Klågerupskravallerna

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök

Klågerupskravallerna eller Klågerupsmassakern var den blodiga kulmen år 1811 på en rad bondeuppror i Skåne, under vilken 1 500 bönder, drängar och lantarbetare attackerades i Klågerup av 40 beridna husarer, 100 infanterister och två kanoner med betjäning. Omkring trettio av de civila som deltog i kravallerna dödades, medan cirka tvåhundra togs till fånga och fördes till Malmöhus, där en tredjedel (cirka 70 personer) avled i rödsot och andra smittsamma sjukdomar.[1] Ett trettiotal av de tillfångatagna dömdes till döden för sin medverkan i upproret, men Högsta domstolen minskade antalet till tre personer, varav två avrättades.

Protestaktionerna började med fredliga demonstrationer mot utskrivningssystemet med anledning av att kronprinsen Karl (XIV) Johan låtit utskriva 15 000 man från Skåne för att försvara kusten mot den engelska flottan. Beväpnade kravaller utbröt efter att uppvaktningar hos landshövdingen Gustav Fredrik von Rosen bemötts med våld. Kravallerna var en del i en bred social kritik i Skåne riktad mot adeln och prästerskapet, vilka bland annat anklagades för att tvinga allmogen att bära hela den ekonomiska bördan för krigen mot Danmark-Norge (napoleonkrigen och fälttåget mot Norge) och England. I upptakten till kravallerna ingick strejker, deklarationer om alla människors lika värde och plundring av herrgårdar.[2] Massakern utfördes under befäl av greven och generalmajoren Hampus Mörner.

Bakgrund

Missnöje med enskiftet och andra omvälvningar som börjat ske i det svenska samhället i början på 1800-talet bidrog till upptrappningen av de fredliga protesterna mot utskrivningen i Skåne. Rutger Mackleans tidiga enskiftesreform på Svaneholms slott hade vållat många bekymmer och allmän oro i trakten i och med den förlorade bygemenskapen. Strax före Klågerupsmassakern hade en skara drängar och bönder samlats vid Torups slott och plundrat ett antal gods, däribland Svaneholms slott.

År 1803 utfärdades en enskiftesstadga för Skåne och fyra år senare för hela riket. Reformen innebar en splittring av byarna för att skapa bondgårdar i mitten av varsin samlad åkerjord. Nya boningslängor och uthus fick byggas åt de utflyttade och gammal sammanhållning i byn försvårades. Myndigheterna gav sitt stöd för skiftesreformen eftersom den ledde till en strukturrationalisering av jordbruket.

Utskrivning och lottning

Efter statsvälvningen mot Gustav IV Adolf och riksdagsreformen 1809 valdes Karl XIII till ny kung. Landet regerades dock i praktiken av Karl (XIV) Johan som valts till kronprins 1810. Den nya riksdagen beslutade om förstärkning av armén efter förlusterna i kriget mot Ryssland, då Sverige förlorade Finland. Önskan att ingripa i de pågående Napoleonkrigen och sålunda få vara med när det framtida Europas gränser skulle dras var en drivkraft. Istället för allmän värnplikt efter franskt mönster, som föreslogs av en ledamot, blev beslutet, mot bondeståndets vilja, att kungen fick rätt att ta ut 50 000 man som förstärkning av armén vid krigsfara. Detta förstärkningsmanskap skulle tas ut dels på frivillig väg, dels genom lejning och, om detta inte gick, genom lottning. Varje stad eller socken fick sig tilldelat ett visst numerär som ovillkorligen måste fyllas.

De som uttogs genom lottning hade rätt att leja annan man för sig. I städerna fanns tillräckligt med frivilliga som lät sig lejas men på landsbygden var det däremot i praktiken omöjligt att leja en ersättare om man blev uttagen genom lottning på grund av att vissa bönder var rusthållare. Rusthållarna hade i uppgift att förse kronan med soldater och kunde i regel lägga beslag på alla som var villiga till krigstjänst innan de som blivit uttagna genom lottning hade en chans att leja någon. De flesta landsbygdsbor som riskerade att lottas ut hade dessutom ingen rösträtt på de sockenstämmor där beslut om lejning eller lottning skulle tas, vilket bidrog till en motståndsvilja.

