Finska storstrejken 1905

Från Polkagriswiki
Version från den 25 december 2010 kl. 13.42 av Kurtake (Diskussion | bidrag)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Storstrejken 1905. På Senatstorget i Helsingfors hade 35 000 samlats i demonstration.

Den finska storstrejken 1905 var i mångt och mycket ett av arbetarrörelsen drivet nationellt uppror mot den förryssningskampanj som tsarväldet dragit igång 1899. Tsarens åtgärder innebar att det finska självstyret in princip avskaffades, att de få rättigheter vad det gällde yttrande, möte och organisering drogs in och då förstås att hela det tsaristiska polisväsendet importerades. Inte för borgarna hade något emot mer förtryck mot arbetarna men när deras ekonomiska intressen hotades vart det liv i luckan. Arbetarrörelsen hade från dag ett varit emot det ökade förtrycket. En starkare förtrycksapparat gynnar aldrig en kämpande arbetarrörelse. Arbetarrörelsen hade dessutom ständigt växt sig starkare under 1900-talets första år med de eskalerande klassmotsättningarna.

De ryska arbetarna och böndernas revolution som drog igång i början 1905 peppade arbetarna till att gå på offensiven mot tsarväldet och även borgarna såg sin chans. Allt som försvagade tsarismen och stärkte dem var bra. Fast man var förstås oroliga för vilken inverkan den ryska revolutionen skulle ha på den egna arbetarklassen.

Arbetarrörelsen proklamerar storstrejk och borgarna hakar på. Det blir en "nationalstrejk". 29-30 oktober drar den igång och följs av massiva demonstrationer på gatorna. kraven är yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet och allmän rösträtt. Allmän rösträtt motsätter sig förstås borgarna. Det bildas "nationalgarden" av borgare och arbetare. Den 6 november slår den försvagade tsarregeringen till reträtt. Alla åtgärder från 1899 dras tillbaks och lantdagen får möjlighet att förbereda en rösträttsreform.

Arbetarna vill fortsätta kampen men inser efter ytterligare några dagars strejk att det inte kommer leda nånstans. Man bidar dock sin tid och i december blir det stora rösträttsdemonstrationer över hela landet. På gatorna paraderar beväpnade "röda garden" (nationalgarden där borgarna uteslutits) samtidigt som fackföreningsrörelsen och partiet vuxit lavinartat. Den här styrkedemonstrationen leder till att allmän rösträtt införs för alla skuldfria över 24. Finland blir därmed det första land i världen som inför rösträtt för kvinnor.

Bara någon månad efter detta gör dessutom matroserna på fästningen Sveaborg utanför Helsingfors myteri och får stöd av 200 rödgardister. Inne i Helsingfors strejkar samtidigt arbetare som blir överfallna av beväpnade studentgarden (borgarnas egna beväpnade förband). Rödgardisterna skyndar dit driver bort dem. I striderna dödas sju borgarungdomar, en snut och två arbetare. Från och med nu kommer borgarnas skyddsgarden kallas slaktare.

Rösträttsreformen lugnar inte stämningarna utan de följande åren är fulla av hårda klasstrider. Arbetarna går på offensiven och i arbetarpartiet tar vänsterfalangen kontrollen. Bara ett årtionde senare har situationen tillspetsats så att arbetarklassen står beredd att göra revolution.

Tsarförtrycket och revolutionen

När Nikolaj II tog över rodret i tsarryssland så undergrävdes det finska självbestämmandet. Tsaren drev på hårt för att russifiera hela landet genom att integrera det såväl politiskt, ekonomiskt som kulturellt till moderlandet. Det här krävde att hela det tsaristiska polisväsendet importerades till Finland vilket skapade en hel del motsättningar. Framförallt Sossarna i SDP såg hur den här integreringspolitiken bara ledde till hårdare förtryck av de arbetande klasserna. De var därför tidigt ute och stred för nationell befrielse. Det här gjorde att en hel del nationallistiskt tänkande fick fäste i paritet.

Demonstranter i Jakobstad.
Tsarens polisapparat och byråkratin var tusen gånger effektivare förtryckare än det ännu svaga och vapenlösa finska borgerskapet. Denna ”nationella borgarklass” hade naturligtvis inget emot att repressionen mot arbetarklassen ökade, men när tsarväldet mer och mer medvetet började undergräva dess ”kulturella autonomi” och i sista hand också dess egna ekonomiska intressen, splittrades bourgeoisin i flera olika fraktioner, av vilka en stod för ”eftergiftspolitik”, en för ”passivt motstånd” och ännu en för ”aktivt motstånd”, på konspiratorisk och terroristisk basis. Men så länge som tsarväldet var stabilt och starkt, stödde en klar majoritet av den finska borgarklassen det som en garanti för dess egna privilegier.

