Skillnad mellan versioner av "Jan Guillou"
Kurtake (Diskussion | bidrag) (→Geijeraffären och TV-karriären) |
Linnea (Diskussion | bidrag) |
||
| Rad 5: | Rad 5: | ||
att jag misstänktes inte vara kommunist."]] | att jag misstänktes inte vara kommunist."]] | ||
| − | '''Jan Guillou''' är överklasspöjken som blev känd under 1970-talet när han och [[Peter Bratt]] avslöjade att militären och sossarna hjälptes åt att registrera oliktänkande, den så kallade [[IB-affären]]. Vart ett jävla holabalo och de båda hamnade i fängelse. Han var under denna tid nån typ av maoist och var drivande i tidsskriften [[Folket i Bild/Kulturfront]]. Starkt engagerad i befrielsekampen i | + | '''Jan Guillou''' är överklasspöjken som blev känd under 1970-talet när han och [[Peter Bratt]] avslöjade att militären och sossarna hjälptes åt att registrera oliktänkande, den så kallade [[IB-affären]]. Vart ett jävla holabalo och de båda hamnade i fängelse. Han var under denna tid nån typ av maoist och var drivande i tidsskriften [[Folket i Bild/Kulturfront]]. Starkt engagerad i befrielsekampen i Palestina och var länge redaktör för tidningen [[Palestinsk front]]. Blev utvisad från media-Sverige ett par gånger eftersom han var för härjig och gjorde allt för upprivande reportage, men fick komma tillbaks upp i båten igen. Skrev en massa böcker där Hamilton- och Arnböckerna är kändast. Så kända att det i flertalet svenska hem finns åtminstone någon bok av Jan i bokhyllan. De två bokserierna gjorde honom dessutom till mångmiljonär. Utöver författandet och journalistiken blev det en hel del TV på 1980-talet. |
| − | De svenska författare som inspirerat honom mest är [[Jan Myrdal]] och [[Strindberg]]. Även [[Sjöwall–Wahlöö]]´s snutserie | + | De svenska författare som inspirerat honom mest är [[Jan Myrdal]] och [[Strindberg]]. Även [[Sjöwall–Wahlöö]]´s snutserie Beck, som han läste i finkan, har haft stort inflytande på hans författande. |
== Livet == | == Livet == | ||
| − | Jan Guillous far var nån obetydlig fransk ambassadtjänsteman som fick ihop det med dottern till en enormt förmögen norsk byggkapitalist. Det vart ju lite skandal men fransosen gavs nån | + | Jan Guillous far var nån obetydlig fransk ambassadtjänsteman som fick ihop det med dottern till en enormt förmögen norsk byggkapitalist. Det vart ju lite skandal men fransosen gavs nån direktörsbefattning och så fick de gifta sig. Resultatet blev Jan. Första delen av livet tillbringade han i den skyddade överklassoasen Saltsjöbaden. En tid bodde familjen i Norrköping där Jan fick uppleva att det var skillnad på folk och folk. Det var bara att gå över bron nere vid strömmen så var han inne i arbetarkvarteren och även i skolan fick han gå tillsammans med arbetarungarna. Fadern var störd och sysslade med att systematiskt misshandla Jan under hela hans uppväxt (vilket han skriver om i ''[[Guillou, Jan: Ondskan|Ondskan]]''). |
| − | Detta bidrog till att Jan själv slogs mest hela tiden i umgänget med andra ungar. Han klarade sig utan åtgärd från skolan tack vare att han kunde uppföra sig perfekt | + | Detta bidrog till att Jan själv slogs mest hela tiden i umgänget med andra ungar. Han klarade sig utan åtgärd från skolan tack vare att han kunde uppföra sig perfekt på "överklassmaner" inför lärare och rektorer när det behövdes. Han var redan som 9 åring överjävlig och spöade upp allt och alla som motsatte sig honom. |
===Solbacka=== | ===Solbacka=== | ||
| − | Familjen flyttar så småningom tillbaks till | + | Familjen flyttar så småningom tillbaks till Saltsjöbaden där Jan fortsätter sin våldsamma livsstil. Så småningom kommer skolledningen på av vilken kaliber Jan är och det blir straffkommendering till internatskolan Solbacka. 15 år gammal , helt cynisk och våldsskadad ställs han inför internatskolans institutionaliserade förtrycksapaprat. Det finns av skolan sanktionerad kamratuppfostran och en tillhörande hierarki som håller alla nere i skiten. Speciellt förstaringarna som får ta hutlösa mängder skit och stryk av de äldre, allt med skolledningens goda minne. Även lärarna spöar eleverna systematiskt. Jan finner att han hamnat i uppånedvända världen. Här är det inte den starkaste som får makten utan den med högst rang. Det blir förstås uppror. Hans livsmål blir då att krossa Solbacka. Han tvingades dessutom formulera upproret för sig själv. Funderade o läste en massa (Strindbergs sammlade verk bla.) |
| − | Efter | + | Efter Solbacka spöar han tillslut upp sin vidrige far och kör ut honom ifrån sitt och sin mors liv. Blir en period av fattigdom nu också iom att morfadern dör och hans arv försvinner i segdragna tvister mellan bortskämda söner. |
=== Herrtidningsjournalist och FNL:are === | === Herrtidningsjournalist och FNL:are === | ||
| − | [[Bild:Guillou lektyr1969.jpg|thumb|300px|right|En artikel i herrtidningen Lektyr från 1969 där Jan Guillou berättar om hur han hängde runt med gerillakämparna i Demokratiska Folkfronten för Palestinas Befrielse (DFLP)]]Året är 1964 och han försöker bli författare men refuseras. Enligt Jan själv så var | + | [[Bild:Guillou lektyr1969.jpg|thumb|300px|right|En artikel i herrtidningen Lektyr från 1969 där Jan Guillou berättar om hur han hängde runt med gerillakämparna i Demokratiska Folkfronten för Palestinas Befrielse (DFLP)]]Året är 1964 och han försöker bli författare men refuseras. Enligt Jan själv så var det tur att svamlet inte gavs ut, eftersom han då antagligen inte skulle ha blivigt någon bra författare. Han hade ju inget att säga. Det behövs ju livserfarenhet för att kunna skriva nåt vettigt. |
| − | Istället är det kampen mot | + | Istället är det kampen mot Solbacka som hägrar och han börjar studera juridik för att kunna stänga ner skolan den vägen. Eftersom det inte är så gott ställt med kontanter så tvingas han för att klara studierna jobba i frihamnen under somrarna . Tydligen lossade han bland annat apelsiner ifrån Israel vilket inte var helt okontroversiellt för en ung kommunist, och [[FNL'are]]. |
