Skillnad mellan versioner av "Lilian Ryd"
Kurtake (Diskussion | bidrag) |
Kurtake (Diskussion | bidrag) |
||
| Rad 11: | Rad 11: | ||
Hängde med studentvänstern i Stockholm/Uppsala under 1970-talet. Vilket hon ingående beskriver i ''Vi åt aldrig lunch''. Hon kunde aldrig riktigt identifiera sig med alla över- och medelklassungdomarnas förhävelser och självupptagna beteende. I boken går hon hårt åt alla de här människorna och deras "rörelse". Blir mycket skratt och huvudskakande när man läser redogörelserna och det är lätt att förstå att den samlade intellektuella medelklassen fick kränkthetstuppjuck när boken gavs ut. | Hängde med studentvänstern i Stockholm/Uppsala under 1970-talet. Vilket hon ingående beskriver i ''Vi åt aldrig lunch''. Hon kunde aldrig riktigt identifiera sig med alla över- och medelklassungdomarnas förhävelser och självupptagna beteende. I boken går hon hårt åt alla de här människorna och deras "rörelse". Blir mycket skratt och huvudskakande när man läser redogörelserna och det är lätt att förstå att den samlade intellektuella medelklassen fick kränkthetstuppjuck när boken gavs ut. | ||
| − | == En jävligt bra bok == | + | == En rolig och en jävligt bra bok == |
*[[Ryd, Lilian: Vi åt aldrig lunch|Vi åt aldrig lunch]], 2004. | *[[Ryd, Lilian: Vi åt aldrig lunch|Vi åt aldrig lunch]], 2004. | ||
*[[Ryd, Lilian: Kvinnor i väglöst land|Kvinnor i väglöst land]], 2005. | *[[Ryd, Lilian: Kvinnor i väglöst land|Kvinnor i väglöst land]], 2005. | ||
Versionen från 9 juni 2015 kl. 11.15
Lilian Ryd (1949) är skogsarbetardottern från Vuollerim, ett litet samhälle i Jokkmokks kommun i Norrbotten, som gjorde en klassresa och bidde författare och journalist. Farsan var syndikalist men gick bort när liljan bara var en liten flicka så morsan fick själv klara av försörjning av tre ungar. Även hon var en stark och egensinnig människa.
Efter studenten i Boden var hon au pair i England ett år och fortsatte sedan till Uppsala och tog en fil kand – examen i engelska och franska, för att sedan gå vidare till Journalisthögskolan i Stockholm. Hon arbetade som journalist på nyhetsbyråer och tidningar, både i Stockholm och som frilans i Japan, fram till 1987.
Då hade hon inspirerats av brodern Yngve Ryds arbete med att dokumentera timmerkörning och jägarliv i Norrbotten. ”Det borde göras en bok om kvinnor”, tänkte hon. Så hon tog tjänstledigt i tre månader för att börja intervjua och skriva om nybyggarkvinnor. "Det kan väl inte ta mer än ett halvår att skriva en bok", tänkte nyhetsreportern Lilian aningslöst.
Den korta ledigheten blev till sju år, och hon återvände aldrig till sitt tidigare arbete. Men hon återvände söderut trots sin kärlek till norr. Det var en annan kärlek som drog. Nu bor hon tillsammans med sin man Arvid utanför byn Nissaström i skogstrakterna mellan Halland och Småland. (saxat från http://www.norrbottensforfattare.se/)
Hängde med studentvänstern i Stockholm/Uppsala under 1970-talet. Vilket hon ingående beskriver i Vi åt aldrig lunch. Hon kunde aldrig riktigt identifiera sig med alla över- och medelklassungdomarnas förhävelser och självupptagna beteende. I boken går hon hårt åt alla de här människorna och deras "rörelse". Blir mycket skratt och huvudskakande när man läser redogörelserna och det är lätt att förstå att den samlade intellektuella medelklassen fick kränkthetstuppjuck när boken gavs ut.
En rolig och en jävligt bra bok
- Vi åt aldrig lunch, 2004.
- Kvinnor i väglöst land, 2005.
