Skillnad mellan versioner av "Gyllene Flottan: Kung Gustafs sardiner"

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
m
Rad 74: Rad 74:
 
(11) Vi hänvisar till den [http://skarv.se/SI/Mini.html Minimidefinition av en revolutionär organisation] som antogs vid Situationistiska Internationalens VII:e konferens.
 
(11) Vi hänvisar till den [http://skarv.se/SI/Mini.html Minimidefinition av en revolutionär organisation] som antogs vid Situationistiska Internationalens VII:e konferens.
  
(12) [http://skarv.se/GF/stalin.html Häng stalinisterna högt] (Gyllene Flottan, 1970)
+
(12) [http://polkagris.nu/wiki/Gyllene_Flottan:_H%C3%A4ng_stalinisterna_h%C3%B6gt! Häng stalinisterna högt] (Gyllene Flottan, 1970)
  
 
(13) Här tvingas dock makten till ett festina lente. I arbetarmiljön är det alltför farligt att experimentera ens med gruppdemokrati innan denna har testats ordentligt.
 
(13) Här tvingas dock makten till ett festina lente. I arbetarmiljön är det alltför farligt att experimentera ens med gruppdemokrati innan denna har testats ordentligt.
Rad 95: Rad 95:
  
  
*Finns även på [http://skarv.se/GF/sardin.html skarv] eller [http://www.yelah.net/articles/sardiner Yelah.net] (något uppfuckad med mindre noter o paj bild.)
+
*Finns även på [http://www.yelah.net/articles/sardiner Yelah.net] (något uppfuckad med mindre noter o paj bild.)
 
</div>
 
</div>
 
|}
 
|}

Versionen från 4 augusti 2017 kl. 08.49

Kung Gustafs sardiner

eller

De svenska studenternas betydelsefulla obetydlighet

Låt oss redan i första meningen slå fast att den svenske studenten är lika dum som han är löjlig. I en tid då man måste ta till TV-kameror och tidur för att inte arbetarna ska slå av på takten, kan Makten låta studenterna organisera sitt överlevande på egen hand. Och det är just detta som gör studenten så medelmåttig: hans stolta accepterande och skenbart fria iscensättande av sin mediokra vardag. Verklighetsprincipen - njutningen i nuet ersatt med en belöning i framtiden: pie in the sky har här funnit sin mest ungdomlige och enfaldige försvarare: "det är inte kul att plugga, men man är ju tvungen". Vi kan dock försäkra studenten att hans studier, likaväl som han själv, ingalunda är ett "nödvändigt ont". Bådadera är bara de reifierade produkterna av ett reifierat samhälle.

Med tanke på att det finns en del studenter i vår läsekrets har vi i all vår välvilja bestämt oss för att utveckla ovanstående banala sanningar något mera utförligt i denna pamflett. Må våra övriga läsare förlåta oss!

Såväl högern som den så kallade vänstern (1) betonar ständigt skillnaden mellan gårdagens student och dagens. Den så kallade vänstern blandar som vanligt ihop kvantitet och kvalitet och tror att blotta mängden studenter är en garanti för att dessa ska uppföra sig som antistudenter. Och högern — för att för omväxlings skull klä dess så pretentiöst presenterade plattheter i en intelligent terminologi — tror att det rör sig om ett slags dialektiskt språng från kvalitet till kvantitet. Men verkligheten, denna ideologins eviga motståndare, visar på motsatsen och nyckeln till misären i studentmiljön (2) finns att söka i dess starka samband med det förflutna.

