Kjell, Anders Johan: Minnen ur ett rallarliv

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök

Minnen ur ett rallarliv

Berättaren kom som stamanställd militär till Stockholm år 1902, under det oroliga år då arbetarna strejkade för politisk rösträtt. En snäll man gav honom och ett par kamrater en tia till öl — på ett möte i Folkets hus upptäckte de att det var Hjalmar Branting. Bland sina kamrater spred han socialistisk propaganda och befälet ansåg honom farlig.

Mina föräldrar var religiösa båda. Jag är född 1879. Min far var gårdsnickare men dog något över 30 år. Blev förkyld, fick lunginflammation (ingen läkare). Jag kunde redan som barn tänka lite och sade till mamma: Varför kunde inte gud ha tagit bort mig i stället för pappa så hade inte mamma haft så mycket bekymmer! Mamma sade att så får vi inte tänka. "Han har något med allt han gör".

Jag sade inget mera, men tänkte mycket för mig själv. Vi var tre pojkar i vår fattigdom. Vi kom ut efterhand till bönderna, så fort vi kunde göra någon nytta. Ibland var arbetet över förmågan. Men det måste gå. I stället för att exercera beväring, blev jag knekt på Malmslätt. Så kom 1902 resan till Stockholm. Vi reste i oxvagnarna. Vi satt trångt på brädbänkarna, en del var fulla, en del spydde, en del satt och sov, en del vaknade och debatterade om den förbannade tillvaron. När vi kom till Stockholm var förtreten stor, trottoarerna fulla av folk, nyfikna. Det var dom som sade: "Skall Ni hit och skjuta på oss. Nej skjut i luften eller skjut era vallhundar". Jag svarade: "Ja det vet Ni kamrater. Då fick jag ett sabelslag på min ränsel. Och en röst röt: "Tig!

Så kom vi fram till Serberska kasernen (Siewertska Kasernerna ) tror jag det var den hette där vi skulle bo. Uppställd på gården var en kapten Erensvärd eller Ehrenkrona, som var ifrån Hultersta vid Mjölby.[1] Han höll föredrag om socialismen och dess dårskap och sade till sist: Det förstår ni väl alla, att om allt skulle delas och ni fick 2000 var och en del söp opp sina pengar, då fick dom svälta ihjäl och så skulle ni bekosta deras begravning!

En knekt Kartell begärde ordet, men blev nekad. Här ska vi inte ha något diskussionsmöte. Visiten blev 3 veckor. Vi fick första dagarna bese Museum, Skansen, Panoptikon, Livrustkammaren o.s.v. En dag besökte vi slottet. En kapten var ciceron i de fina salarna. Han sade: Så fint har ni väl det inte hemma". En knekt svarade: "Ja här ser vi vart skatterna tar vägen." Det blev tyst och och snart hemgång.

En gång var vi sex man ute på promenad. Vi fick permis ibland de första dagarna. Men med uppmaning att inte tala med folket. Vi stod i en port och drack öl vi hämtat i handelsboden, då en fin herre kom in och började prata. Vi svarade inte mycket på hans frågor. Vi visste inte om han spionerade på oss. Vi hade ju ej rätt att tala med folket. Så sade han: "Tycker Ni inte att Folkets Hus skulle sprängas i luften". "Ja, i så fall är det mycket som skulle sprängas i luften". Han tog fram en tia och gav oss: "Här har ni till lite öl och ni kan ju gå in på något ölkafé och slippa stå i porten".

Några dagar därefter blev vi inbjudna till Folkets Hus att höra föredrag av Hj. Branting. Märk vår förvåning, när talaren var samme man som gav oss tian. Efter mötet tackade vi för föredraget och tian. Han skrattade och sade: "Jassa det var ni!" Han tackade och sade: "Hälsa till Östergötlands folk." Vi fick tidningen Socialdemokraten varje dag. Men en dag var det några av de äldsta knektarna, som stod vakt vid grinden och då Socialdemokraten kom, skulle vi ej få tidningen. Vi kastade undan gubbarna och tog tidningen och delade ut dem i kasernen. Under tiden blåste officerarna uppställning. Vi lydde ej förrän varenda tidning var utdelad. Efteråt blev några varningens ord men ingen straffades.

En dag lästes upp en order: "Resa på båt till Haga. Middag och två cigarrer till manskapet och 4 till officerarna. Middagen bestod av två smörgåsar med pålägg och en öl. Det blev hemresa och det var två båtar. Vi hade kommit överens om att vi skulle tända våra cigarrer och kasta dom allmänt på däck orökta. Det var rena gröna nöden. Så kom officerarna och gjorde anmärkning. Vi sade att sådant skräp kan dom röka själva. Då sade en kapten, att ni kan väl gömma dom som ett minne ifrån kungen. Vi sade inget mer men hånskrattade.

Vi hade kurirer emellan Folkets hus och oss. Folket meddelade, om det blev något. "Och om det blir någon som skjuter på er, så är det någon lejd, men den skall vi själva ta reda på. Och ta reda på dem som eventuellt skulle skjuta mot oss". Sista natten låg vi med kläderna på och skarpladdade gevär i sängen. Kl. 3 på morron kom en av de snälla officerarna och ropade: Kamrater, nu får vi resa hem. Officerarna hade talat om för oss, att vi skulle få 3 kr per dag för tiden vi låg ute. En fru i Stockholm hade skänkt 90 tusen kr. Vi fick aldrig ett öre.

När vi kom till Malmslätt, var det många som la in om avsked. Vi blev inkallade till majoren. Han sade: "Ni förstår, att regementet skulle lida för mycken manspillan, om alla fick avsked, som ville det". Jag sade: "Det står ju i kontraktet, att det beviljas avsked för dem som vill och nu gör jag inget regementsmöte mer".

När sedan mötet började och vi var uppställda fick jag anmärkning på att jag inte putsat ordentligt. Jag fick gå in och göra om det. En timma senare gick jag ut lika oputsad som förut. Kaptenen frågade: "Varför lyder inte 116 Kjell?" — "Nä, han har lagt in om avsked". — Jag fick 10 dygns arrest. — Kom ut och vägrade putsa på nytt. Kaptenen sade: "Är det så roligt i arresten?" "Ja, det är huvudsaken det blir slut på detta helvete!" Så blev det 10 dygn till. Samma visa nästa gång, men då var det bara åtta dar kvar av regementsmötet och domen blev 8 dygns arrest.

Sedan fick jag lämna in kläderna och på eftermiddagen innan knektarna rest hem, delade jag ut löpsedlar, som jag skickat efter ifrån ungdomsförbundet. Jag hade blott några kvar, (Du skall icke dräpa), då jag blev tagen och det blev majorsförhör. Jag fick order att ögonblickligen lämna Malmslätt, i annat fall häktas som lösdrivare. Jag sade: "Den gubben går inte. Jag har stenarbete i Linköping hos — och här adress till bostaden". En patrull på tre man med bajonetten på geväret fick order att följa mig till landsvägen. Så farlig blev jag för fosterlandet efter den dumma Stockholmsresan.

Men året förut inträffade en händelse som gjorde att jag fick förakt för militarismen. Gjorde en man något fel, blev hela kompaniet nerskällt. En dag gick jag vakt på kvällen utanför officersmässen och officersbostäderna. Där stod på en skylt: "Vakten får inte släppa in några obehöriga i bostäderna". Det kornen dam och skulle gå in. Jag ropade halt och bad henne presentera sig. Hon blev arg och gick bort till officermässen och kom tillbaka i sällskap med en något berusad löjtnant. Så sade hon till löjtnanten: "Säg till vakten att han skall gå lite fortare". "Vad säger du jävla L-r", sade jag. Löjtnanten började skälla på mig och lovade rapportera mig. Jag går efter instruktioner och det är tur för både dig och din älskarinna att jag inte har ammunition.

Dom gick in och jag fortsatte på mitt pass. Dagen efter kallade han på mig i kasernen. Han ville tala med mig enskilt. "Det går an sade jag". När vi kom ut, tog han fram en tia och gav mig och bad om ursäkt. Den gången skulle jag haft knektnamnet Trotsig i stället för det lugna Kjell. Jag tog annars allt lugnt och sansat.

En rallare i Uddevalla är resklar med hela väskan full av litrar.
En gång kom jag med som tredje man i en lokal underhandling i Linköping. Vi hade en storbyggmästare, som förr varit arbetare men spelade religiös och fick låna pengar och så lade han ut för att konkurrera ihjäl de mindre byggmästarna. Ibland gick han så långt för att han skulle få bygget, men sedan tog han så mycket mera, när han förstod, att inte de mindre räknade på det. Vid underhandlingen var han så fräck, så han sade, att det visserligen står i Bibeln, att arbetaren är värd sin lön, men det står inte vad han skall ha i timmen. Som jag hade läst Bibeln två gånger började jag med: "Allt vad i viljen människorna skola göra Eder, det gören I ock dem. Vi har gjort O-n rik, vi vill inte att han skall göra detsamma mot oss. Men vi fordrar att få nio timmar i stället för tio med samma betalning, därutöver 4 öre till i timman. O-n har väl lärt att man skall inte binda till munnen på oxen, som tröskar". Och så plockade jag fram mycket ur Bibeln och bad O-n tolka Bibeln och rätta sig till det bättre och inte ha penningen till sin Gud. Det tog skruv. De andra mindre byggmästarna gillade avbasningen han fick, och vi fick majoriteten på vår sida.

Jag blev helt besjälad av socialdemokratin, offrade pengar och tid på agitation under min fritid. Jag for mycket ut på landet om söndagarna och där kunde man konstatera, hur fattigt statarna hade det. Jag skrev till Palm och en söndag hade vi ett möte på landsvägen, vid en stor gård.

Palm gick upp på mjölkbordet och skulle tala. Patron kom fram och hans två stora söner och en stor hund. Patron höjde sin knölpåk och förbjöd Palm att stå på mjölkbordet. Jag sprang till en stuga i närheten och lånade en stol. Men nu sade Patron: "Det behövs ingen socialism vid min gård och vill arbetarna ha något förbättrat, så kan dom tala vid mig". "Det tror vi inte på", sade Palm. "Nu skall vi bilda fackförening som säkerhet".

Patron sade till fjärdingsmannen att förbjuda honom tala. "Det kan jag ej", sade han. Så hade jag tagit med mig ett par kraftiga stenarbetare ifrån Linköping. Och dom gick fram och sade till Patron: "Stör du mötet, skall både du och dina söner snart bli lasarettsmässiga". Det tog skruv. Dom lommade snopna därifrån. En söndag senare var jag där och spionerade. Patron hade förbättrat bostäderna och höjt betalningarna. Men någon fackförening hade dom inte vågat bilda. Så var jag i Vadstena på stenarbete på lasarettbygget. Jag skrev till Elmgren i Jönköping, att jag hade gjort förarbete för att bilda Arbetarekommun. Jag gick upp till borgmästaren och anmälde mötet muntligen. Det var en stor karl. Han satt i gungstolen när har röt: "Stig in!" Jag hälsade. Han sade: "Vad vill du?" När han sade du, så sade jag: "Jag vill fråga dig, om vi får hålla ett möte. Det är Elmgren ifrån Jönköping som skall tala. Vi skall bilda en arbetarekommun." Han tittade på mig, men sa inget. Då sade jag: "Nå hur blir det? Jag skulle ju lämna in skriftlig anhållan".

— Så kom det fram: "Ja visst fan får han hålla föredraget. Men det är visst en rå djävel, den där Elmgren?" — "Det vet jag inte. Jag har inte sett honom. Jag har skrivit efter honom. Men tack skall du ha, att han får hålla mötet och välkommen!"

Jag affischerade mötet men när jag gått stan runt fick jag se, att de första affischerna jag spikat opp på stolpar och staket var nerrivna. Jag gick då tillbaka andra gator för att genskjuta nidingen och träffade en gammal polis, som rev dem efter hand som han gick fram. Jag klev fram till honom och höjde hammaren och tänkte klippa till, men hejdade mig, då polisen skrek till: "Förlåt mig!"