Det som gjorde situationen extra betungande var att det 1808, när Ryssland angrep Finland med Napoleons samtycke och Danmark-Norge förklarade krig med Sverige, hade skrivits ut ett lantvärn med 30 000 soldater. Lantvärnet missköttes så illa att upp till en femtedel dog på grund av dåliga hygieniska förhållanden, osund inkvartering och dåliga kläder. Knappast någon kom att delta i strider, men mötte döden på grund av arméledningens misskötsel, vilket blev en skamfläck. Den blivande kungen Karl XIV Johan menade att denna misskötsel skaffade de styrande en fiende i varje stuga, både de där sonen eller drängen kom levande tillbaka, men märkt av hunger och köld istället dog och spred "lantvärnsjukan" tyfus, men också i de stugor där de utskrivna aldrig kom hem igen, men där vetskapen nådde fram om misskötseln som orsakat sonen eller drängens död. I Skåne hade 2 600 man skrivits ut till ett skånskt lantvärn som ställts under befäl av generalguvernör Johan Christopher Toll.

Mobilisering bland bönderna

När myndigheterna våren 1811 påbjöd att 15 000 man förstärkningsmanskap skulle tas ut, vållade detta därför stor oro bland bönderna. Oron förstärktes av att myndigheterna valde att ta ut förstärkningsmanskapet före en extra rotering av soldater från större jordägare, skaffade av dessa välbesuttna genom lejning. De som nu riskerade att tas ut genom lottning var vems som helst bland arbetarklassernas unga män, tjänstfolk såväl som bindsöner, gesäller, med flera. Oron växte särskilt i landskap med mycket adelsgods, såsom Södermanland och Skåne, där orättvisan i att de stora jordägarnas extra roteringen inte togs ut först blev som mest påtaglig. I Skåne tillkom problemet att landshövdingen Gustav Fredrik von Rosen var för lat för att följa order om att häradsvis underhandla med utsända från varje socken och om möjligt förebygga lottning. Han var en gammal hovgunstling som sammankallade de utsända till mer tillfälligt sammansatta stora grupper och led av allmän ovilja mot utsända från allmogen.

Bönderna skred till verket den 23 maj. På sockenstämman i Sövde vägrade sockenmännen att utse någon deputerad för att skicka till landshövdingens möte. Andra socknar runtomkring och särskilt söderut följde snabbt exemplet. Istället beslöts att alla lottningsskyldiga skulle sluta upp vid landshövdingens besök i Ystad. Hemliga bud gick mellan socknarna och på så sätt var alla unga män beredda då utskrivningarna skulle ske och möte med de deputerade skulle hållas. Den 26 maj gick lantarbetarna på Krageholm, Högesta och Baldringe i strejk. Den grevlige godsherren fick möta samtliga drängar, men till några ytterligheter kom det aldrig.

Allmänt uppror

Upproret spred sig alltmer. Vid sockenstämman 2 juni i Slimminge uppmanade sockenbon Per Ottasson alla bönder att möta upp vid mötet i Ystad, annars blev det 5 riksdaler i böter. Därefter drog skaran iväg och utökades under marschen. Landshövdingen hotade före resan till Ystad att skjuta skarpt om bondhoparna kom till Ystad. En utskickad ryttmästare lyckades lugna de antågande och få dem att vända om.

Upproret fortsatte dock. Den 6 juni rapporterade landshövdingen till generalguvernören Toll som var kvar på sitt högkvarter på Bäckaskogs slott i nordöstra Skåne att "knappt var tionde socken lär vara fri från något uppträde". I Helsingborg hade femhundra bönder samlats nära staden som ville komma till tals med landshövdingen som var på väg till ett möte med deputerade. Några dagar tidigare hade lottningskyldiga från nio socknar haft möte på Allerums fälad och i Väsby hade tre sockenstämmor hållits och misslyckats utse någon deputerad. Då det var belagt med vite att inte utse en deputerad hade till slut den ansedde Ola Persson blivit utsedd.