Det som satte stenen i rullning var de ryska arbetarnas revolution 1905. I Petersburg, bara några mil från den finska gränsen, gick 300 000 arbetare i strejk. Det ryska exemplet inspirerade de finska arbetarna. Den 13 april 1905 demonstrerade 11 000 Helsingforsarbetare för allmän rösträtt. Det var den dittills största demonstrationen i Finlands historia. Avslutningsmötet på Senatstorget samlade 35 000 deltagare. På hösten krävde många arbetarföreningar att de finska arbetarna skulle gå i storstrejk för att visa sin solidaritet med de ryska arbetarna.

Den ryska revolutionen ställde de nationella borgarna i Finland i en svår situation. Man sympatiserade med revolutionen eftersom den försvagade tsarismen och ställde demokratiska krav som man kunde stödja. Samtidigt fruktade man den ryska revolutionens inverkan på den finska arbetarklassen. De nationellt borgerliga politikerna beslöt att delta i storstrejken och den blev därmed en ”nationalstrejk” som omfattade alla klasser. Alliansen mellan arbetare och borgare var svag, borgarna var tveksamma och vacklande.

Storstrejk

Demonstranter på Tammerfors centraltorg under storstrejken.
Storstrejken börjar över hela Finland den 29-30 oktober. I Helsingfors bildar arbetare och borgare ett ”nationalgarde” för att upprätthålla ordningen. Den 31 oktober demonstrerar 20 000 människor i Helsingfors för yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet och allmän rösträtt. Den stora skiljefrågan mellan arbetare och borgare vid denna tid är frågan om den allmänna rösträtten. Socialdemokraterna kräver att ett nationalmöte ska sammankallas för att ändra grundlagen så att allmän rösträtt kan genomföras. Detta motsätter sig de borgerliga partierna.

Den 6 november slår tsarregeringen till reträtt. Tsaren utfärdar det så kallade november-manifestet Där återkallas de olagliga åtgärder som genomförts sedan 1899. Mötes- och organisationsfrihet garanteras och lantdagen får möjlighet att förbereda en rösträttsreform. Borgarna ser sina krav tillgodosedda och vill genast avblåsa strejken.

Arbetarna vill fortsätta strejken, men när de ser att den ryska regimen åter tagit kontrollen i Petersburg ger man upp. Den 6 november avslutas strejken officiellt vid ett stormöte på Senatstorget i Helsingfors. – Att kämpa mot bourgeoisien och tsaren samtidigt är omöjligt, säger resolutionen från mötet – samtidigt som den manar till fortsatt kamp.

Nationalgardet i Helsingfors upplöstes inte, men de borgerliga medlemmarna utesluts. I fortsättningen kallas gardet allmänt det ”röda gardet”. Studenterna bildar sitt eget ”skydds-garde” och de första sammanstötningarna mellan de båda organisationerna äger rum när rödgardisterna försöker hindra affärsmännen att öppna sina butiker i strejkens slutskede.

Strejken har gett de finska arbetarna ett nytt självförtroende, samtidigt som de mist sina illusioner om de nationella borgarna. Man och man emellan talar man om en ny storstrejk. Antalet medlemmar i fackföreningarna stiger och det röda gardet fortsätter att växa. Nu demonstrerar rödgardisterna som militärt organiserade enheter på gatorna. Borgarklassen känner skräck inför arbetarklassen, skräck inför de krafter den tror sig ha släppt lösa.

Så borgarklassen stack svansen mellan benen och kröp tillbaka in under tsarväldets beskydd. Ett antal borgerliga intellektuella - ”novembersocialisterna” kallade – drogs med i massrörelsen och gick över till det socialdemokratiska partiet. Några av de mest kända av dem var O. W. Kuusinen, Kullervo Manner, Väinö Tanner och Edvard Gyllling. Till november-socialisterna brukar man också räkna Yrjö Sirola, Eero Haapalainen och Karl H. Wiik.