Det medeltida universitetet var det institutionella svaret på det stadium av produktivkrafternas utveckling, där myten, för sitt fortsatta bestånd som alltings förklaring, krävde en integrering av vetenskapens rön med sin egen världsbild. Denna fortsatta underkastelse av vetenskapen inför myten gjorde universitetet till en producent av avancerad ideologi, vilket krävde en allt efter epoken växlande grad av frihet för det avskilda tänkandet. Vetenskapens samgående med Makten har alltid var det som hindrat dess fulla utveckling och detta var fallet även då. När den så krossade det statiska samhällets myt var det återigen för att stanna kvar i separationen, men denna gång i borgarklassens tjänst. Den roll som vetenskapen alltså spelade vid mytens söndertrasande, och det faktum att teknologins utveckling var en betingelse av första rangen för bourgeoisins uppkomst, ska för alltid förläna den vetenskapliga pseudofriheten (det avskilda tänkandets laissez-faire) en speciell plats i den borgerliga ideologin. Men på samma sätt som det uppstod en motsättning mellan myt och vetenskap i det statiska samhället finns det också idag en sådan mellan en förlegad universitetsideologi och ekonomin. Och även denna gång är utgången given: den överspelade ideologin hindrar den nödvändiga ekonomiska expansionen. Universitetets traditionella roll som producent av ideologi gör nämligen att det mer än andra råkar ut för ideologins status quo-effekt, det avskilda tänkandets oförmåga att förändra världen. Vi kan alltså se hur man vid universiteten ständigt betonar de värden med vilkas hjälp borgarklassen kunde klampa in på historiens scen, men som den naturligtvis inte kunde förverkliga och i realiteten snart övergav. Det är därför som dagens professorer vid genomförandet av universitetsreformerna helt reflexartat tar till argumentet om "vetenskaplig frihet". Men ett samhälle som för länge sedan har upplöst de ursprungliga borgerliga värdena (frihet-jämlikhet-broderskap; borgarklassens ideologi i dess offensiva stadium) och ersatt dem med nya (lag och ordning; borgarklassens ideologi i dess defensiva stadium) är dessa professorer dömda på förhand. Deras små liberala snyftningar kommer att dränkas i datamaskinernas sus på det framtida cybernetiska universitetet. Det enda som återstår för dem är att skriva sina memoarer och försvinna.

Den marginella företeelse som studenten i det statiska samhället utgjorde kom på grund av ideologins status quo-effekt i viss mån att fortleva. Detta i kombination med att samhällets organisation tidigare var sådan att studenten utan undantag kom från den härskande klassen gjorde att hans plats vid Maktens pissränna alltid var säkrad. Och i borgarklassens krämarsamhälle, där det är gammal fin tradition att den som konsumerar mest förverkligar sig bäst, kom universitetsexamen i sin egenskap av garanti för en väl tilltagen lön att bli synonym med "frihet". Och det som 1800-talets student till en del hade sin uppblåsta frihetskänsla att tacka för — separationens uppstoppande effekt — är idag det som gör att hans andliga barnbarns barn fortfarande tror att de kan erövra "friheten" genom studier. När så universitetsreformerna kommer med sina krav på en massfabrikation av specialiserade och strömlinjeformade analfabeter uppfattar studenten detta som ett hot mot sin "frihet", ett hot mot sin framtida lönegrad. — Stackars student! Han håller på att förlora pappas privilegium: rätten att vara ensam om sin dumhet.

Professorerna och studenterna befinner sig i ett avseende i samma situation som proletariatet på 1800-talet; de börjar fabriceras en masse. Eftersom studenterna (3) dock envisas med att föra sin kamp på Maktens säkraste område, ideologin, behöver deras opposition knappt ens rekupereras (4). Studenten av idag som sitter med en kaka "frihet" i handen kan var säker på att hitta en klick "status" i fader Ubus potta i morgon.

Studentens exceptionella passivitet visar sig i att han — alla muntliga protester till trots — inte ens försöker ifrågasätta den universitetsreform som strider mot alla hans förlegade värden. Och detta beror på att han till den grad internaliserat den gamla världens konflikter; i det pluralistiska samhället (denna term speglar bara det faktum att Makten i de privatkapitalistiska länderna måste organisera överlevandet på ett splittrat sätt) är varje student sin egen lilla pluralist. Konflikten mellan att plugga och ha kul löser han genom rationella förhandlingar med sig själv och det mesta hans njutningsbehov kan hoppas på är ett 6%-igt pålägg vid varje förhandlingsomgång. Tanken på att strejka (5) faller honom inte in därför att det skulle vara ett misstroendevotum mot honom själv (varje student har helt riktigt komplex för att han är så dum) och inte mot hans närmaste arbetsgivare, universitetet.

