Kaffe och kanyler - text - Kaffe och kanyler

Från Polkagriswiki
Version från den 26 juli 2008 kl. 12.04 av Kurtake (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Han tar några stapplande steg

Han jobbar på ett boende för människor som av någon anledning blivit av med sitt hem eller inte klarar av ett eget boende. Anledningarna kan vara hyresskulder som gör det svårt att få ny lägenhet, eller kanske psykiska problem. I regel är orsaken missbruksrelaterad, missbruk av alkohol och/eller andra droger. I första hand är det nog inte problematiken i dessa frågor han vill dryfta på denna blogg, även om det kanske kommer upp emellanåt. Han skulle vilja använda den här bloggen för att ventilera, för att för sig själv kanske få en klarare blick över arbetet och arbetsplatsen genom att skriva ned händelser och tankar.

Att göra det i bloggform därför att han vill dela med sig av sina eventuella erfarenheter och förhoppningsvis få del av andras erfarenheter och tankar. Han anser nämligen att det är så vi kan utvecklas, stärkas och effektivare kämpa för ett drägligare liv. Då man riskerar att få sparken om man skulle konstatera något så självklart som att man inte alltid älskar sitt arbete, så vill han vara anonym. Då man riskerar att få sparken när man konstaterar något så självklart som att man inte alltid älskar sitt arbete, så anser han att vi ännu mer måste stå upp för oss själva, för varandra. Må det så vara anonymt, bakom pseudonymer eller svarta masker. Vi måste stå upp. Så, då börjar vi.


Brinnande kall

Han hade handledning en dag, sådana är obligatoriska, de är till för att han och arbetskamraterna ska kunna diskutera problem på arbetsplatsen. Det kan gälla problem i arbetsgruppen eller bland brukarna, chefen är också med, förstås. Extrapersonal diskuterades bland annat. Många arbetskamrater är sjuka ofta, så behovet av extrapersonal, timvikarier är ganska stort. Tillgången på timslavar däremot tycker han, förvånansvärt nog, verkar bristfällig. I tider då arbetslösa jagas med käpp av arbetsförmedlingen borde det ju inte vara något problem att hitta någon stackare som måste ta vilka smulor som helst. På arbetsplatsen har det blivit så att det är han och arbetskamraterna som får bestämma vilka som blir timvikarier. Han tycker det är positivt efter att ha arbetat med vikarier som mer än dubblade hans egen arbetsbörda. Men också lite problematiskt, men det kanske vi återkommer till.

Under diskussionen om bristen på timvikarier säger en kamrat. Jag tycker att man som vikarie måste brinna för det här jobbet. Man måste verkligen tycka att det är jättespännande och verkligen vilja jobba med det. De flesta vi haft har inte gillat det tillräckligt mycket. Det här tycker han är konstigt. Visst, han trivs bra på sitt jobb, förvånansvärt bra. Han tycker faktiskt att det är givande och spännande, i olika grad. Ofta tycker han också att det är segt, tråkigt, irriterande och uttröttande. Ibland tycker han till och med att det suger mest i hela världen. Han tänker helt enkelt samma sak om sitt jobb som de flesta av oss. Han är kanske till och med lyckligare lottad än många då han finner det givande över huvud taget. Men att timvikarier, slavar som förväntas lystra så fort jobbet ringer, också tacksamt ska ta emot. Ja tack, självklart kommer jag in om fem minuter, åhh tack snälla att jag får arbeta. Åhh va varm jag blir, jag brinner verkligen. Han tycker det är absurt, en tanke självklar bland många chefer, att arbetarna ska vara tacksamma och lyckligast i världen över att de får Arbete. Så där som om det vore en fin gåva. Men att arbetskamrater ska uttrycka samma sak.

Han tror, kanske hoppas, att arbetskamraten själv inte tror på det, men varför säga det? Är det bara ogenomtänkt reproduktion av myten att vårdarbete är ett kall, något annat än ett jobb? Är det för att visa upp den där bilden av den duktiga arbetaren för chefen, kamraterna, sig själv? Sedan funderade han över sin egen åsikt, över att brinna. Han brinner nämligen inte. Han tycker jobbet är ok, men inte brinner han för det. Han tycker han gör ett precis lika bra jobb som arbetskamraterna och han tror inte de skulle invända. Så handlar det inte i alla fall om myten att vården är ett kall? Han tänker att man förväntas brinna, man förväntas slita för pisslön, för man förväntas drivas bara av viljan att hjälpa, vara snäll, humanistisk. Det är inte ett jobb, det är ett kall och man ska brinna tills det bara är aska kvar.


