Skillnad mellan versioner av "Kimeldorf, Howard: Battling for American Labor"
Från Polkagriswiki
Linnea (Diskussion | bidrag) |
Kurtake (Diskussion | bidrag) m |
||
| (4 mellanliggande versioner av samma användare visas inte) | |||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
| − | [[Howard Kimeldorf|Howard Kimeldorfs]] bok behandlar den fackliga utvecklingen i hamnen i Philadelphia och bland restaurangarbetare i New York under 1900-talets första 40-år. Både restaurangarbetarna och hamnarbetarna rör sig genom [[IWW]] för att till slut hamna i [[AFL]]. Författaren drivs av att motbevisa den påstått väl spridda idén om att IWW:s fall och AFL:s dominans berodde på den amerikanska arbetarens bristande klassmedvetenhet, konservatism och liknöjdhet med det kapitalistiska samhället. Kimeldorf ser istället en stridbar arbetarklass som håller sig undan politiken. IWW:s fall var inte så mycket en idéernas förlust som att arbetarna för sina kamper under andra organisationers banér. Genom exempel från hamnen och New Yorks restauranger lyfter författaren upp direkt aktion, arbetaplatskampen, som den amerikanska arbetarens väg. IWW passade arbetarnas mentalitet men tyngdes, enligt Kimeldorf, av en revolutionär jargon och krossades av statens, arbetsköparnas och AFL:s samlade krafter. Men när det istället står AFL på medlemskortet är det dock oftast AFL som tvingats förändras i en mer stridbar och inkluderande riktning. Författaren sammanfattar arbetsplatskampen under termen syndikalism. Den industriella syndikalismen är inkluderande ('One Big Union', alla arbetare i en bransch i ett fackförbund) och konfrontativ. 'Buisness Syndicalism' är mer försiktig och yrkesinriktad. Begreppet Syndikalism vidgas näst intill oanvändbarhet. Men bokens användbarhet är inte dess teoretiska analys, inte författarens tes. 'Battling for American Labo' är läsvärd tack vare de historiska kamper författaren berättar om. | + | [[Bild:Kimeldorf_howard-battling.jpg|frame]][[Howard Kimeldorf|Howard Kimeldorfs]] bok behandlar den fackliga utvecklingen i hamnen i Philadelphia och bland restaurangarbetare i New York under 1900-talets första 40-år. Både restaurangarbetarna och hamnarbetarna rör sig genom [[IWW]] för att till slut hamna i [[AFL]]. Författaren drivs av att motbevisa den påstått väl spridda idén om att IWW:s fall och AFL:s dominans berodde på den amerikanska arbetarens bristande klassmedvetenhet, konservatism och liknöjdhet med det kapitalistiska samhället. Kimeldorf ser istället en stridbar arbetarklass som håller sig undan politiken. IWW:s fall var inte så mycket en idéernas förlust som att arbetarna för sina kamper under andra organisationers banér. Genom exempel från hamnen och New Yorks restauranger lyfter författaren upp direkt aktion, arbetaplatskampen, som den amerikanska arbetarens väg. IWW passade arbetarnas mentalitet men tyngdes, enligt Kimeldorf, av en revolutionär jargon och krossades av statens, arbetsköparnas och AFL:s samlade krafter. Men när det istället står AFL på medlemskortet är det dock oftast AFL som tvingats förändras i en mer stridbar och inkluderande riktning. Författaren sammanfattar arbetsplatskampen under termen syndikalism. Den industriella syndikalismen är inkluderande ('One Big Union', alla arbetare i en bransch i ett fackförbund) och konfrontativ. 'Buisness Syndicalism' är mer försiktig och yrkesinriktad. Begreppet Syndikalism vidgas näst intill oanvändbarhet. Men bokens användbarhet är inte dess teoretiska analys, inte författarens tes. 'Battling for American Labo' är läsvärd tack vare de historiska kamper författaren berättar om. |