Men jag sade: "Din djävla snut! Har du inte reda på att det är olagligt att riva ner affischerna. Om jag gjorde rätt, skulle du ha ett gott kok stryk." Men han bad åter om ursäkt, han trodde det var förbjudet att sätta upp affischer. Vi blev vänner igen och han lovade komma till mötet och gjorde det också. Även borgmästaren kom och efter mötet bildade vi kommunen.

Sedan reste jag åter hem till Linköping, men det var för tillfället inget arbete där, men då började arbetet på Centralbanan. Jag gick då dit och fick arbete. Det var stenarbete, ett brobygge över en å. På kvällen fick jag bostad i en gammal drängstuga tillsammans med fem gamla rallare ifrån Norrland.

Vid 20 års ålder kom jag ut på järnvägsarbete och kom först till Östra Centralbanan. Verkliga rallare kom dit från Gällivare-Ofoten, och det var präktiga mannar. Vi fick avlöning var sjätte vecka, och då blev det fest. Någon bonde åkte till Linköping eller Kisa efter 100 eller 125 liter brännvin. Det var frivilligt att betala för en eller flera liter, men det dracks upp gemensamt. En gång blev det beslutat, att man skulle försöka dricka omkull varandra. Jag var med på nitton supar, men sedan var jag färdig. Jag minns, att det satt sex stycken kvar vid bordet, då jag vaknade, men de flesta kamraterna låg avsomnade på golvet. Då fler vaknade, sade en av segrarna: "Nu skall vi börja!" Och han tog locket på kaminen och hällde dit en liter och med den gick han omkring och bjöd att dricka. När man sedan såg sig omkring, var alla sotiga om munnen. Vi kryade till oss så småningom och festen började på nytt, men en av kamraterna fick vi ej liv i, han låg alldeles blek som ett lik. Jag lyssnade på hans hjärta men hörde ingenting. Vi försökte på alla sätt få liv i honom, men lyckades ej. Då sade jag: "Han är död". Då sade en rallare: "Då måste vi hålla en ståtlig begravning. Ta en lykta och gå ut i vedboden. Där är djupt med sågspån och gräv en grav". När det var klart, bar vi ut honom, och utsåg begravningsförrättare samt klockare, och höll begravning med tal och sång. Sången blev högre och högre och till sist vaknade bonden och kom ut: "Pojkar, vad tar ni er till?" — "Ja, du förstår det är en som kolat å". Bonden undersökte "liket" och sa: "Bär in honom till mig". Dagen därpå kom "liket" ut till oss igen någorlunda kry och började åter deltaga i festen, men var litet försiktigare med glasen. Vi andra tog det också litet mer måttligt. Vi söp mycket vid Centralbanan. Det var inte många nykterister. Men på de andra järnvägarna jag arbetade smakade jag inte sprit eller öl. De flesta var nykterister då. Det var Bjärka-Åtvidaberg, Linköping-Ringstorp, Skimsta-Norrköping, Mjölby-Hästholmen. Jag var stenarbetare överallt utom på Skimsta-Norrköping. Där var det grusgropen-Tippen o.s.v. Att man kunde stå ut med det slitet där. Två man om varje vagn i grusgropen och det skulle gå fort att lasta. Vi blev svettiga varje gång och så fick vi sitta på de öppna vagnarna. Vi frös. Och så på tippen, lasta av fort, återigen blev vi svettiga, och sedan frös vi igen. Så gick det hela, varje dag. Ibland förkyld, så man inte kunde tala. Ingen var i sjukkassa, vi for ju omkring på olika platser och arbetade. Det var ingen som tänkte på sjukkassa. Vi gav oss inte i första taget. Men var det någon, som måste lägga sig några dagar, skramlade vi in pengar till dem. Och det var likadant om det kom resande rallare och inte fick jobb. Var dom black, så fick dom matpengar och till resan. Det var enastående gott kamratskap. Vi hade ingen fackförening. Men en gång blev det lokal underhandling på en plats på Linköping-Ringstorp. Vi var tre man utsedda därtill. Ingenjören sade nej om påökt. Då blev dalmasen vi hade med oss arg, slog knytnäven i skrivbordet och röt: "Det förstår du väl att någon ändring måste det bli. Antigen skall vi ha påökt eller avdrag, annars slutar vi jobbet". Efter en stunds resonemang fick vi påökt. Det fanns fina drag hos en del rallare. En flicka blev i grossess med en rallare. Han bestämde att resa och sade till basen, att hans avlöning skulle sändas till den adress dit han skulle fara. Sedan mannarna i laget sagt till basen att få ut pengarna och gett dem till flickan, så fick de adressen och skrev och skällde ner honom som rest.

Han kom tillbaka och ångrade sig. Blev åter vän med flickan. Dom gifte sig och det blev bra dem emellan. Hjälp till möbler fick de av kamraterna. Vi skramlade ihop till bröllopet, där hela laget var med. Och det blev pengar över, som de gifta fick behålla, allting väl.

Det var två man i vårt lag, som hade mat och husrum hos en bondänka. Hennes son skötte gården. De hade en piga och hon dog.

En kväll kom de två rallarna till oss. Vi var sex, som bodde tillsammans. De berättade för oss en ruskig historia, men de sade, att ni får inte säga det för någon, för vi vill ej att det skall bli någon polissak ty vi har dömt honom och han har fått sitt straff (sonen). Men modern och sonen hade kommit överens om att fördriva fostret. De hade ordnat det så att dom skulle resa bort, och så lejde de en gammal gumma att sköta flickan.

Och ge oss mat som vanligt sade rallarna. Men vi misstänkte, att det inte stod rätt till, så vi frågade gumman, om vi fick tala med flickan. Det ville inte gumman gå med på. Hon sade, att hon blivit tillsagd att ej kalla på doktorn. "Då beslutade vi," sade rallarna, "att gå in och tala vid flickan där hon låg". Hon var mycket sjuk och jämrade sig. Men hon kunde berätta, att modern inte ville att de skulle gifta sig, det hade sonen sagt. Flickan sade inte mer, och besvarade inte våra frågor. Hon var mycket sjuk, och dagen därpå dog hon.

Modern och sonen kom hem den kvällen. Dagen därpå tog vi bondmoran i förhör. Hon nekade att dom hade gjort något med flickan. Men då vi sade, att vi talat med flickan, grät hon, och bad oss inte säga något för någon. Och så tog hon fram och ville ge oss hundra kr var. Men vi tog inte emot dem. Sedan gick vi in till sonen i hans rum. Och han fick stryk, mycket stryk och god stryk, endast med knytnävarna. Vi talade med modern en kväll och hon sade att han ligger bara och gråter. Han måtte väl inte dö. Men vi sade, att det var ingen fara. En åtta dar därefter sade de till oss att doktorn konstaterat missfall, intet mera, och så hade det varit begravning, men sonen var inte med. Men sedan om ytterligare några dagar, hade sonen kommit ut och började så nätt att arbeta. En kväll kom han in i köket och ställde fram en liter brännvin på bordet och bad oss om förlåtelse. Han grät och sade: "Nu är hela mitt liv förstört. Jag kan inte heller förlåta mor. Det var hennes fel. Hon var ju så envis". Nu sade rallarna, att de tänkte flytta. "Nej det får ni inte. Stanna kvar och jag ber eder, säg inget för någon. Ni får allt vad jag äger".

De sade: "Ja då stannar vi väl. Och du kan ta det lugnt. Du är ju ung och får försöka glömma ditt brott". "Det kan jag aldrig", sade han. "Men jag vill inte komma på fängelset. Ni får vad ni vill ha bara ni inte anmäler mig". De svarade: "Nej vi vill inget ha, och ta det lugnt". Men de sade till oss: "Vi flyttar så fort vi kan få någon annan bostad. Det är inte roligt att se dem. Varje dag ser de förgråtna ut. De har säkert stor ånger båda. Så går det, när människor har penningar till gud".

Det var vid Centralbanan. Vi rallare fiskade. Det var en stor herrgård och mindre gårdar i närheten. Där fanns statare och som vanligt då, hade dom många barn och var mycket fattiga. Det var en insjö med mycket fisk av flera sorter. Jag minns ej, om det var förbjudet att fiska, eller om statarna inte kunde eller tog sig för att fiska. Men vi lånade ett par roddbåtar och gav oss ut om söndagarna. Vi rullade ihop bollar av dynamit. Tog stubin-(råd och satte knallhatt på och stack in i bollen, tände och släppte ned i sjön. Det kom upp mycket fisk. Vi hade gjort håvar och tömde fisken i bålarna och lade rockarna över fisken, så de inte hoppade i sjön igen, när de k ryade till sig efter bedövningen. Vi yngre rallare visste inte, att det var förbjudet att fiska på det sättet.

Vi såg ibland om söndagarna att folk rodde över sjön i båtar till kyrkan. En söndag kom en båt och närmade sig vårat fiskeläger. Vi rodde i land. Och då båten kom närmare och de tänkte landa såg vi, att det var fyra man i båten. Två hade uniformer. Då började de gamla rallarna kasta sten och skrek och hotade dem. De vågade inte landa utan gav sig iväg igen. Vi fick brått att plocka fisken i säckar och gick till statarna och delade ut fisken. Vi varnade statarna att polisen kommer nog hit. Dagen därpå kom polisen till vårt lag och det blev förhör, men vi visste inget. Sedan hade de gått till statarna och de erkände att de fått fisk av rallarna, men de kunde inte följa med och utpeka någon. Statarna sade: "Vi känner ingen av dem. De är ju lika klädda alla".

Rallare vid inslaget till den 44 meter långa tunneln söder om Uddevalla. Foto 1903.
Sä det blev inget mera av det. Men statarna blev inte utan fisk, så länge vi var där, men vi fiskade om kvällarna, när det var ruskigt väder, och så laddade vi ej så stora bollar, så skotten hördes ej så långt ikring. Statarna fick fisken gratis. Vi tyckte synd om dem.

Jag kom först till Centralbanan, när de började. Fick kvarter i en gammal drängstuga. Det var fem gamla rallare ifrån Norrland.

"Jaså, skall du börja här? Tillhör du förbundet?"

"Vilket förbund?"

"Det ludna. Är du luden på bröstet?"

"Det tror jag inte."

"Ja, då är det böter en liter brännvin vid avlöningen."

"Det betalar jag gärna för att komma i lag med gamla rallare", svarade jag.

"Ja, hade du kommit in i förbundet, hade det även kostat en liter".

Sedan blev det att prata om litet av varje på kvällen. Jag varsnade med detsamma, att det var renhåriga mannar. Och det har varit lika bra på de fem järnvägar jag arbetat. Det kunde vara någon ny som kom och var dum ibland. Men alla gamla rallare jag blev kamrat med var bra. Och till folket var förhållandena bra, såvida inte de var dumma emot rallarna. Det var rallare ifrån hela Sverige. Polis och rallare kom inte bra överens. Nästan alla rallare hatade polisen på den tiden. Slagsmål emellan rallare förekom sällan. Och blev det någon gång, ropade de gamla endast: "En om en". Och en gång såg jag en boxning emellan två. Det var en nykommen, som kom ihop sig med en, som hade varit hos oss länge. Det var vid kortspel. Vem som hade rätt, blev aldrig utklarat, men dagen efter var de åter sams. Men vilken boxning. Det var kraftiga mannar båda vid något över 25 år. De höll på nära en halv timma. Och det var med bara knytnävarna. Ibland var de nerslagna, ibland den ena och ibland den andra, men opp igen. Mannarna skrattade och berömde dem. Hade de varit med nu för tiden i boxning, had de säker kommit långt med stort beröm.