Trots bönder vägrade landshövdingen att ta emot andra än de deputerade. Vid mötet 10 juni framlämnade Ola Persson en skrivelse, fordrade uppläsning av denna och att den skulle tas till protokollet:

"Högvälborne Herr Grefve, Landshöfding och Riddare af Kongl. Maj:ts Nordstjerneorden. Långt ifrån att vår tanke eller avsikt varit eller blir att på något sätt vilja fråndraga oss det behöriga deltagandet uti att befrämja fosterlandets räddning och uppkomst, är vår aller ödmjukaste anhållan blott denna, att Eders Höggrevliga Nåde såsom vårt lands ömme fader och vår rätts mäktige beskyddare täcktes nådgunstligt bespara vårt unga blod intill dess den redan bestämda krigsmakten fått gjort sitt bästa. Derefter vilja vi, skyddade af lagen och ömt vårdande av Tit. landsfaderliga huldhet, redligt och glade ådagalägga nogsamt, att den unga blod, som spritter i våra ådror, är likaså svensk som den i Stenbockens dagar. – Gud gifve att vår oförliknelige kronprins egde nu så visst Stenbockar nog, som af vår lilla svenska trupp visst icke skulle fele Gedepågar, de der, visligen använda och rätt anförda, ingalunda skulle bäfva att se den modige fienden i synen mer än en gång – men skulle och vi oöfvade nu komma att bli de första att draga mot öfvade härar, så måste vi alla stupa utan nytta. Fiendens mod skulle ökas mera, och svenska trupper, som derefter kommo att trampa med rysning och fasa vår förgäfves spillda blod, finge säkert ett lika öde. Guds milda hand befrämje alla kronprinsens visa afsigter; dessa vilja vi tappert och troget understödja framdeles, allenast att vi icke må komma att hvarken nu eller framdeles sucka öfver förtryck eller våld eller annat. Vårt unga blod är alltför dyrbar att spilla, men ingaulnda för god för att våga att uppoffra, då yttersta nöden fordrar. Just då är det vi samfäldt skola så villigt som vanligt fäkta för fosterlandet, för en älskad kronprins, verkliga fördelar och heder och ädla afsigter.
Men ännu hysa vi alla den oförbegripliga tanke, att så länge den af K. Maj:t allernådigast förordnade roteringen icke hunnit bli verkställighet, så länge ännu här i landet exerceradt manskap finnes ännu overksamt onyttigt, så borde vi ingalunda utfordras på sätt nu påsyftas. Tit. vårde nu i nåder på det ömmaste detta lands planteskola, intill nöden trycker som hårdast.
Spara oss ynglingar från att hvarken nu undergår den omtalta lottningen eller snart komma att se oss nödtvungne bli de första att drabba emot en välexcercerad fiende, så skola vi, när vår stund är kommen, visa oss alla tappra, muntra, nyttiga. Under billigaste hopp om all nåd, rättvisa och om all likså skonsamma som öppna medfart skall visst ingenting blifva oss billigare än att inför vår vördade kronprins underdånigst ådagalägga vår kärlek för fosterlandet och inför Eders Höggrefvliga Nåde, vår milde landsfader och beskyddare den djupa vördnad, nit och trohet hvarmed önska i nåder framhärda till stoftet.
Eder Höggrefvliga Nådes aller ödmjukaste tjenare. Å egna och samtliga så unga som gamlas vägnar: Ola Person i Esperöd".

Upptrappat våld

Greven och landshövdingen von Rosen ansåg skrivelsen som brottslig. Att bönderna formulerade egna ståndpunkter och framförde dem skriftligt gjorde det omöjligt att dominera dem med muntliga metoder och överheten började därför använda andra tvångsmedel. I den stora skaran av församlade bönder var önskemålen desamma som för Väsbysocknarnas del. Professor Rosensköld talade personligen med dem och fick svar att böndernas enda önskemål var att få tala med landshövdingen och erbjuda sig att likt Gotlands allmoge lära sig excercis, att själva kläda och föda sig mot ett villkor, att de slapp strida utomlands och att den sedvanliga roteringen skulle ställas för dem. Den största upprördheten rapporterade Rosensköld "var fruktan för det rysliga öde, som öfvergick sidsta landtvärnet".

När Rosensköld och husaren Geijer talat med dem gick en del av bönderna hem men Väsbyborna vägrade fara hem om inte deras deputerade Ola Persson fick följa med dem. På detta besked svarade von Rosen med att häkta Ola Persson varpå Geijers husarer fick order om att rensa fältet. Några blev sårade men ingen svårt.

