Novocherkassk (1962)
”Vi har infört socialism och är på god väg att bygga kommunismen” – Khrushchev den 31 Maj 1962
”Vi har varit lurade i 45 år. Nu är det nog!” – Strejkagitator i Novocherkassk den 1 Juni 1962
”Gör korv av Khrushchev” – Slagord under strejken.
Sovjetregeringen beslöt den 31 Maj 1962 om en höjning av priset på kött och smör. Ungefär samtidigt hade fabriksledningen på Novocherkassks Elektroniska Lokomotiv Fabrik (NEVZ) beslutat om höjda arbetsnormer för de 13 000 arbetarna. Alltså dyrare mat, hårdare jobb och lägre löner. Detta fick bägaren att rinna över. Den 1 Juni gick arbetarna på lokomotivfabriken ut i strejk. Strejken spred sig snabbt till andra arbetsplatser i Novecherkassks industriområde. Flera tusen arbetare var nu ute i strejk. Fotfolk i kommunistpartiet och kommunistiska ungdomsförbundet som försökte övertala arbetare att inte strejka tystades. Ibland fick de stryk. Strejkande arbetare spärrade med hjälp av tågvagnar den passerande järnvägen. Man krävde att få tala med fabriksledningen men när denna vägrade stormade man administrationsbyggnaden. De lokala säkerhetsstyrkorna och Polisen kontrollerade inte situationen. Arbetarna behärskade Novocherkassks industri- och arbetarområde. Partipampar från Moskva skickades ut för att ordna upp situationen. Tusentals soldater tillsammans med pansarvagnar kallades in för att återföra kontrollen till statsapparaten. Gatorna fylldes av civilklädda KGB agenter som blandade sig med de strejkande arbetarna.
Någon strejkkommitté bildades aldrig men detta hindrade inte spontana diskussioner om det fortsatta handlandet. De rikligt förekommande skildringarna av revolutionerna 1905 och 1917 och avsaknande av strejkerfarenhet bidrog till att agerande för revolution genast hamnade på diskussionsbordet. Under skenet av brinnande Khrushchev tavlor diskuterades bildandet av fabriksråd och övertagandet av Post- och Telegrafstationen. Sansade arbetare såg den oundvikliga våldskonfronation som skulle komma ur dessa planer och drev på för att mera fridsamt förhandlande med myndigheterna. Man beslöt marschera mot partihögkvarteret i stadens centrum.
Den 2 juni marscherade tusentals strejkande arbetare tillsammans med fruar och barn mot stadens centrala delar och partihögkvarteret. Demonstranterna visade sin hängivenhet till de revolutionära idealen från 1917. Man sjöng revolutionens sånger och demonstrationståget pryddes av röda fanor, bilder av Lenin och paroller som ”Bröd, kött och löneförhöjning”, ”Bröd, kött och smör” och ”Vi behöver lägenheter”. Militären försökte spärra vägen men demonstrationståget passerade utan ingripande från soldaternas sida. På vägen mot stadens centrum anslöt allt fler arbetare och även många studenter. Man nådde partihögkvarteret där demonstranterna samlades på torget framför byggnaden. Moskvapamparna vägrade diskutera med arbetarna utan flydde till militärbyggnaden när demonstrationståget närmades sig. När makthavarna inte mötte uppe stormade arbetare partihögkvarteret, sökte igenom och röjda runt i rummen för att sedan hålla tal från balkongen som vette mot torget. Andra arbetare begav sig mot polisstationen för att befria fängslade kamrater.
Vid fängelset uppkom sammandrabbningar mellan soldater och arbetare varvid en handfull arbetare dödades. Därefter gick militären vidare och tog tillbaka partihögkvarteret. Men än var det inte slut. Tusentals arbetare stod fortfarande samlade på torget och krävde att få prata med politikerna och få sina krav uppfyllda. Politikerna vägrade möta arbetarna. Istället begärde militären att alla skulle lämna torget. När demonstranterna vägrade beordrade befälen eld. Soldater sköt rakt in i en flyende folkmassa. Ett drygt dussin arbetare dog och uppemot ett hundra tal blev skadade. Kommunistpartiet var åter herre på täppan. Arbetarupproret var krossat. Liken från de mördade arbetarna togs i beslag och begravdes i hemlighet för att undvika oroligheter vid begravningar. 114 personer ställdes in för rätta och straffades i strejkens följe. Sju dömdes till döden och resten till deportation och arbetsläger.
Redan från början hade makthavarna gjort allt för att hindra att vetskapen om strejken (och därmed själva strejken) skulle sprida sig från Novvocherkassk. Vägar och andra kommunikationskanaler kapades omedelbart och detta förstärktes när man också fick en massaker att dölja. I flera veckor satt staden i karantän. In och utresor var omöjliga. Människor skulle nu lära sig att hålla tyst. Många fick skriva på papper om att aldrig yppa vad de visste och resten skrämdes att hålla tyst. Självklart sipprade information ut till omvärlden men det var inte förrän under sovjetimperiets slutdagar som historien lagligt kunde tryckas och spridas.
Även om upproret krossades med våld var det inte verkningslöst. Fabriksledningen på lokomotivfabriken byttes ut samtidigt som arbetsförhållanden och levnadsvillkor förbättrades avsevärt under den närmaste tiden. Missnöjet kunde ju inte bara kväsas med våld utan makthavarna var också tvungna att ge efter för arbetarna. Upproret, tillsammans med andra arbetarprotester, skrämde så slag på Sovjetunionen att man inte vågade höja priset på mat samtidigt som man tvingades till en taktik av snabba eftergifter vid arbetarprotester under följande årtionden.
Källa: Samuel H. Baron: Bloody Saturday in the Soviet Union – Novocherkassk 1962, Stanford University Press, 2001.