Vi hade en gång fått hem brännvin och festade och så hade vi lagt oss. Minns jag inte fel, hette platsen Risnäs. Om en stund knackade det på dörren och fönstren. Vi tittade ut genom fönstren. Det var månljust. Det var nog en 30 man och vi voro sex man, men vi hade en skåning och en dalmas att lita på och vi andra fyra var rätt så kraftiga. Masen sade: "Klä på er fort". Vi fyra placerades vid väggarna. Tillhyggen hade vi, boxhandskar och tomma ölflaskor. Skåningen och Masen ställde sig vid var sida om dörren till rummet som var stort. Dörren öppnades och nästan alla rusade in. De ville ha brännvin. Dörrvaktarna började sopa ut dem och vi fyra arbetade friskt och rummet blev tomt. Men Skåningen, som gick först ut, fick en stor påk i skallen, så han stöp. "Freda min rygg", sa Masen "och så stormar vi dem, men håll ihop, parera och, slå vilt". Och det dröjde inte länge förrän många låg på marken och andra började springa därifrån. Vi förföljde dem. När de var slagna, gick vi tillbaka. En del låg kvar. Och vi bar då in Skåningen till bonden, som hade vaknat av oväsendet och bad honom plåstra om Skåningen och så gick vi ut till de slagna, men de kryade till sig efter hand och lommade iväg, en del blodiga. Skåningen kryade till sig och om några dagar var han i arbete igen.

Några dagar därefter besökte vi det törstiga laget. Det var ett smålandslag, f.d. stöddiga brädgårdsarbetare sommararbetade i ett schakt. En del hade plåsterlappar kvar ännu. Och då vi frågade, om de ville fortsätta striden, bad de om ursäkt. "Vi var ju inte nyktra och vi hade fått reda på, att ni hade fått hem mycket brännvin".

Det var det enda slagsmål jag var med om på de fem järnvägarna jag arbetade. Fjorton dagar efteråt var vi bjudna till laget. Där ställdes upp 10 liter brännvin och en massa öl. Vi var väl beredda och försiktiga. Vi trodde de skulle hämnas men det var frid och fröjd hela natten.

Jag såg aldrig, att rallarna ofredade någon oförskyllt. Men var det någon, som spelade dum, blev han näpst. En gång var vi utbjudna till fest. De hade byggt en provisorisk dansbana och vi skulle ta med vår klaverspelare och våra två komiker. Vi hade en, som var enastående att kunna roa folk. Han hade en sådan mimik, så bara folket tittade på honom vid uppträdena, skrattade de. Och han kunde dra verkligt roliga vitsar. Vi var en 30 man, snyggt klädda, som gick dit. De bjöd på smörgås, kaffe och sprit. Dansen började. Det var två herrar och två damer, som kom cyklande dit. Man kunde märka, att de inte hade några bekanta på platsen. De hälsade ej på någon och de verkade mycket högdragna. Rallarna beslöt, att bjuda upp damerna till dans. Den ena sade: "Nej tack". Men den andra sade: "Å hut bonde," men när hon tittade på den vanliga svarta rallarehatten, tillade hon: "rallarebuse".

Rallaren svarade: "Ursäkta min lagårdspiga, hur mycket mjölkar Rosa?"

Det blev samling och överläggning, vad vi skulle göra. Två man gick fram och tog damen under armen och ledde upp henne på dansbanan. Den ena befallde spelaren att sluta och så talade han till folket högt vad fröken hade sagt. Alla vi rallare gick upp på dansbanan. Damen blev innesluten i en ring av rallare. Och befalldes att gå i ringen och sjunga: "Rallebuse opp och Rallebuse ned aldrig skall jag säga rallebuse mer" en då välkänd refräng. Hon ville ej, men då hon fick meddelande om att hon inte slapp med mindre, föll hon till föga. De två herrarna hade försökt att befria henne men avisades bestämt. Damen gick runt i rallareringen och sjöng och folket, som stod runt omkring dansbanan, skrattade.

Och så fick herrskapet fritt att avlägsna sig och folket och rallarna hurrade och skrattade och dansen började och den glada stämningen var god och gemytlig till festens slut.

Vi var i Kisa en gång och festade. En fru stod och sålde smör. Två rallare, litet berusade, skulle köpa smör. Men frun begärde nästan dubbelt pris av oss jämfört med dem som köpt av henne tidigare.

"Varför begär frun så mycket för smöret av oss?"

"Jo för ni rallare har råd att betala och förresten super ni opp edra pengar".

Den ene rallaren sa: "Lilla frun, men får vi då göra med smöret vad vi vill?"

"Ja, det vill jag inte förbjuda", sa frun.

Och de köpte ett kilo smör, tog fast i frun, drog upp kläderna på henne och smorde henne både bak och fram med hela kilot. Hon skrek men ingen hjälpte henne. Hon packade ihop sina smörpaket och gick hem. Folket som hört ockerresonemanget skrattade och sade att det gjorde ni rätt i rallare.

En bonde, som ockrade med priserna, blev korsfäst på lagårdsväggen med spikar i rockärmarna och byxbenen. Drängarna fick hjälpa honom ned. Detta hörde jag berättas, men träffade aldrig dem som skulle ha gjort det, så om det var sant kan jag inte garantera.

Men jag träffade rallare, som hade varit med om att korsfästa en bonde, som skulle åka till Linköping med potatis. De hade förut velat köpa potatis av honom men liksom nu begärde han dubbelt pris än han fick i stan. Rallarna spikade fast byxbenen i skrevet och rockärmarna i sätet och band opp tömmarna och lät hästen gå emot stan. Det var långt, tills han mötte folk som hjälpte honom.

Det stod också i tidningen att polisen var ute på linjen för att söka brottslingarna men fick aldrig tag i dem. Bonden kunde inte lämna säkert signalement trots att de talat vid honom förut om köp av potatis och alla kamrater, som visste, vem det var, teg.

En vinter i skogen. Vi var tre man, som tog ut sten till ett brobygge. Vi bodde i en gammal stuga ute i skogen. Öppen spisel, inte spjäll om kvällarna. Vi staplade opp stora meterslånga trän i spiselen och lagade vår mat. Det blev varmt, men om rnornarna var vattnet fruset i tvätthandfatet. Det var 30—35 grader kallt vissa dagar. I arbetet fick vi var tredje dag sitta och hålla borret, medan de två andra fick slå på borret och hålla sig varma. Middagarna gjorde vi eld i en stubbe, stekte fläsket, virade papper om fläskbiten och stack in en träpinne och satte i elden. Lika med det frusna brödet. Mjölkflaskan fick vi värma försiktigt, så den inte sprack. Det var 10 timmars arbetsdag. Nu har ju både skogsarbetare och betplockare kockar eller kokerskor och varma bostäder och rejäla sängkläder.

Vi hade ett helvete, men det gick. I kväll har jag värk och har svårt att sova. Därför sätter jag mig att skriva i natt. Och det blir om mitt trevligaste rallareminne. Ibland om det varit lite trist, har jag bara tänkt på detta och mitt glada vanliga humör har kommit åter. Jag vill först berätta lite om huvudpersonen.

Stockholmspelle var springpojk i Stockholm. Modern en snäll människa. Fadern var elak, särskilt när han var full och det var varje fredagskväll. Ibland slog han sin fru oförskyllt. Det var i fyllan. En kväll, när fadern kom hem full skällde han på Pelle, för han satt uppe och brände lyse.

Pelle svarade: "Jag lämnar vart enda öre som jag förtjänar till mamma". Modern vaknade och ville försvara Pelle. Då började fadern att slå på henne. Pelle var då tolv år gammal. Han tog ett vedträd och slog till fadern i skallen med, så fadern blev liggande på golvet.

Pelle sade till sin mamma: "Nu går jag, jag kommer i morrn". Och dagen därpå gick han hem och fadern var på arbete, så slaget hade inte blivit så farligt.

Pelle var trött, han hade ju gått brandvakt på natten och fick sova några timmar. Dagen efter skulle han börja sitt jobb, trots att han hade gått brandvakt den natten också. Han fick inte börja jobbet, de hade tagit en annan springpojk. Nu blev det svårt för honom. På dagarna gick han hem till sin mamma, fick lite mat och sov litet. Fadern hade ångrat sig och sagt till sin fru, att säga till Pelle att komma hem. Fadern hade sökt Pelle vid jobbet men fick veta, att han hade fått sluta. Men Pelle ville inte se sin far mer.

En dag kom det ett rallarelag från Norrland till Stockholm för att festa. En kväll då dom gick in på ett ölkafé, stod Pelle och tittade på dem. De hade så stora svarta hattar allesammans. En rallare sade. "Vad glor du på, grabb. Vill du ha kaffe så kom med?"

Han blev bekant med dem och talade om händelsen med sin far och om jobbet.

"Ja, då kan du vara med oss", sa rallarna. Dagen därpå var han deras sällskap och han följde med på krogar och ölkafeer, fick mat och kaffe men smakade inte sprit eller öl. Tredje dagen sade han till dem. "Skall ni inte se på stan?" De blev intresserade och han fick ledsaga dem hit och dit. Så kom dagen, då de skulle resa. Då sade de: "Du kan följa med och bli våran kock". Han var med på det, men han skulle gå hem och ta adjö av sin mamma. De följde med och lovade att väl taga vara på pojken och frun behöver inte vara rädd. Han skall inte behöva fara illa och frun gick med på det. Frun fick 20 kr och så reste de. Pelle skrev ofta hem och ibland sände han en sedel. Han fick ju avlöning av rallarna. Han köpte sig kläder m.m. och till sist hade han sparat ihop till ett dragspel och han lärde sig snart att spela. Han köpte roliga böcker och lärde sig att deklamera. Rallarna berättade historier och vitsar och dem lärde han sig. Han började uppträda som komiker för dom om kvällarna och de tyckte det var roligt. Han hade en sådan mimik. Han kunde med sitt ansiktsuttryck härma präster och krögare m.fl. Rallarna bjöd in allmänheten om söndagar och det blev lyckat. Så reste det mesta av laget till Centralbanan och han följde med. Innan for de till Stockholm och hälsade på Pelles mor, samlade in pengar och gav henne. Pelles far var död.

När de kom till Centralbanan, fick de mat och husrum hos en bonde. Pelle började arbeta, men laget hade ackord och de sade till Pelle: "Du behöver inte arbeta hårt". Pelle drog sina historier och vitsar under rasterna. Mycket diktade han själv ihop och så köpte han böcker, som han skickade efter ifrån städerna.

En dag kom ingenjören och Pelle arbetade inte så länge han var där. Det var väl en kvart. När ingenjören var gången, sade basen till Pelle: "Lat det har du varit sen du hit kom, men att du är dum, det har jag inte varsnat förrän nu. Du kunde väl ha låtsats, att du arbetade och rört på dej lite så länge ingenjören var här, och inte sitta still hela tiden".

"Ja, då är det väl bäst jag slutar", sade Pelle: "Adjö!" Och Pelle skrek till laget: "Adjö kamrater och tack för allt".

Kamraterna ropade: "Vänta Pelle vi vill tala med dig!" När alla fick reda på vad basen hade sagt, sade de: "Vi har ju ackord och vi har sagt till Pelle, att han behöver inte arbeta mer än han vill". "Det går jag inte med på efter detta," sade basen. Då sade en av laget: "Du arbetar ju inte själv och vi har fått reda på och bekräftat, att du sätter upp blindgubbar och behåller pengarna själv." Då gick basen och packade och reste därifrån. Pelle blev erbjuden arbetet som bas men ville inte. Men kamraterna sade: "Vi skall hjälpa på dig. Det skall gå bra och det gick bra".

När laget gick på krogen gick Pelle och snokade hos bokhandlarna. Och när laget gick hem hade de flesta litrar i rockfickorna och Pelle bar sitt bokpaket.

