Gröndahl, Britta: Här talar Syndikalisterna - Sabotaget

Från Polkagriswiki
Version från den 24 oktober 2010 kl. 15.32 av Kurtake (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Sabotaget

Tidpunkten är 1932. En storstrejk har brutit ut och är nära att gå över i revolution. I förberedelserna ingår ett sabotage mot en transformator.

Det är rum nummer 37. Dörren står öppen så jag har bara att gå in. Där sitter Cipriano i skjortärmarna och smörjer pistolen. Han säger att jag måste tala tyst, för hustrun och barnen sover.
- Fick du tag på någon kabel?
Han visar mig hur han virat den runt kroppen mellan skjortan och undertröjan.
- Den är nästan centimetertjock. Med den här kan vi nog få kål på själva dynamomaskinerna.
Samar har sagt en gång att anarkismen är en religion, och då kan jag tänka mig att Cipriano är präst. Det är bara ett talesätt förstas. Det finns varken religion eller präster. Det är bara strunt.
Vi ska just öppna dörren då Ciprianos äldsta pojke kommer in, tvättad, kammad och klädd.
- Varifrån kommer du, frågar fadern. Han är elva år gammal och nästippen skiner.
- Låt mig få följa med! Jag vet att det är någonting i görningen. Cipriano håller alltjämt pistolen som pojken inte kan ta ögonen ifrån.
Han ser på mig och kan inte dölja sin stolthet. Men han skakar på huvudet. Pojken envisas:
- Snälla far! Jag kan hjälpa till. Jag känner så bra igen alla detektiverna. Cipriano tvekar. Han scr hur pojkens ögon Iyser av iver. Det syns att han betraktar sin far som en gud. Bara för den skull vore det värt att ha en pojke. Han tar honom i nacken och skjuter honom framför sig:
- Kom då, pojke, så ska du få lära dig av far din hur man gör slut på de där borgarsvinen.
Han hoppar av förtjusning som en liten hund bland jägarna, han springer ut och in i månskenet. Och nu blir sabotaget en barnlek. Väl ute på gatan tar vi vägen direkt till platsen för vår aktion. Pojken springer hela tiden före och spanar. Innan vi svänger om ett hörn är det han som sträcker sig fram och tittar efter om vägen är fri. Cipriano säger ingenting, men han är mycket nöjd med sin son. Han kan nog komma att gå långt som redan visar sådana anlag.
På stigen ner till tvättbryggorna nedanför Monelaa händer ingenting särskilt men vi har vikit av två gånger för att slippa möta misstänkta individer som pojken varnat oss för. Det är klart månsken, och det hjälper oss ute på landet för skuggfläckarna döljer oss och ljuset gör det lättare för oss att urskilja vad som försiggår omkring oss. Ana är där när vi kommer fram. Vi är sju stycken. Samar och Cipriano har den ömtåligaste uppgiften. Vi andra står på vakt bakom dem. Graco verkar drucken, men inte av vin för det rör han aldrig. Juan Segovia är en kraftig och rödbrusig nittonåring som ser ut som trettiofem, Santiago en god organisatör och Duenaventura en gulblek liten karl som säljer antireligiösa tidningar framför kyrkorna och varannan dag råkar i luven på någon överklassyngling. Cipriano och Samar går igenom materialet ännu en gång. Pojken har satt sig på en liten kulle och håller utkik. Det var tur att vi har valt den här platsen för det hänger tvätt på bryggorna och på avstånd förväxlar man oss med kläderna. Cipriano ber om de båda andra kablarna och isoleringsdräkterna. Det finns två par handskar men bara en gummi dräkt. Samar säger att man inte vågar arbeta med ledningar på 120 000 volt med bara ett par handskar på sig. Vi andra är förargade över att vi inte har skaffat mera material och enar oss om att Cipriano ska ta på sig dräkten och båda paren handskar och sköta om det hela men att Samar ska gå med som handräckning. Cipriano har rullat de tre kablarna om livet som ett skärp. Han tar tagit på sig dräkten och handskarna. I ändan på varje kabel har han gjort en dubbel ögla. Hall ger Samar sin pistol, de tar ännu en gång sikte på transformatorn och metallstolpen och den närmaste omgivningen och ger sig iväg. När de har gått ungefär tvåhundra meter följer vi efter dem med pistolen i hand. Cipriano som har sinne för det högtidliga sade till oss innan han gick:
- Glöm inte bort att här är två mäns vilkas liv ni till varje pris måste försvara.