Bland alla de illusioner om frihet som studenten när bör också nämnas den "frihet" han tror sig uppleva då han flyttar hemifrån. Aningslöst tror han sig lämna sitt gamla liv bakom sig när han flyttar in i sitt nya hem, Universitetet. Men med sig i bagaget har han alla den borgerliga familjens principer. Och han försöker älska, det är bara det att den genitala omfamningens mysterier är stängda för honom (6). Och han försöker skaffa sig kunskaper, det är bara det att universitet inte har något annat att lära ut än lojalitet mot auktoriteten. Och han försöker skaffa sig vänner, det är bara det att alla studenter är lika civiliserade-kastrerade som han själv. Och han försöker skratta, det är bara det att humorn i klasskampen alltid står på proletariatets sida. Men trots sitt bejakande av den andliga potträning han nu så glatt genomgår (7), så har han ändå en vag känsla av att han inte är fri, att han är samma gamla välkammade, putsade och tvättade barn som alltid. Detta driver honom till att efterlikna och beundra, dvs konsumera, varje mänsklig varukategori (stereotyp) som just säljs på grund av sin förmåga att spela på den förtryckta människans lust att vara fri: bohemen - konstnären — poeten — vagabonden — affärskometen - geniet — revolutionären — playboyen o.s.v. Vi ska inte här sänka oss till att tillbakavisa de konservativa struntargumenten och lämnar följaktligen åt sidan de stereotyper som är direkt uttalat reaktionära: playboyen och affärskometen. Vad de övriga kategorierna angår, så döms studenten ut av att han i egenskap av driven konsument drar alla över en kam; han har överfört den varans logik som säger att alla varor av en viss sort endast skenbart skiljer sig från varandra till sin egen tankevärld och kan exempelvis bara skilja en Strindberg från en Myrdal i termer av tid trots att den förre är 53 gånger intelligentare än den senare. Intimt förknippat med detta tankefel är också hans sjuka konsumtion av alla dem som inte för en sekund har hotat Makten (Mao-Guevara-Ho Chi Minh) som av de individer vilka just nu är totalt rekupererade (den Marx som exempelvis den ambitiöse Bo Gustafsson pratar om har bara existerat i dennes egen sjuka hjärna). Som om det inte räckte med att behöva uppleva flera av dessa bedrövliga typer i original tvingas man alltså idag se deras ännu ömkligare studentkopior traska omkring på stan i sina vanmäktiga försök att dra uppmärksamheten till sin egen speciella oförmåga att förverkliga sitt eget jag. O posörer, blott den uppnådda friheten kan utplåna skammen över att inte kunna vara sig själv…

Vi påstod i första meningen av denna pamflett att den svenske studenten är lika dum som han är löjlig. Låt oss här omedelbart tillägga att han också är lika olycklig som han är löjlig. Det är med hull och hår han slukar all den magra kompensation som skådespelet har att erbjuda. Och den morot som Makten håller upp för studenten-åsnan är som vanligt löftet om en belöning i framtiden. Men när studenten står där i sin svettigt erövrade fritid är det bara för att märka att denna är lika infekterad av passivitet, isolering och tristess som någonsin hans arbete. Orsaken till att han då inte slår bakut och skriker NEJ! NU FÅR DET FÖR HELVETE VARA SLUT MED DÖDTIDEN! JAG VILL LEVA! är återigen att han gör systemets konflikter till sina egna: "Man får inte roligare än man gör sig". Och därför accepterar han med brusten blick alla de pseudofester som skådespelets samhälle har att erbjuda. Vem utom han skulle komma på den groteska idén att umgås vänligt med sina lärare över en öl på den stinkande Kåren? Vem utom han skulle ställa upp på Moderna Muséet för att nekrofilera med konstens kadaver? Vem utom han skulle läsa tidningar för nöjes skull? För att sluta cirkeln: vem utom han skulle umgås med studenter på fritiden?

Festen-livet kan bara skapas i nuets kungadöme. Och studenten ropar hela tiden: I kväll! På lördag! Efter tentan! Efter examen! Han är död fast han aldrig har levat.

Studentens väldokumenterade smak för offret (8) i alla dess former gör att hela skalan av präster jobbar för högtryck i hans miljö. Medan resten av befolkningen som bekant överskrider hädelsen genom sin magnifika likgiltighet för dessa förlegade dumheter om ett liv efter detta i en tid då man knappt vågar hoppas på ett liv före döden, har studenten blivit en av den kyrkliga marknadsföringens sista målgrupper. Jesus och jazz! Gud och gerilla! Hur bjärt kontrasterar inte ungsocialisternas stolta "Himlen åt prästerna, helvetet åt kapitalisterna och jorden åt proletärerna" med den dagens resignation inom den så kallade vänstern som tillåter kyrkråttorna att över huvud taget våga tala om sin omöjliga dialog mellan kristna och marxister. Och naturligtvis är det just det djupa släktskapet mellan den ideologiska sinnessvagheten och den religiösa pesten som hos den så kallade vänstern har förorsakat frånvaron av en total kritik av religionen. "Kvack, kvack", kväker paddan från Nasaret i det kristna dårhuset och studenten stämmer blygt in.

