Kamp inom hemtjänsten

Från Polkagriswiki
Version från den 22 april 2012 kl. 15.53 av Linnea (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Kamp inom hemtjänsten

För ett par år sedan var vi några stycken som började jobba samtidigt på en avdelning inom hemtjänsten i Malmö. Några av oss hade varit lite politiskt aktiva tidigare, men ingen av oss var det vid det här tillfället. Det hade antagligen hjälpt mycket att ha en politisk miljö att falla tillbaka på och hämta inspiration ifrån. Som det var nu fick vi lära oss mycket alldeles själva, vilket var svårt men samtidigt väldigt givande.

Vi jobbade till och från under ett par år på några avdelningar inom hemtjänsten i Malmö. Under denna tid hände det ganska mycket på framförallt en avdelning som vi vill berätta om.

Den absolut tydligaste skiljelinjen när vi kom in på arbetsplatserna var uppdelningen mellan timvikarier, visstidsanställda (de som gick på längre vikariat t.ex.) gentemot de fast anställda. Det är kanske ett problem som de flesta ställs inför när de jobbar extra eller precis kommer ut i arbetsdöden. På vår arbetsplats var det extra tydligt.

De fast anställda är ofta ganska välutbildade, medan vi timvikarier sällan har någon färdig utbildning inom vården. På vårdenheten där vi jobbade gjorde sig den här uppdelningen väldigt tydlig. Vi utan utbildning och fast jobb fick oftast ägna oss åt en viss sorts sysslor, och de med utbildning fick ägna sig åt andra, trots att en sådan arbetsdelning oftast inte stämmer överens med arbetsbördan och svårighetsgraden i arbetet. De flesta sysslor (förutom medicinering och sårvård t.ex.) kräver inte tre-fyra års utbildning för att hantera, vilket man märker fort. Ändå delas arbetet upp vilket gör att tempot kan bli väldigt pressat - istället för att i lugn och ro arbeta med en eller ett par vårdtagare tvingas man springa runt och bädda trettio olika sängar på en morgon.

De första veckorna kunde det ta sig helt bisarra uttryck, vi fick t.ex. inte hjälpa de gamla med att äta, men skulle ändå göra frukost och sen diska efter dem. Så först fick man rusa iväg, göra frukost, vänta på att en av ”de fasta” skulle komma och hjälpa till med att mata, under tiden fick man springa iväg och göra något annat, för att sen komma tillbaka. Det var en ohållbar situation som gjorde arbetet otroligt stressigt och som skapade väldigt tydliga hierarkier mellan de som arbetade, trots att vi hade precis samma jobb. Samtidigt är det ett arbetssätt som skapar nya ytor för att göra motstånd.

Det här skapade dessutom en väldigt jobbig situation för de gamla, med tio människor som kom och gick under en förmiddag. Det vårdtänkande som ursäktade den här arbetsdelningen var ju ett skämt. Vem som helst fattar ju att man inte kan dela ut mediciner utan att få veta vad det är för något man pysslar med, men att titta på när någon äter är verkligen inte samma sak, vilket både vi och cheferna visste mycket väl. Det gjorde att det var svårt att få en känsla av att man gjorde något vettigt, istället reducerades man till att inte vara kvalificerad till såna enkla grejer. Man idiotförklarades helt enkelt, och cheferna spelade jävligt mycket på den uppdelning som blev mellan arbetarna. Det skapade också informella hierarkier, där det gick tio tillfälliga på varje fast anställd. Där vi jobbade hade de fast anställda bara varit på vår avdelning några månader, men många av de tillfälligt anställda hade knegat där till och från i flera år. Ändå togs inte deras erfarenheter på allvar, utan det var ett par stycken av de fast anställda som styrde och ställde, satte alla scheman etc.

De tydliga skiljelinjerna mellan fast och tillfälligt anställda fick naturligtvis andra konsekvenser. Vi tillfälliga fick inte vara delaktiga i planeringen, var för facket helt ointressanta att jobba med, etc. Det här var ju självklart grejer som även de fast anställda ogillade, men samtidigt fanns det en viss misstänksamhet mot att släppa in oss tillfälliga för mycket - de visste att många av oss kunde dra vidare utan problem om det körde ihop sig på arbetsplatsen. Samtidigt kan man väl förstå det till viss del, många av dem hade sett en hel del radikala ungdomar komma och gå genom åren och var ganska skeptiskt inställda. En del av de värsta karriäristerna fanns faktiskt inte heller hos de fast anställda, utan hos vissa av de tillfälligt anställda som många gånger kämpade för en fast tjänst. De sprang gärna till chefen för minsta lilla pryl i hopp om att bli ihågkomna när det var dags att utannonsera en ny tjänst.