Rallarna fick tidigt en genom gruppsamhörigheten stärkt självkänsla, som ej sällan tog sig stereotypa uttryck såsom att hos fotografen arrangera olika slag av dryckeslag.
Jag blev bekant med Pelle och han berättade allting för mig, men jag glömde meddela att angående tiden i Norrland förde han bok över utgifterna vid matlagningen. De fick god mat och var alltid belåtna. Om kvällarna var det varmt, då han hälsade dem hem. Maten var då färdig. Pelles far smakade ingen sprit efter den kvällen de hade blivit osams och han var alltid snäll mot sin fru och frågade ofta efter Pelle och innan fadern dog, fick han läsa Pelles brev. Modern och Pelle skrev aldrig något om fadern i sina brev till varandra.

Jag arbetade inte i Pelles lag, men jag hälsade på dem ibland. Och Pelle hälsade på mig. Han fick låna Frödings dikter av mig, och dem deklamerade han för laget och det intresserade dem mycket. Pelle och jag blev mycket goda vänner. Han var en verklig humanist, idealist och socialist. Var det någon gång någon av hans lag, som höll på att bli osams om kortspel eller något annat, var Pelle framme och medlade. De hade stor respekt för honom, antingen de var nyktra eller fulla. De sade: "Vi respekterar Pelle, han har rätt". Alla lydde honom. Pelle var deras läkare ibland, när de var fyllesjuka. Pelle hade alltid hemma på lager Salubrin, Hoffmans dropp "ordekolong" o.s.v. När de var fyllesjuka, blandade han ihop soppor åt dem, tog en matsked och bjöd ut åt dem. En gång jag var där vid ett sådant tillfälle, sade en: "Soppan är klen i dag Pelle! Ta en dosa snus och strö i soppan, så blir det lite starkare!

Nu först kommer det roliga, som jag nämnde. Pelle var stilig och alltid snyggt klädd. Han såg mycket bra ut och uppträdde intelligent, var glad och skämtsam. Men konstigt nog, var han blyg och tafatt när det gällde flickor. Men hur det var ändå, så fick han sällskap med en flicka, en stilig bonddotter, som han dansade med på en fest. Han träffade henne några gånger. Men en söndag när jag var och hälsade på laget, tyckte jag han verkade nedstämd, så jag frågade honom vad det var med den glade Pelle i dag.

"Ja, här skall du se". Och så tog han fram ett brev och sade: "Du kan läsa det högt, så kamraterna också får höra vilka kvinns det finns". Sedan började mannarna ställa frågor till honom. Och han berättade: "Sist jag träffade henne, dansade vi och hade roligt. Sedan tog vi en promenad och kom till en plats och satte oss i gröngräset. Det var en vacker härlig kväll. Vi pratade och skämtade, men så blev hon tyst. Men om någon minut sade hon: "Pelle jag är så rädd". "Vad är du rädd för?" frågade jag. "Jo, jag är rädd att du skall kyssa mig". "Jaså", sade jag och så pratade vi lite om annat. Men så började hon i viskande ton. "Oh, Pelle vad jag är rädd". "Vad är du så rädd för?" sade jag igen. "Jag, är så rädd, att du skall kyssa mig". Hon var ju så vacker och jag var så rädd om henne. Så jag sade: "Skall vi inte vänta, tills vi blir förlovade?" Hon gick genast upp och sade: "Nå nu går vi väl hem". Jag följde henne hem, men när vi kom dit, tog hon genast gonatt och gick in. Jag sade: "Skall vi inte träffas snart igen?" Hon svarade inte, och så fick jag det där brevet i dag. Nu är jag kvinnohatare. Jag skall aldrig göra sällskap med någon flicka mer."

Både jag och mannarna i laget visste att Pelle inte kunde bli arg på oss, om vi skämtade med honom. Jag sade att det fanns tusen åter. — "Nä, sa Pelle inte så vacker och snäll som hon var. Tyckte du, att det var snällt gjort av henne att ge mig korgen?"

Nu började mannarna: "Kunde du vara så dum Pelle. Du borde blygas för din blygsel. Och din dumhet", tillade en annan. Men en av de äldre sade: "Vi har ju inte lärt dig något eller talat vid dig någongång, hur flickor skall tas. Så vi har nog en liten skuld i din kärleksolycka, men det är bara att glömma. "Det är inte så lätt att glömma", sade en annan. "Tänk Pelle, om du kommer till himmelriket och får se dem där gå arm i arm, för hon blir väl gift med någon annan". Men då sade en annan rallare: "Då är hon så gammal och ful. Pelle kommer inte att känna igen henne, om han träffar henne i himmelriket". Sedan blev det några timmars diskussion om kärlek och äktenskap.

Pelle började sedan mer träna att spela på sitt klaver och öva sig som komiker. Han blev mycket anlitad på fester och skördekalas hos bönderna. Det var så att rallarna tog något fritt ibland och hjälpte bönderna med skörden och så blev dom sedan bjudna till skördekalas.

Och här kommer det roligaste jag haft någon gång. Jag fick följa med Pelle till ett skördekalas. Det var till en stor herrgård. Om jag blir hundra år glömmer jag aldrig det skördekalaset. Så roligt har inte människorna nu för tiden. Jag kommer ihåg alla ansikten, små och stora, gamla och unga. Vilken verklig glädje som rådde hela natten och hur glada och nöjda alla voro på morron, när vi skildes.

När vi kom till skördekalaset satt ett 50-tal personer i salen och drack kaffe. De hade väntat på oss och trodde inte, att Pelle skulle komma. När det var att skämta med allmänheten, då var inte Pelle blyg. Han såg, att det var en plats ledig vid bordet. Han sade: "Jag hälsar på eder alla på en gång", och så satte han sig ned och drack kaffe. Sedan ordnades en plats åt mig och dottern kom och bjöd mig och så gick hon bort till Pelle och sade: "Håll nu till godo spelman". "Nä tack sade Pelle, nu har jag jag tagit vad jag behöver och jag vill säga lilla fröken, om jag blir bjuden på något, tar jag aldrig emot. Till och med om lilla fröken Rosenknopp vill ge mig en kyss, så tar jag inte emot den ens en gång". Men så tittade han på henne och sade: "Jag tror, jag tar igen det sista jag sade" (och den fröken var nog lika vacker som den han hade varit kär i).

Så kom patron och hälsade Pelle välkommen: "Jag har hört att spelman kan roa folk också. Det blir ju roligt i natt". "Jag skall försöka" sade Pelle. Och han började redan med sina dråpliga historier och glada trevliga vitsar. Han hade en enastående makt att få folket glada. Hans mimik var enastående. Han kunde härma alla sorters människor och göra sig lik deras utseende. Alla skrattade och en fru släppte en gasbomb, så det hördes i hela salen. Frun skrattade och skrek: "Jag kunde inte hålla mig".

Pelle svarade: "Lilla frun, det är inte så lätt att hålla det man inte har i händerna". Frun skrek "Jag tror jag skrattar ihjäl mig". Pelle genmälte: "Jag vill inte lilla fruns död, jag vill ju vi skall ha roligt". Frun svarade: "Jag tror jag måste gå ut". Pelle fortsatte: "Frun, det är en del, som går ut inne".

Så tog Pelle fram klaveret och spelade. Det dukades bort och det blev dans. Och dom som inte dansade samlades hos spelman och han gjorde grimaser och det blev skrattsalvor och så höll han upp med spelet ibland och tog några vitsar.

Sedan blev det mat, men då var patron rädd, att folket skulle sätta maten i strupen, så han bad Pelle vila sig under maten. Och Pelle satt tyst och värdig som en prost och åt. Pelle var riktigt upplagd den kvällen, så när det var avdukat började han med sina roliga historier. Han kunde så många historier och vitsar, så det tog inte slut. Men han frågade om vi skall dansa. "Nej, mera roligt", sa de. Annars brukade ju folket på den tiden, som nu, vara mycket för dans. Sedan kunde han under hela natten berätta en timmas tid och när han tyckte de kunde vila ifrån skrattsalvorna, tog han och spelade en timmas tid. Patron och dottern tyckte om hans trevliga historier och vitsar. Så patron sade: "Kom till mig varje söndag en stund. Jag skall betala för det". Pelle gick dit några söndagar. Men så en dag sade han: "Söndag går jag inte dit. Dom fjäskar för mycket för mig och jag tror rara vackra flickan börjar bli kär i mig".

"Skall du nu bli dum för andra gången", sade kamraterna. Men Pelle sade: "Jag vill inte gifta mig och jag går aldrig dit mera". En tid därefter reste laget till ett annat jobb. Jag brevväxlade med Pelle några år. Men en dag fick jag brev ifrån hans kamrater. Pelle hade dött i lunginflammation. Han hade bett dem hälsa mig. Då fick jag sorg. Man kan aldrig glömma en sådan god vän och kamrat.

Jag vill nu börja med själva arbetet. Basarna gjorde upp om ackorden. En del basar lyckades bra, en del dåligt. Så var det också med ingenjörerna. Och schaktmästarna. En episod från Centralbanan. Vi sprängde oss igenom ett berg. Där använde vi björn att förslå ut de stora stenarna med till tippen. Det var inte så långt, 300—400 meter. De små stenarna m.m. lastade vi på kärror och sköt ut till tippen, på brädlandgång. Efter ett halvt år var det nästan färdigt. Det blev bråk. Basen hade "blindgubbar", det vill säga mannar uppsatta till avlöningar som inte fanns i laget. Och så behöll basen pengarna för dem. Och på det sättet blev det mindre i avlöning för oss. Laget hotade basen med stryk, men så sade han till dem han var mest rädd för: "Gå med mig hem, så får ni brännvin, och så får vi göra upp". Dagen därpå kom inte basen och inte de kamraterna, som följt med honom hem. Och vi andra slutade jobbet.

Vid Åtvidaberg-Bjärka arbetade jag i ett berg strax vid Åtvidaberg. Vi var några som bodde i en banvaktsstuga. Den var inte målad, varken inne eller utvändigt. Det var sängar ihopspikade av vanliga bräder, en halmmadrass, en halmkudde och var sin filt. Vi låg två i varje säng. Det fanns inga gardiner eller rullgardiner. Maten fick vi laga på en kamin. Där bodde vi i sex månader. Järnvägen tog hyra, men hur mycket minns jag ej. De hade slagit upp en barack åt en del kamrater, men den var ändå sämre. Det var kallare och fuktigt, men de fick ändå betala hyra. Men vid de fem järnvägarna jag arbetade var det inte många baracker uppförda. Nästan alla inhyrdes hos ortsbefolkningen. Många hade maten hos bönderna.

Under arbetet vid Åtvidaberg hade vi långt till tippen. Vi hade tippvagnarna vi lastade på, och de gick på räls ut till tippen och en häst som drog dem tillbaka igen. Där skedde två stora olyckor, när vi sprängde. Det var storskott och flera mindre på sidorna på en gång. Då sprang vi en två hundra meter därifrån och så fick man stå och parera, när stenarna kom visslande i luften. Ibland gick en del rätt stora stenar långt. En stor stark kamrat, Nilsson, var lite för djärv och inte nog uppmärksam. Vi varnade honom ibland och en dag hände det. En sten stor som en knytnäve träffade honom i skallen. Han forslades till Linköpings Lasarett och låg där utan sans i åtta dar, innan han dog.

På våren under islossningen, så lossnade stenar på slänterna. En dag stod en kamrat böjd och skulle ta en sten och kasta opp i tippvagnen. Och i detsamma lossnade en sten på slänten och rullade ned och slog honom i ryggen. Han kom till sjukhus. Vi fick reda på att läkaren sagt, att han blev invalid för alltid. Ingen var i sjukkassa. Vi flyttade ibland och ingen tänkte på den saken. I detta fall gjorde vi som vanligt, skramlade ihop pengar åt honom. Järnvägsbolaget gav aldrig något vid olycksfall.

Lönen var mycket olika för samma sorts arbete. Det berodde på basarna, som räknade dåligt ibland vid ackordsuppgörelsen. Fattades någon man, fick man börja med detsamma. Avskedad minns jag ingen som blev. Ingen uppsägning förekom, utan vid avlöningen kunde det vara någon som slutade och gick. Och sedan var det någon som kom och fick börja.