Två år hinner han plugga innan han 1966 värvas av herrtidningen [[FIB/aktuellt]]. En kväll efter jobbet såg Jan en löpsedel om att en av herrtidningens skandreportage var rent påhitt. Det handlade om en värnpliktshistoria. 5000 hade den falskberättande fått. Jan hade precis en sådan i bagaget, fast en sann sådan. Det motsvarar i runda slängar 60 000 i dagens penningvärde. Studielånet var 3 500 per halvår. Efter sin far innehade han nämligen franskt medborgarskap samtidigt som Jan gjort lumpen vid flottans specialförband. Han berättade historien och fick i uppgift att skriva den själv åt tidnigen eftersom den var så roligt berättad. Tidningsgubbarna tyckte han skrivit så bra att de försökte värva honom. Det bjöds på mutsprit men Jan lyckades slingra sig. Han skulle ut och resa och ville ju inte som ung västerradikal bli förknippad med en herrtidning. | Två år hinner han plugga innan han 1966 värvas av herrtidningen [[FIB/aktuellt]]. En kväll efter jobbet såg Jan en löpsedel om att en av herrtidningens skandreportage var rent påhitt. Det handlade om en värnpliktshistoria. 5000 hade den falskberättande fått. Jan hade precis en sådan i bagaget, fast en sann sådan. Det motsvarar i runda slängar 60 000 i dagens penningvärde. Studielånet var 3 500 per halvår. Efter sin far innehade han nämligen franskt medborgarskap samtidigt som Jan gjort lumpen vid flottans specialförband. Han berättade historien och fick i uppgift att skriva den själv åt tidnigen eftersom den var så roligt berättad. Tidningsgubbarna tyckte han skrivit så bra att de försökte värva honom. Det bjöds på mutsprit men Jan lyckades slingra sig. Han skulle ut och resa och ville ju inte som ung västerradikal bli förknippad med en herrtidning. | ||
| − | En av gubbarna är dock en listig jävel och säger åt Jan, att om han skulle bli utan stålars när han är ute flänger så var det bara att slå en signal. Var han än befann sig i världen så skulle de skicka pengar mot att han skrev en artikel. Nöjd med att ha slingrat sig ur det hela drog Jan glad i hågen och med pengar på fickan till Paris. Här träffade han [[Anderz Harning]] och söp snabbt upp pengarna. Eftersom han inte vill avbryta resandet i förtid så ringer han tidningen. De skickar pengar och han skriver. Precis som redaktionsgubbarna förväntat sig så sparar Jan inga kvitton på sina utsvävningar och blir helt enkelt satt i skuld hos | + | En av gubbarna är dock en listig jävel och säger åt Jan, att om han skulle bli utan stålars när han är ute och flänger så var det bara att slå en signal. Var han än befann sig i världen så skulle de skicka pengar mot att han skrev en artikel. Nöjd med att ha slingrat sig ur det hela drog Jan glad i hågen och med pengar på fickan till Paris. Här träffade han [[Anderz Harning]] och söp snabbt upp pengarna. Eftersom han inte vill avbryta resandet i förtid så ringer han tidningen. De skickar pengar och han skriver. Precis som redaktionsgubbarna förväntat sig så sparar Jan inga kvitton på sina utsvävningar och blir helt enkelt satt i skuld hos Bonniers förlag. Det var bara att bita i det sura äpplet och börja jobba av skulden. |
| − | Det börjar dock över förväntan. Han får göra ett skandalreportage om | + | Det börjar dock över förväntan. Han får göra ett skandalreportage om Solbacka och vips så läggs skiten ner. Några dagars arbete istället för ett helt livs nötande som han tidigare varit inställd på. Framgången följs upp av ett annat skandalreportage där han får en kommunalpamp i Kiruna avsatt efter att ha uppdagat att samerna inte fått tillgång till åldringsvården. Detta motiverades med att de minsann är "naturfolk" som inte skulle klara av att läggas in på hem. Istället fick de ligga och frysa ihjäl i gamla garage eller städskrubbar. |
| − | De här snabba framgångarna gör att han får ett hopp om att han faktiskt kan kämpa för en bättre värld i sin roll som journalist. Det tas snart ur honom så klart. De blir mest att småljuga, storljuga, skarva, skriva om kändisar, knullerier och annat trams. De flesta seriösa gräven spolas som osäljbara och Janne kommer så klart på kant med ledningen. Det var på | + | De här snabba framgångarna gör att han får ett hopp om att han faktiskt kan kämpa för en bättre värld i sin roll som journalist. Det tas snart ur honom så klart. De blir mest att småljuga, storljuga, skarva, skriva om kändisar, knullerier och annat trams. De flesta seriösa gräven spolas som osäljbara och Janne kommer så klart på kant med ledningen. Det var på Vietnamfrågan det föll. Alla på förlaget skulle ju nämligen vara liberaler och hålla på USA. De hade ju räddat oss från nazismen. Då tyckte Jan att det väl snarare varit Sovjet som spöat nazisterna, vilket ledde till att han fick kicken på stående fot. |
| − | Han hoppar vidare till [[Vecko-journalen]] och sedan [[Se]]. Från den första tidningen åkte han ut pga av sina ställningstaganden runt [[Pragvåren|sovjets invasion av Tjeckoslovakien]] på den andra pga av de inte ville publicera reportage om | + | Han hoppar vidare till [[Vecko-journalen]] och sedan [[Se]]. Från den första tidningen åkte han ut pga av sina ställningstaganden runt [[Pragvåren|sovjets invasion av Tjeckoslovakien]] på den andra pga av att de inte ville publicera reportage om Isrealiskt spionage mot Palestinaaktivister i Stockholm. Det ska tilläggas att Jan vid den här tiden var engagerad i Palestinarörelsen och var redaktör för [[Palestinsk front]]. |
Det är även nu (1967) han låter sig värvas som informatör åt [[KGB]]. Enligt Jan själv så gjorde han det tillsammans med kollegan [[Arne Lemberg]] för att kunna göra ett spioneri scoop. Arne gick dock till [[SÄPO]] och skvallrade. SÄPO tyckte vid tiden att det inte var några allt för brottsliga grejor Jan sysslade med utan nöjde sig med att telefonavlyssna honom. Kontakterna med KGB som inte resulterade i mer en lite småbelopp och mutsprit upprätthölls tills 1973 (avslutade dem inför det stora avslöjandet om IB). | Det är även nu (1967) han låter sig värvas som informatör åt [[KGB]]. Enligt Jan själv så gjorde han det tillsammans med kollegan [[Arne Lemberg]] för att kunna göra ett spioneri scoop. Arne gick dock till [[SÄPO]] och skvallrade. SÄPO tyckte vid tiden att det inte var några allt för brottsliga grejor Jan sysslade med utan nöjde sig med att telefonavlyssna honom. Kontakterna med KGB som inte resulterade i mer en lite småbelopp och mutsprit upprätthölls tills 1973 (avslutade dem inför det stora avslöjandet om IB). | ||
