Skillnad mellan versioner av "Järhult, Ragnar: Hamnarbetarstrejkerna 1969, 1974 och 1980"

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
m
Rad 73: Rad 73:
 
===Noter===
 
===Noter===
 
<references />
 
<references />
 +
[[Kategori:Hamn]]
 +
[[Kategori:Texter]]

Versionen från 8 januari 2009 kl. 19.46

En sammanfattning till genomgången skall stå överst


Hamnarbetarvisa

...
Att vill Ni uti vårt LO vara
så är Transport enda vägen bara
Men deras "ångvält" vi nobbat har
människovärdet vi vill ha kvar
Så kämpa ska vi med alla medel
än om det kostar en och annan sedel
med enighet som ger styrka stor
man kommer längre än många tror
...
Anonym hamnarbetare

Inledning och bakgrund

För att förstå de konflikter som utspelat sig i de svenska hamnarna under slutet av 6O-talet, hela 70-talet samt i samband med storkonflikten i maj 1980, måste man kän­na till hur Svenska Transportarbetareförbundet bildades och utvecklades och hur det kom sig att majoriteten av hamnarbetarna uteslöts och bildade ett eget förbund, Svenska hamnarbetarförbundet. I detta sammanhang är det också viktigt att känna till att strejkerna 1974 och 1980 inte var vilda i lagens bemärkelse. Eftersom dessa två strejker var godkända och beslutade av en fackför­ening - Hamnarbetarförbundet - var de heller inte olagliga. Att de ändå återfinns i denna sammanställning beror på att varken LO eller SAF har accepterat Hamn­arbetarförbundet som en "riktig" fackförening. Detta till följd att en stor del av allmänheten har sett hamnaretarförbundet som "en katt bland hermelinerna" och deras stridsåtgärder som vilda.

År 1897 bildades Svenska Transportarbetareförbundet i Stockholm. Initiativtagare, och totalt dominerande grupp, var hamnarbetare från Stockholm, Norrköping, Göteborg och Malmö. Under de första årtiondena var också hamnarbetarna i klar majoritet men i början av 60-talet hade deras andel krympt till cirka 15 procent av medlemsantalet. Detta medan Transportarbetarna - lastbilschaufförer, bussförare, taxichaufförer m fl - nu utgjorde ungefär hälften av förbundets medlemskår.

Under 1950- och 60-talen centraliserades alla förbund inom LO. Hårdast gick kanske sammanslagningen fram inom Transport. 1950 hade man 268 avdelningar och 15 år senare hade antalet krympt till 62. Den första stor­avdelningsreformen hade börjat ge effekt. 1972 var det dags för den andra och slutgiltiga sammanslagningen av små avdelningar, företrädsvis i hamnarna. Ett tjugotal småavdelningar längs Norrlandskusten vägrade att gå upp i storavdelningarna, vilket fick till följd att de ute­slöts och bildade Hamnarbetarförbundet (mer om detta senare) .

Att arbeta i hamnar är tungt och slitsamt. Vid slutet av 60-talet var där antalet olycksfall fem gånger så högt som inom det övriga näringslivet. Men arbetet är också över­skådligt, påtagligt och ger arbetarna inflytande över hela arbetsprocessen. Förr ännu mer än i dagens rationalise­rade hamnar. Detta har naturligtvis varit en god gro­grund för radikala ideer och kollektivt uppträdande mot hårdhudade arbetsgivare och en förbundsledning som man inte alla gånger har kommit överens med. Av olika anledningar, som vi inte här skall gå in närmare på, har kommunisternas inflytande varit särskilt markant i Göteborg och Ådalen.

I början av 1951 strejkade hamnarbetarna i en rad hamnar mot det avtal som förbundsledningen höll på att underteckna. Efter ett par veckors strejk återgick arbetarna utan nämnvärda resultat.Förväntningarna och kraven hade varit stora eftersom det rått lönestopp under två år i följd.

År 1954 var det dags igen. I en rådgivande avtalsomröstning röstade 3 395 personer nej till budet medan, 469 röstade ja. Närmare 90 procent av de röstande hade alltså förkastat förbundsstyrelsens förslag. Men enligt stadgarna skall 2/3 av alla, röstande som icke-röstande säga nej för att det skall anses som en rekommendation till förbundsstyrelsen att också säga nej. Förbundsstyrel­sen godkände förslaget.