Vid Centralbanan var det inte många, som hade en söndagskostym. Det var ett par mollskinnsbyxor, en storväst, en rallarehatt, svart med stora brätten. En del hade rock, en del inte. Men vid de andra järnvägarna var de flesta snyggt klädda om söndagarna. En del lagade kläderna själva, en del kastade dem och köpte nytt. Gifta var inte många. Men de som var det skickade pengar till sina fruar. Det var till olika platser i landet. Det var någon, som hade sin fru med, men det var sådana som inte hade några barn.

Här skall jag berätta en ruskig historia. Vi var några som bodde i en stuga. Det var ett stort rum. Men i ett litet rum bodde en gift kamrat med sin fru. Mannen söp mycket och en natt fick han dille. Vi hörde hur frun skrek på hjälp. Vi klädde oss fort. Men när vi kom till rummet, var mannen ensam. Han hade vält omkull möblerna och höll på att slå sönder så mycket som fanns. Två kamrater tog fast honom och band armarna och benen. Så fick han ligga på golvet och våndas. Vi andra sprang ut för att leta. Vi ropade. Inget svar. Det hade snöat, så vi gick in till oss och tog en lykta och så gick vi ut och såg spår i snön. Hon hade gått barfota. Vi följde spåren och dom gick till en ladugård. Och dörren var inte låst. Då vi kom in, hittade vi frun. Hon var i bara linnet. Vi tog en rock på henne och en rock svepte vi om henne nertill och så bar vi henne till bostaden.

Frun klädde på sig. Men mannen låg där, svor, skrek och var vild. Men fram på morron började mannen gråta. Då sade en gammal rallare: "Tala inte till honom. Nu går det snart över". Vi lät honom gråta. Nu låg han stilla. Och efter en timmas tid tittade han opp och sade: "Var är Ellen? Vad har jag gjort?"

Då började frun tala med honom. Och vi talade med honom. Han började krya till sig och bad att bli befriad ifrån repen. Han bad sin fru om förlåtelse. När han fick veta, att vi hittade henne i ladugården tackade han oss, men bad att en man skulle stanna hemma ifrån arbetet, ifall han fick ett fylledille till. "Nu skall jag aldrig smaka någon sprit mer", sade han. Och så länge jag var där höll han sitt löfte. Jag träffade honom efter några år på en annan plats. Han var fortfarande absolutist.

Förhållandet till ortsbefolkningen var bra även angående kvinnfolk. Det var ingen, som försökte att få sällskap med någon flicka, när de visste, att hon hade sällskap. Knallarna, som handlarna kallades, var fräcka att ta betalt. Men rallarna kom inte åt att "slå stjärna". Ty basen fick skriva ut lappar, som vi fick handla på, när vi behövde kredit. Och basarna var skyldiga att betala knallen, innan vi fick avlöningen.

"Slå stjärna" kallades det, när vi inte betalade en skuld. En gång var jag med vid ett stjärnfall. Och det dög inte att säga: "Jag betalar", ty då hade man säkert fått smockan.

Det var en tid vi hade mat och husrum hos en bonde. En mycket snål bonde. Dåligt kvarter, dåliga sängkläder. Och till slut tröttnade de gamla bredspårarna. De sade: "Nä, nu flyttar vi ifrån den här bondtjyven och slår en stjärna". På avlöningskvällen kom bonden till matbordet och ställde två liter brännvin som vanligt vid avlöningen. "Var så god pojkar". Bonden gick in till sig.

Och vi åt och drack. Och som vanligt när vi slutat, kallade vi på bonden genom hans dotter. Bonden kom. En kamrat sade: "Ja nu skall väl vi betala. Men du får inte så mycket den här gången. Jag skall betala för kvarteret, det har ju varit så förbannat uselt, så var god!" Så lade han ett öre på bordet.

Så var det en annan, som sade: "Ja jag skall betala för maten. Men du måste väl erkänna, den har varit mycket dålig. Vi har fått köpa oss mat själva ibland. Var så god!" Så lade han ett öre på bordet. Och så blev det en skrattsalva.

Bonden gick in. Kamraterna sade till dottern: "Vad säger du om det här? "Dottern sade: "Jag har varnat pappa och bett honom, att vi skulle bättra både maten och sängkläderna. Men han har inte velat det". "Bravo!" sade en. "Kamrater, vi ger flickan en femma var men på ett villkor. Du behåller pengarna och ger inte din far dem". Det gick flickan med på, och sedan tackade vi henne och gick ut och packade och reste.

Vi arbetade vanligen 10 timmar i tungt arbete. En del var trötta och lade sig, en del läste någon bok. Tidning var det sällan någon som köpte. Några spelade kort. En del berättade historier och vitsar. På somrarna var vi ute på fester, de som hade söndagskläder.

Religiösa intressen var inte vanliga. Jag såg aldrig någon som gick till kyrkan eller till frireligiösa möten. Men de var toleranta. Det var ingen som ville såra någon som var religiös eller nykterist.

En gång bodde jag tillsammans med en kamrat. Vi hade var sin säng. Men innan han lade sig, lade han sig på golvet vid sängen på knäna och knäppte ihop händerna. Första kvällen blev jag förbluffad ty han var trevlig, skrattade och skämtade i arbetet som vi andra. Det gick flera kvällar. Han låg där en kvart eller 20 minuter. En kväll sade jag: "Kamrat, går det inte lika bra att bedja, om du lägger dig i sängen. Det är väl hårt att ligga på golvet".

"Snälla Kjell", sade han. "Jag vill ligga på golvet och jag beder för dig också".

"Ja kamrat, det gör nog ingen nytta".

"Jo", sade han, "Gud har hjälpt mig många gånger. Och Gud skall hjälpa dig också, om du behöver hans hjälp".

"Ja tack skall du ha i alla fall. Men var och en blir salig på sin tro".

Vi bodde rätt så länge tillsamman. Han låg på golvet varje kväll och bad, men vi resonerade inte mer om det religiösa. Annars var det en god kamrat, så vi kom bra överens.

Jag får väl tala lite om mitt ungkarlsliv. Det vill jag besvara med att jag friade offentligt på ett möte i Malmö första året jag kom hit. Det var Kristliga Föreningen av unga män i Malmö, som hade ordnat med ett offentligt möte i Folkets Hus stora sal. Det var en talare ifrån Stockholm. Ämne: Religion och äktenskapet. Salen var fullsatt med mest s.k. överklass, både män och kvinnor. Talaren skällde tappert på oss ungkarlar och ungmor. Han sade bland annat: Ni skall gifta eder och bli rejäla medborgare i stället för att fara som flarn ikring.

Det var ju inte utlyst som ett diskussionsmöte. Men jag tog mig friheten att be om att få ställa ett par frågor till talaren och det beviljades. Och jag sade: "Jag tillhör dem som talaren dömer, men jag har flackat omkring på olika platser och arbetat så det har inte passat att gifta sig och sätta bo. Och jag har heller inte sagt till någon flicka att vi kunde gifta oss. Ty jag har alltid tänkt: Gifta sig och få barn och ingen fast ständig inkomst. Nej, hellre då likna Jesus. Han var ju 33 år, ogift och hade inga barn. Men jag är inte alls emot ett äktenskap. Som jag tror är det många ogifta damer här, och en del som kan försörja sig själv, så jag har inget emot, om någon anmäler sig, så vi kan rädda oss för talarens utfall emot oss. Det är inte frågan om sol och vår, ty jag kan försörja mig själv. Men jag kan inte garantera något mer". Talaren svarade att det var inget diskussionsmöte. Jag tackade för ordet och det var många som smilade och tittade på mig. Hm, men det var ingen som anmälde sig!

Vi var alltid tre stycken i sällskap. Vi var först i Motala hos grundläggare Palm. Det var vid Aspens Klädesfabriks nybygge och Motala Verkstad. Det var i Vadstena som jag förut meddelat att jag tog initiativet och bildade Arbetarekommun. Vi smakade ingen sprit någon av oss. Men så fick man gå arbetslös ibland. Vi gick för länge i Vadstena och väntade på brev. Vi hade skrivit till basar på en del platser. Inget svar om arbete.

Ett rallarlag uppställt för fotografering vid en s.k. skärning.
De brev som kom tydde på arbetsbrist. Så var vi black, och måste ta till luffen. Men vi tiggde aldrig mer än om husrum. Ibland fick vi svälta. Vi kom denna gång till ett samhälle som hette Hellesta men fick inget kvarter. Vi hänvisades till skolläraren. Vi fick av honom nycklar till en kåk och "ved har ni i vedboden". Så fick vi polletter till handelsboden. Det blev socker, kaffe, bröd och smör. Det var ju tacksamt. Men vilket kvarter! Hopspikade bräder till sängar. Halmmadrasser och halmkudde. Svarta som sot och en filt i varje säng. Vi eldade för det var ju mycket kallt mitt i vintern. Och så undersökte vi sängarna. När det blev svart började stora löss att spatsera. De väntade väl på att vi skulle lägga oss. Men vi beslutade att lägga oss på bara golvet. En i sänder skulle vaka ett par timmar i taget och koka kaffe åt den som skulle avlösa honom. Men vi skulle ha en kopp genast och vi visste inte var källan var. En kamrat tog spännen och gick ut för att leta, men han hittade ingen källa. Det var starkt månsken och ljust. Det var en å, som gick strax förbi och han tänkte att hämta vatten där. Vi hörde ett rop och något som skramlade. Vi for ut och då fick vi se spännen flyta ute i vattnet. Och vår kamrat låg på rygg och kröp mot land. Det var glansis och brant ned till vattnet. Vattnet i ån hade sjunkit. "Tack vare mina långa naglar," sade han, "så räddade jag mig". Men hade han kommit längre ut, innan han slant på den hala isen, så kanske inte isen hållit, ty den var nog tunn därute. Det blev inget kaffe. Vi satte oss på golvet, bredde oss smörgåsar, åt och skämtade. Kamraten var ju räddad.

En annan gång var vi ute för ett äventyr. Vi hade fått brev om jobb. Vi beslutade att gå dit på natten. Det var väl en fem mil. Det började regna när vi gått ett stycke. Vi blev genomvåta. Och sedan började det att frysa på. Det var olustigt och vi blev frusna och trötta. Det fanns en bondgård. Vi gick uppför körbanan, öppnade porten som inte var låst, kröp i höbingen, tog av de frusna våta rockarna och kröp ned i höet. Isen smalt på byxorna, men vi var ju våta och kunde inte somna genast. På morron försov vi oss. Klockan var nog 8. Arbetarna hade väl sett våra rockar, som hängde på ett räck och skvallrat för bonden, ty när vi tagit på oss rockarna och kom ner för körbanan, så mötte vi bonden, som kom med en stor hund. Bonden hade en stor knölpåk. Bonden röt: "Vad är ni för luffare, som går olovandes in i min lagård?" Vi ville förklara det hela. Men bonden var arg, och skrek: "Nu får ni stanna, medan jag ringer efter ridande polisen".

Då röt en kamrat till honom: "Vi är på väg till ett arbete, men det blev så ruskigt väder i natt". "Det är lögn!" skrek bonden. "Ni får vänta tills polisen kommer". Vi hade ju inget otalt med polisen, så vi var ju inte rädda för det. Men vi hade ju gått in utan lov, så vi ämnade att gå. Då hotade bonden att bussa hunden på oss. Då höjde en kamrat sin påk och drog fram slidkniven. "Nu kan du bussa hunden, så skall han snart lukta lik, och du skall bli lasarettsmässig. Har du förstått? Det är inte vanliga luffare du har med att göra. Ge dig iväg!"

Och bonden blev rädd. Han drog sig tillbaka, och vi gick, men vi tordes inte gå stora vägen långt, utan tog av genom en liten väg. Vi tänkte kanske att bonden ringer efter polisen. Vi kom på det sättet inte fram förrän dagen därpå, utsvultna och trötta. Det var inte alltid en dans på rosor.