Och utan att vänta på svar gav de sig av.
Nu kommer de till foten av transformatorn och utan tvekan äntrar Cipriano uppför metallstagen. Samar väntar där nere med en pistol i vardera handen och spanar åt alla håll. Vi andra är hundra meter bakom. Allting tycks gå som ett urverk. Men nu säger Samar någonting till Cipriano och denne tvekar men klättrar så vidare. På ena sidan går det tre ledningar in i transformatorn, på den andra går lika många ur. Mer än hundratusen volt är spänningen i dessa ledningar där strömmen transformeras för stadens industrier, för belysningen och hemmens behov. När han kommit högst upp undersöker han hjälmen och isoleringsdräkten. En halv millimeters kontakt genom en rispa i handsken skulle vara nog för att förvandla honom till aska. Men Cipriano är försiktig med allt han gör. Snabbt gör han fast ändan av en av de ledningar som han haft med sig vid en kabel med låg spänning och låter den andra ändan sväva fritt. Vi ser bort mot floden, mot ljusen i La Bombilla, mot Rosales. Santiago börjar bli otålig, för än så länge finns det ingen att skjuta på. Vid foten av Rosales ligger norra stationen som en rad av bikupor med sina upplysta fönstergluggar. Graco utbrister hänförd:
- Tänk att låta elektriciteten döda hela det borgerliga Madrid som nu trängs på kafeerna och önskar att de ska kunna förgöra oss! Att spränga strejkbrytarnas motorer! Att smälta ner deras vattenledningar, ge dem osynliga stötar genom värmekuddarna i deras pösande sängar, genom de borgerliga fnaskens locktänger, genom elektriska spisar där de lagar sin fina mat.
Jag ger honom en knuff: - Tyst Graco.
Men han fortsätter:
- Det är revolutionen, för tusan.
Cipriano har bundit samman en ledning med hög spänning och en med låg. Halva Rosales och Dombilla ligger i mörker. Jag tyckte jag hörde något fräsa på andra sidan floden liksom när man steker ålyngel eller kalvhjärna. Jag tror det stiger upp rök också. Det enda jag är säker på är att det ligger som ett svart täcke över halva Madrid. Graco säger darrande:
- Det här är en historisk natt, Urbano. Om fem år ska vi fira den här tilldragelsen med att tända mera ljus i stället för att släcka och hela Madrid ska skina som guld. Vad säger du om det, Urbano? - Håll klaffen.
Nu har också den andra och tredje kabeln blivit omkopplade och hela det övriga Madrid, allt vad vi kan se härifrån, ligger försänkt i mörker. En mans vilja var nog för att göra detta under. Norra stationens fönster har försvunnit, gator och vägar, Rosales, Moncloa, allt ligger i djup tystnad. Jag hör Santiagos röst vid min sida:
- Civilisationen och det tekniska framåtskridandet är tveeggade vapen, mina goda borgare.
Cipriano klättrar hastigt ner. Han släpper sig till marken från tre meters höjd och kommer springande med Samar. Han är i högsta form.
- Om några strejkbrytare går in i hus eller verkstäder för att laga ledningen får de sig en stöt så de dör. Dynamomaskinerna i Solers fabrik måste spruta lågor. 120 000 volt över halva Madrid är som ett regn av eld. Ciprianos pojke ser att allt är klart och sluter sig till oss. Vart ska vi gå?
Vi måste gå åt skilda håll och mötas igen i gryningen. Graco ser sig omkring. Madrid i mörker: de stora industridistrikten i Carabanchel och Cuatro Caminos har försvunnit i ett hav av natt. Graco säger att han får lust att sjunga och jag hotar skämtsamt att skjuta ner honom. Plötsligt ser han upp mot himlen och öser ur sig en ström av otidligheter, borgerliga smädelser, stinkande och mustiga eder.
- Vad går åt dig?
- Den där förbannade slinkan, skriker han och pekar på månen. Vad tjänar det till med sabotage om hon ska fortsätta att skina.
Cipriano visar oss på att nedre delen av Arguelles, som inte får ljus genom samma linje, i alla fall ligger i mörker. Därav drar vi slutsatsen att våra kamrater på annat håll också har gjort vad de skulle. Samar håller envist på att vi måste gå åt olika håll. - Och den som en gång har varit fast får inte gå hem och lägga sig.