| − | Hamnen i Philadelphia har länge varit en hamn utan fackföreningar, den är etniskt blandad, och arbetsköparna spelar på konflikter mellan arbetare. Månaderna innan strejk utbryter 1912 har den stämplats som oorganiserbar av AFL. Arbetarna söker upp IWW, IWW kastar sig in bland arbetarna. Snart finns en stor etniskt blandad fackförening. Förtroendeposter delas mellan svarta och vita. Man håller ihop. Man vinner bättre arbetsförhållanden, kortare arbetstid och tar makten över anställningar (för att anställas krävs medlemskap i fackföreningen). Men det här är ingen vanlig fackförening. När erkännande krävs är det inte för fackföreningen utan för en tillfällig kommittée och man skriver inte avtal. Makten ligger i arbetarnas självaktiviet. De strejkas, ibland lugnt och stilla och ibland mera våldsamt.Årsdagen av bildandet utropas till helgdag och arbetarna festar istället för att jobba (arbetsköparna hotar förgäves). Men kritiker saknas inte. Fackklubben får kängor av IWW centralt, de är reformister, de förbereder inte för revolutionen. När trycket från arbetslösa hamnarbatera ökar väljer man att höja inträdesavgiften från 2 till 20 dollar. Detta strider mot IWW:s principer om låg inträdesavgift och leder också till knyssel. De internta stridigheterna når sin kulmen när hamnarbetarna lastar stridmedel till | + | Hamnen i Philadelphia har länge varit en hamn utan fackföreningar, den är etniskt blandad, och arbetsköparna spelar på konflikter mellan arbetare. Månaderna innan strejk utbryter 1912 har den stämplats som oorganiserbar av AFL. Arbetarna söker upp IWW, IWW kastar sig in bland arbetarna. Snart finns en stor etniskt blandad fackförening. Förtroendeposter delas mellan svarta och vita. Man håller ihop. Man vinner bättre arbetsförhållanden, kortare arbetstid och tar makten över anställningar (för att anställas krävs medlemskap i fackföreningen). Men det här är ingen vanlig fackförening. När erkännande krävs är det inte för fackföreningen utan för en tillfällig kommittée och man skriver inte avtal. Makten ligger i arbetarnas självaktiviet. De strejkas, ibland lugnt och stilla och ibland mera våldsamt.Årsdagen av bildandet utropas till helgdag och arbetarna festar istället för att jobba (arbetsköparna hotar förgäves). Men kritiker saknas inte. Fackklubben får kängor av IWW centralt, de är "reformister", de "förbereder inte för revolutionen". När trycket från arbetslösa hamnarbatera ökar väljer man att höja inträdesavgiften från 2 till 20 dollar. Detta strider mot IWW:s principer om låg inträdesavgift och leder också till knyssel. De internta stridigheterna når sin kulmen när hamnarbetarna lastar stridmedel till det Vita Ryssland, även om klubben efter en seg start beslutar att vägra göra det. Mitt i de interna stridigheterna ökar från 1917 den statliga repressionen. Militanter fängslas, lokaler stormas, strejkbrytare importeras. Klubbens styrka minskar, snart är den i spillror. Men när IWW akterseglas av AFL-förbundet är det med en båt byggd efter [[Wobblie]] mönster. Industriell organisering, direkt aktion, solidaritet. Men utan revolutionära slagord. |
I New York är utvecklingen en annan. Restaurangarbetarnas kamper för dem mellan en rad olika organisationer. Slagkraften ligger i den direkta aktionen - strejken och solidariteten. IWW följs av två militanta och fristående fackförbund. En tradition av direkt aktion, självaktivitet och vägran att skriva avtal följer. AFL-förbundet står vid sidan av, försöker störa, ibland organisera. När AFL når dominans beror det på samgående med det industriellt organiserade förbundet. Detta har gjorts möjligt (även om den kanske direkta orsaken var folkfrontsorder från Moskva som fick den kommunistiskt dominerade styrelsen att söka sammanslagning) genom att AFL-förbundet tvingats anpassa sin organisation och struktur efter industriella linjer, med mer taggar utåt. | I New York är utvecklingen en annan. Restaurangarbetarnas kamper för dem mellan en rad olika