Förbittringen var stor och en strejk bröt genast ut. Först i Göteborg, sedan i så gott som hela landet - utom l Malmö. I ett ultimatum till de strejkande krävde för­bundsstyrelsen att de strejkande skulle återgå till sina arbeten. I annat fall hotade man med uteslutning. Hotet fick avsedd verkan och den tidigare så eniga strejkfron­ten sprack. Till slut stod göteborgarna ensamma och isolerade. I detta läge beslutade hamnarbetarna i Göte­borg att gå tillbaka men det var tre dagar efter utsatt datum. Uteslutningarna verkställdes. Villkoret för att åter bli medlem i Transport var individuella lojalitetsförklaringar. "Ett förnedringens dokument", som en hamnabetare uttryckte saken. Efterspelet blev att tolv avdelningar dömdes till böter av arbetsdomstolen.

I samband med denna strejk diskuterade en del hamn­arbetare för första gången möjligheterna att bilda ett eget förbund. Lojaliteten med det övriga arbetarkollektivet var dock för stark och planerna rann ut i sanden.

År 1963 strejkade arbetarna i Göteborgs hamn på nytt. Denna gång gällde det missnöje med en tidsstudie och efter en veckas strejk avbröt bolaget alla tidsstudier och återgick till det gamla systemet med tidsrapportering.

Strejken i november 1969, som kom att bli något av en inledning till "den nya strejkrörelsen" och som denna bok behandlar[1], redogörs för i avsnittet "Strejkförlopp, Göteborg 1969" (s 43).

På transportarbetarförbundets kongress 1969 behandlade man en mängd frågor som kom att få stor betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen. Så be­slutade man exempelvis om att alla ombudsmän skulle anställas och betalas av förbundsstyrelsen. Vidare be­stämde man att storavdelningsreformen skulle forceras. Förbundsordföranden sedan 1968, Hans Ericson, lovade dock att "vi inte ska gå fram så hastigt att vi inte hinner med samråd och kontakter på ett riktigt sätt". Opposi­tionen mot detta beslut, framför allt från de mindre stuveriavdelningarna som ännu fanns kvar, var hård. Genom att Hans Ericson lovade att gå varligt fram lycka­des han till slut få med sig en knapp majoritet för sitt och förbundsstyrelsens förslag.

Ett par månader efter kongressen utbröt den tidigare nämnda strejken i Göteborgs hamn.

I maj 1970 var det Ådalens tur. Arbetarna var miss­nöjda med ett fartyg som endast beräknades ge 11 kr i timmen. Bolaget hävdade att uträkningen var felaktig och platschefen uppmanade arbetarna att "ta dubbla hiv" om de inte hann med. Arbetarna lade genast ned arbetet och strejken kom att vara i hela 76 dagar. Gunnar Norberg som vid den tiden var avdelningens ordförande (numera förbundsordförande i Hamnarbc­tarförbundet) och de övriga i styrelsen fortsatte att arbe­ta. Han berättar: "Vi kallade till möte, men då gick ju inte gubbarna dit utan gick till strejkmötena, så styrelsen fick sitta där ensam. Så man fullgjorde vad man krävde av oss" (Peter Bratt, Steg för steg). Med "man" menade Gunnar Norberg förbundsledningen och arbetsdomstolen. Avdelningen hade redan på 50-talet blivit dömd till böter då arbetsdomstolen menade att styrelsen inte gjort allt vad man kunnat för att få slut på en strejk.

Arbetarna ställde mycket långtgående ekonomiska och politiska krav. Man bildade en strejkkommitte och höll kontakt med andra kämpande arbetare. Inför hotet om att hamnens kunder själva skulle ta över lossning lastning tvingades arbetarna att ge upp.

I oktober 1971 kom plötsligt ett brev från förbundsstyrelsen som krävde att kvarvarande småavdelningar skulle slås samman senast den 28 februari 1972. I annat fall skulle de uteslutas ur förbundet. Representater från 14 av de 19 berördaavdelningarna längs norrlandskusten träffades i november och tillskrev förbundsstyrelsen med krav på att den dåvarande avdelningsordningen borde bibehållas. Fyra dagar före jul beslutade förbundsstyrel­sen att uteslutningarna skulle verkställas om avdelning­arna inte rättade sig. Den 14 januari träffades förbunds­styrelsen på nytt och man vidhöll sitt krav på att små­lIvdelningarna skulle slås samman. 18 av de 19 berörda stuveriavdelningarna vägrade och uteslöts. Svenska hamnarbetarförbundet var ett faktum. Vid starten orga­niserade man ca 1 000 hamnarbetare men mycket snart anslöt sig fler och fler avdelningar.

