Skillnad mellan versioner av "Solnit, Rebecca: A paradise built in hell"

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
(Skapade sidan med 'En bok om katastrofer - och solidariteten, jämlikheten och självaktiviteten som ofta kommer med dem - av den amerikanska journalisten och författaren Rebecca Solnit. F...')
 
Rad 1: Rad 1:
 
En bok om katastrofer - och solidariteten, jämlikheten och självaktiviteten som ofta kommer med dem - av den amerikanska journalisten och författaren [[Rebecca Solnit]].
 
En bok om katastrofer - och solidariteten, jämlikheten och självaktiviteten som ofta kommer med dem - av den amerikanska journalisten och författaren [[Rebecca Solnit]].
  
Författaren har undersökt en mängd olika katastrofer (mer eller mindre naturliga) och läst med en hel del så kallad katastrofforskning. I motsats till hotet som målas upp i film och nyhetsförmedling följer ofta en befriande våg av inbördeshjälp och mänsklig kreativitet i katastrofens spår. Klassskillnader utjämnas, äganderätten sätt på undantag (folk tar ofta - tillsammans - vad de behöver i form av förnödenheter), erfarenheter delas och människor organiserar sig tillsammans. Författaren själv pekar på likheterna med explict revolutionära situationer.
+
Författaren har undersökt en mängd olika katastrofer (mer eller mindre naturliga) och läst en hel del så kallad katastrofforskning. I motsats till hotet om våld och mord som målas upp i film och nyhetsförmedling följer ofta en befriande våg av inbördeshjälp och mänsklig kreativitet i katastrofens spår. Klassskillnader utjämnas, äganderätten sätt på undantag (folk tar ofta - tillsammans - vad de behöver i form av förnödenheter), erfarenheter delas och människor organiserar sig tillsammans. Författaren själv pekar på likheterna med revolutionära situationer i historien.
  
Detta må vara både nödvändigt och befriande för folk mitt i katastrofen. Det är det inte för de rika och mäktiga, eller för deras garanter (polisen och militären). Inte bara är myndigheterna ofta långsamma och ineffektiva när det kommer till att rädda drabbade människor. Vid många katastrofer dör fler människor när vettskrämda poliser ska återupprätta ordning, och skydda privategendom mot plundringar.  
+
Detta må vara både nödvändigt och befriande för folk mitt i katastrofen. Det är det dock inte för de rika och mäktiga, eller för deras garanter (polisen och militären). Inte bara är myndigheterna ofta långsamma och ineffektiva när det kommer till att rädda drabbade människor. Vid många katastrofer dör fler människor när vettskrämda poliser ska återupprätta ordning, och skydda privategendom mot plundringar. Och detta är, åtminstone enligt författaren, delvis en orsak av den felaktiga förståelsen för människors förmåga och vilja till självaktiv inbördeshjälp. Istället för att lite på människor är myndigheterna rädda för dem.
  
Och detta är, åtminstone enligt författaren, delvis en orsak av den felaktiga förståelsen för människors förmåga och vilja till självaktiv inbördeshjälp. Ibland, kan dock inbördeshjälp för härskarklassen framstå som ett större hot än själva katastrofen. Som när erfarenheterna kring jordbävningskatastrofer i Mexiko och Guatemala ledde till politiska och fackliga rörelser. Eller som när USA:s militära planering oroar sig för det egna folkets självständiga organisering i händelse av kärnvapenkrig.  
+
Ibland, kan dock inbördeshjälp för härskarklassen vara ett större hot än själva katastrofen. Som när erfarenheterna kring jordbävningskatastrofer i Mexiko och Guatemala ledde till politiska och fackliga rörelser. Eller som när USA:s militära planering oroar sig för det egna folkets självständiga organisering i händelse av kärnvapenkrig.  
  