Även dom röda prästerna har i studentmiljön sitt bästa missionsfält. Den vädjande och övertalande tonen i "Prata inte bara om jämlikhet. Gör något också. Studera t ex" (Hermods) speglar det faktum att det — trots kanslihusets ivriga bedyranden om motsatsen — inte är så lätt att lura notoriska icke-studenter att börja plugga bara för att ekonomin nu kräver det. I studentmiljön behövs dock inga finesser av detta slag, bara man får alienera sig med en bok i handen går det bra under vilken förevändning som helst. Parollen "Studera, studera och åter studera" (Lenin) går rakt in i hjärtat på alla studenter. Och lusten att revoltera, som ligger till grund för den nyfrälste studentens intresse för "Firma Lenin & Eftr.", förvandlas av de röda prästerna via en skicklig omskärelse till en abstrakt rätt att göra uppror. Och sen dröjer det inte länge innan studenten — nu med en FNL-knapp på rockuppslaget som ett tecken på att andra har denna rätt — väljer sida i den ekumeniska debatten om vem som förrådde den nye Messias, moralkärringen Lenin (9).

För att kunna ge den välnyanserade, rättvisa och precisa bild av den svenske studenten som hela tiden har varit vår ambition måste vi här skjuta in några rader om betydelsen av vänsterindustrins hausse-artade utveckling under de senaste åren. Medan de radikala skrifterna tidigare inte i någon större utsträckning letade sig fram till universitetet — vilket de för övrigt inte hade haft mycket för; 30-talets clartégeneration stinker fortfarande — så kan studenten idag hitta sina vänstervaror överallt där han alltid hört hemma med sitt krav på en mera sofistikerad form av alienation: på tidningarnas kultursidor och sida vid sida med kurslitteraturen i de vanliga bokhandlarna. Bara för några år sedan var sålunda hela den mysiga Feminavänstern (VUF och Zenit) fylld av beundran för en gammal reformistisk skojare, vars namn vi på grund av hans obetydlighet inte orkat lägga på minnet. Och idag skryter alla självplågande vänsterister med att de har konsumerat Althusser, en stalinist utan talanger som redan är utskrattad av oss. Trotskisterna har också kastat sig in i klasskampen i Lilla Matsalen på Kåren sedan kronstadtmatrosernas förrådde bödel numera inte endast finns att tillgå på engelska utan även på svenska. Och det tack vare en viss R. Coeckelbergh, oss veterligen den förste trotskist som helt kritiklöst redigerat en stalinantologi. Till det debila gnistanpackets stora förtrytelse har det också börjat dyka upp en liten, liten svans av förvirrade anarkister vid dessa demonstrationer då man under egen och offentlig snutbevakning marscherar iväg med Stalins porträtt i täten. Detta, som pajasgänget på Arbetaren missuppfattat som ett nyvaknat intresse för det i lugn och ro avsomnade SAC, beror dels på att den svenska så kallade vänstern är så urbota stalinofil att det verkligen finns plats för skoluppsatsböcker som D. Guérins Anarkismen, dels på att aktivismen i jämförelse med andra europeiska länder är så svagt utvecklad (10). En annan konsekvens av den svenska skolvänsterns fundamentala beroende av bokförlagens utgivningspolitik är att vissa inhemska nollor får en oproportionerligt stor plats i den så kallade socialistiska debatten. En stalinistisk amatör som Jan Myrdal, vilken vi i förbigående lugnt kan försäkra att han är så obetydlig att han inte ens kommer att få sin hett eftertraktade not i den auktoritära socialismens "Vem är det?", kan sålunda göra sig bred på ett sätt som bara stor i proportion till hans egen dumdryga uppblåsthet och sura resignation.

De organiserade vänsteristerna utgör bara en minoritet, ett dumhetens avantgarde, i studentmiljön. De är anslutna till Revolutionära Marxister (dubbelt fel!), Clarté-KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Pessimisterna) eller gruppen kring Zenit (ett namn lika missvisande som Clarté). Alla dessa arbetar på att skapa något som mänskligheten vare sig har sett eller någonsin kommer att få se, nämligen ett revolutionärt hierarkiskt parti. Alla är de lika okunniga om vad som krävs av en koherent revolutionär organisation (11), av det parti vars seger tillika ska vara dess förlust.

Revolutionen måste göras av alla. Inte av en. Stackars Gustafsson! Stackars Cohen! Stackars Therborn! Tics, tics och tics.