| − | 1970 hade han gjort sig omöjlig som journalist. Började plugga igen och skrev sin debutroman '' | + | 1970 hade han gjort sig omöjlig som journalist. Började plugga igen och skrev sin debutroman ''[[Guillou, Jan: Om kriget kommer|Om kriget kommer]]'' som skulle illustrerar den antiimperialistiska debatten i landet. Han blev dock censurerad när den skulle ges ut eftersom han skrev lite för tydligt om Israels smutsiga krigföring. Räddades tillbaks av Per Ahlmark som ville ha någon att puckla på i isreal/palestina-frågan. [[Göran Palm]] o Jan hade nämligen varit i Palestina och gjort reportage om de lidanden de palestinska flyktingarna fick utstå och hur befrielsekampen växte fram. Per trode nämligen att det borgerligheten hade missat genom att satsa på fel häst i Vietnam skulle kunna tas tillbaks genom att nu satsa på Isreal. Per Ahlmark går ständigt till nya angrepp på Jan i dagspressen och Jan får så klart svara. Det gör honom känd och i ropet igen. Vilket leder till att han åter får komma upp på banan (i Aftonbladet). |
===Folket i Bild/Kulturfront och IB-affären=== | ===Folket i Bild/Kulturfront och IB-affären=== | ||
| − | Vid den här tiden har den | + | Vid den här tiden har den intellektuella vänstern växt sig stor. Det fanns ett sug efter att få synas och höras ordentligt vilket ledde till att tidningen [[FIB/kulturfront]] bildades. Jan rekryteras som redaktör och hans (enligt egen utsago) mest kreativa period som journalist inleds. Han fick till skillnad från jobbet i den vanliga pressen fria tyglar att skriva om precis vad han ville. Detta blev inledningen till det stora avslöjandet av sossarnas och militärens gemensamma spionorganisation, [[IB]]. |
| − | I korta ordalag så var det slut på [[SKP|gammelkommunister]] (dvs kommunistiska arbetare) att spionera på så man gick över till att förfölja de nya kommunisterna i den intellektuella vänstern. Jan och de andra avlyssnades, fotades | + | I korta ordalag så var det slut på [[SKP|gammelkommunister]] (dvs kommunistiska arbetare) att spionera på så man gick över till att förfölja de nya kommunisterna i den intellektuella vänstern. Jan och de andra avlyssnades, fotades och registrerades. Även brottsprovokationer förekom. Det fanns köpt folk överallt vilket ledde till en noijig situation. |
Det var ganska känt bland journalisterna i landet att IB fanns och vad organisationen sysslade med (en del journalister var dessutom direkt involverade i spionerandet). Men ingen vågade eller ville skriva om den. Hörde ju inte till god sed inom kåren att rota för djupt eller skriva allt för undergrävande saker om det rådande. Jan hade stött på snack om organisationen tidigare (ville skriva en artikel om den när han jobbade på Se men fick kalla handen) och var dessutom en av dess måltavlor. Det var därmed lite av självförsvar som Jan och hans vänner tog sig för. Grävet gjordes främst tillsammans med [[Peter Bratt]]. | Det var ganska känt bland journalisterna i landet att IB fanns och vad organisationen sysslade med (en del journalister var dessutom direkt involverade i spionerandet). Men ingen vågade eller ville skriva om den. Hörde ju inte till god sed inom kåren att rota för djupt eller skriva allt för undergrävande saker om det rådande. Jan hade stött på snack om organisationen tidigare (ville skriva en artikel om den när han jobbade på Se men fick kalla handen) och var dessutom en av dess måltavlor. Det var därmed lite av självförsvar som Jan och hans vänner tog sig för. Grävet gjordes främst tillsammans med [[Peter Bratt]]. | ||
| Rad 53: | Rad 53: | ||
I alla fall så luskade Folket på FIB/kultfront ut vilka några av de högsta cheferna i IB var och började skugga dem. 2 år höll de på. För att få ihop tillräckligt med material för att skandalen skulle slå ordentligt. De var jävligt kreativa. Ett tag kunde de t.ex läsa IB:s dagliga post till huvudkontoret FÖRE den anlänt dit! | I alla fall så luskade Folket på FIB/kultfront ut vilka några av de högsta cheferna i IB var och började skugga dem. 2 år höll de på. För att få ihop tillräckligt med material för att skandalen skulle slå ordentligt. De var jävligt kreativa. Ett tag kunde de t.ex läsa IB:s dagliga post till huvudkontoret FÖRE den anlänt dit! | ||
| − | [[Bild:Guillou-bratt-Hofsten-ib.jpg|thumb|300px|left|Jan tillsammans med Peter Bratt och Greta Hofsten på Folket i Bild/Kulturfronts redaktion i samband med publiceringen av det stora avslöjandet om IB]]Man kunde tillslut belägga att organisationen som officiellt var "okänd" för riksdagen, vilken därmed inte hade nån som helst kontroll över denna, existerade. Att organisationen kontrollerades av en liten krets i den socialdemokratiska regeringen och | + | [[Bild:Guillou-bratt-Hofsten-ib.jpg|thumb|300px|left|Jan tillsammans med Peter Bratt och Greta Hofsten på Folket i Bild/Kulturfronts redaktion i samband med publiceringen av det stora avslöjandet om IB]]Man kunde tillslut belägga att organisationen som officiellt var "okänd" för riksdagen, vilken därmed inte hade nån som helst kontroll över denna, existerade. Att organisationen kontrollerades av en liten krets i den socialdemokratiska regeringen och i militärledningen. Att de pysslade med den åsiktsregistrering, vilket hade förbjudits i lag tidigare under 1960-talet. Att de dagligen pysslade med en massa andra olagligheter som inbrott och brottsprovokation. De hade dessutom en egen utrikespolitik med samarbete med bl.a [[CIA]] (som staten (med Palme i spetsen påstod sig icke samarbeta med). Att IB-agenter hjälpte till i Vietnamkriget på USA´s sida, och hade agenter som jobbade för Israels räkning i Egypten, Syrien o Libanon. Att man överlämnade informationer till Israel om palestinaaktivisterna i Sverige. Namn, boendeort, bostäderna utformning mm. |