Inskott: Jobb dödar, men nu är det ju faktiskt helg

Fredag som det ändå är så blir det bara ett kort inlägg med lite länkar och kurs i japanska.

Idag läste jag i blaskan om en Japansk fabriksarbetare som jobbade ihjäl sig, helt och absolut orelaterat så sägs det ju att i Sverige representerar övertiden 114 000 tjänster.

Karoshi är det japanska ord som betyder att man arbetar/stressar ihjäl sig. Vanligast är att dö av hjärtinfarkt eller hjärnblödning. Karoshi ses ofta som den yttersta konsekvensen av utbrändhet.

Under 1980-talet var det förhoppningar om snabb karriär och extra övertidsbonus som fick japanska tjänstemän att arbetade tills de stupade. Under sent 1990- och tidigt 2000-tal är det de som inte vågar säga nej till övertid som stupar. 2001 dog enligt officiell japansk statistik 143 personer på detta vis. I praktiken antas tiotusentals japaner årligen dö stressdöden.

Nu tar vi helg, vi hoppas ni som är lediga orkar göra något kul och påminner de som måste jobba även i helgen att det inte ändrar det faktum att det är helg, så ta helg på jobbet istället, dra ner tempot, ta längre kafferaster och snacka med jobbarkompisarna. Ingen kommer tacka er för att ni sliter ihjäl er ändå. Trevlig helg!


Klimatväxlingar på arbetsplatsen

Hans arbetsplats består av ungefär tio fastanställda vårdare, det är alltså en ganska liten arbetsplats. Arbetskamraterna är ganska sammansvetsade och han tycker att det i regel är en mycket bra stämning mellan arbetskamraterna. Ett öppet, tillåtande och förlåtande klimat. Med en dessutom ganska ny chef som har en annan, och vad gäller många saker, sämre insikt i det dagliga arbetet så drivs arbetsplatsen i mångt och mycket av vårdarna. Vad som ska göras, när det ska göras, hur det ska göras. Han tycker detta är en mycket bra situation då det ger honom och arbetskamraterna mer makt och inflytande över arbetsplatsen, hur de jobbar och hur de använder sin tid. Dessutom blir arbetet roligare med variationen av arbetsuppgifter, det ökade ansvaret gentemot brukarna och det ökade inflytandet i allmänhet. Tidigare hade de nämligen en chef med oerhört stort kontrollbehov, vilket reducerade vårdarna till städare och mattanter utan någon större roll i själva arbetet med brukarna.

Negativa sidor, som till viss del börjat visa sig, tycker han är att denna situation hjälper upp inställningen som vissa har, där man ser arbetsplatsen som mycket mer än ett arbete, han säger att det finns en känsla av att det är mitt hus, mina brukare och jag har inga problem att göra arbetsuppgifter även på fritiden, vi är ju bara en stor härlig familj. Han tycker att den här tendensen, som det fortfarande är, och som hänger ihop med och bygger upp iden som nämnts i tidigare inlägg, angående arbetet som ett kall, kan växa till ett riktigt problem. Det kan skapa ett klimat där man hetsar och kräver av varandra att göra allt mer arbete, och dessutom obetalt! Ett klimat som också gör det lättare för konflikter att uppstå mellan arbetskamrater som har olika uppfattning om hur och hur mycket man ska jobba. För uppfattar man det som om man styr det mesta på jobbet, så är det också lätt att tro att alla problem finns i arbetsgruppen, inte över den. Tycker man dessutom att det är så mycket mer än ett jobb finns det också en tendens att hitta fler fel och mer problem i hur andra jobbar. Han tycker att det är ett klimat som inte behövs i vården, där alla ändå sliter sig fördärvade för småslantar. Det här klimatet motarbetas förstås också, förståelsen för, och uppmuntran till lathet på jobbet samt skämt om hyperaktivt beteende hos ivriga arbetskamrater menar han har ökat bland kamrater som inte vill dra upp tempot. Men det återkommer han nog till vid ett annat tillfälle.