Den största delen av vänsteriststudenterna nöjer sig dock med att hänga upp den senaste pop-politiska affischen på väggen, den må så föreställa Mao, Marx eller Bakunin. Han vet ingenting om vad som skiljer en Trotskij från en Stalin - eller ännu värre: vad som förenar dem — och är helt omedveten om den stora splittring som idag råder inom den så kallade vänstern och som kommer att bli allt större. Han förmår inte genomskåda att FNL-rörelsen, vars misslyckande är lika stort som proletariatets fortsatta likgiltighet för den traditionella politiken, är det enda som nödtorftigt håller ihop illusionen om en enad vänster. Han begår samma misstag som sina rörande okunniga idoler Göran Palm och Sara Lidman och tror att man kan bilda en nationell front innan man har en organisk enhet. Denna idé, som alltsedan Stalins "socialismen i ett land" har varit en av grundstenarna i de statskapitalistiska staternas ideologi, har alltid tjänat stalinisterna som det patriotiska bete med vilket man krokat sina politiska meningsmotståndare på vänsterkanten. Och samma sak gäller för Sverige just nu: "Den svenska FNL-rörelsen är (bara) det förvirringens unkna drivhus där KFML hoppas kunna odla upp en stalinistisk mutation av rådbetor och kålrötter" (12). Denna taktik har lyckats så bra att all övrig opposition från vänster drivs till allt löjligare handlingar; fd provies som försöker stoppa julen och byalag som bjuder på saft. Som vanligt var det bristen på medvetande som fällde dessa skönandar. Okunniga om det explosiva i sin antiauktoritära kamp tappade provies-rebellerna luften när alla dessa fil.dr i Revolution kom och la ut sina missuppfattningar om hur kapitalismen ska krossas. Och likadant gick det med byalagen. Dessa var på god väg att göra en radikal kritik av stadsplaneringen - ett område lika obeträtt som intelligensens av den övriga vänstern — men fälldes snart på grund av sin oförmåga att genomskåda denna falska sammankoppling mellan revolution och stalinism vilken alla dessa små löjliga utbrytargrupper ur det svenska kommunistpartiet alltid har sett som sin uppgift att värna. Och numera är byalagen bara den kommunala stadsförvaltningens dåliga samvete.

I detta sammanhang kan vi även nämna Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation, vars svagheter ligger på samma plan. Genom sitt oartikulerade förakt för revolutionen i dess stalinistiska variant är dessa antimilitarister efter vissa fruktlösa försök att bryta sin politiska isolering åter tillbaka till sitt uttryckliga verkande för "värnpliktsvägrans accepterande", och VCO är idag inget annat än en reformistisk fackförening. Dess modlöshet, som tar sig sådana uttryck som att ledningen inte vill använda vattenglas och färgspray för att det skulle stöta folk, har bland annat sin förklaring i att många av dess medlemmar tror sig "stå utanför" proletariatet. Men proletär är den som inte har något makt över sitt eget liv och är medveten om det. Även om VCO idag inte annat än rekupererar den opposition som ligger i värnpliktsvägran genom att förse den med falska och partiella motiv, så är det inte omöjligt att antimilitarismen genom sitt naturliga förkastande av den hierarkiska principen, vilket ligger i tiden, kommer att genomgå en radikalisering. Det kommer då att gälla för de medlemmar som mycket riktigt lämnar VCO:s nuvarande fackliga perspektiv att undgå att hamna i de rekupererande smågruppernas nät; att inte göra sanningen om Lenin till sin egen: ett steg framåt, två steg tillbaka. Radikal kommer den antimilitarist att vara som försöker pånyttföda ungsocialismens oslagbara espri och samtidigt överskrida dess teoretiska brister.