När man gick ut med allt detta bidde det fängelse på direkten. Peter Bratt, Jan och deras viktigaste källa Håkan Isacson greps 23 oktober 1973. Anklagade för spioneri (trots att det var IB som spionerat). | När man gick ut med allt detta bidde det fängelse på direkten. Peter Bratt, Jan och deras viktigaste källa Håkan Isacson greps 23 oktober 1973. Anklagade för spioneri (trots att det var IB som spionerat). | ||
| Rad 63: | Rad 63: | ||
Jan och hans kumpaner fick iom detta stor berömmelse o martyrstämpel. I fängelset passade även Jan på att skriva ihop en komiska skildringen av sin tid i herrtidningssvängen med titeln ''[[Guillou, Jan: Det stora avslöjandet|Det stora avslöjandet]]''. Efter fängelsestraffet vart det öppna spåret för den journalistiska karriären. Jan körde lite mer spionrapporterande i FIB/KF. Avslöjade lite CIA-agenter och deras källor på bar gärning mm. Han gav sig även på att jaga lite KGB-agenter men hann bara hålla på något år innan inre motsättningar inom FIB/KF gjorde att han fick sparken. Falangen som ville ha mer av en kulturtidskrift och mindre "skandal" vann. Skrev boken ''[[Guillou, Jan: Handbok för rättslösa|Handbok för rättslösa]]''. | Jan och hans kumpaner fick iom detta stor berömmelse o martyrstämpel. I fängelset passade även Jan på att skriva ihop en komiska skildringen av sin tid i herrtidningssvängen med titeln ''[[Guillou, Jan: Det stora avslöjandet|Det stora avslöjandet]]''. Efter fängelsestraffet vart det öppna spåret för den journalistiska karriären. Jan körde lite mer spionrapporterande i FIB/KF. Avslöjade lite CIA-agenter och deras källor på bar gärning mm. Han gav sig även på att jaga lite KGB-agenter men hann bara hålla på något år innan inre motsättningar inom FIB/KF gjorde att han fick sparken. Falangen som ville ha mer av en kulturtidskrift och mindre "skandal" vann. Skrev boken ''[[Guillou, Jan: Handbok för rättslösa|Handbok för rättslösa]]''. | ||
| − | Istället drar Jan och frugan till Irak 1975 för | + | Istället drar Jan och frugan till Irak 1975 för att skriva en bok som skulle belysa den arabiska historien och kulturen eftersom det saknades på svenska. Irak valde de för att det inom landet gränser hade allt som var värt att skriva om inklusive välfärdsprojekt, inbördeskrig och stenhård säkerhetstjänst. Tog ett år och resulterade i ''[[Guillou, Jan & Stagh, Marina: Irak - det nya Arabien|Irak - det nya Arabien]]''. Han skrev även i denna veva ''[[Guillou, Jan: Journalistik 1967-1976|Journalistik 1967-1976]]'' som gavs ut på [[Bokförlaget Oktober]]. |
===Geijeraffären och TV-karriären=== | ===Geijeraffären och TV-karriären=== | ||
| Rad 69: | Rad 69: | ||
[[Bild:Guillou gw lorentzon.gif|frame|right|Ett oväntat resultat av Geijeraffären är Leif G.W och Jans vänskap som bla leder till den absurda TV-serien "[http://blogg.djungeltrumman.se/kulturarbete/gw-krubbar-falu/ Grabbarna på Fagerhult]. Där de båda tillsammans med [http://kulturarbete.blogspot.se/2011/05/den-tredje-snusketoren.html en tredje snubbe] vräker i sig mat och skjuter djur.]]1977 grasserar den så kallade [[geijeraffären]]. Dagens nyheter skriver om att rikspolischefen, Carl Persson gått till statsminister Olof Palme med ett pm där justitieministern [[Lennart Geijer]] utpekas som en torsk som går till horor. Vilket förstås var sant. Men Olof Palme blir så arg att han lyckas skrämma DN att dra tillbaks artikel, be om ursäkt och betala skadestånd. Det var Peter Bratt som skrivit den i huvudsak korrekta artikeln. Han blev utkörd i kylan av hela etablissemanget. | [[Bild:Guillou gw lorentzon.gif|frame|right|Ett oväntat resultat av Geijeraffären är Leif G.W och Jans vänskap som bla leder till den absurda TV-serien "[http://blogg.djungeltrumman.se/kulturarbete/gw-krubbar-falu/ Grabbarna på Fagerhult]. Där de båda tillsammans med [http://kulturarbete.blogspot.se/2011/05/den-tredje-snusketoren.html en tredje snubbe] vräker i sig mat och skjuter djur.]]1977 grasserar den så kallade [[geijeraffären]]. Dagens nyheter skriver om att rikspolischefen, Carl Persson gått till statsminister Olof Palme med ett pm där justitieministern [[Lennart Geijer]] utpekas som en torsk som går till horor. Vilket förstås var sant. Men Olof Palme blir så arg att han lyckas skrämma DN att dra tillbaks artikel, be om ursäkt och betala skadestånd. Det var Peter Bratt som skrivit den i huvudsak korrekta artikeln. Han blev utkörd i kylan av hela etablissemanget. | ||
| − | Jan kom sin vän till räddning och försökte gräva vidare lite och ta reda på om det var rikspolischefen som läckt ut informationerna till | + | Jan kom sin vän till räddning och försökte gräva vidare lite och ta reda på om det var rikspolischefen som läckt ut informationerna till Bratt för att denne skulle skriva om det. Dvs att Bratt bara var en bricka i ett spel på högre nivå. Jan lyckas ta reda på att det var en av Carl Perssons närmsta män, [[Leif G.W Persson]], som kommit med informationerna och detta sanktionerat av chefen. Aftonbladet valde dock inte att publicera, eftersom att det var sant. Istället skvallrade de för regeringne att det var GW som läckt och även han kickades och kördes ut i kylan. |
| − | Ingen tidning ville publicera och Jan hamnade även han i kylan (fick inte skriva i nån annan tidning än en studenttidning och en jakttidning). Då börjar Jan hänga med GW. De pysslar med bla | + | Ingen tidning ville publicera och Jan hamnade även han i kylan (fick inte skriva i nån annan tidning än en studenttidning och en jakttidning). Då börjar Jan hänga med GW. De pysslar med bla jakt. De blev bästa vänner. |