Plundringar och oroligheter

Den 13 juni kom svaret på landshövdingens provokationer i Helsingborg. Oroligheterna började ta fart i södra Skåne. Denna dag plundrades godset Svaneholm där Maclean genomfört enskiftet. Ett femtiotal okända män försedda med liar, tjugor och lång hökrokar tågade mot Svaneholm och intog borggården. I Everlöv samlades hundra drängar, vid Simontorp, Rydsgård, Svenstorp, Näsbyholm, Brodda, Torup, Häckeberga, Hyby, Gärdslöv och Klågerup samlades bönder i tusental. Upploppen var begränsade till trakter där herrgårdarna dominerade. Landsbygdens underklass revolterade. Man strejkade lite varstans, de fruktade inspektorerna var inte längre lika fruktade och godsherrarna var rädda. Från herrgård till herrgård drev skarorna runt, inklusive slotten i Trollenäs och Börringe. I Torup fick skarorna tag på Skånes mest berömda och stora vinkällare fylld med baron Stjärnblads tokajer.

Upproret slogs ned av översten friherre Carl Gustav von Platen som tidigare deltagit i kriget i Pommern där han som brigadchef lyckats slå tillbaka en fransk styrka. Han var kritisk mot sina överordnade och besluten om uttagningen till krigstjänst men också beredd att skrida till handling för att stävja upproret:

"Jag sätter mig nu till häst för att i militairisk skrud bjuda lydnad och tror att det ska ha sin verkan."

Den 15 juni hann von Platens militärer ikapp en bondeskara på väg till en gemensam samlingsplats i sydöstra Skåne. Han rapporterar om händelsen:

"Jag h a d e lovat den stryk. Alla löften äro heliga! En fjerdedels mil från byn Svendsbro (en bro mellan Övestad och Vanstad) inhemtades fienden som genast anfölls och med förmaning att ej störta sina anhöriga i olyckan och onödigt uttröttande af sina ben, (de voro ju på väg till Rynge ängar) då man k u n d e få stryk på närmare håll, reds ikull och baserades på bästa vis. Flera blefvo liggande. Matsäckar prydde fältet och kombattanterna följdes med tjenliga medel till sin hemvist, sedan somliga fallit i bäcken och andra i landsvägrsgropen … Denna correction har haft önskad verkan; allt är tyst och lydigt; deputerade från Heinge, Heingetorp och Ry byar hafva infunnit sig för att försäkra om vördnad för konungen och hans bud".

Man vet inget om antalet skadade bönder eftersom inga rapporter inkom till myndigheterna. Von Platen rapporterade endast: "Hela vår förlust i denna nattaffaire är två sabelklingor, m i n och leutnant Rosencrantz." Några togs tillfånga och ställdes inför rätta.

Mobiliseringen bland bönderna fortsatte i sydvästra Skåne. I värvningstågen genom byarna ingick demonstrativa hot, iscensatta genom att en anförare höll en trästock i handen, den ena änden försedd med en repstump och den andra änden bränd, vilket var ett hot om hängning och brand mot de som vägrade stödja upproret.

Massakern

I Torup samlades 1 500 man. De församlade sände representanter till landshövdingen von Rosen, men istället för att ta emot dem lät von Rosen häkta dem och meddelade genom militären att de skulle få svar nästa dag. Bondskaran begav sig då till Klågerups sätergård där de förskansade sig i ladugården beväpnade med hötjugor och liar, några med bössor.

Från Malmö anlände generalen Hampus Mörner med sin styrka på 150 man och två kanoner med betjäning. Bönderna ställde kravet att godsägarna, prästerna och storbönderna också skulle bidra till försvaret, men någon dialog kom inte till stånd. När soldaterna anlände flydde en del bönder. När Mörner ställde upp sin styrka framför gården den 15 juni fanns det 800 kvar. Överste greve Ridderstolpe sändes fram för att säga till dem att det som gjorts var olagligt men att allt skulle glömmas om de lugnt drog sig hem. Talet mottogs enligt tidningsreferaten med ovett och krav på att de två bonderepresentanter som landshövdingen hade tagit tillfånga skulle släppas fria innan de återvände hem. Trupperna kommenderades därefter fram och då ett skott hördes från gården svarade militären med två kanonskott som plöjde genom bondeskaran och dödade flera. Bönderna flydde in på gården och ut på ängarna där soldaterna förföljde dem som sköt efter dem med sina gevär. Då bönderna stängde portarna sprängde infanteristerna dem och inledde därefter gevärseld. Bondeskaran skingrades i panik, men förföljdes både inne i husen och ut på markerna med gevärseld och dragna sablar. Ett trettiotal bönder med jordbruksredskap och en och annan bössa dödades utan större svårigheter av de vältränade och tungt utrustade soldaterna. Jakten upphörde inte förrän det inte längre fanns fler motståndare.