Hårdare tag, piskor och morötter

Han tycker ganska illa om de mer repressiva delarna i sitt jobb. Då han arbetar med missbrukare på en institution, även om det är ett lågtröskelboende där det är frivilligt att bo, så finns det förstås regler, regler som det alltid finns boende som bryter eller försöker bryta mot. T.ex. så får man inte ta in narkotika eller alkohol på boendet. För att upprätthålla dessa regler så visiteras bland annat boende och gäster. De boendes rum letas också igenom ibland för att hitta droger.

När någon bryter mot reglerna får det konsekvenser. Vilka konsekvenserna blir varierar, men han menar att det hårdaste straffet antagligen är att de får lämna boendet. Detta betyder för många nytt boende på gatan, i trappuppgångar och på allmänna toaletter. Något han självklart ser som en värdelös lösning. Men han anser att då majoriteten av de som bor på boendet har slutat eller försöker sluta med missbruk som kostat dem mycket, om inte allt. Så måste han och arbetskamraterna självklart försöka hålla boendet fritt från droger för att underlätta för de som vill avsluta sitt beroende eller fortsätta vara drogfria. Han ser därmed egentligen inget problem i reglerna eller att upprätthålla dem. Det handlar om både hans och hans arbetskamraters arbetsmiljö och de boendes hem och hälsa.

Han säger att vissa kanske inte förstår vad det är han finner problematiskt med reglerna om han dessutom tycker att de är bra. Men han anser ändå att det är positivt att vara skeptisk och att man absolut borde ha en problematiserande syn på reglerna och förbuden och menar att det tyvärr ibland verkar saknas på hans arbetsplats och för övrigt även i samhället utanför. Han menar att det gapas mycket om hårdare tag åt och från alla möjliga håll även i samhället i stort. Det gapas mycket och han hör det ända till sin arbetsplats och i jobbsamtalen med olika sociala instanser. Det kan vara lätt att “lösa” problem med nya regler, men vad förändrar det? Han säger att visst kan man kanske ställa krav och ”göra det jobbigare” att t.ex. missbruka, piskan som motivation brukar ju vara särskilt populär nedåt i samhällshierarkin. Men han menar att då måste det finnas ett alternativ också och här kommer väl det stora problemet, vad är alternativet? Var är alternativen? Morötter verkar vara hopplöst ute medans piskan konstant verkar bytas ut till en nyare, längre och smärtsammare.

Allt detta till trots så anser han att han och arbetskamraterna i regel, och kanske som ett undantag från de i samhället hårdnande tagen, i huvudsak arbetar med mer positiv motivering och inte ses som fienden av de som bor på boendet utan oftare som några som är på deras sida. Ofta har de här människorna nämligen en helt förståelig och mycket skeptisk inställning till myndigheter och människor med positioner att utöva makt mot dem, de är ofta människor som ingen lyssnat på, människor som inte hörs hur högt de än gapar. Han menar att hans och arbetskamraternas roll som några som inte är så högt över dem och som de ser i alla fall lite som vänner behövs och fyller en mycket viktig roll. Han säger att arbetet går mycket ut på att t.ex. hjälpa brukarna i kontakten med myndigheter, Soc osv. Där menar han, är jobbet roligt och fyller en positiv roll. Där kan han och arbetskamraterna hjälpa till i kontakten med myndigheter, driva på byråkraterna, lyssna på brukarna och vara på deras sida.


Det är ett jobb

Ni kanske känner igen det. Ibland träffar insikten en som en bordskant på cp-knölen, ofta är det något självklart som man hela tiden borde vetat men av någon anledning inte kommit på. När det händer blir man glad att man kom på det, men man skäms samtidigt lite över att man inte omedelbart kopplade.

Det han syftar till är vad en sak i ett tidigare inlägg var ett praktexempel på, nämligen skillnaden i vad man säger och vad man gör.* Han säger att hans erfarenhet från vården, både nuvarande och tidigare jobb, visar på att personer ofta intar två olika roller. I större sammanhang, ofta utanför arbetsplatsen. När man pratar i större grupper av arbetskamrater, med människor utanför vården osv. så kan man representera den där idealbilden av vårdarbetaren vissa har, man pratar som om man brinner för jobbet, att det är så givande, man diskuterar energiskt med arbetskamrater hur man bäst löser saker på jobbet och man kan få bilden av att personen tycker att det verkligen är ett fantastiskt jobb.