Ett problem som gällde väldigt mycket där vi jobbade var uppdelningen mellan invandrare och svennar. Även om anställningsformerna var blandade, så var övervägande delen av de fast anställda infödda, men många av oss timvikarier hade utländsk bakgrund. Det gjorde att polariseringen blev ännu större mellan de två grupperna. Vid de fåtaliga tillfällen då LO-facket gjorde ansatser att få in oss timvikarier riktade sig fackrepresentanten bara till oss som var typiskt ”svenska” i hennes ögon, med argumentet att ”de andra ändå åker hem till Afrika snart”. I allmänhet var det många som hade en riktigt dålig attityd och var öppna rasister, t.ex. dök det upp ett anslag om att vi bara skulle prata svenska i fikarummet, med argumentet att vi inte skulle exkludera ”vanliga” svenskar. Vid något tillfälle var någon tvungen att översätta saker åt en spansktalande kvinna, och fick då en åthutning. Men när vi kom dit nästa dag hade någon bytt ut anslaget mot ett där det stod att vi inte fick prata bred och jävlig skånska i fikarummet…

Även om vissa på arbetsplatsen spred dålig stämning var de flesta ganska schyssta, och vi förenades om inte annat i det faktum att vi hade ett väldigt jobbigt arbete. Som sagt var det största problemet den arbetsdelning som fanns mellan fast anställda och vikarier. Man märkte ju väldigt fort att det var något som ställde till problem inte bara för oss som jobbade, utan i minst lika hög grad för de gamla som vi skulle ta hand om. Många av dem var dementa och hade svårt att komma ihåg vem som var vem. För dem var det otroligt viktigt att det var ungefär samma människor som kom varje dag, så att man skapade så lite otrygghet som möjligt för dem.

En enorm fördel man har i hemtjänsten är att arbetet inte är speciellt övervakat. Förutsatt att det finns tid till det så kan man köra saker i sitt eget tempo och på sitt eget sätt. Det var något cheferna hade upptäckt att vi hade gjort också. Deras reaktion var att ständigt specialisera och dela upp arbetet i allt mindre moment vilket gjorde att vår tid kontrollerades ner i varje minut. Samtidigt var det ganska lätt att göra något åt.

Som vi skrev ovan fick vi tillfälligt anställda inte göra alla moment under en väckning, utan istället återupprepa några få på så många ställen som möjligt. Det var något som vi lärde oss att utnyttja och vända till vår fördel. Arbetstiderna och hur många som jobbade samtidigt etc. var anpassat efter det systemet som krävde att vi sprang runt som fan. När vi vägrade följa detta gjorde det att en massa extratid frigjordes. Det började helt spontant med att man sa till den fast anställde som skulle komma för att göra nästa moment att ”det är ok, jag kan fixa det också, så stannar du hos Berit istället.”

Såna grejer kan vara svåra att köra på t.ex. ett ålderdomshem men lättare att göra i ett så pass ”fritt” arbete som hemtjänsten. Det här gjorde att arbetstempot sänktes ganska drastiskt och det var snart allmänt accepterat att göra på det sättet. Efter ett tag märkte vi att vissa kunde sitta och göra ingenting alls en hel förmiddag, medan andra fortfarande fick jobba rätt hårt.

Det berodde mycket på hur pass ”tunga” vårdtagare man hade ansvar för den dagen. Vi snackade snabbt ihop oss om det här och såg till att de som hade mycket tid över kunde hjälpa de som hade det kämpigt. Dels gjorde det att alla var klara fortare och det slutade oftast med att vi satt hela avdelningen och slappade framåt förmiddagen, men framförallt bidrog det till att vi upplöste mycket av den påtvingade arbetsdelningen. När man ”hängde på” någon för att man hade tid över lärde man sig nya moment och fick ny kunskap, som gjorde att man sedan klarade av arbetet snabbare. Det var kunskap som chefen var helt omedveten om - i hennes ögon var vi timvikarier fortfarande bara ”de outbildade”. Samtidigt gjorde det att arbetet blev kollektivt, det var aldrig beroende av individuella prestationer och kunskaper.