I Göteborg inlämnade stuveriavdelningen en skarp protest mot förbundsstyrelsens agerande och ungefär hälften av alla hamnarbetare gick över till det nya för­bundet. Karl Hallgren, vpk, och ombudsman i avdel­ningen, ansåg att avdelningen borde kvarstå inom Tran­sport.

Avdelningsstyrelsen i Göteborg hävdade dock att Hallgren sympatiserade med Hamnarbetarförbundet varför man avkrävde honom en lojalitetsförklaring. Hall­gren skrev på. Trots detta beslutade avdelningsstyrelsen ett par veckor senare att avstänga honom från tjänsten som ombudsman.

I detta läge tillskrev Hallgren förbundsstyrelsen och begärde hjälp med att häva avdelningsstyrelsens beslut. Transport svarade med att utesluta honom ur förbundet samt uppmanade avdelningsstyrelsen att avskeda ho­nom. Så skedde också. Hallgrens nästa drag blev då att stämma avdelningsstyrelsen inför tingsrätten för kontraktsbrott.

I maj avgjordes målet. Rätten hävdade att Hall­gren visat "ett positivt intresse" för Hamnarbetarför­bundetoch att han varit kritisk mot förbundsledningen. Altså fann rätten att det fanns saklig grund för avske­dandet. Däremot menade rätten att det inte gick att avskeda Hallgren med omedelbar verkan, utan uppsägningstid, varför Hallgren tilldömdes skadestånd samt rättegångskostnader på sammanlagt 40 000 kr

I augusti 1972 höll Transportarbetareförbundet sin 25:e kongress. Det var en rumphuggen tillställning. Stu­veriavdelningarna i Norrland var uteslutna, de "röda" i Göteborg hade lämnat förbundet och precis före kon­gressen hade ombudsmannen Karl Hallgren blivit uteslu­ten och avskedad. Den opposition som fanns kvar var koncentrerad till Stockholm och som deras talesman framträdde ombudsmannen Lennart Johnsson. Han gick ut hårt på kongressen och kritiserade förbundsledningen och ombudsmännens maktpositioner .

Ett halvår efter kongressen kom en skrivelse in till förbundsstyrelsen som krävde att Johnsson skulle uteslu­tas ur Transport. Den var skriven av en pensionerad (!) förbundsombudsman vid namn Gunnar Gustavsson. Han hade tidigare blivit starkt kritiserad av Lennart Johnsson för maktfullkomlighet. Nu fick han sin hämnd.

I slutet av januari 1973 beslutade förbundsstyrelsen alt utesluta Johnsson och man krävde att avdelningen skulle avskeda honom. Han anklagades för att ha hotat arbetsgivarna (!) och uppträtt illojalt mot förbundsstyrelsen. Avdelningsstyrelsen meddelade genast förbundet att man inte tänkte avskeda Johnsson och några dagar Senare ställde sig ett välbesökt avdelningsmöte bakom samma beslut. Transport svarade med att avdelningen i Stockholm skulle upplösas den 1 mars om man vägrade lyda order.

Den 1 mars fanns endast 37 hamnarbetare i Stockholm kvar i Transport. Resten av medlemmarna hade gått in i hamnarbetarförbundet

Under våren 1974 utkämpade Hamnarbetarförbundet sin första strejk. Man kämpade för högre löner, bättre anställningsförhållanden men framför allt för rätten att teckna egna avtal.

Något eget avtal fick man inte 1974 och inte heller vid de kommande avtalsförhandlingarna under 70-talet. I samband med "storkonflikten" på den svenska arbets­marknaden 1980 försökte Hamnarbetarförbundet åter­igen att tilltvinga sig ett eget avtal genom strejk. Även denna gång misslyckades man.

Noter

  1. Järhult, Ragnar: Nu eller aldrig, LiberFörlag, 1982.