organisationer. Slagkraften ligger i den direkta aktionen - strejken och solidariteten. IWW följs av två militanta och fristående fackförbund. En tradition av direkt aktion, självaktivitet och vägran att skriva avtal följer. AFL-förbundet står vid sidan av, försöker störa, ibland organisera. När AFL når dominans beror det på samgående med det industriellt organiserade förbundet. Detta har gjorts möjligt (även om den kanske direkta orsaken var folkfrontsorder från Moskva som fick den kommunistiskt dominerade styrelsen att söka sammanslagning) genom att AFL-förbundet tvingats anpassa sin organisation och struktur efter industriella linjer, med mer taggar utåt. | ||
| + | == Se även == | ||
| + | *''[[Adamic, Louis: Dynamite: A Century of Class Violence in America 1830-1930]]'' | ||
| + | *''[[Brecher, Jeremy: Strike!]]'' | ||
| + | *''[[Green, James: The World of the Worker]]'' | ||
| + | |||
| + | [[Kategori:Arbetare i rörelse - USA]] | ||
[[Kategori: Böcker]] | [[Kategori: Böcker]] | ||
[[Kategori: Hamnarbetare]] | [[Kategori: Hamnarbetare]] | ||
| Rad 12: | Rad 18: | ||
[[Kategori: USA]] | [[Kategori: USA]] | ||
[[Kategori: IWW]] | [[Kategori: IWW]] | ||
| − | [[Kategori: | + | [[Kategori: Facket]] |
Nuvarande version från 14 november 2010 kl. 00.12
Hamnen i Philadelphia har länge varit en hamn utan fackföreningar, den är etniskt blandad, och arbetsköparna spelar på konflikter mellan arbetare. Månaderna innan strejk utbryter 1912 har den stämplats som oorganiserbar av AFL. Arbetarna söker upp IWW, IWW kastar sig in bland arbetarna. Snart finns en stor etniskt blandad fackförening. Förtroendeposter delas mellan svarta och vita. Man håller ihop. Man vinner bättre arbetsförhållanden, kortare arbetstid och tar makten över anställningar (för att anställas krävs medlemskap i fackföreningen). Men det här är ingen vanlig fackförening. När erkännande krävs är det inte för fackföreningen utan för en tillfällig kommittée och man skriver inte avtal. Makten ligger i arbetarnas självaktiviet. De strejkas, ibland lugnt och stilla och ibland mera våldsamt.Årsdagen av bildandet utropas till helgdag och arbetarna festar istället för att jobba (arbetsköparna hotar förgäves). Men kritiker saknas inte. Fackklubben får kängor av IWW centralt, de är "reformister", de "förbereder inte för revolutionen". När trycket från arbetslösa hamnarbatera ökar väljer man att höja inträdesavgiften från 2 till 20 dollar. Detta strider mot IWW:s principer om låg inträdesavgift och leder också till knyssel. De internta stridigheterna når sin kulmen när hamnarbetarna lastar stridmedel till det Vita Ryssland, även om klubben efter en seg start beslutar att vägra göra det. Mitt i de interna stridigheterna ökar från 1917 den statliga repressionen. Militanter fängslas, lokaler stormas, strejkbrytare importeras. Klubbens styrka minskar, snart är den i spillror. Men när IWW akterseglas av AFL-förbundet är det med en båt byggd efter Wobblie mönster. Industriell organisering, direkt aktion, solidaritet. Men utan revolutionära slagord.
I New York är utvecklingen en annan. Restaurangarbetarnas kamper för dem mellan en rad olika organisationer. Slagkraften ligger i den direkta aktionen - strejken och solidariteten. IWW följs av två militanta och fristående fackförbund. En tradition av direkt aktion, självaktivitet och vägran att skriva avtal följer. AFL-förbundet står vid sidan av, försöker störa, ibland organisera. När AFL når dominans beror det på samgående med det industriellt organiserade förbundet. Detta har gjorts möjligt (även om den kanske direkta orsaken var folkfrontsorder från Moskva som fick den kommunistiskt dominerade styrelsen att söka sammanslagning) genom att AFL-förbundet tvingats anpassa sin organisation och struktur efter industriella linjer, med mer taggar utåt.