Samtidigt, menar han, när man väl är på arbetsplatsen och pratar med någon eller ett par arbetskamrater så är ofta inställningen att det är jobbigt, dåligt och irriterande och man vill bara göra så lite som möjligt. Han påpekar att han inte menar att arbetskamraterna är lata, de flesta han träffat sliter förvånansvärt hårt och många har ett verkligt intresse och engagemang i brukarna och deras situation, vad han vill ha fram är att oavsett hur intresserad av uppgifterna som utgör arbetet man är, så menar han att det ofta blir smärtsamt tydligt när man väl kommer till jobbet att det i första hand är ett jobb, det är lönearbete och det blir vad lönearbete är, ofrivilligt, alienerande, kvävande, utsugande, skittråkigt och… ja, ni vet. Vilket i sin tur resulterar i att man oavsett engagemang i delar av det som utgör ens arbete, oavsett ”goda” intentioner. Mer eller mindre medvetet, i större eller mindra skala, hela tiden försöker bryta sig loss, bänder på reglerna och sätter käppar i hjulen.

  • Exemplet som åsyftas gäller arbetskamraten som på ett möte talade sig varm för hur intresserad man ska vara av arbetet.


Det är vad vi kan ge varandra

På hans arbetsplats, som så ofta i vården, är den traditionella fackliga kampen nästan obefintlig. Ungefär hälften av personalen är fackligt anslutna, till kommunal, resten ickeanslutna. Knappast konstigt menar han då både de anslutna och ickeanslutna i regel hatar kommunal. Det finns inga fackliga ombud på arbetsplatsen, inga fackmöten förekommer. Lönerna sätts genom individuell lönesättning. Han säger att detta kanske skulle kunna uppfattas som en väldigt svag och splittrad arbetsplats men han menar att det är en av de starkare han arbetat på. Eftersom det är en ganska liten arbetsplats (11 heltidsanställda), där alla jobbar tillsammans så är gruppen väldigt sammansvetsad, man pratar öppet med varandra och litar på varandra. Detta skapar trygghet i gruppen, en trygghet som gör att man kan lita på att man backar upp varandra. Det förs i stort sett ingen officiell kamp, men å andra sidan, säger han, så gör de som de vill ändå.

T.ex. så betalar de inte för all den mat de äter på jobbet. När det är skiftbyten så överlappar de, vilket gör att man i regel skickar hem den som ska gå av minst en halvtimme innan arbetstidens slut och när chefen inte är närvarande är det ännu friare. Då ger de varandra sovmorgon, eller kanske skickar hem varandra en halv dag tidigare om det är lugnt. Han menar att allt detta, utöver att det förstås är skönt att t.ex. går hem tidigare, är bra därför att det stärker sammanhållningen, man är tillsammans i brotten mot reglerna, man har gemensamma hemligheter. Gemensamma bland arbetskamraterna, mot cheferna, vilket i sin tur tydliggör konflikten på en i övrigt och på ytan rofylld arbetsplats. De här reglerna blir man som ny förstås också snabbt upplärd i. Det här menar han, är bara ett par exempel på motstånd och hur de tar makten över sin situation som garanterat många känner igen men han ville ändå berätta om dem. Han har själv inte upplevt dem användas i så stor grad och så frekvent på tidigare arbetsplatser och han känner också att det på senare tiden inte bara pågår utan även ökar i praktik och acceptans bland arbetskamraterna, varför han kanske vill återkomma till det vid senare tillfälle.