| − | Eftersom Jan inte får skriva så mycket så blir det lite fattigt. Han försöker istället bli heltidsförfattare. Skrev bland annat boken '' | + | Eftersom Jan inte får skriva så mycket så blir det lite fattigt. Han försöker istället bli heltidsförfattare. Skrev bland annat boken ''Ondskan'' (som var tänkt som första delen i en trilogi) och en pjäs med [[Gunnar Ohrlander]] från [[fria proteatern]]. Ranstadvalsen handlade om uranbytning i Randal. Boken sågades i pressen medan pjäsen blev en succé. Skrev också några tv-pjäser. Flera av dessa tillsammans med Leif G.W innan han halkade in som programledare på SVT av misstag (magasinet samhällsreportage. Nån höjdare hade hoppat av o de andra kandidaterna konkurrerade så hårt med varandra att man var tvungen att ta in en kompromisskandidat). Han vart åter uppe på banan, fick skriva i tidningar och göra mer TV. Rekord-magasinet hette nästa program som han gjorde tillsammans med vännen [[Göran Skytte]]. Gick riktigt bra tydligen. Aggressivare journalistik och redigering. Fick höga tittarsiffror vilket gjorde att de slapp läggas ned trots att de ofta var lite för regimkritiska. Enligt Jan drog det, för att bli av med dem, ner på budget allt eftersom istället. Trots att tittarsiffrorna steg. Jan och den andre kvarvarande gubben fick tillslut frivilligt lägga ner eftersom de inte hade några resurser kvar att göra nåt av. Under den här tiden skrev han tillsammans med Göran Skytte ett par skrytböcker där de samlade sina bästa reportage om Sverige. |
1988 var det slut med tv och så var det mest journalistik igen. Sen kalla-fakta på TV-4 (efter att monopolet lagt ner) efter att ha förkastat [[Jan Stenbeck]]s tv-3 som oseriöst. Men så köpte Jan Stenbeck in sig även där och så vart 4:an mer som 3:an. Jan sa upp sig. | 1988 var det slut med tv och så var det mest journalistik igen. Sen kalla-fakta på TV-4 (efter att monopolet lagt ner) efter att ha förkastat [[Jan Stenbeck]]s tv-3 som oseriöst. Men så köpte Jan Stenbeck in sig även där och så vart 4:an mer som 3:an. Jan sa upp sig. | ||
| − | ===Hamilton | + | ===Hamilton=== |
1986 kom första Hamilton boken ut. Jan hade nämligen fått en ide om att han skulle skriva spionromaner ur ett vänsterperspektiv. Hade inte själv läst mer än två andra spion böcker innan. Och detta av tvång, eftersom han var tvungen att recensera dem i jobbet. Han tycker genren består av enbart strunt. Blev istället lite inspirerad av [[Maj Sjöwall]] och [[Per Wahlöö]]s snutböcker. Men han ville skriva med ett ovanifrån perspektiv för att kunna skildra hur det funkar i säkerhetstjänsternas och maktens korridorer. Det fanns ett överskott av kunskap, material och kontakter från alla spionaffärerna han inte fått eller kunnat skriva om. Nu fick han ur sig det. Varje bok har egentligen som huvudsyfte att behandla en fråga Jan är intresserad av. Det vill säga föra fram Jans egna ståndpunkter. Böckerna tog ungefär ett år att producera med research och skrivande. Själva utskriften runt 52 dagar, med 10 sidor om dagen vilket blir 520 sidor vilket är böckernas omfång. 13 böcker har han gett ut i serien. 5 miljoner exemplar har sålts. 3-5 miljoner per bok tjänade han. Förlaget tjänade detta x3. | 1986 kom första Hamilton boken ut. Jan hade nämligen fått en ide om att han skulle skriva spionromaner ur ett vänsterperspektiv. Hade inte själv läst mer än två andra spion böcker innan. Och detta av tvång, eftersom han var tvungen att recensera dem i jobbet. Han tycker genren består av enbart strunt. Blev istället lite inspirerad av [[Maj Sjöwall]] och [[Per Wahlöö]]s snutböcker. Men han ville skriva med ett ovanifrån perspektiv för att kunna skildra hur det funkar i säkerhetstjänsternas och maktens korridorer. Det fanns ett överskott av kunskap, material och kontakter från alla spionaffärerna han inte fått eller kunnat skriva om. Nu fick han ur sig det. Varje bok har egentligen som huvudsyfte att behandla en fråga Jan är intresserad av. Det vill säga föra fram Jans egna ståndpunkter. Böckerna tog ungefär ett år att producera med research och skrivande. Själva utskriften runt 52 dagar, med 10 sidor om dagen vilket blir 520 sidor vilket är böckernas omfång. 13 böcker har han gett ut i serien. 5 miljoner exemplar har sålts. 3-5 miljoner per bok tjänade han. Förlaget tjänade detta x3. | ||
| + | |||
| + | |||
| + | ===Arn=== | ||
Arnböckerna handlar egentligen om att avmaskera det heliga kriget mot arabvärlden. Det som pågick under medeltiden som böckerna skildrar och det som pågår nu. Ett gäng anti-imperialistiska riddarböcker skulle man kunna säga. Arn-serien sålde även den snuskigt bra. | Arnböckerna handlar egentligen om att avmaskera det heliga kriget mot arabvärlden. Det som pågick under medeltiden som böckerna skildrar och det som pågår nu. Ett gäng anti-imperialistiska riddarböcker skulle man kunna säga. Arn-serien sålde även den snuskigt bra. | ||
| + | |||
| + | |||
| + | == Det stora århundradet == | ||
| + | Ett romanprojekt om 1900-talets historia berättad genom en överklassfamilj med norska fiskarrötter. Industrialisering, kolonialism, revolution, krig, fascism, spioneri och vänsteraktivism avhandlas mellan middagar med fina viner. Böckerna är naturligtvis medryckande skrivna, samtidigt som de, trots den oerhörda begränsningen av att ständigt befinna sig bland överklassen, är minst lika lärorika som random historieundervisning. Berättelserna har självbiografiska inslag, och huvudkarraktären från både Ondskan och Hamilton böckerna förekommer i handlingen. Tio böcker är planerade. | ||
| + | |||
== På wikin == | == På wikin == | ||
Nuvarande version från 24 november 2018 kl. 22.12
Jan Guillou är överklasspöjken som blev känd under 1970-talet när han och Peter Bratt avslöjade att militären och sossarna hjälptes åt att registrera oliktänkande, den så kallade IB-affären. Vart ett jävla holabalo och de båda hamnade i fängelse. Han var under denna tid nån typ av maoist och var drivande i tidsskriften Folket i Bild/Kulturfront. Starkt engagerad i befrielsekampen i Palestina och var länge redaktör för tidningen Palestinsk front. Blev utvisad från media-Sverige ett par gånger eftersom han var för härjig och gjorde allt för upprivande reportage, men fick komma tillbaks upp i båten igen. Skrev en massa böcker där Hamilton- och Arnböckerna är kändast. Så kända att det i flertalet svenska hem finns åtminstone någon bok av Jan i bokhyllan. De två bokserierna gjorde honom dessutom till mångmiljonär. Utöver författandet och journalistiken blev det en hel del TV på 1980-talet.