Men trots motigheter ibland tog vi livet glatt, och det var huvudsaken. Jag vill här berätta en liten rolig tilldragelse. Vi skulle gå ifrån Linköping till Mjölby. Arbetet skulle börja på banbygget Mjölby-Hästholmen. Vi kom nära till Mjölby, då vi gick in i en villa på kvällen och sökte kvarter. Det var två pigor i köket, och de kallade på frun. En stilig fru kom ut. Och vi framförde varat ärende.

Nej, det kan ni inte få. Vi har ingen plats. Men om herrarna går ner för backen, bor där sämre folk. Där brukar de få ligga.

"Vad säger du! Där bor väl bättre folk, eftersom vi kan få ligga där".

Frun blev nervös och sade: "Jag menar inget illa. Men vill ni ha kaffe och smörgåsar?" Vi tackade och frun befallde pigorna att servera. Och det kom fram ett riktigt dukat bord med flera sorters pålägg. Vi åt och drack kaffe. Frun kom åter ut och sade: "Håll nu tillgodo och ät er mätta!" och frun tillade: "Ordna med lite matsäck åt dem". Sedan tog hon adjö och gick in igen.

Och flickorna började breda smörgåsar. En kamrat, som var listig sade: "Ja kamrater nu är vi mätta, men våra hustrur och barn där hemma", suckade han fram, "dom har väl inget i matskåpen". Då kom tårar fram ur hennes ögon och hon sade: "Ni skall få mycket matsäck med eder, så ni kan ge dom, så dom slipper svälta". Hon tog fram fläskbitar och ost och korv. Det blev ett stort paket. Jag hade svårt att hålla mig för skratt, när jag såg på min gråtmilde kamrat. Jag måste tacka och gå ut. Och de andra kom snart efter. Och så gick vi ner för backen till det s.k. sämre folket. "Visst får ni ligga här", sade de "men på golvet. Och vi har lite sängkläder, men de är rena för ohyra". Vi tog upp matpaketet och gav frun: "Ge nu barnen så mycket de vill ha". Det var sex barn. Det blev fest och glädje.

Rallarna var mycket kallblodiga till exempel vid olyckor. Var det någon som dog var det ingen som talade om det dagen efter. De ville väl glömma allt tråkigt. Men var det någon kamrat som kom till skada gjorde de allt för att hjälpa honom.

Jag vill här berätta om tre dödsolyckor. Vi förde ut stora stenar ifrån berget bort till ett kärr och tippade ner för en slänt. Det var ett riskabelt arbete. En dag stod en kamrat till mig med ena benet på var sida om en sten och skulle med spettet lossa de stenar som var oppöver. Jag sade: "Tag bort det benet som du har på den övre sidan om stenen, ifall det rasar". Han svarade: "Jag hinner nog att dra benet därifrån, om det rasar." Jag räcker ju inte med spettet annars."

Kortspel hemma hos en rallare i Göteborg, då det pågick bangårdsarbeten där.
"Jag varnar dig kamrat." Men han lydde ej. Om några minuter rasade fyra, fem stenar och han fick benet emellan som jag var rädd för. Jag ropade på kamraterna. De kom i hast hela laget, och började spetta undan stenar. Åtta till tio man tog med händerna och fick efter hand bort den ena stenen efter den andra. Men det var också djärvt gjort. Det kunde blivit nya ras och fler, som kommit i kläm. Mannen som var fast, var vid full sans trots att benet var krossat. Blodet rann och jag höll hans kropp rätt. Han blev mer slapp och blek. När de fick undan den sista stenen, viskade kamraten: "Adjö med dej Kjell." Hälsa mer kunde han inte. Om någon minut var han död. Jag forskade och vi fick reda på ett brev han hade i bostaden. Det var ifrån hans bror. Jag skrev till honom omedelbart och han kom och hämtade liket. Jag framförde då den hälsning, som inte kamraten kunde säga.

Här om en olycka som kamraterna skrattade åt. Det var två kamrater, som hade permis. Dom var i Linköping och festade. När de kom hem hälsade dom på i laget där vi arbetade. De hade fyra liter brännvin i rockfickorna, en i varje ficka. Och en del i laget sade: "Skall ni inte bjuda på en sup?" Vi jobbade med brobygge över en å, det var visst Stångån tror jag. Schaktlaget rallade ut jord och fyllde ut. Strömmen i ån hade därigenom blivit starkare, så det var rätt svårt att ro över. Det var en eka på var sida nu. De två kamraterna steg ner i ekan. En satte sig och tog i och rodde. Den andra stod rätt opp i ekan och han tog en liter och vinkade med till oss. De var lite, men inte helt berusade. Men den som stod vinglade till och ramlade på ekans ena sida, så den vippade. Båda föll i vattnet. Dom sjönk omedelbart. Nu skrattade nästan hela laget. En sade: "Nu fick de kallsupar, så de blir fulla, men det var fan så dumt att vi inte tog litrarna ifrån dem".

När det blev kväll, fick vi skrika och kalla på folk, som sedan kom med den andra ekan ifrån andra stranden, och med den fick vi ro över. Det dröjde ju dubbelt så länge, innan alla kom över, men även då skämtades och skrattades det åt dom drunknade. Man vågade ju inte säga något till dem. Några dagar efteråt hade de hittat liken uppflutna långt därifrån . Det är det ruskigaste minnet jag har från rallarelivet. Ett bevis på hur kalla och orädda rallarna var.

En bas skulle gå till kuren, där vi hade redskapen. Basen hade även där dynamit, knallhattar och stubintråden. Den dagen gick åskan mycket hårt. Basen hade en två-tre meter kvar, då åskan slog ned i kuren. Spett, spadar, släggor yrde i luften. Men basen stod still, och svor så alla hörde det: "Det var en djävul till att vara närgången." Kuren gick sönder, brädstumpar låg vida omkring. Men det var som ett under att inte basen träffades av något föremål. Ja, så fick vi hjälpas åt att spika upp en ny kur. Men att inte dynamiten exploderade var det vi mest talade om. Ja sådana kallblodiga basar ranns det.

En annan lite skojig olycka hände vid brobygget. De som rallade ut jord till fyllningen hade sågat en meter bred vak i isen men lång så att tio man kunde ralla ut på en gång och tippa i vaken. Det var lera och det hände att någon tappade kärran, som gick till botten. Det var en liter i böter för sådant . En Stockholmskalie skröt med att han skulle inte tappa någon kärra, för det var bara slarv. Lastarna kom överens om att lasta Kalles kärra med riktigt blöt lera och den sög sig fast i kärran. Så när Kalle kom ut till tippen, släppte intet av leran. Han var stark och höll fast, men trots allt följde han med kärran ner. Hatten blev liggande på vattnet. "Nu blev han där", sa basen. Men Kalle kom. En arm kom först. Han var säker simmare och som han sedan sa, hittade han den smala vaken. Han slängde ut sina långa armar och kastade sig vigt opp på isen. Och sedan stod han där och svor, när de andra skrattade och hånade honom: " Du Kalle, du skulle inte släppa någon kärra, har du glömt det eller är du inte nykter Kalle, eller är du sjuk?"

Kalle kunde inte försvara sig. Basen sade, "Skall du inte gå hem och torka kläderna." Kalle var ilsken. Han röt: "Ja det beror på, om du skriver fullt för dan." "Ja, det är klart", sa basen. Och Kalle tog sig hem, våt och arg. På kvällen, när vi kom hem låg Kalle i sängen och la patiens. Kläderna hängde på stolar med stora vattenpölar på golvet. Men då var ilskan över, och det var samme alltid glade Kalle. Och då lastarna talade om, hur dom gjort skrattade Kalle och sade: "Era jävla busfrön."

På en annan arbetsplats skulle vi sätta sten och ett lag rallade undan jorden. Men det var mycket kallt. Det blev en meter tjäle och mannarna korpade på sidorna och inunder och fick stora block lösa, som de rullade bort på björnen. Men en gång gick de för långt. På sidorna var det ingen risk men att ligga långt inunder och korpa var ju stor risk. Om blocket sprack och ramlade ner, då var ju den såld, som låg under och korpade. Dom brukade slå ner kilar och lossa blocket på det sättet. Jag varnade dem att inte vara för djärva. Och en dag hände det. Blocket sprack och ramlade ner på den som låg under. Han vart platt som en pannkaka. Vi försökte med spett och slanor lyfta blocket, men det gick inte alls. Då sade basen: "Borra hål i blocket. Vi spränger det med dynamit, han är ju i alla fall död." Och vi plockade bort bitarna och drog fram den döde. Han var gift och bodde tillsammans med sin fru på platsen. Det blev dyrt för oss med, begravningen och sedan pengar till resan för henne och möblerna och pengar till hennes uppehälle en tid. Hon reste till släktingar.

Rallarna kom bra överens med befolkningen. Men var det någon, som bar sig dumt åt mot rallarna, så blev de straffade lämpligt. Likadant var det oss rallare emellan. En gång då vi spelade kort varsnade vi, att en spelade falskt. Han bodde inte hos oss. Men vi hade kommit överens att gemensamt bevaka honom nästa gång han kom. Och han kom åter till oss och ville spela. Då vi lite var såg, hur han smusslade med korten, reste alla sig och utan att någon sade ett ord, fick han en riktig smocka så han stöp. Och sedan blev han befalld att lägga upp vinsten på bordet, även det han vunnit förut. Han lydde tillsägelsen och pengarna delades oss emellan lika. Sedan fick han inte vara med och spela. Även där han bodde, fick de reda på detta. De hade märkt detsamma men inget sagt till honom, mer än att sluta spela. Men nu fick han även där befallning att betala det han skojat ifrån dem.

Lika var det en annan gång. Vi hade maten hos en bonde. Och en rallare var dum mot en av pigorna. Den gången blev det inget. Men han fortsatte sedan. Och då flickan grät och frågade: "Jag har väl inget gjort eder, så ni behöver vara oförskämd." Då de andra frågade, om han hade velat få sällskap med henne. "Ja" svarade hon. Då sade kamraterna: "Nu ber du henne om ursäkt och lovar att inte mer trakassera henne". Han lydde. "Sedan går du med ut, så gör vi opp med dig". Och utkomna på gården fick han av ett par bra med stryk. Men endast med knytnävarna. På kvällen stack han därifrån. Jag såg aldrig honom mer. Han reste nog till en annan bana.

De rallare, som kom ifrån Norrland, sade allmänt, att det var bättre betalt där. På Centralbanan tog fyllan överhand. Men på de andra fyra järnvägsarbetena var de flesta nyktra och vi sparade pengar. Men så blev vi arbetslösa ibland. Då gick det sparade åt. Och lika blev det för dem som råkade ut för sjukdom. Avlöningen var för det mesta liten. Det var inte många, som stannade kvar och gifte sig och fick anställning vid banorna.

Det fanns idealister bland mina rallarekamrater, men inte så många. Men jag vill här berätta lite om en som var verklig idealist. Jag kunde sitta flera timmar ibland om kvällarna och tala med honom om allt. En kväll sade han: "Det är en sak, som jag aldrig kan förlåta mig för. Jag var cirka 10 år och hade en bror, som var två år yngre. Jag hade gått ett ärende och fått 5 öre. Jag köpte karameller. När jag kom hem, ville min yngre bror smaka, men jag sade nej. Vilken egoist jag var. Jag har många gånger gett honom både pengar och annat sedan. Men kan ändå inte glömma eller, förlåta mig".