Att vi själva tog över sättet att dela upp arbetet (så långt det var möjligt, i alla fall) gjorde också att arbetstiderna kunde anpassas mer. Några stycken av dem som jobbade på avdelningen var ensamstående föräldrar, vilket betydde mycket stress med att lämna ungarna på dagis etc. När vi väl lyckades frigöra tid kunde vi också lägga om vår planering så att de kunde komma in senare och/eller gå tidigare, och i gengäld kunde man sätta sig på det lokala caféet någon timme på förmiddagen.

Även om den här förändringen kanske inte låter så omvälvande så var den väldigt viktig för den fortsatta stämningen på arbetsplatsen och den kollektiva känsla som nu började växa fram. En av de viktigaste grejerna var att det spelade ut karriäristerna mot oss andra. Det var fortfarande ett par stycken - samma som ville ha enbart svenska i fikarummet - som vägrade godta vad vi gjorde, däribland den fackliga representanten.

Innan hade de kunnat få gå runt och styra och ställa ganska mycket, men nu märkte folk att de hotade det lugnare arbetstempo vi fixat. Det byggdes ganska snabbt upp en kollektiv känsla av sammanhållning, att nu skulle vi fan inte släppa de här förbättringarna på grund av några chefshånglare. I början var det svårt att göra något åt saken, men snabbt märkte man den attitydförändring som växt fram. Det här var i stort sett samma människor som styrde och ställde på arbetsplatsen. Nu vägrade folk godta det - när de spikade våra scheman satte vi oss allihop och snackade ihop oss om hur var och en ville jobba, och skrev helt enkelt nya. När den fackliga representanten kallade till möte stannade vi kvar utanför och snackade om vad vi tyckte var problem på jobbet, och om vi kunde hjälpa varandra med att göra något åt det. Efter ett tag var det några av tjurskallarna som mjuknade, någon annan slutade och de kvarvarande var helt enkelt utfrusna.

Ett problem man ställdes inför är något som kallas ”avvikelserapport”. Det går i korthet ut på att eventuella misstag, allvarliga eller ej, i arbetet ska inrapporteras för att slutligen hamna hos den medicinskt ansvarige sjuktsköterskan och i specialfall ännu längre upp i hierarkin. Det heter ju att det är något som ska göras för att utveckla arbetsrutinerna, men det får ju desto obehagligare konsekvenser.

Ganska talande för hur avvikelserapporterna används är att den vårdtagare som berörs inte behöver omnämnas i rapporten, men att den anställde som råkar slarva ska rapporteras med namn och allt. Det här var något som pushades för jävligt mycket av cheferna, på kurser etc. Vissa var också ganska flitiga med rapporterandet, vilket ofta satte den inrapporterade i kläm. Framförallt var det vanskligt för oss timvikarier.

Även om det aldrig yttrades högt passerade ju de här rapporterna den personalansvarige. Det var ganska många timvikarier som helt enkelt aldrig ringdes upp igen när deras namn först dök upp i en rapport. Dessutom skapade rapporterna väldigt, väldigt dålig stämning. Det är ett sätt för cheferna att spela ut arbetare mot varandra och lägga en kontrollfunktion på oss, vilket naturligtvis inte bidrar till solidariteten på arbetsplatsen. Efter att chefen hade hållit ett brandtal om vikten av att rapportera för oss timvikarier (vi gjorde nämligen aldrig det, många gånger för att vi inte visste hur man gjorde) ställdes saker och ting på sin spets. Som om man hade själve fan mot sig så hände det ganska fort efteråt några grejer som ”skulle” inrapporteras. En av de som skulle rapporteras bröt helt enkelt ihop i fikarummet, rädd för att förlora jobbet eller kanske snarare försörjningsmöjligheten. Självklart insisterade ”gulingen” (som vi numera kallade den fackliga representanten) på att rapportera i alla fall. Det slutade nästan i slagsmål, när några av oss helt enkelt rev sönder rapportblanketterna. Efter en liten stund fattade gulingen att hon i princip hade alla andra emot sig, så hon vek sig. Då satte vi oss ner och snackade om hur vi kunde lösa det här. Gulingen insisterade ju på att skriva en rapport ”senare”. Lösningen blev inte att vägra skriva avvikelserapporter - utan att skriva hundratals! Naturligtvis var det inte en enda av dem som var saklig eller innehöll någon riktig information. Den ”riktiga” rapporten drunknade i alla de falska. Efter det var det inte tal om några avvikelserapporter längre.