De svenska författare som inspirerat honom mest är Jan Myrdal och Strindberg. Även Sjöwall–Wahlöö´s snutserie Beck, som han läste i finkan, har haft stort inflytande på hans författande.
Innehåll
Livet
Jan Guillous far var nån obetydlig fransk ambassadtjänsteman som fick ihop det med dottern till en enormt förmögen norsk byggkapitalist. Det vart ju lite skandal men fransosen gavs nån direktörsbefattning och så fick de gifta sig. Resultatet blev Jan. Första delen av livet tillbringade han i den skyddade överklassoasen Saltsjöbaden. En tid bodde familjen i Norrköping där Jan fick uppleva att det var skillnad på folk och folk. Det var bara att gå över bron nere vid strömmen så var han inne i arbetarkvarteren och även i skolan fick han gå tillsammans med arbetarungarna. Fadern var störd och sysslade med att systematiskt misshandla Jan under hela hans uppväxt (vilket han skriver om i Ondskan).
Detta bidrog till att Jan själv slogs mest hela tiden i umgänget med andra ungar. Han klarade sig utan åtgärd från skolan tack vare att han kunde uppföra sig perfekt på "överklassmaner" inför lärare och rektorer när det behövdes. Han var redan som 9 åring överjävlig och spöade upp allt och alla som motsatte sig honom.
Solbacka
Familjen flyttar så småningom tillbaks till Saltsjöbaden där Jan fortsätter sin våldsamma livsstil. Så småningom kommer skolledningen på av vilken kaliber Jan är och det blir straffkommendering till internatskolan Solbacka. 15 år gammal , helt cynisk och våldsskadad ställs han inför internatskolans institutionaliserade förtrycksapaprat. Det finns av skolan sanktionerad kamratuppfostran och en tillhörande hierarki som håller alla nere i skiten. Speciellt förstaringarna som får ta hutlösa mängder skit och stryk av de äldre, allt med skolledningens goda minne. Även lärarna spöar eleverna systematiskt. Jan finner att han hamnat i uppånedvända världen. Här är det inte den starkaste som får makten utan den med högst rang. Det blir förstås uppror. Hans livsmål blir då att krossa Solbacka. Han tvingades dessutom formulera upproret för sig själv. Funderade o läste en massa (Strindbergs sammlade verk bla.)
Efter Solbacka spöar han tillslut upp sin vidrige far och kör ut honom ifrån sitt och sin mors liv. Blir en period av fattigdom nu också iom att morfadern dör och hans arv försvinner i segdragna tvister mellan bortskämda söner.
Herrtidningsjournalist och FNL:are
Istället är det kampen mot Solbacka som hägrar och han börjar studera juridik för att kunna stänga ner skolan den vägen. Eftersom det inte är så gott ställt med kontanter så tvingas han för att klara studierna jobba i frihamnen under somrarna . Tydligen lossade han bland annat apelsiner ifrån Israel vilket inte var helt okontroversiellt för en ung kommunist, och FNL'are.
Två år hinner han plugga innan han 1966 värvas av herrtidningen FIB/aktuellt. En kväll efter jobbet såg Jan en löpsedel om att en av herrtidningens skandreportage var rent påhitt. Det handlade om en värnpliktshistoria. 5000 hade den falskberättande fått. Jan hade precis en sådan i bagaget, fast en sann sådan. Det motsvarar i runda slängar 60 000 i dagens penningvärde. Studielånet var 3 500 per halvår. Efter sin far innehade han nämligen franskt medborgarskap samtidigt som Jan gjort lumpen vid flottans specialförband. Han berättade historien och fick i uppgift att skriva den själv åt tidnigen eftersom den var så roligt berättad. Tidningsgubbarna tyckte han skrivit så bra att de försökte värva honom. Det bjöds på mutsprit men Jan lyckades slingra sig. Han skulle ut och resa och ville ju inte som ung västerradikal bli förknippad med en herrtidning.
En av gubbarna är dock en listig jävel och säger åt Jan, att om han skulle bli utan stålars när han är ute och flänger så var det bara att slå en signal. Var han än befann sig i världen så skulle de skicka pengar mot att han skrev en artikel. Nöjd med att ha slingrat sig ur det hela drog Jan glad i hågen och med pengar på fickan till Paris. Här träffade han Anderz Harning och söp snabbt upp pengarna. Eftersom han inte vill avbryta resandet i förtid så ringer han tidningen. De skickar pengar och han skriver. Precis som redaktionsgubbarna förväntat sig så sparar Jan inga kvitton på sina utsvävningar och blir helt enkelt satt i skuld hos Bonniers förlag. Det var bara att bita i det sura äpplet och börja jobba av skulden.