När det var frågan om polisen, då var de flesta rallarna individuella anarkister. Deras glädjeämne var att tala om, hur dom slagits med poliser. En dag kom ett nytt lag och en kväll kom några av dem och hälsade på. De var bekanta och hade varit tillsammans på andra järnvägsbyggen. De talade mycket på kvällen, mest om poliserna. Det var vid ett industrisamhälle. En kamrat hade tagits av polisen och fått stryk. "Kommer ni ihåg när vi straffade bylingen? Vi gick ner till bryggeriet som låg vid ån. Vi begärde flera sängar öl ut på gården och stod och drack. Vi hade tagit några snapsar innan, så stämningen var hög. Så till sist kom polisen och även den som slagit vår kamrat. När vi omringat poliserna, så tog den slagne ett vedträd och skulle slå den polis i skallen som slagit honom, men jag nappade vedträet i luften och tog det ifrån honom. Sedan tog jag fast i den polisen, som slagit honom. Och så sade jag till den slagne: "Nu kan du pissa på snuten", och han gjorde det! Sedan frågade jag: "Skall vi skjuta eller dränka honom?" Polisen föll på knä och bad oss förlåta honom. Han fick några smockor och sedan fick poliserna gå. Vi festade ju på natten och på morron kom det poliser och häktade mig. — "Det kommer jag ihåg", sade en annan. "Jag var med i ditt spellag. Vi satt och spelade kort när de kom inpekandes med sina revolvrar och lade bojorna på dig. Du svor och sade att skall man bli hindrad av såna djävlar. Jag som skulle gå till kyrkan i dag. Polisen skrattade, men sade inget. Du fick visst 3 månader för det där sedan".

Man kan konstatera att nästan alla rallarna var polishatare på den tiden. Orsaken?

Man hörde aldrig att rallarna stal eller tiggde. Men en gång fick rallarna skulden för att de hade stulit höns för en bonde. Rallarna utsåg tre man, som tog fritt en dag för att spela detektiver. Dom gick omkring och frågade barnen, om de ätit hönsmat, och till sist lyckades det. De fann dom, som sade, att de fått höns att äta. Rallarna visiterade och fann slaktade höns. Mannen erkände och de gick till bonden med honom. Men de sade till bonden: "Mannen är fattig och vi kommer hit och betalar för hönsen. Men du får inte anmäla honom för polisen. Ty då blir vi inte sams med dej, allt får bli tyst". Och det blev tyst.

Man kunde inte säga, att någon rallare var alkoholist. På Centralbanan söp de nog mycket, men det var ju vid avlöning och det var sex veckor för de flesta lagen. Dessemellan var det inte många som smakade en öl. Så man kan ju säga, att det var avlöningsperiodssupning.

Jag minns en gång då vi var i Linköping. Det var två kamrater, som stod på torget och bytte byxor med en liter i bytet. Två poliser stod ett stycke ifrån, men sade inget. Folket skrattade. Polisen hade överseende, men det var väl, att vi var en 50 man i stan, så det kunde ha blivit bråk. Men det visade ju att inte polisen var så svår mot rallarna. De visade förståelse, att inte ställa till bråk i onödan.

I julnumret av Signalen har Henry Kjellvard framkallat några verkliga typer av rallare. Det var inte som i den Rallarefilmen, som visades på 1940-talet. Där var det endast Viktor Sjöström som kunde presenteras som rallare. Filmen var för övrigt mycket dum. Till exempel de blyga, tafatta kvinnorna, som kom till rallarna. Å nej, de kvinnor som kom var inte blyga och tafatta.

Rallaren Krok-Jon tillsammans med två piteå-töser 1889.
Och mannen som slog på borret! Så dumt finns det nog ingen bonddräng som bär sig åt. Och slagsmålen, ja det var som en skock skolpojkar skulle tumlat om i det fria. I sin helhet var hela filmen idiotisk.

På tal om slagsmål meddelade jag visst inte om orsaken till att Skåningen och Dalmasen blev ilskna och befallde oss andra fyra i rummet att klara deras ryggar och slå så mycket vi kunde, när smålandslaget stormade oss. Innan vi var klädda och kunde öppna, så kom knytnävarna in igenom fönsterrutorna. Varken Skåningen eller Masen eller vi andra fyra var för slagsmål utom vid överfall till försvar.

Jag får passa på att berätta ett par händelser på Centralbanan. När den var nästan färdig och räls utlagd, var det en fyllning, som skulle göras. Det var för långt att ralla med kärrorna. Det kom ett lok och några vagnar och de lastades med jord som skulle tippas i kärret. Jag arbetade vid bron, som då nästan var färdig. Och jag hörde och såg det hela.

Det var stockar nerpålade och rälsen lades på dem i luften och där skulle tåget gå fram och lasta av. Lokföraren stannade och sade till ingenjören: "Det här går inte. Det håller inte och för övrigt skulle loket gå sist. Det är ju tyngre än vagnarna". "Det garanterar jag för att det håller", sade ingenjören. Rallarna som skulle lasta av, det stod två i varje vagn, började också protestera mot ingenjören och sade att det går åt helvete.

Ingenjören var envis, men då tåget gick, hoppade rallarna efterhand ned ifrån vagnarna. Och då tåget kom ut, brast ställningen. Loket och en del vagnar syntes ej. Och lokföraren kom opp till vattenytan men syntes inte klara sig utan skrek på hjälp. Då var det två rallare som kastade av sig rock och väst och ut och hjälpte honom. Han hade fått ett slag i huvudet, så han var lite omtöcknad men kryade till sig. Och så började han och sade till ingenjören: "Nå var fan har du nu garantien din jävla, idiot".

De var hatiska förut på ingenjören, så nu passade det bra att få skälla. "Och sen om vi skall stanna kvar och arbeta, vill vi ha timpenning". Ingenjören skämdes och gick med på deras krav. Och tog upp 20 kr och gav dem till öl "och så får ni fritt för i dag med betalning, och efter timpenning som ni vill ha hädanefter". Så lugnade sig rallarna och lokföraren och skrattade åt det hela.

Vid Åtvidaberg-Bjärka hade vi ifrån ett berg vi gick igenom långt till tippen. Vi hade tippvagnar och det var utför och sedan en häst som drog vagnarna tillbaka.

För att reglera farten utför var det en bromsare med. Men en gång var det många vagnar och vi sade till basen: "Det här går inte att ta alla tippvagnarna ned. Det håller inte bromsen." Bromsaren hade klagat förut, att han hade det svårt, när det var för många vagnar. Så många som nu hade han aldrig haft.

Basen var envis. Och då tippvagnarna kom ett stycke, brast bromsinrättningen. Bromsaren hoppade av och tippvagnarna for ut med en stor fart utför tippen. Basen ville påstå, att bromsaren var skulden och inte ville bromsa. Vi gick för att undersöka och då vi kom till den plats där bromsaren hoppat av hittade vi delar av bromsinrättningen och vi sade till basen: "Nå vad säger du nu?" Han teg. Då sade vi: "Nu får du be bromsaren om ursäkt, i annat fall väljer vi en annan bas!" Han bad om ursäkt och så betalar jag för 5 liter brännvin om ni ser ut en man som hämtar det. Vem som helst kan ta fel. Men jag var nog för mycket envis. Men jag hoppas vi inte behöver vara ovänner för det."

Vi hurrade för basen, men det blev inte förrän brännvinet kom. Då hurrade vi och sade till basen: "Du får vara envis flera gånger, så mycket du vill". Han skrattade och vi med förstås. Det var ju en olycka med glädjefest efter.

Jag får avsluta med att meddela, att nästan varenda rallare var djurvän. Det hände ju ibland att bönder anlitades att köra något åt oss. Men var det någon bonde eller dräng, som slog hästarna, var det alltid någon rallare som röt: "Hördu bondjävul, du låter bli att slå hästarna för då skall du få med oss att göra."

En gång var det en rallare, som retade en hund, men det ångrade han sedan. Det var en bondgård som låg intill landsvägen, och där förbi måste vi gå till handelsboden. En kväll kom den stora hunden ner till landsvägen och rallaren kastade sten på hunden. Rallaren fick då sina byxor sönderrivna.

När han kom hem, skrattade alla åt honom, och sade: "Då har du väl retat honom. Han rör ingen, bara skäller". Sedan ville rallaren alltid ha sällskap till handelsboden. Men trots sällskapet var hunden och nappade i byxorna, men rörde inte de andra. Jag sade en kväll: "Jag skall följa med och göra dig vän med hunden".

l lunden kom och jag gick emot honom och pratade med honom och efter en stund fick jag klappa honom. "Nu kan du komma och klappa honom". Men det gick inte alls. Hunden morrade och visade tänderna. Men han rörde inte rallaren sedan, antingen denne var i sällskap eller ensam, hunden vart go vän med rallarna. Han skällde inte mera, men så fick han en korvbit ibland, och så följde han oss ett stycke på vägen tills vi sade: "Nu lår du gå hem", och han lydde. En dag kom han till oss i arbetet och hälsade på. Vi pratade och klappade om honom. Men när hans fiende försökte klappa honom, visade han tänderna och morrade. Han kunde inte förlåta rallaren.

Jag bodde ensam en gång hos ett folk och hade eget rum. En dag fick jag se en vacker katt, som drack mjölk ur en skål, som stod utmed väggen. Jag försökte närma mig katten. Jag talade vid honom, men han var rädd och sprang bort. Sedan sade jag: "Det är en mycket vacker katt ni har, men så rädd". "Ja", sade frun, "det är en vildkatt". Jag köpte sedan knackkorv och gav honom om kvällarna. Han blev efterhand djärvare och jag öppnade dörren och lade korven på golvet. Han satt länge, men jag pratade vid honom. Så kom han in en kväll. När jag öppnade dörren, sprang han in och jag stängde dörren. Han verkade fortfarande rädd, men till slut fick jag ta honom i famnen och smekte honom. Vi blev goda vänner. Han hälsade på mig varje kväll och var det ruskigt väder fick han stanna inne och ligga vid fötterna. Och han spann belåtet. Jag brukade ställa väckarklockan, men en gång låg jag stilla. Och katten reste sig och kom sakta på mitt bröst och med sin tass killade den mig på näsan. "Jassa, det var bra Pelle att du väckte mig". Jag berömde och smekte honom. Det var som han förstod att jag var tacksam mot honom. Om söndagarna, när det var vackert väder, gick jag till skogen. Och katten följde med mig som en hund. I skogen lade jag mig på rygg och sade till Pelle att hoppa över mig. Och han tog väldiga hopp. Så lade jag mig på magen: "Nu får du hoppa på min rygg". Och han tog långa skutt och hamnade på min rygg. Och när jag berömde honom, blev han belåten. Djur är kloka och goda vänner. Jag har ibland matat fåglar och man kan få dem mycket djärva.

Vid ett småländskt järnvägsbygge.
När jag flyttade, måste jag dessförinnan göra katten govän med barnen. Och det gick. Han fick namnet "rallarekatten" och dom fick smeka honom. Men jag saknade katten länge.

Det var en präst som hälsade på oss i laget ibland. Prästen blev mer och mer bekant med en av våra kamrater, "Socialistkalle." Kalle sade "du" till prästen och prästen duade igen. Dom hade på sista tiden rätt långa samtal. Ibland hörde vi på dem men ibland inte. Vi fick ju sköta vårt arbete.

En gång blev vi bjudna av prästen till en skola. Det skulle bli föredrag och kaffeservering. De olika lagen dryftade frågan, om vi skulle gå. De som inga helgdagskläder hade, sade: "Ja om alla går dit i vardagskläderna, då går vi dit". Det var en söndag. Skolsalen blev fullsatt av rallare. Det var några av bygdefolket komna, men de lämnade platser åt rallarna. Så när mötet öppnades, var det bara rallare och några kvinnor, som skulle servera kaffet. Prästen höll tal. Han såg ut som en bonde, enkelt klädd. Men han höll ett bra tal, som intresserade alla rallarna. Han valde texten om den fattige mannen enligt bibeln. Men sedan övergick han till orättvisorna i samhälle!. Han gisslade orättvisorna hos arbetarna och hos överklassen och han gav överklassen beska piller, så rallarna ibland skrek bravo och applåderade. Vi förstod orsaken en tid efteråt, då vi fick reda på, att han hade varit mycket rik genom arv mm. men blivit lurad genom sin villighet att leva på växlar och privat utlåning, så nu var han mycket fattig.

