Lucy, Parsons: Till Luffare

Från Polkagriswiki
Version från den 10 december 2018 kl. 16.35 av Koltrast (Diskussion | bidrag) (Till luffare, arbetslösa, arvlösa och de lidande.)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Till luffare, arbetslösa, arvlösa och de lidande.

Dedikerad till alla luffare, av Lucy E. Parsons. 1884.

Det här orden är riktade till de 35 000 människor som nu vandrar upp och ner längst med gatorna i den här stora staden. De som vandrar med sina händer djupt nere i fickorna. De som varje dag får stirra på produkterna av den otroliga rikedom och det överflöd som finns samhället, men som aldrig kommer få ta en del av det. De som inte har tillräckligt för att ens köpa mat, inte ens precis så pass lite att det skulle skrämma bort den hunger som sakta suger och drar livet från deras vitala organ. Det är med just er, och de hundratusentals andra som befinner sig i samma situation i det här stora landet, som jag nu önskar att få dela ett par ord med.

Har du inte arbetat hårt hela ditt liv? Ända sedan du var gammal nog för att ditt arbete skulle kunna vara till nytta vid framställning av överflöd? Har du inte fått kämpa länge, hårt och frenetiskt för att producera rikedom? Under alla dessa år av förtryck, är du medveten om att du skapat förmögenheter för tusentals och åter tusentals dollar? Rikedomar som du varken då, nu eller någonsin kommer att få ta del av. Om du inte agerar. Är du medveten om att när med hjälp av fabrikens maskiner slet i upp till 10 timmar, 12 timmar, 16 timmar eller 24 timmar i streck. Att under all den här tiden av slit, under alla dessa år av arbete så fick du bara ta del av precis tillräckligt att förse dig med de de basala och grova nödvändigheterna som behövs för att få dig att fortsätta producera. Precis så lite, så att när du ville köpa något till dig själv och din familj var det alltid av den absolut lägsta kvalitén. Och om du ville gå någonstans var du alltid tvingad att vänta tills söndag. Det var den belöningen du fick för ditt oupphörliga slit. Så skrämmande lite att du inte vågade, ens för ett ögonblick, stanna upp och utvärdera situationen? Vet du inte att trots allt kämpande, möda och slit var det aldrig möjligt för dig att hålla dig mer än precis flytande ovanför vattenytan? När sedan dina arbetsköpare ansåg det som lämpligt att skapa en artificiell hungersnöd, genom att minska på produktionen och släcka ner elden i ugnarna. Då stod du med bettskenan fast i munnen sammankopplad med den stålhäst som nu vägrade röra på sig. Fabriksdörren stängdes för dig. Och du begav dig ut på vägarna som en luffare, med hunger i magen och endast trasor på ryggen. Vem ägnade ens en tanke till din kärleksfulla hustru och till dina hjälplösa barns bittra tårar, när du med ett kärleksfull "Gud välsigne er” begav dig ut vägarna för att finna arbete någon annanstans?

Jag säger, vem bryr sig om detta lidande? Denna misär, fattigdom och smärta? Nu är du endast en luffare. Förminskad, utpekad och förkastad av förtryckarna som en "värdelös luffare” och en ”vagant". Fördömd av den klassen som under alla år enbart livnärt sig på att råna dig och de dina. Det är då som du borde kunna se att skillnaden mellan en "bra chef" och en "dåliga chef" inte existerar? Oavsett så är du är endast ett byte. Och att deras uppdrag i båda fallen är att råna dig? Kan du inte se att det är hela det industriella systemet och inte bara "dåliga chefer" som det måste bli en ändring på?

Nu när alla dessa ljusa sommar- och höstdagar sakta har sin stilla gång men du fortfarande inte har något arbetat att försörja dig på. När vinterns kyla sveper ner från norr och hela jorden sakta blir täckt av ett köldtäcke. Det är då du inte ska lyssna till hycklarnas röst som kommer att berätta för dig att det var ordinerat av Gud att "Fattigdomen är er lott". Eller till den arroganta rånaren som kommer säger till dig att "Det är ditt fel att du drack upp alla dina löner förra sommaren när du hade arbete. Det är anledningen till att du inte har något nu” och ”Du är inte värdig att få arbeta, du förtjänar att bli skjuten." Och lite på mig, de kommer att skjut dig utan minsta tvekan. Om du allt för försiktigt skulle försöka att göra din röst hörd. Så ramla inte ner i deras fallgrop, utan planera!

Nästa vinter när de kalla vindarna kryper igenom revorna i dina smutsiga kläder, när frosten biter tag i dina fötter genom hålen i dina slitna skor, och när allt möjligt lidande verkar ha bestämt sig för att angripa just dig. När det totala eländet har punktmarkerat dig och livet har omvandlats till endast en börda och existens en hånfull förbannelse. När du har vandrat upp och ner längst gatorna dagarna i ända och sovit på hårda brädor under natten och äntligen bestämmer dig för att ta ditt egna liv. Eftersom du hellre väljer att kasta dig in i det fullständiga intet än att uthärda en existens som endast har blivit en sådan börda.I det ögonblicket när du bestämt dig för att kasta dig i den kalla och mörka vattnet hellre än att uthärda lidandet. Men stanna upp, och innan du begår denna sista tragiska handling i din enkla existens. Sluta! Och ställ dig själv frågan; Finns det inget du kan göra för att försäkra dig om att dina avkommor, som du lämnar bakom dig som föräldralösa, förhindras att drabbas av ett liknande öde? De kalla vågorna kommer bara att dra över ditt lik på sjöbotten, hånfulla över din desperata handling.

Istället, promenera längs gatorna i de välbärgade kvarteren och titta in i fönstren till deras magnifika och välmående hem. För här kommer du att upptäcka identiska rånare med de som har bestulit dig, och de dina, på allting som är er värda. Låt sedan din tragedi ske här! Se till att väck dem från deras överklasstillvaro som de fått på din bekostad! Låt dem höra om ditt lidande, och låt dem höra ditt budskap genom det röda skenet av förstörelse.

Sålunda när du väljer att se tillbaka på det som varit, kan du vara säker på att du har talat med dessa rånare på det enda språk som de någonsin har kunnat förstå. De har aldrig bemödat att lyssna på något som berör deras slavars lidande om de inte tvingats att ta del av det budskapet från det bländade ljusskenet som uppstår i en kanonmynning, eller om det överlämnades till dem genom vassa spetsen på en svärdsklinga. Du behöver ingen organisation i ryggen när du till slut bestämmer dig för att ge dem det här budskapet. Faktum är att en organisation mest troligt skulle skada dig. Men till var och en av alla hungriga luffare som läser dessa rader, utnyttja alla de små medlen för krigföring som vetenskapen har placerat i den fattiges händer. Och du kommer att bli en maktfaktor i detta, eller i ett annat, land.

Lär er att hantera sprängämnen!


En översättning av "A Word to Tramps" av Lucy E. Parsons

  • Ursprungligen publicerad i tidskriften The Alarm Vol.1 No. 1. Den 4 oktober, 1884.