Samma orsak som gör att studenten inte förmår se någon skillnad mellan de olika vänsterklickarna gör att han även faller för de ungdomens förförare som är helt medvetna om sin subjektiva och objektiva borgerlighet. Han sväljer således både de paroller under vilka socialdemokratin bjuder ut sitt gradvisa överlevande och de uppiffade lögner om "demokrati" som produceras av de borgerliga partiernas PR-byråer. Och därför har Maktens nya sätt att öka kapitalets tillväxt, gruppdemokratin, i honom en av sina ivrigaste förespråkare. Denna metod, som också är skönjbar på andra områden (13), går ut på att maximalt släppa lös de styrdas energi samtidigt som denna omedelbart rekupereras genom att ledarens beslutsrätt kvarstår. Lärarens mera direkta snutfunktioner övertas alltså av gruppen själv, av det anonyma grupptrycket. Vikten av denna nya reform kan mätas i det spill som universitetet kostat på sig genom sina experiment särskilt vid de stinkande pedagogiska institutionerna, som också helt följdriktigt betraktas med avundsjuka blickar av de andra prästfabrikerna. Men gruppdemokratin vid universitetet kan lika lite som den övriga borgerliga demokratin överskrida en styrelseform i vilken den av passiviteten framkallade medelmåttigheten upphöjs till allmän norm. Först i den revolutionära situationen kan de betingelser skapas under vilka varje människa får en så maximal beslutanderätt över sitt eget liv som herraväldet över naturen tillåter. Men studenten nöjer sig med att hjälpa Makten på traven genom att svälja alla dess lyckopiller om "frihet". Detta gäller såväl byråkratasen i studentkårerna och vänsteristerna i ämnesråden som den stora passiva majoriteten. Alla har de gemensamt att de inte vågar se sin verkliga misär i ögonen.

Till sist: studenten är miserabel, olycklig, fylld av agg mot sig själv, fylld av hat mot varje impuls till liv, fylld av misstänksamhet mot varje form av verklig revolt (14). Han har en överdrivet kontemplativ hållning till livet och är totalt oförmögen att utnyttja sitt relativt sett stora svängrum för verklig revolt. Vi kräver lite mer av studenten, mycket mer. Men på hans nuvarande stadium avfärdar vi honom med en gest. Man skrattar åt er studenter och kommer att göra det länge än.

(juni 1970)

NOTER

(1) Med den så kallade vänstern menas de som arbetar på att bygga upp en organisation som vid revolutionen ska försöka träda i proletariatets ställe.

(2) Vi kan inte nog rekommendera den situationistiska skriften Misären i studentens miljö (Lilla TUVA-serien, Stockholm 1967)

(3) Professorernas gnäll över att det nu har blivit så fullt i kunskapens horhus att de måste jobba övertid och inte längre kan handplocka sina älsklingar är inte ens värt namnet opposition.

(4) Vi använder givetvis termer som skådespel, rekuperation, överlevande mfl i deras situationistiska bemärkelse.

(5) För att nu inte tala om att slänga ut professorerna, att ta upp denna stolta tradition som situationisterna inledde 1966 genom att köra iväg det cybernetiska svinet A. Moles.

(6) Ett teoretiskt och praktiskt anammande av den utmärkta uppfostringsskriften Filosofi i sängkammaren (de Sade) skulle förvisso råda bot på studentens grundläggande fel som älskare: hans svaghet för att kompromissa.

(7) Och den som har lyssnat till en student vet hur väl denna process har lyckats: skiten går verkligen in genom örat och ut genom mun.

(8) Se kapitlet om "Offret" i Raoul Vaneigems bok Traité de savoir-vivre à l’usage des jeunes générations, Gallimard 1967.

(9) Lenins djupa förståelse för ungdomens problem kan med fördel studeras i Clara Zetkins "Hågkomster om Lenin", i vilken Lenin råder ungdomen att inte knulla så mycket utan sporta, simma och klättra i berg i stället. Vilken pingstpastor gick inte förlorad i den unge Vladimir!

(10) Fjärran från att vilja kalla anarkisterna i Black Front och Lunds Fria Press för aktivister vill vi dock påpeka att attacker mot traditionellt politiska mål - vilket sannerligen den vackra nedbränningen av rättspsykiatriska kliniken i Lund inte kan kallas för - idag bara tjänar som den passiva vänsterismens alibi. Vardagslivet är revolutionens centrum och såväl angrepp som kamrater måste väljas efter sin förmåga att påskynda dess avkolonisering. Annars blir det bara världens bästa anarkistsoppa.

(11) Vi hänvisar till den Minimidefinition av en revolutionär organisation som antogs vid Situationistiska Internationalens VII:e konferens.

(12) Häng stalinisterna högt (Gyllene Flottan, 1970)

(13) Här tvingas dock makten till ett festina lente. I arbetarmiljön är det alltför farligt att experimentera ens med gruppdemokrati innan denna har testats ordentligt.

(14) Kort och gott, en kristen …



Gyllene flottan-kung gustaf.jpg

Ett gödigt påhopp på 70-talsvänstern o studentvänstern i synnerhet av Gyllene Flottan. Ingen går fri. Ohämmat.



  • Finns även på Yelah.net (något uppfuckad med mindre noter o paj bild.)