Han lämnar tillbaka pistolen åt Cipriano. Alla har pistolen i hand. Graco har blivit efter. Han går fortfarande och svär och blänger på månen, och plötsligt höjer han handen, siktar och fyrar av ett skott, så ett till: pang, pang! Vi tar till fötter. Graco följer efter: pang, pang! Han skjuter tills magasinet är tomt. Då laddar han om igen. Månen går i moln.
Graco är långt efter. Har han blivit galen? Han skjuter och hoppar omkring på vallen.
- Finns det inga stormgardister, frågar månen, inget civilgarde eller andra landets försvarare? Ve mig! Det var sannerligen bättre med monarki.
Graco fortsätter att skjuta: pang, pang, och skymfa månen tills den helt har gått i moln. Vi skils åt i becksvarta mörkret. En halv timme senare träffar jag på Graco och Som är vid Toledo-bron. Och var är de andra? Var och en har väl klarat sig bäst han kunde. Vi har hart en storartad framgång och hela staden är skräckslagen.
Vi måste ta oss fram som över ett slagfält fullt av löpgravar och taggtrådsnät. De måtte ha fått ut alla sina trupper på gatan.
Just som vi ska lämna bron hör vi en bekant röst:
- Samar, Samar!
Det är en flicka från syndikatet för diverse yrken som gått med en sabotagebrigad med uppgift att skära av förbindelserna mellan officiella centra. Tjugo år. Hennes inkomst på 150 pesetas går direkt till hemmet, och på den lever fadern, katolik och en slöfock, samt två systrar som ständigt förebrår henne att hon är anarkist. Emilia blir mycket förtjust över att träffa oss. Hon ser sig misstänksamt omkring:
- Vågar man tala? Graco brummar:
- Vafan, känner du inte igen oss:
Det är en beslutsam och käck flicka. Hon har en blå gabardinkappa. Hon berättar att fastän det var vakt utsatt vid telefonväxlarna på regeringsbyggnaden och krigsministeriet så lyckades hon att anbringa en bomb i ett gynnsamt ögonblick när vakterna slöat till.
- Du?
- Ja naturligtvis. Just jag. De andra höll sig på defensiven och väntade.
Vi avlägsnade oss och fem minuter senare hörde vi explosionen. Åtta tusen linjer ur spelet, försäkrade Emilia. Det var riskabelt att bli stående längre. Graco var hänförd, tog henne famn och frågade henne hur länge hon varit med i organisationen.
- Tre månader, svarade Emilia.
- Vart ska du nu ta vägen, frågade jag.
- Hem. Jag bor här i närheten i ett eländigt kyffe med min eländiga familj. Jag måste gå och lägga mig för jag ska upp tidigt i morgon.
- Är det möte?
- Nej, men jag ska gå och bikta mig och höra mässan.
Vi är mycket besvikna.
- Bikta dig?
- Ja. Det där med bomben. Men i alla fall tänker jag inte tala om för prästen när det var eller var. Och förresten ska jag säga honom att jag inte tänker bättra mig. Om han vill ge mig absolution så är det bra, om inte så får han skylla sig själv. Men jag har lugnt samvete.
Graco brusar upp lika häftigt som han nyss blivit hänförd:
- Du är en fanatisk borgare i själen och om du verkligen slängde bomben så var det väl bara i hysteri.
Graco är sig lik. Men han har orätt. Jag tar henne i försvar, men det syns att hon inte bryr sig om vad han säger.
- Och ni då, frågar hon.
- Vi ska också gå och lägga oss. Men vi vet inte var.
Vi aktar oss noga för att tala om vårt sabotage så att hon inte går och berättar det också för prästen. Hon är förtjust över vad som uträttats i natt. Hon säger att de ska förklara krigstillstånd vilket ögonblick som helst och att sabotaget i sydost har gett överdådiga resultat. Borgarklassen är skräckslagen. Några har ju fått sätta livet till, det är hon ledsen för. Hon frågar om vi vet var vi ska övernatta, och när vi säger nej hänvisar hon oss till gatan General San Martin nr 9 dit man kan gå utan något annat än sin medlemsbok. Det är en anarkist som köpt sig in i en affär och han har några egna verkstäder och ett litet hus. Han har aldrig blivit registrerad hos polisen och han hjälper behövande kamrater med pengar eller ger dem tak över huvudet. Jag avbryter henne inte fastän jag själv mycket väl känner till denne kamrat som verkligen förtjänar allt det beröm hon ger honom.
- Har du gett adressen åt några andra, frågar jag.
- Nej.
- Då går vi dit.
Vi säger adjö. Graco är indignerad över denna kamrat som lägger en bomb på natten och dagen därpå biktar sig och tar nattvarden. Han ångrar att han tog henne i famn:
- En kvinna som hon kan lika väl gå och lägga en bomb i våra syndikat i morgon.
Samar brister i skratt:
- Jag undrar vad prästen kommer att göra för min.
Jag är också helt upprymd efter samtalet med den fromma Emilia. Jag blir på gott humör när jag märker att inte ens de som är slavar under borgerliga fördomar kan låta bli att sälla sig till oss. Samar skrattar men på helt annat sätt. Han ser bara det excentriska och ingenting mer.
Gatan General San Martin ligger inte här i närheten. Men inte så långt bort heller. Emilia har sagt åt oss att vara försiktiga, för det är två telefonstationer på den gatan och det är inte troligt att de är obevakade. Men Graco har återvunnit sitt goda humör. Natten blir mörkare ju längre det lider och månen är helt i moln. Graco kommer med några mustiga skämt och fastän de inte är särskilt kvicka säger han dem med så dråpliga tonfall att vi vrider oss av skratt. Nära viadukten hörs det skottlossning. Samar lyssnar:
- Det är gevärsskott. De måtte ha ställt till bråk där uppe. Graco tycker det är märkvärdigt.
- Den där borgarklassen ska då alltid jaga upp sig. Vad är de nu rädda för? Det finns verkligen ingen anledning.
Han säger det med enfaldig ton och vi brister i skratt. Jag hejdar dem. Nu börjar gatan General San Martin. Vi hör hästtramp bakom oss. På gatan intill ropas det halt. Det är tydligt att alla truppstyrkorna har kommenderals ut på gatorna med stränga order. I en blink rusar vi genom hela gatan och stannar plötsligt. Eftersom vi inte kan se husnumren måste Samar gå tillbaka. Han trycker sig intill husväggen och räknar husen. Men det är två portar som ligger tätt ihop och vi vet inte om de hör till samma hus eller ej. Och därför kan vi inte vara säkra på var nr 9 är. Jag tror att det är huset där vi står och Samar säger att det är nästa. Graco har ett förslag. Jag ställer mig mot dörren och han hoppar upp på mina axlar och slår eld på en tändsticka. Om han inte ser numret upplyst av tändstickan så kan Samar se det nerifrån gatan. Det finns ingen annan utväg. Om inte det här är nummer 9 så kan vi i alla fall räkna ut var det är. Vi är överens. Jag försöker hålla mig för skratt och hissar upp honom med några eggande ord. Han har ena knotiga knän som gör mig illa i ryggen. Hur det nu är så kommer han upp på mina axlar, trycker sig flat mot väggen och tar fram tändstickorna. Just som han fått eld på en smattrar en gevärssalva och kalk och murbruk rasar ner över oss från väggen. Tändstickan har slocknat och Graco faller med stort brak. Vi tror att han är sårad men det var bara skrattrosslingar. Samar har svårt att få fram orden:
- Det är 9, nummer 9.
- Är du säker på det, frågar Graco.
- Ja, men du kan ju klättra upp igen och se efter.
Graco tror inte att det är absolut nödvändigt och vi har fortfarande skrattet i mungiporna när dörren öppnas och en röst frågar vad som står på. Vi ger oss tillkänna och blir insläppta. Vi försöker förklara, men det behövs inte utan vi förs direkt till ett rum med tre bäddar. De tar in ett ljus, och när vi är ensamma grälar Samar på oss för att vi gjort sabotage så att man inte kan se var man lägger sina strumpor. Vi bara skrattar. Allt detta är nog bra onaturligt, för vi är stora och kraftiga karlar. När vi har släckt ljuset växlar vi några allvarliga ord om vad vi ska göra i morgon. I all tysthet ställer var och en av oss samma enkla fråga till sig själv:
- Varför strider jag? Vad är målet? Graco säger:
- Målet är den kapitalistiska regimens undergång. Samar säger:
- Utplånandet av den borgerliga mentaliteten och det kapitalistiska tänkandet.
Och jag?
- Den frihetliga kommunismen.
Som synes är mitt det mest konkreta. Graco bryr sig inte om vad man får för regim i framtiden bara kapitalismen går under. Och Samar tänker inte så mycket på systemet som på moralen och dialektiken. Det är bara reformism runt omkring en.

Ramón Sender, ur Sju röda söndagar, 1937.



Grondahl-britta-har talar s.jpg

Utdrag ur spanske författaren, journalisten och under spanska revolutionen anarkisten, Ramón Senders novell Sju röda söndagar.

Som i sin tur är hämtad ur den eminenta antologin Här talar Syndikalisterna.