Skillnad mellan versioner av "Rundberg, Arvid: En svensk arbetares memoarer"
Från Polkagriswiki
DN (Diskussion | bidrag) (Ny sida: Arbetarkultur, 1973. Arvid Rundberg har pratat och diskuterat med knegaren och kommunisten Gustav Ericson. Av dessa samtal har en bild av Gustavs liv kommit till liv, bilden är denna bok...) |
Kurtake (Diskussion | bidrag) |
||
| (10 mellanliggande versioner av samma användare visas inte) | |||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
| − | + | [[Bild:Rundberg-svensk_arbetares.gif|frame|right]][[Arvid Rundberg]] har pratat och diskuterat med knegaren och kommunisten Gustav Ericson som han mötte på en resa till [[Albanien]]. Av dessa samtal har en bild av Gustavs liv kommit till liv, bilden är denna bok. Det handlar om arbete, slit och släp. Anstalter, isolering, arbetslöshet och förföljelser. Men också hopp och gemenskap. Boken skildrar Sverige från 20-talet fram till 1973. Man följer Gustav mellan olika jobb, under tröttsamt och givande partiarbete, fackliga strider och till inbördeskriget i Spanien. En intressant skildring av vår historia, sedd genom partikommunisten Gustav Ericson och Arvid Rundbergs ögon. | |
| − | + | Utgiven på arbetarkultur 1973 och ingår i Rundbergs ''[[Rundberg, Arvid: En arbetares memoarer|En arbetares memoarer]]''-serie. | |
| + | |||
| + | Vi hittade ett utdrag ur boken på [http://vetsoc.blogspot.com/2006/06/citat-en-svensk-arbetares-memoarer.html vetsoc.blogspot.com]: | ||
| + | |||
| + | <blockquote>''Jag var politiskt väckt så jag gick på kaféerna och läste alla dagliga tidningar. På konditorierna hängde de på pinnar i särskilda tidningshörn. Och på Interklubb hade vi bibliotek. Där läste jag mest politik . [[Marx]] och [[Engels]], [[Lenin]] och [[Stalin]]. Men [[Eyvind Johnson]] också och [[Lo-Johan]] och [[Fridegård]]. Och jag gick på teater och konsert. Det hade börjat redan på ungdomshemmet som då och då tog med oss grabbar på teatern. Gösta Ekman spelade på Konserthuset. Jag såg Verdun, Tidens Ansikte. Och på Dramaten såg jag de Wahl. Vi gick på Operan också. Jag var väldigt musikintresserad, sjöng i kör. Jag tyckte om att lyssna till orgelmusik. På den tiden var det nog bara i kyrkorna man kunde det. Jag var ofta i Storkyrkan eller Tyska kyrkan och lyssnade. Där gav man konserter. Och där kunde man verkligen få höra körsång. SKP ([[Sveriges Kommunistiska Parti]]) hade abonnemang för sina medlemmar på teatrarna och Operan. Vi kunde gå ganska billigt. Vi gick på revyer också. Jag gick väldigt mycket på sådant, mer än de andra på jobbet. Fan vad du är snobbig, hörde man ibland. Men det var bara från såna som inte begrep att kommunisterna ville bilda arbetarna.''</blockquote> | ||
| + | |||
| + | == Se även == | ||
| + | *''[[Hermansson, C.H.: Kommunister, första boken]]'' | ||
| + | *''[[Linderborg, Åsa: Mig äger ingen]]'' | ||
| + | *''[[Mårtenson, Jan: Harry Persson, kommunist]]'' | ||
| + | |||
| + | [[Kategori:Böcker]] | ||
| + | [[Kategori:Förlaget arbetarkultur]] | ||
| + | [[Kategori:Intervjuböcker]] | ||
| + | [[Kategori:Kommunistförföljelser i Sverige]] | ||
| + | [[Kategori:Svenska kommunister]] | ||
Nuvarande version från 8 april 2014 kl. 21.26
Utgiven på arbetarkultur 1973 och ingår i Rundbergs En arbetares memoarer-serie.
Vi hittade ett utdrag ur boken på vetsoc.blogspot.com:
Jag var politiskt väckt så jag gick på kaféerna och läste alla dagliga tidningar. På konditorierna hängde de på pinnar i särskilda tidningshörn. Och på Interklubb hade vi bibliotek. Där läste jag mest politik . Marx och Engels, Lenin och Stalin. Men Eyvind Johnson också och Lo-Johan och Fridegård. Och jag gick på teater och konsert. Det hade börjat redan på ungdomshemmet som då och då tog med oss grabbar på teatern. Gösta Ekman spelade på Konserthuset. Jag såg Verdun, Tidens Ansikte. Och på Dramaten såg jag de Wahl. Vi gick på Operan också. Jag var väldigt musikintresserad, sjöng i kör. Jag tyckte om att lyssna till orgelmusik. På den tiden var det nog bara i kyrkorna man kunde det. Jag var ofta i Storkyrkan eller Tyska kyrkan och lyssnade. Där gav man konserter. Och där kunde man verkligen få höra körsång. SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) hade abonnemang för sina medlemmar på teatrarna och Operan. Vi kunde gå ganska billigt. Vi gick på revyer också. Jag gick väldigt mycket på sådant, mer än de andra på jobbet. Fan vad du är snobbig, hörde man ibland. Men det var bara från såna som inte begrep att kommunisterna ville bilda arbetarna.