Kunden har sällan rätt

Återigen kommer han in på frågan om vårdarbete som något annat än ett arbete och något man ska brinna för. Han menar att av vad han upplevt så är i regel denna uppfattning inte något som vårdarbetare själva tror på, inte längre i alla fall, om någonsin. Vårdbiträden, undersköterskor osv. de som är merparten av hans arbetskamrater och som är lägst i hierarkin ser ju verkligheten inom vården och har därmed inte sådana idealistiska bilder av sitt jobb. Men han säger att uppfattningen dock fortfarande både odlas och frodas bland ledning och chefer, av naturliga orsaker. Men också bland folk som inte jobbar inom vården. En dag pratade han med en kompis som jobbar i handeln och som, med all rätt, ofta klagar på kunder som är jobbiga, dumma och elaka. Nu hade kompisen varit på en kassakurs där de fått ”lära” sig att man inte skäller tillbaka på kunden utan bara vänligt ska ta emot all skit. ”Ni ska ju inte ta åt er, det är ju inget personligt.” Nu klagade kompisen över detta men sa att de förstås inte brydde sig så mycket om denna kurs, utan säger ifrån om det behövs. Denna uppfattning som ofta finns inom handeln, att kunden alltid har rätt, att man alltid måste vara glad och dessutom förväntas ta skit från kunder hela tiden, är förstås absurd. Han tycker det är självklart att man ska kunna säga ifrån och att man aldrig bara ska ta skit oavsett vilket jobb man har.

Men vad han ville komma fram till är att kompisen efter denna utläggning började klaga på hur han blivit bemött när han nyligen uppsökte vården. Bemötandet var så vitt han förstod inte fel men kompisen ansåg att vårdpersonalen inte varit tillräckligt inkännande, och inte hade delat kompisens känslor tillräckligt mycket, därmed tyckte kompisen att personalen varit dålig. Sådana här åsikter menar han att han möter ofta. Kompisen satt så fast i uppfattningen att vårdarbetare är något annat än andra arbetare att han inte kunde applicera sina kunskaper och erfarenheter från sitt eget arbete på vårdarbetarens situation. Det är en brist på förståelse över att vårdarbetare också är människor, också arbetare. De är på sitt jobb och de kan till och med också ha dåliga dagar. Att kräva totalt och konstant engagemang i varje patient eller brukare hela tiden är ett omöjligt krav, precis som det är omöjligt för någon annan arbetare att alltid göra allt perfekt och felfritt. Det är ett krav som skulle driva vårdarbetarna till sammanbrott i ännu snabbare takt än det redan görs.


Chefrar och längre koppel

En chefs beteende kan vara mer eller mindre acceptabelt. Hans förra chef, Leif, var ett riktigt praktarsel. En galning med oerhört stort kontrollbehov, som nedvärderade honom och kamraterna, såg de anställda som sina slavar som skulle lyda minsta infall och skällde på både personal och de som bodde på boendet inför annan personal och boende. Han säger att Leif både var dålig på sitt jobb och helt saknade kunskap om hur man tar människor, han drev igenom saker oerhört klumpigt och aggressivt.

Han säger att fördelen med chefens beteende var att alla arbetskamraterna svetsades samman mot chefen och att Leifs oerhört klumpiga och aggressiva sätt att hantera konflikter, tillsammans med arbetskamraternas påtryckningar förstås, till slut gjorde det omöjligt för Leifs chef att fortsätta blunda för alla uppenbart felaktiga saker Leif gjorde. För att göra en lång historia kort är nu Leif borta från arbetsplatsen. Nackdelen med chefens beteende var förstås att en så långvarig och konstant konflikt tog på hela personalen, väldigt hårt på vissa. Den första tiden som följde med ny chef säger han att man kunde ta på lättnaden och glädjen över att tillslut blivit av med Leif.

Ett par positiva saker som följt på denna konflikt säger han är arbetskamraternas sammanhållning som stärktes genom konflikten. På grund av att inget gick att diskutera eller kritisera med chefen och att arbetskamraterna inte hade något att säga till om så började man också helt enkelt göra som man ville utan att säga till Leif, både vad gällde hur arbetet utfördes och hur man undvek arbete. Det var den enklaste och i stort sett enda framkomliga vägen. Sammanhållningen och arbetskamraternas egen inofficiella arbetsordning är något som bevarats och stärkts även med den nya chefen.

