Thörnqvist, Christer: Arbetarna lämnar fabriken
Arbetarna lämnar fabriken: strejkrörelser i Sverige under efterkrigstiden, deras bakgrund, förlopp och följder av Christer Thörnqvist (1994) är en bok om de vilda strejkerna i Sverige perioden 1975-89.
Thörnqvist studerar både officiella och vilda strejker, men undersökningen är tråkigt nog även den mer beskrivande än analytisk. Han har valt att genomföra studien på makroplanet i stället för att genomföra fallstudier på verkliga strejker, vilket tydligen är ganska unikt i den svenska historiska forskningen som han knyter an till (t ex Walter Korpis studier). På grund av bristande källmaterial begränsas undersökningen till perioden 1975-89. Då ingår exakt 2000 strejker. Antalet strejker per år var alltså 143. Antalet vilda strejker var i genomsnitt över hundra per år.
Knappt fem procent av strejkerna var legala, resten vilda. De fackligt sanktionerade strejkerna avviker kraftigt från genomsnittsmönstret. De varade längre, omfattade fler deltagare, hade en större geografisk omfattning och var vanligare bland tjänstemän än bland arbetare. Trots att T. misstänker en underregistrering av korta strejker har den genomsnittliga strejken varit kort och haft få deltagare. 3/4 av strejkerna blev inte längre än en dag. 5% av de kända strejkerna pågick dock i mer än en arbetsvecka. I genomsnitt har hälften av alla strejker haft högst 50 deltagare. Proportionellt sett har strejker dominerat i små företag i små kommuner, speciellt i norrlandslänen. Även Blekinge och Kalmar län har höga siffror. I övrigt är skillnaden liten mellan länen. De verkar ha ganska liten betydelse var en arbetsplats ligger geografiskt. De tio kommuner där flest strejker per invånare ägt rum 1975-89 var Åmål, Gällivare, Eda, Lysekil, Oskarshamn, Stenungsund, Mora, Kiruna, Filipstad och Skellefteå. De tio kommuner med över 50 000 invånare som hade flest strejker per invånare var Skellefteå, Luleå, Sundsvall, Umeå, Kalmar, Trollhättan, Nyköping, Karlskrona, Göteborg och Eskilstuna.
Strejkuppsvinget i Sverige 1969-70 var inte något isolerat fenomen. Över stora delar av västvärlden ökade militansen på arbetsplatserna avsevärt under 70-talets första hälft. Däremot avviker de skandinaviska länderna genom att strejknivån förblivit hög även under 80-talet, när den i andra undersökta länder sjunkit tillbaka.
LO:s yrkesgrupper har svarat för över 90% av alla strejker, även om strejkerna bland tjänstemän (samt offentliganställda i största allmänhet) har ökat. Traditionella industribranscher dominerar. Arbetarna har dock vanligtvis inte haft några nyckelpositioner som gjort det möjligt för dem att lamslå hela verksamheten. En stark och tidigt utbyggd arbetsplatsorganisering har haft mycket stor betydelse för en hög konfliktnivå. Detta har fört den enskilde arbetaren närmare de lokala förhandlingarna. Precis som i flertalet andra länder har hamn- och gruvarbetare legat i topp i strejkstatistiken. Vid sidan om dessa hade även metall- och fabriksanställda hög konfliktnivå. Facklig tradition och yrkeskultur kan mycket väl ha gått hand i hand.
När det gäller SAC, som fristående förbund, så tog man initiativ till 8 officiellt sanktionerade strejker 1975-89, vilket innebär 3,2 strejker/100 000 medlemmar. Detta är en ganska ordinär strejkfrekvens jämfört med LO, någonstans mellan högstrejkförbunden och förbunden med medelhög konfliktnivå. Då räknas alltså inte syndikalisters deltagande i vilda strejker eller strejker där initiativet kommit från annat håll.
Faktorer som visat sig betydelselösa för strejknivån är sådant som vänsterröstning, arbetslöshet, regeringsinnehav. Däremot verkar inflationstakten, prisökningar, löneförväntningar och inspirationen från större konflikter varit pådrivande. T. går in ganska ingående på makroekonomiska 50-årsperioder, s k Kontradieff-cykler för att förklara strejkvågor i det riktigt långsiktiga konjunkturperspektivet. Jag bryr mig inte om att gå in närmare på denna teori.
Strejknivåns förändringar har till största delen berott på ekonomiskt missnöje. Strejktoppar hittas ständigt någon eller några månader efter att de centrala avtalen mellan SAF och LO slutits. 3/4 av alla strejker motiverades som påtryckningar i förhandlingar eller krav på förbättringar av träffade löneuppgörelser. T. menar att de vilda strejkerna på detta vis, även om de inte utgör normalfallet, ändå blivit "en naturlig del av det svenska förhandlingssystemet". Arbetarmilitansen har fungerat som lokala påtryckningsaktioner vilket påverkat avtalsrörelserna och därmed haft en "signifikant positiv inverkan på reallöneutvecklingen". När förväntningarna på ökad levnadsstandard utifrån tidigare reallöneökningar inte längre uppfylls uppstår ett glapp mellan förväntningar och verklig utveckling, som leder till missnöje som kan ta sig uttryck i strejk. Besvikelsen ställs på sin spets vid löneförhandlingar, då det blir en konkret kamp om kronor och ören, och då även andra, djupare liggande missnöjesgrunder kan formas om till lönekrav.