Det börjar dock över förväntan. Han får göra ett skandalreportage om Solbacka och vips så läggs skiten ner. Några dagars arbete istället för ett helt livs nötande som han tidigare varit inställd på. Framgången följs upp av ett annat skandalreportage där han får en kommunalpamp i Kiruna avsatt efter att ha uppdagat att samerna inte fått tillgång till åldringsvården. Detta motiverades med att de minsann är "naturfolk" som inte skulle klara av att läggas in på hem. Istället fick de ligga och frysa ihjäl i gamla garage eller städskrubbar.
De här snabba framgångarna gör att han får ett hopp om att han faktiskt kan kämpa för en bättre värld i sin roll som journalist. Det tas snart ur honom så klart. De blir mest att småljuga, storljuga, skarva, skriva om kändisar, knullerier och annat trams. De flesta seriösa gräven spolas som osäljbara och Janne kommer så klart på kant med ledningen. Det var på Vietnamfrågan det föll. Alla på förlaget skulle ju nämligen vara liberaler och hålla på USA. De hade ju räddat oss från nazismen. Då tyckte Jan att det väl snarare varit Sovjet som spöat nazisterna, vilket ledde till att han fick kicken på stående fot.
Han hoppar vidare till Vecko-journalen och sedan Se. Från den första tidningen åkte han ut pga av sina ställningstaganden runt sovjets invasion av Tjeckoslovakien på den andra pga av att de inte ville publicera reportage om Isrealiskt spionage mot Palestinaaktivister i Stockholm. Det ska tilläggas att Jan vid den här tiden var engagerad i Palestinarörelsen och var redaktör för Palestinsk front.
Det är även nu (1967) han låter sig värvas som informatör åt KGB. Enligt Jan själv så gjorde han det tillsammans med kollegan Arne Lemberg för att kunna göra ett spioneri scoop. Arne gick dock till SÄPO och skvallrade. SÄPO tyckte vid tiden att det inte var några allt för brottsliga grejor Jan sysslade med utan nöjde sig med att telefonavlyssna honom. Kontakterna med KGB som inte resulterade i mer en lite småbelopp och mutsprit upprätthölls tills 1973 (avslutade dem inför det stora avslöjandet om IB).
1970 hade han gjort sig omöjlig som journalist. Började plugga igen och skrev sin debutroman Om kriget kommer som skulle illustrerar den antiimperialistiska debatten i landet. Han blev dock censurerad när den skulle ges ut eftersom han skrev lite för tydligt om Israels smutsiga krigföring. Räddades tillbaks av Per Ahlmark som ville ha någon att puckla på i isreal/palestina-frågan. Göran Palm o Jan hade nämligen varit i Palestina och gjort reportage om de lidanden de palestinska flyktingarna fick utstå och hur befrielsekampen växte fram. Per trode nämligen att det borgerligheten hade missat genom att satsa på fel häst i Vietnam skulle kunna tas tillbaks genom att nu satsa på Isreal. Per Ahlmark går ständigt till nya angrepp på Jan i dagspressen och Jan får så klart svara. Det gör honom känd och i ropet igen. Vilket leder till att han åter får komma upp på banan (i Aftonbladet).
Folket i Bild/Kulturfront och IB-affären
Vid den här tiden har den intellektuella vänstern växt sig stor. Det fanns ett sug efter att få synas och höras ordentligt vilket ledde till att tidningen FIB/kulturfront bildades. Jan rekryteras som redaktör och hans (enligt egen utsago) mest kreativa period som journalist inleds. Han fick till skillnad från jobbet i den vanliga pressen fria tyglar att skriva om precis vad han ville. Detta blev inledningen till det stora avslöjandet av sossarnas och militärens gemensamma spionorganisation, IB.
I korta ordalag så var det slut på gammelkommunister (dvs kommunistiska arbetare) att spionera på så man gick över till att förfölja de nya kommunisterna i den intellektuella vänstern. Jan och de andra avlyssnades, fotades och registrerades. Även brottsprovokationer förekom. Det fanns köpt folk överallt vilket ledde till en noijig situation.
Det var ganska känt bland journalisterna i landet att IB fanns och vad organisationen sysslade med (en del journalister var dessutom direkt involverade i spionerandet). Men ingen vågade eller ville skriva om den. Hörde ju inte till god sed inom kåren att rota för djupt eller skriva allt för undergrävande saker om det rådande. Jan hade stött på snack om organisationen tidigare (ville skriva en artikel om den när han jobbade på Se men fick kalla handen) och var dessutom en av dess måltavlor. Det var därmed lite av självförsvar som Jan och hans vänner tog sig för. Grävet gjordes främst tillsammans med Peter Bratt.
Att Jan själv var övervakad kom fram när han var nere i Israel och fotade den israeliska koloniseringen av de områden de ockuperat 1967. Israel fick inte köra ut honom men deras säkerhetstjänst trakasserade honom lite (förhör och visitation av diverse kroppshålor) för att han skulle hålla sig borta. Under förhören så berättade säkerhetsgubbarna hur mycket de visste om Jan och den svenska palestinarörelsen. Vissa delar av informationen var så detaljerad att bara några få kunde känna till den. Det måste alltså finnas en spion inom Jans närmsta krets.
I alla fall så luskade Folket på FIB/kultfront ut vilka några av de högsta cheferna i IB var och började skugga dem. 2 år höll de på. För att få ihop tillräckligt med material för att skandalen skulle slå ordentligt. De var jävligt kreativa. Ett tag kunde de t.ex läsa IB:s dagliga post till huvudkontoret FÖRE den anlänt dit!
När man gick ut med allt detta bidde det fängelse på direkten. Peter Bratt, Jan och deras viktigaste källa Håkan Isacson greps 23 oktober 1973. Anklagade för spioneri (trots att det var IB som spionerat).
Det bidde en politisk rättegång där regeringen inofficiellt bestämde att det skulle bli 1-års fängelse oavsett vad som kom fram eller anfördes. De fick ett anbud att acceptera den förutbestämda domen mot att bli benådade. Jan vägrade, de andra två tog erbjudandet. De andra blev utskrattade av Palme och fick sitta av hela straffet. Jan överklagade och fick ner straffet till 10 mån i hovrätten.