Det antagligen största problemet för många av de som jobbar inom vårdyrken som hemtjänsten är dock den speciella form av arbetsmoral som vilar över en. Man är alltid väldigt försiktig med att inte låta kampmetoder gå ut över de man har ansvar över - i vårt fall de äldre vi tog hand om. Självklart är cheferna väldigt medvetna om det här och gör allt för att påminna om det ansvar vi bär med oss, riskerna i att låta konflikter gå ut över vårdtagarna etc. Det är också svårt att dryga ut lönen genom att ta med sig grejer från arbetsplatsen - för det är ju någon annans hem! Nog för att det blev ett väldigt svinn på de grejer man kunde plocka från vår lilla lokal, men det gjorde inte mycket till eller från. När det upptäcktes att vi fyllde på förråden hemma, fick vi själva ansvar för att köpa in det som behövdes till lokalen. Då innebar det plötsligt en extra arbetsbörda för de ansvariga om man tog för mycket, vilket förstås inte är så kul.

En del av lösningen på det här var att vi, i takt med att vi utvecklade offensiva kampmetoder istället för att bara reagera spontant på jävligheterna, var noggranna med att inkludera de äldre och deras anhöriga i vad vi gjorde. Möjligheterna till detta var dock väldigt varierade. Många av de äldre var ju dementa, vilket förstås ställde till det. Ibland kunde man dock snacka med deras anhöriga, vilket faktiskt hjälpte upp situationen. Framförallt var det dock två ”klara” vårdtagare som betydde enormt mycket för oss. Vi som besökte dem pratade ganska mycket om villkoren på jobbet m.m. och efter hand kom det fram att båda hade ett förflutet inom arbetarrörelsen. Ganska snart började de begära så mycket extrahjälp av de ansvariga som möjligt, utan att deras vårdbehov egentligen hade ökat. Vad de gjorde var att de hjälpte oss att frigöra mer arbetstid. Oftast gick vi ändå hem till de här två vårdtagarna, fast det inte fanns något att göra där. Man kunde sitta och umgås och berätta om ”dagens” aktivism och dricka kaffe. De var nöjda och vi var nöjda med att få mer tid till att göra mindre! Liknande grejer kunde man även genomföra med några av de anhöriga, som fixade liknande onödiga utökningar, ibland omedvetet (för att man passade på att gnälla väldigt mycket inför dem om det snabba tempot), och ibland medvetet för att hjälpa oss, och därmed sina anhöriga som fick en lugnare situation. Det kanske allra bästa var att vi vågade ta ut svängarna mycket mer när vi visste att vi hade vårdtagarna bakom oss om det blev större konflikter.

Genom att öppna konflikter (t.ex. strejk) går ut över vårdtagarna är det lätt att gå och dra sig för att köra sånt, hur förbannad man än är egentligen. Det behöver inte bara vara att man lägger en arbetsmoral på sig själv, vi räknade ganska fort ut att om vi gjorde något sådant skulle vi ha ett obefintligt stöd utifrån, då det är så lätt att vända vårdtagarnas behov emot oss.

I stället satsade vi på att arbeta så lite och så lätt som möjligt för de pengar vi fick ut. Ett gyllene tillfälle till detta var när vi skulle handla åt vårdtagarna. Det var i princip omöjligt för cheferna att veta hur lång tid det tog eller hur ofta det behövdes, så det var något vi kunde styra väldigt mycket över. Det var vi naturligtvis inte sena att utnyttja. Att handla blev veckans absoluta höjdpunkt, då man var ”tvungen” att åka till andra sidan stan för att få tag på de nödvändiga grejerna, o.s.v. Kort och gott, vi kunde ta extremt lång tid på oss vilket var väldigt skönt.

Efter ett tag märktes det väl av, för hux flux så lades inhandlandet ut på entreprenad och sköttes av ett utomstående företag. Under loppet av några månader hände samma sak med de andra arbetsfria tillfällen vi lyckades skaffa oss, t.ex. tvätt och matlagning. Många sådana arbetsuppgifter koncentrerades till någon enhet eller ibland något utomstående företag som t.ex. kom med matleveranser eller hämtade all tvätt.

Efter ett tag rådde det väldigt mycket bättre stämning på jobbet, men trots förbättringarna var det fortfarande väldigt tungt och stressigt. Det är nog ganska typiskt vårdjobb, där man alltid har en lägsta nivå som man inte kan gå under när det gäller t.ex. maskning. Vi märkte också av problemet med timvikarier, då många faktiskt försvann och nya hela tiden tillkom som drev upp tempot och försvann efter ett par veckor. En dag satte vi oss ned och pratade om de här problemen, och kom fram till att det var väldigt viktigt att få de nya timvikarierna att begripa vår situation. Att kunna ringa in extrahjälp i form av timvikarier är ju något som borde kunna vändas till något väldigt bra, ett sätt att dra ner på tempot. Just den gången kom vi dock inte fram till mer än att vi skulle se till att prata med de nya som kom in.