Novembersocialister skulle komma att leda den finska arbetarrörelsen. Bland dem fanns alla politiska linjer i den finska socialdemokratin representerade. Några av dem – Tanner, Kuusinen, Wiik – skulle spela en stor roll för den finska arbetarrörelsen ända in på 40- och 50-talet.

Den socialdemokratiska partiledningen använder uppsvinget under storstrejken till att ytterligare driva frågan om allmän rösträtt. I slutet av december 1905 utbryter väldiga rösträttsdemonstrationer över hela landet. Senaten tillsätter en kommitté för att utreda rösträttsfrågan. I kommittén ingår även arbetarrepresentanter. Den 28 maj 1906 beslutar lantdagen att upplösa ståndslantdagen och införa enkammarlantdag med allmän rösträtt för män och kvinnor som fyllt 24 år och inte står i skuld till någon. Finland blir det första land i världen som inför rösträtt för kvinnor.

Myteri på Sveaborg och hårdnande klasstrider

Om borgarna hade trott att den allmänna rösträtten skulle lugna arbetarna så tog de miste. Under sommaren 1906 skärptes klasskampen. De revolutionära stämningarna i Ryssland hade spritt sig till krigsmakten. Enstaka myterier hade redan ägt rum. Till sommaren 1906 planerade man stort allmänt myteri. Det bröt ut på den ryska militärbasen Sveaborg utanför Helsingfors i juli. Det var illa förberett och startade för tidigt.

På de upproriska Sveaborgsmatrosernas sida kämpar omkring 200 finska rödgardister. Tillsammans lyckas de erövra nästan hela Sveaborg men kampen blir hopplös när myteristerna bombarderas av den ryska Östersjöflottan. Efteråt arkebuseras de ryska officerare som stött myteriet tillsammans med flera finska rödgardister.

Inne i Helsingfors blir strejkande arbetare överfallna av studenternas skyddsgarde. Det röda gardet kommer till platsen för att hjälpa arbetarna och skottlossning börjar. För första gången kräver kampen mellan vita och röda dödsoffer. Innan vitgardisterna jagats bort har sju av dem och en polis stupat. På den röda sidan stupade två man. Nu uppstår ett nytt namn på de väpnade borgarstyrkorna: Slaktare.

De hårda klasstriderna med tusentals strejkande arbetare fortsätter under hela år 1906. Bland annat den så kallade flottar- och skogsarbetarstrejken som pågick ett helt år. Det var en mycket hård kamp, hungerhotet användes som vapen från arbetsköparnas sida, striden stod alltså mellan Kemibolaget och skogsarbetarna i norr. En annan stor klasstrid var torparrörelsen som tillspetsades vid årsskiftet 1906-07 med strejken vid Laukkos gods, som ägdes av friherre Standertskiöld-Nordenstam. Han sa upp och vräkte flera tiotal torpare efter något gräl, det gick dithän att polis kommenderades ända från Helsingfors för att verkställa vräkningen, detta skedde mitt i den strängaste vintern, torparna och deras familjer kastades ut ur stugorna, dörrarna lyftes bort från gångjärnen och fönsterrutorna slogs in. Människorna fick vandra ut i vinternatten.

Vid slutet av 1906 stod de organiserade arbetarna starkare än någonsin 1904 hade det socialdemokratiska partiet 16 600 medlemmar, 1905 45 000 och 1906 drygt 85 000. Flertalet medlemmar var kollektivanslutna genom sina intresseorganisationer. 1906 hade det socialdemokratiska partiet 937 medlemsorganisationer. Av dem var 437 arbetarföreningar och 67 torparföreningar. Under åren 1905-06 fick socialdemokraterna fotfäste på landsbygden.

Vid det socialdemokratiska partimötet i Uleåborg i augusti 1906 fick partivänstern majoritet. Broholmengruppens ledare, Edvard Valpas valdes till partiordförande, Här fastslog man slutgiltig att arbetarnas nationella kamp skulle föras självständigt skild från borgarnas nationella kamp. Mot tsarväldet satte man upp en hård, oförsonlig front. En socialdemokrat, Kari, som varit medlem av senaten uteslöts ur partiet – eftersom senaten var ett organ för tsarens makt-utövning. Mötet fastslog att partiet måste gå klasskampens väg. Samtidigt beslöt man emellertid att upplösa röda gardet. Senaten hade nyss förbjudit det och socialdemokraterna betraktade gardet som ett hot mot partiets legalitet och att det utgjorde en självständig kraft de inte hade kontroll över.

Källor