Myndigheterna räknade med 29 döda men siffran är helt osäker. Det kan ha varit betydligt fler. När myndigheterna skulle samla in liken hade anhöriga redan varit på slagfältet och fört bort de sina. Någon efterforskning gjordes aldrig vidare om saken från myndigheternas håll.

Efterspel

De närmare 200 som tillfångatagits vid slaget vid Klågerup bands med hamptömmar tre och tre tillsammans med händerna på ryggen och drevs i flera dagar knappt utan förtäring till en kasern på slottet Malmöhus. I samtliga tillgängliga källor berättas hur befäl och manskap upplyste fångarna om att de skulle bestraffas med halshuggning, bli skjutna eller få livstids fängelse. Personer med två sabelhugg i huvudet fick inte bara vänta under hela marschen med vård utan det dröjde en dag till efter att de sattes i fängelse innan de blev förbundna. Professor Rosensköld försökte förgäves få till förbättringar genom att utskrivningar av medicin och skänka 20 riksdaler men detta tillbakaskickades av myndigheterna. När han sedan besökte fångarna blev han avvisad på order av landshövdingen trots att det fanns en oro för den rödsot som grasserade i fängelset och kunde sprida sig till staden. Den dag fångarna skulle höra högsta domstolens utslag uppläsas på Stortorget kunde inte de nyfikna Malmöborna gå närmare än 50 steg, så olidlig var fångarnas stank. Fem eller sex av fångarna dog i fängelset enligt officiella källor, flera andra källor uppger att närmare hälften dog. Flera förlorade förståndet.

Vid alla berörda häradsrätter utlystes urtima ting och domstolarna utmätte mycket hårda straff. Det beräknas att sammanlagt förhördes 300-400 personer. Hovrättens hårdaste dom gick ut på att 20 skulle halshuggas men 54 skulle lottas om detta öde. Överheten höll fast vid sin tanke på lottning. De 54 fick fram sväva i ovisshet om de skulle straffas med döden eller tillhöra de 26 som skulle straffas med spö och "fängelse på vatten och bröd". När högsta domstolen blev klar i december med sitt beslut, gick de skonsammare fram än underrätterna. Totalt 3 dömdes till döden, varav en var Per Ottasson, 24 till spöstraff, 27 till "fästningsfängelse" på längre eller kortare tid samt 74 till "fängelse på vatten och bröd".

Kuriosa

Musikalen 1811 av Lars Johansson och Rolf Hellmark har bland annat uppförts på Ystads teater och har setts av omkring 10 000 personer. En föreställning gavs i Klågerup den 21 juni 2007.

I romanen Vi möts vid Rynge har författaren Tore Zetterholm beskrivit 1811 års skånska bondeuppror, däribland Klågerupskravallerna. Romanen utkom 1972 på bokförlaget Bra Böcker.

Se även

Referenser

Noter

  1. Alf Åberg, "Skånes historia i fickformat", NoK, Borås 1997, ISBN 91-27-06883-8
  2. Olsson, Mats, Sten Skansjö och Kerstin Sundberg (2006). Gods och bönder från högmedeltid till nutid. Lund: Nordic Academic Press, 2006, ISBN 9189116593, s. 18-19.

Källor

  • Blom, K Arne och Jan Moen (1986). Slagfält i Skåneland. Liber, 1986.
  • Johannesson, Gösta (1977). Skånes historia. Signum, 1977.
  • Olsson, Mats, Sten Skansjö och Kerstin Sundberg (2006). Gods och bönder från högmedeltid till nutid: kontinuitet genom omvandling på Vittskövle och andra skånska gods. Lund: Nordic Academic Press, 2006, ISBN 9189116593.
  • Persson, Birger (1961). "Bondeupproret i Skåne: Ett 150-årsminne". Särtryck ur Ystads Allehanda, 20/5, 27/5, 3/6 1961.
  • Åberg, Alf (1997). Skånes historia i fickformat. Borås: NoK, 1997, ISBN 9127068838.