Det är en intressant, om än tjötigt (journalistiskt) skriven bok som hämtar erfarenheter från, bland annat, jordbävningar i San Fransisco, Mexiko City och Guatemala, översvämningen i New Orleans, bombningarna av Dresden och London. På gott ([[Peter Kropotkin]]) och ont gillar hon att återkommande spegla händelserna i teoretiker och filosofor.  
+
Det är en intressant, om än tjötigt (journalistiskt) skriven, bok som hämtar erfarenheter från, bland annat, jordbävningar i San Fransisco, Mexiko City och Guatemala, översvämningen i New Orleans och bombningarna av Dresden och London. På gott ([[Peter Kropotkin]]) och ont gillar hon att återkommande spegla händelserna i teoretiker och filosofor.  
  
 
I tider där idén om det ofrånkomliga med allas-krig-mot-alla - och behovet av att "skyddas" av murar och militär - pumpas ut från borgarnas alla kanaler (från nyhetsinslag till Hollywood-filmer och skönlitteratur) berättar boken om viktiga erfarenheter av inbördeshjälp och solidaritet. Och att vi kan tillsammans.  
 
I tider där idén om det ofrånkomliga med allas-krig-mot-alla - och behovet av att "skyddas" av murar och militär - pumpas ut från borgarnas alla kanaler (från nyhetsinslag till Hollywood-filmer och skönlitteratur) berättar boken om viktiga erfarenheter av inbördeshjälp och solidaritet. Och att vi kan tillsammans.  
  
Om vi också ska skrämmas. Sensmoralen för herreklassen är att det är deras värld som kommer gå under.  
+
Och om vi också ska skrämmas. Sensmoralen för herreklassen är att det är deras värld som kommer gå under.  
  
 
[[Kategori:Böcker]]
 
[[Kategori:Böcker]]
 
[[Kategori:Inbördeshjälp]]
 
[[Kategori:Inbördeshjälp]]

Versionen från 24 november 2018 kl. 21.19

En bok om katastrofer - och solidariteten, jämlikheten och självaktiviteten som ofta kommer med dem - av den amerikanska journalisten och författaren Rebecca Solnit.

Författaren har undersökt en mängd olika katastrofer (mer eller mindre naturliga) och läst en hel del så kallad katastrofforskning. I motsats till hotet om våld och mord som målas upp i film och nyhetsförmedling följer ofta en befriande våg av inbördeshjälp och mänsklig kreativitet i katastrofens spår. Klassskillnader utjämnas, äganderätten sätt på undantag (folk tar ofta - tillsammans - vad de behöver i form av förnödenheter), erfarenheter delas och människor organiserar sig tillsammans. Författaren själv pekar på likheterna med revolutionära situationer i historien.

Detta må vara både nödvändigt och befriande för folk mitt i katastrofen. Det är det dock inte för de rika och mäktiga, eller för deras garanter (polisen och militären). Inte bara är myndigheterna ofta långsamma och ineffektiva när det kommer till att rädda drabbade människor. Vid många katastrofer dör fler människor när vettskrämda poliser ska återupprätta ordning, och skydda privategendom mot plundringar. Och detta är, åtminstone enligt författaren, delvis en orsak av den felaktiga förståelsen för människors förmåga och vilja till självaktiv inbördeshjälp. Istället för att lite på människor är myndigheterna rädda för dem.

Ibland, kan dock inbördeshjälp för härskarklassen vara ett större hot än själva katastrofen. Som när erfarenheterna kring jordbävningskatastrofer i Mexiko och Guatemala ledde till politiska och fackliga rörelser. Eller som när USA:s militära planering oroar sig för det egna folkets självständiga organisering i händelse av kärnvapenkrig.

Det är en intressant, om än tjötigt (journalistiskt) skriven, bok som hämtar erfarenheter från, bland annat, jordbävningar i San Fransisco, Mexiko City och Guatemala, översvämningen i New Orleans och bombningarna av Dresden och London. På gott (Peter Kropotkin) och ont gillar hon att återkommande spegla händelserna i teoretiker och filosofor.

I tider där idén om det ofrånkomliga med allas-krig-mot-alla - och behovet av att "skyddas" av murar och militär - pumpas ut från borgarnas alla kanaler (från nyhetsinslag till Hollywood-filmer och skönlitteratur) berättar boken om viktiga erfarenheter av inbördeshjälp och solidaritet. Och att vi kan tillsammans.

Och om vi också ska skrämmas. Sensmoralen för herreklassen är att det är deras värld som kommer gå under.