8. http://bodilzalesky.com/blog/2006/06/19/juni-1953-uppror-i-ddr-den-langa-tystnaden/
  9. http://www.guardian.co.uk/world/2003/jun/17/highereducation.artsandhumanities