Han säger att något annat positivt med ny chef blev den omkastade maktbalansen baserad på kunskap om arbetet och hur det utförs, den nya chefen kom med mycket liten kunskap om den aktuella arbetsplatsen, kunskap som Leif ändå hade haft. Med ny chef betydde det att han och arbetskamraterna var de som hade kunskapen om hur arbetet utfördes och chefen frågade dem hur de brukade göra saker osv. Att hålla inne med kunskap gentemot chefen var en metod som användes för att behålla mer makt, ett annat var att säga att ”så här brukar vi göra det här” fast det var ett påhitt av arbetskamraterna och inte hade varit acceptabelt i ögonen på den förra chefen. Den nya chefens okunskap gjorde, och gör, dock att det ofta accepterades. Han säger att på grund av hur dåligt arbetskamraterna sagt att de mådde under den tidigare chefens skräckvälde, så har också den nya chefen intagit en väldigt generös och försiktig roll för att på något sätt gottgöra vad arbetskamraterna fått genomlida. Bland arbetskamraterna och gentemot den nya chefen pratas det också öppet och hintas konstant om hur konstig och elak förra chefen var. Detta, menar han har skapat en stämning där den nya chefen inte vill jämföras eller riskeras ses på samma sätt som Leif vilket även det gör att mycket får passera och utrymmet att göra som de vill har ökat.


Ärlighet varar längst?

Han säger att på jobbet har de som vana att turas om att gå hem tidigare, ofta kommer förslaget från den som ska stanna. Du kan ju gå hem om du vill. Självklart tackar ingen nej till det erbjudandet men ofta känner de att man måste förklara det lite. Ja, det vore ju bra, för då hinner jag handla, Ja det vore bra då hinner jag ju gå ut med hunden, jag ska ju förbi posten… osv. Idag när han jobbade och erbjöd kamraten att gå hem tidigare svarade han. Ja, det vore bra… för då slipper jag ju vara här.


Mer om chefer

Han berättade nyligen lite om sin tidigare chef Leif som var en väldigt dålig chef. Den nuvarande är betydligt trevligare och mer lätthanterlig men den nya chefens strategi skapar även den problem. Han säger att deras chef är i regel på arbetsplatsen måndag till fredag. Då det är en liten arbetsplats, både vad gäller storleken på lokalerna och antalet personal, är chefen när han är där också väldigt närvarande och det går inte att låta bli att umgås med chefen på jobbet.

Han säger att den nuvarande chefens strategi, i total motsatts till Leifs, att vara ”snäll” och ”generös” mot honom och arbetskamraterna, tillsammans med hans närvaro gör att vissa arbetskamrater till viss del inte ser chefen enbart som chef utan mer som en jobbarkompis. Detta hjälper dels till att skapa känslan av att de alla, inklusive chefen, jobbar tillsammans mot samma mål och har samma intresse. Han menar att denna inställning förstås väldigt ofta är helt fel och dessutom riskerar den att skifta lojaliteten från arbetskamraterna till chefen eller ”arbetet”. Tillfälligt när det inte finns några tydliga problem eller något att bråka om så kan det ändå fungera förhållandevis smärtfritt. Men, säger han, problemen kommer ju alltid och då kan det dessutom vara svårare att gå in i en konflikt mot chefen om man betraktar den som en kompis. Han har sett den här utvecklingen i olika grad hos arbetskamraterna sen den nya chefen kom, han inser att han och arbetskamraterna måste umgås med chefen så som jobbet ser ut, men han anser också att man bör hålla det på ett ytligt plan och att det är oerhört viktigt att hålla på gränserna och aldrig glömma att ens chef aldrig kan vara något mer för en än just det, chef.

Han säger att de flesta arbetskamraterna förstås är fullt medvetna om detta och håller sig på ett “vänligt men bestämt avstånd” men att attitydglidningen ändå är viktig att motarbeta, hur man motverkar den finns det antagligen otaliga exempel på och de flesta har nog egna exempel, han anser t.ex. att saker arbetare gör som bryter mot reglerna men som de flesta gör för att få trevligare, bättre arbetsdagar eller kanske kortare arbetsdagar, sno från jobbet, gå hem tidigare osv. är bra sätt där man skapar en gemenskap bland arbetskamraterna, en gemenskap som genom att de just bryter mot regler kräver att chefen utesluts ur gemenskapen. Dessutom synliggörs skillnaden mellan chefen och arbetskamraterna genom dessa handlingar.



Kaffe och kanyler var en blog (http://kaffeokanyler.wordpress.com/) som existerade en kort period i andra delen av 2007 och början av 2008 men är nu borta från nätet.