Tre förvandlingar av anden nämner jag för er: hur anden blir till kamel, och kamelen till lejon, och lejonet slutligen till barn.
Mycket tungt finns det för anden, den starka, bärtåliga anden, som hyser vördnad: dess styrka kräver det tunga och tyngsta.
Vad är tungt? så frågar den bärtåliga anden, så knäböjer den, liksom kamelen, och vill lastas på ordentligt.
Vad är det tyngsta, ni hjältar? så frågar den bärtåliga anden, så att jag må ta det på mig och glädjas över min styrka.
Är det inte det att förnedra sig för att såra sitt högmod?
Att låta sin dårskap lysa för att håna sin vishet?
Eller är det detta: att skiljas från vår sak när den firar sin seger? Att vandra upp i höga berg för att fresta frestaren?
Eller är det detta: att livnära sig på kunskapens ekollon och gräs och för sanningens skull lida hunger i själen?
Eller är det detta: att vara sjuk och skicka hem tröstarna och bli vän med döva, som aldrig hör vad du vill?
Eller är det detta: att stiga ner i smutsigt vatten, när det är sanningens vatten, och inte visa bort kalla grodor och heta paddor från sig?
Eller är det detta: att älska de som föraktar oss, och räcka spöket handen när det vill skrämma oss?
Allt detta tyngsta tar den bärtåliga anden på sig: likt kamelen, som lastad ilar in i öknen, så skyndar han in i sin egen öken.
Men i den ensammaste öknen sker den andra förvandlingen: till lejon blir här anden, frihet vill han ta som byte och vara herre i sin egen öken.
Sin siste herre söker han upp här: han vill bli hans och hans sista Guds fiende, han vill kämpa med den stora draken om seger.
Vilken är den stora draken, som anden inte längre vill kalla herre och Gud?
»Du ska« heter den stora draken. Men lejonets ande säger »jag vill«
»Du ska« ligger i vägen för honom, guldglittrande, ett fjälligt djur, och på varje fjäll glänser ett gyllene »Du ska!«
Tusenåriga värden glänser på dessa fjäll, och så talar den mäktigaste av alla drakar: »alla tings värden - de glänser på mig.«
»Alla värden blev redan skapade, och alla skapade värden det är jag. Sannerligen, det ska inte längre finnas något »Jag vill« Så talar draken.
Mina bröder, till vad behövs andens lejon? Varför räcker det inte med lastdjuret, som försakar och vördar?
Att skapa nya värden, det förmår inte heller lejonet: men skapa sig frihet för nytt skapande - det förmår lejonets makt.
Skapa sig frihet och ett heligt nej även inför plikten: till det, mina bröder, behövs lejonet.
Ta sig rätt till nya värden - det är det mest fruktansvärda tagandet för en bärtålig och vördnadsfull ande. Sannerligen, ett rov är det för honom och ett rovdjurs sak.
Som sitt heligaste älskade han en gång »Du ska«: nu måste han finna villfarelse och godtycke även i det heligaste, för att röva sig frihet från sin kärlek: lejonet behövs för detta rov.
Men säg, mina bröder, vad förmår då barnet, som inte ens lejonet förmådde? Varför måste det rovtagande lejonet även bli till barn?
Oskuld är barnet och glömska, en ny början, en lek, ett av sig självt rullande hjul, en första rörelse, ett heligt ja-sägande.
Ja, till skapandets lek, mina bröder, behövs det ett heligt ja-sägande: sin vilja vill nu anden, sin värld vinner den i världen förlorade åt sig.
Tre förvandlingar av anden nämnde jag för er: hur anden blev till kamel, och kamelen till lejon, och lejonet slutligen till barn.
Så talade Zarathustra. Och då vistades han i den stad, som kallas: Den Brokiga Kon.
—
Ur Så talade Zarathustra