Vart dock ingen jätte vinst med fängelsestraffet för regeringen. Tidningssverige stod delat. Vissa tidningar tyckte att "utlänningen" Jan borde utvisas på stående fot. Lagar ändrades så att det inte skulle bli en så farsartad rättegång i framtiden och kommande spionorganisationer skulle arbeta mycket proffsigare så de inte blev överrumplade av några unga aktivister.
Jan och hans kumpaner fick iom detta stor berömmelse o martyrstämpel. I fängelset passade även Jan på att skriva ihop en komiska skildringen av sin tid i herrtidningssvängen med titeln Det stora avslöjandet. Efter fängelsestraffet vart det öppna spåret för den journalistiska karriären. Jan körde lite mer spionrapporterande i FIB/KF. Avslöjade lite CIA-agenter och deras källor på bar gärning mm. Han gav sig även på att jaga lite KGB-agenter men hann bara hålla på något år innan inre motsättningar inom FIB/KF gjorde att han fick sparken. Falangen som ville ha mer av en kulturtidskrift och mindre "skandal" vann. Skrev boken Handbok för rättslösa.
Istället drar Jan och frugan till Irak 1975 för att skriva en bok som skulle belysa den arabiska historien och kulturen eftersom det saknades på svenska. Irak valde de för att det inom landet gränser hade allt som var värt att skriva om inklusive välfärdsprojekt, inbördeskrig och stenhård säkerhetstjänst. Tog ett år och resulterade i Irak - det nya Arabien. Han skrev även i denna veva Journalistik 1967-1976 som gavs ut på Bokförlaget Oktober.
Geijeraffären och TV-karriären
Jan kom sin vän till räddning och försökte gräva vidare lite och ta reda på om det var rikspolischefen som läckt ut informationerna till Bratt för att denne skulle skriva om det. Dvs att Bratt bara var en bricka i ett spel på högre nivå. Jan lyckas ta reda på att det var en av Carl Perssons närmsta män, Leif G.W Persson, som kommit med informationerna och detta sanktionerat av chefen. Aftonbladet valde dock inte att publicera, eftersom att det var sant. Istället skvallrade de för regeringne att det var GW som läckt och även han kickades och kördes ut i kylan.
Ingen tidning ville publicera och Jan hamnade även han i kylan (fick inte skriva i nån annan tidning än en studenttidning och en jakttidning). Då börjar Jan hänga med GW. De pysslar med bla jakt. De blev bästa vänner.
Eftersom Jan inte får skriva så mycket så blir det lite fattigt. Han försöker istället bli heltidsförfattare. Skrev bland annat boken Ondskan (som var tänkt som första delen i en trilogi) och en pjäs med Gunnar Ohrlander från fria proteatern. Ranstadvalsen handlade om uranbytning i Randal. Boken sågades i pressen medan pjäsen blev en succé. Skrev också några tv-pjäser. Flera av dessa tillsammans med Leif G.W innan han halkade in som programledare på SVT av misstag (magasinet samhällsreportage. Nån höjdare hade hoppat av o de andra kandidaterna konkurrerade så hårt med varandra att man var tvungen att ta in en kompromisskandidat). Han vart åter uppe på banan, fick skriva i tidningar och göra mer TV. Rekord-magasinet hette nästa program som han gjorde tillsammans med vännen Göran Skytte. Gick riktigt bra tydligen. Aggressivare journalistik och redigering. Fick höga tittarsiffror vilket gjorde att de slapp läggas ned trots att de ofta var lite för regimkritiska. Enligt Jan drog det, för att bli av med dem, ner på budget allt eftersom istället. Trots att tittarsiffrorna steg. Jan och den andre kvarvarande gubben fick tillslut frivilligt lägga ner eftersom de inte hade några resurser kvar att göra nåt av. Under den här tiden skrev han tillsammans med Göran Skytte ett par skrytböcker där de samlade sina bästa reportage om Sverige.
1988 var det slut med tv och så var det mest journalistik igen. Sen kalla-fakta på TV-4 (efter att monopolet lagt ner) efter att ha förkastat Jan Stenbecks tv-3 som oseriöst. Men så köpte Jan Stenbeck in sig även där och så vart 4:an mer som 3:an. Jan sa upp sig.
Hamilton
1986 kom första Hamilton boken ut. Jan hade nämligen fått en ide om att han skulle skriva spionromaner ur ett vänsterperspektiv. Hade inte själv läst mer än två andra spion böcker innan. Och detta av tvång, eftersom han var tvungen att recensera dem i jobbet. Han tycker genren består av enbart strunt. Blev istället lite inspirerad av Maj Sjöwall och Per Wahlöös snutböcker. Men han ville skriva med ett ovanifrån perspektiv för att kunna skildra hur det funkar i säkerhetstjänsternas och maktens korridorer. Det fanns ett överskott av kunskap, material och kontakter från alla spionaffärerna han inte fått eller kunnat skriva om. Nu fick han ur sig det. Varje bok har egentligen som huvudsyfte att behandla en fråga Jan är intresserad av. Det vill säga föra fram Jans egna ståndpunkter. Böckerna tog ungefär ett år att producera med research och skrivande. Själva utskriften runt 52 dagar, med 10 sidor om dagen vilket blir 520 sidor vilket är böckernas omfång. 13 böcker har han gett ut i serien. 5 miljoner exemplar har sålts. 3-5 miljoner per bok tjänade han. Förlaget tjänade detta x3.
Arn
Arnböckerna handlar egentligen om att avmaskera det heliga kriget mot arabvärlden. Det som pågick under medeltiden som böckerna skildrar och det som pågår nu. Ett gäng anti-imperialistiska riddarböcker skulle man kunna säga. Arn-serien sålde även den snuskigt bra.
Det stora århundradet
Ett romanprojekt om 1900-talets historia berättad genom en överklassfamilj med norska fiskarrötter. Industrialisering, kolonialism, revolution, krig, fascism, spioneri och vänsteraktivism avhandlas mellan middagar med fina viner. Böckerna är naturligtvis medryckande skrivna, samtidigt som de, trots den oerhörda begränsningen av att ständigt befinna sig bland överklassen, är minst lika lärorika som random historieundervisning. Berättelserna har självbiografiska inslag, och huvudkarraktären från både Ondskan och Hamilton böckerna förekommer i handlingen. Tio böcker är planerade.
På wikin
- Det stora avslöjandet, 1974.
Länkar
- Djungeltrummans artiklar där Jan nämns. Mycket smaskig trivia runt gubben.