Någon vecka senare blev det dock högaktuellt i och med att semesterveckorna drog igång på allvar och många nya kom in under kort tid. Samtidigt pressades arbetsbördan upp ytterligare. När vi pratade med vår chef sa hon att vi hade tillräcklig mängd personal och att hon inte såg några indikationer på att det behövdes mer folk. I rent vredesmod satte sig någon och ringde in de extra vikarier vi tyckte oss behöva i alla fall, vilket gjorde chefen fly förbannad. Hon kom ner och gav oss en enorm utskällning för att vi tog för mycket ansvar för vårt arbete (!).

Nu var folk dock så förbannade så att hennes avhyvlingar inte hjälpte - tvärtom! Nästa morgon ringde vi in ännu mer folk, långt mer än vad vi behövde. Det här fortsatte helt spontant varje morgon, så att vi vid ett par tillfällen hade ringt in hela vikarielistan. Naturligtvis behövdes inte de flesta. De som ändå kom dit tyckte förstås att det var schysst att få ut lön för att inte arbeta och vi fick ett bra tillfälle att knyta kontakter med även de mest tillfälliga timvikarier. När de sen dök upp nästa gång för att faktiskt arbeta var de väldigt lyhörda för vad vi som jobbat där ett tag sa och hade redan från början en uppkäftig attityd mot chefen.

Här lärde vi oss också vikten av att spela ut chefer mot varandra. Det kan vara väldigt effektivt i den rövslickeriets och falskspelets värld som stadsdelsnämnder och liknande utgör. Alla högre chefer och ansvariga var ju måna om karriärmöjligheterna inom kommunen och/eller partiet, och ville för allt i världen inte ha stormande konflikter och knäckt personal. När vår chef var förbannad på oss över timvikarierna ringde vi upp nästa chef i hierarkin och berättade att vi verkligen, verkligen var tvungna att ringa in så mycket folk, att arbetsbördan var hemsk och att vår chef inte gillade det. Efter det lugnade sig vår chef ganska betydligt.

Vi som gick som timvikarier innebar också en stor fördel som de fast anställda inte hade. Vi kunde ganska lätt knyta ihop kamper och idéer mellan olika avdelningar och arbetsplatser, eftersom många av oss skuffades runt från den ena till den andra arbetsplatsen varje vecka. Även om det var en jobbig situation så gjorde det samtidigt att det öppnades ytor för att sprida våra idéer och metoder till andra avdelningar och vice versa. Det var något man lärde sig väldigt mycket på, och när det var problem på något ställe visste alla fort om det. Vid något tillfälle försökte sig cheferna på att skuffa över en massa vårdtagare från en annan avdelning till oss, men vi visste att det berodde på att de försökte bli av med folk på den avdelningen, och visste direkt hur vi skulle reagera. Så här i efterhand kan det tyckas att man borde ha formaliserat det här samarbetet mer, lyft det ur det här spontana arbetssättet.

Det var egentligen aldrig aktuellt för oss med något annat fackligt alternativ än LO. Någon eller några var/är med i SAC, men de flesta var LO-anslutna och det var aldrig aktuellt att försöka bygga en sektion eller liknande. Vi med kopplingar till SAC snackade ibland om ifall man skulle jobba för att alla skulle gå över till SAC-kollektivt, men det fanns ett stort problem med det. Genom LO hade folk förvånansvärt bra försäkringar, något som är väldigt värdefullt om man plötsligt knäcker ryggen eller skadar sig på annat vis. Någon hävdade bestämt att sånt fanns i SAC också, men för de flesta kändes det osäkert. Att gå omvägen via facket (vare sig det gällde SAC eller LO) var över huvud taget inte en högt prioriterad fråga för oss.

Även om vi dragit vidare från den här arbetsplatsen så lärde man sig väldigt mycket. Det som hände kändes också väldigt peppande eftersom alla på arbetsplatsen inkluderades, istället för att några stycken latade sig på de andras bekostnad. Det gjorde att många av de här kampmetoderna levde kvar långt efter att de flesta av oss försvunnit vidare. Det senaste vi hörde var att vår gamla avdelning fortfarande betraktas som den jävligaste av cheferna. Det är något att vara nöjd över!



Berattelser-vard.jpg


En grupp vårdare i hemtjänsten tar strid för bättre arbetsmiljö.




Andra vårdare berättar


En fin bok