T. har studerat 40 domar i Arbetsdomstolen 1974-79 för att framförallt komma åt den bakomliggande ideologin vid behandlingen av vilda strejker. Den utlösande faktorn var i nästan 80% av fallen mycket riktigt påtryckningar eller krav i samband med förhandlingar. Men när argumenten i AD granskas närmare framkommer att 3/4 av de angivna skälen för strejk ändå gällde missnöje med arbetsledning och organisation. Endast en liten andel, ca 3-4%, av de vilda strejkerna drogs inför AD. Jämfört med genomsnittsstrejkerna var AD-strejkerna vanligtvis längre. Grundideologin i AD var föga förvånande den samförståndsanda, "Saltsjöbadsandan", som skulle känneteckna den svenska modellen. Både arbetsköpare och fack var överens om att arbetsfreden under avtalsperioderna skulle upprätthållas och vilda strejker bekämpas. Böterna för deltagande i vild strejk var mer att betrakta som en ideologisk pekpinne än som ett straff. Förmildrande omständigheter var om strejken kännetecknats av spontanitet och det skett en snabb återgång, försvårande om strejken var långvarig, planerad och fortsatte trots uppmaningar från AD till återgång. I sådana fall bekräftade AD t o m arbetsköparens rätt att avskeda de strejkande. Införandet av de arbetsrättsliga reformer vid mitten av 70-talet (t ex MBL) innebar ingen förändring i den ideologi som dominerade AD:s verksamhet enligt T. Att 200-kronorstaket för strejkböter för enskilda deltagare försvann tycks inte ha påverkat strejknivån. I praktiken förändrades inte heller bötesbeloppet speciellt mycket.
Synen på vilda strejker har skilt sig mellan de centrala organisationerna och deras medlemmar på lokal nivå. Både LO:s och SAF:s centralorganisationer har flera gånger kraftigt markerat att de sett vilda strejker som ett hot mot "den svenska modellen" och den lagstiftning som drivits fram har gått helt i denna linje. På lokalplanet, de enskilda arbetsplatserna, har det dock funnits en lokal svensk modell. Där har arbetarna fortsatt att strejka, fackklubbarna att se genom fingrarna och arbetsköparna undlåtit att anmäla strejkerna till AD. För parterna verkar det viktigaste ha varit att konflikten inte skulle lämna några bestående men. Vad som varit ett hot mot den centrala modellen, har med andra ord varit ett naturligt inslag i den lokala.
T. har vidare påpekat att de försämrade rutinerna för att samla in strejkstatistik under 1950- och 60-talet ger en nedtonad bild av strejkernas antal under "arbetsfredens" år. Under några år fanns det t o m fler strejker registrerade inom Metalls avtalsområde än i den offentliga statistiken för hela arbetsmarknaden. Under perioden 1903-1952 skapades statistiken genom tidningssökning och frågeformulär till arbetsköpare och fackliga organisationer. Kvaliteten var god. Från 1952 till början av 70-talet försämrades statistiken. Redovisningen blev mer kortfattad och insamlingen begränsades till ett fåtal tidningar, som minst tre Stockholmstidningar (i början på 60-talet). Strejkvågen under 70-talet ledde till att strejkbevakningen skärptes, fler tidningar genomlästes och strejkuppgifterna började jämföras med SAF:s. Nivåskillnaden före respektive efter 1970 anser T. däremot säkerställd, även om skillnaden inte var lika stor som den större uppmärksamheten och den mer noggrannare officiella statistiken ger intryck av.
Thörnqvist vågar sig inte på en förklaring till varför den vilda strejkvågen gjorde en störtdykning med över 100 st från 1990 till 1991 (112 st till 11 st) för att än idag kvarstå på denna låga nivå, eller lägre. Anledningen till detta brott i kontinuiteten är säkert en samverkan mellan många olika faktorer. Personligen tror jag att vi måste gå till grunden och söka svaret på golvet i själva produktionsprocessen. En japansk-inspirerad nyordning drevs igenom med start i bilfabrikerna vid 90-talets början. Detta angrepp från kapitalets sida i själva arbetsorganisationen har den traditionella arbetarrörelsen visat sig oförmögen att tackla. Kapitalets klasskamp ovanifrån var ett sätt att slå undan förutsättningarna för arbetarnas tidigare kamper. Det är upp till oss att bygga vidare på de erfarenheter från de vilda strejkerna som än idag finns kvar. Detta genom att möta dagens verklighet som den är med öppet sinne och klar blick för att inte på förhand utesluta några kampformer eller arenor i klasskampen. Kampformer som vi kan se växa i det fördolda om vi bara skrapar lite på ytan.
Genomgången av boken är tagen från socialism.nu.