Efter prästen var det en annan talare. Vi fick reda på att han var ifrån en annan plats. Men han mest skällde på fritänkare. Han nämnde en amerikanaren som hade utgivit bibeln mot bibeln.

Så var det Dr. Nyström från Stockholm. Och en pastor Ljungdal och en del andra. Detta var bara skäll. När han slutat steg "Socialistkalle" fram och tog ordet oombedd. Vi blev beundrare av Kalle. Han höll ett enastående fint tal. Han hade bra talförmåga och utan att titta på något manuskript.

Han tackade prästen för hans föredrag. Men den sista talaren varnade han för: "Här skall vi bemöta dig med ordets makt, men du kan komma till de rallarlag, som begagnar knytnävarna och det kan gå så du blir lasarettmässig en tid. Du skällde på Hinke Bergegren. Den känner jag personligen, och hade han varit här, hade jag inte behövt ta ordet. Ty han hade plockat sönder ditt föredrag till intet värde. Och du skäms väl inte över en del lögner du serverar om Hinke. Du är en religiös hycklare!" Kalle var en beläst man och plockade fram en hel del ur de böcker, utgivna av de nerskällde männen.

Vi hurrade allmänt för Kalle och då kaffet serverades hade den andre talaren smitit. Kalle frågade prästen varifrån han var. Men han sade: "Kalle du får ha överseende med mig ty jag vill inte meddela något om honom". "Nå väl", sade Kalle och sedan blev det ett livligt samtal emellan prästen och Kalle. Och vi andra skämtade om den andre talaren och vad han sagt.

Vi hade ingen fackförening på de fem järnvägarna där jag arbetade. Det var någon nykterhetsförening Verdandi bildat på några håll.

På den plats som jag skrivit om bildade vi en diskussionsklubb, eftersom vi hade en sådan som Kalle. Han inledde nästan alltid våra möten över olika ämnen. Det var om söndagskvällarna. Och vi kunde hålla på mer än halva natten ibland. En gång kommer jag ihåg, var det om kyrkogårdarna. Det blev enhälligt beslut, att de skulle bort. Det var, som en sade, klasskillnad efter döden, och som han sade: "De skall väl inte ha med sig sina fina gravställen till himmelriket. Nä, bränn liken och kasta askan för vinden!"

En kväll debatterades om städerna. Det blev också enhälligt beslut: "Bort med städer, bygg husen vid landsvägarna och fabrikerna vid sjöstränderna där det är ofruktbar jord. Nu förstör de en del fin jord, som folket har brukat opp under flera århundraden".

En kväll var det om sanning och lögner, om folket skulle sluta upp att ljuga. "Det går inte", sade en del, men det var många som höll på att man inte skulle ljuga. Då sade en: "Hur fan skulle det gå. Tänk på äktenskapen, affärsmannen o.s.v. och jag skall bekänna för er, att jag varsnat många gånger, att jag har ljugit för mig själv." Här blev inget beslut fattat. Debatten fortsatte i arbetet dagen därpå.

Här lite om det materiella på denna plats. Vi hade maten för oss själva var och en. Men på söndagarna var det gemensamt raggmunk och fläsk. Vi hade skaffat en stekpanna och rivjärn. En del mannar fick skala den råa potatisen, ett par man hjälptes åt att riva, en blandade och en stekte. En fläskbit följde med varje pannkaka, delades ut i tur och ordning. Vi hade en storätare ibland oss och en gång tog han pannkakan för den som stekte. "Du kan äta sedan, när du slutat steka". Nästa gång hade han som stekte bara stekt pannkakan på en sida och knappt det, men när han ställde den på bordet, var storätaren framme igen och så gick det undan för undan. Men ett tu tre började storätaren få knip i magen. Då gapskrattade stekaren. Storätaren började mer och mer jämra sig. Då sade de: "Ge dej ut och lufta dig ett par timmar". Då talade stekaren om hur han gjort. Då skrattade alla och storätaren fick heta "Raggmunken". En annan söndag var det filbunke i stora kastruller, som vi lånat av bonden. Vi åt två ur varje kastrull. Storätarens kamrat tyckte, att han åt så fort och så mycket. Då spottade han i kastrullen och storätaren slutade äta och alla skrattade. Så i jobbet frågades ibland: "Skall vi ha raggmunk eller filebunk på söndag?" Då skrattades det.

Det var ett berg vi skulle gå igenom. Jag var med de första som kom dit. Och vi var sex man, som fick bo i en byggd banvaktstuga, som sedan kallades lilla baracken. Den var byggd av timmer med en riktig murad skorsten, med en bra kamin, så vi kunde laga mat. Köket var låst. Vi bodde i rummet, tre sängar hopspikade av plank och sex stolar utan ryggstöd (kallade pallar), ett bord. Vi låg två i varje säng. En halmmadrass och var sin halmkudde och var sin filt. Inget var målat varken utvändigt eller inne, inga gardiner, ingen källa. Vi hämtade vatten ifrån ett folk, som bodde tio minuters väg därifrån. Vi hade köpt två spannar och en stor diskbalja.

Söndagarna bar vi hem vatten. Men på kvällarna, när det var mörk och ibland mycket snö, då sparade vi på vattnet. Då tvättade vi oss ej, och ibland tömde vi inte baljan förrän på söndan. Vattnet var svart. Vi diskade bort det mesta. Vi var inte petiga, men liknöjda blev vi. Vi lagade mat, åt och sedan lade vi oss och släckte fotogenlampan, som stod på bordet. Sedan berättade vi vitsar och historier. Vi hade ingen tidning. Vi hade en kamrat Svensson som kunde ljuga, så han trodde det själv. Vi kallade honom Sven Lögn.

En kväll sade jag, till honom: "Denna gång du ljuger tror jag dej. Men nästa gång du ljuger, då tror jag dej inte". Han blev arg, for upp ur sängen, och skulle bort till mig. Jag var inte rädd, för jag hade säkert klarat honom. Jag var både stark och vig på den tiden. Men jag lugnade honom. "Du förstår väl att jag skojar, du har ju varit ute mer än jag". Så kröp han till kojs igen och började ljuga, och de andra gamla lodarna skrattade.

Och vi tyckte alla det var roligt att höra på honom. Han kunde berätta de mest otroliga historier, som han hade varit med om. Och han kunde fler glada vitsar än vi andra tillsammans.

Men en kväll klockan elva, sade en kamrat: "Du Sven, du slår med käften som en glad varg, men nu måste vi sova". Men jag hörde han låg en timmas tid, och pratade och ljög för sig själv. Sedan började han snarka, för han kunde den konsten också. Och det var fler än han, så det blev svårt att somna ibland för mig.

Vi hade bara träskor, så det var mycket därför vi ej ville hämta vatten om kvällarna när det var snödrivor. Men till julen köpte jag stövlar och sedan bar jag vatten. En kväll frågade jag, om jag skulle skura golvet, det var ju svart som sot. — "Vi ger fan i golvet. Om tre månader är jobbet slut".

En söndag gick en kamrat med mig. Vi skulle se baracken, som våra kamrater svor så mycket över, där de bodde. Det var en ruskig syn. Den glömmer jag aldrig. Och det var inte att undra på, när kvällen kom och de skulle gå hem, att de svor på den djävla ladan och önskade att tre månader till snart skulle gå, ty då beräknade vi jobbet vara färdigt där. Några stockar var lagda på jorden, och stockar resta på sidorna och gavlarna, därpå slanor och därpå grova plank, opp och ner på det ribbor för att täta de mesta springorna emellan planken. Allting omålat. Plank på taket och därpå spåntak. Så det regnade inte ner, men det drog ifrån tak, väggar och golv! Två fönster på var sida, inget på gavlarna. En dörr på den ena gaveln. Utvändigt hade de skottat snö högt opp på väggarna för att hindra blåst och köld. Invändigt sängarna och pallarna som våra och två bord, en fotogenlampa på varje bord. Vid ena sidoväggen stod en stor kamin. Röret gick genom taket. Plåt på väggen och där röret gick igenom taket, så inget skulle fatta eld, ty det eldades skarpt till sent på kvällen, innan alla fick lagat sin mat. Och på söndagarna eldades det hela dagen.

Ett rallarlag från linjen Morgårdshammar-Nybergs gruvor på utflykt i trakten av Smedjebacken, Dalarna, 1912.
Elda och hämta vatten och hugga ved gick i tur och ordning. Det var över 20 man. Sängarna stod ifrån väggarna utåt rummet. Huvudgärden var utåt golvet, ty det var kallast vid väggen, där de hade fötterna. Ingen vind fanns, man kunde stå vid väggarna och räcka taket. Taket var nästan platt. En stor halmmadrass gemensamt, med var sin halmkudde, och var sin filt. Vid de två borden fick alla plats att sitta. En del satt i sängen med maten på pallen.

Inga skåp, och inget klädskåp och det behövdes inte. Alla hade bara de kläder de gick och stod i. Många låg om nätterna med kläderna på, en del lade storvästen på fötterna och rocken på kroppen. Nästan alla hade byxorna på om natten. På ena sida stod två pallar och därpå handfat och två spannar att ha vatten i. Sällan var det någon som tvättade sig.

Maten bestod av smörgås med pålägg och kaffe om morron. En del hade mjölk i stället för kaffet. För de allra flesta var det detsamma till middagen. På kvällen fläsk, sill, potatis, smörgås och mjölk. Något annat var det sällan.

Det var glada mannar de flesta, som tog allting lätt.

En av kamraterna berättade sedan för mig, hur det var i baracken. När de skulle laga mat, svor de och skällde som om de vore riktigt osams. Det var ju svårt att komma till kaminen, de voro ju så många. Men osams var ingen. När det var regn och ruskigt väder, och de kom hem våta, hängde de upp rockarna på stora spikar, som de slagit in i väggarna. Någon luftventil fanns ej. Ej heller öppnades något fönster. Matos m.m. gick ut genom springorna i väggarna. Det var härdade mannar alla, men om de lever än är de nog fulla av värk. Jag har även ont av det. Det kommer igen på gamla dar.

Var det någon som diskade, så var det att gno bort det mesta i en snödriva. De hade långt efter vatten. Arbetarna har ju nu fått det mycket bättre som väl är. Men det finns bortskämda som gnäller blott för bagateller.

En måndag i arbetet berättade min kamrat ifrån baracken. "I går hade vi fest i "Hotell Blåsut", tio liter brännvin och en del öl. De flesta av oss har fått nya namn. Du kommer nog att höra de nya namnen i jobbet för endast de skall tillämpas hädanefter". Och det blev också mycket snack om de nya namnen. Pettersson hette Snuspelle. Han hade ofta bett om en pris snus. "Kött och bro" fick en heta. Han åt mest bara kött och bröd. En annan, som talade mycket om att han skulle spara och bygga sig en kåk, fick heta "Kåken". En Olsson som släppte mest gasbomber om nätterna, fick heta "Skitolle" o.s.v. o.s.v. Den som kunde hitta på de bästa namnen fick en extra sup. Den som fick namnet fick också en sup extra. Den som var bäst att hitta namn som blev godkända, blev full och salig innan de tio litrarna var slut. Han gick och lade sig, men innan festen började skulle "Hotell Blåsut" storstädas. En man tog sopborsten med det långa skaftet, och sopade ned så mycket smuts som möjligt i golvspringorna och resten sopades bort emot väggarna. Så kontrollerade mannarna det hela, och det blev godkänt. Med tacksamhet. Han fick en sup extra!

Noter

  1. Troligtvis Carl-Erik Hjalmar Ehrenkrona, död 1944, då överstelöjtnant.


Rhenberg mats-jag kan.gif

En livsberättelse ur Rehnberg, Mats: Jag kan berätta!