Elof Luspa född den 26 juni 1918 på ett kronohemman i Poutikasvaara. Var en av de ledande i strejkkommittén under
den vilda gruvstrejken vid LKAB 1969. Han arbetade som skogsarbetare och bonde efter de sex åren i folkskolan. Vid krigsutbrottet började han vid gruvan i Kiruna men 1945 slutade han och öppnade taxi- och affärsrörelse i sin hemby. Efter åtta år som ”egen” kom han tillbaka till LKAB där han stannade till 1976 då han förtidspensionerades. Han var organiserad Socialdemokrat från 1936 till 1950 men lämnade partiet på grund av deras jordbrukspolitik. 1966 valdes han till ordförande i Gruvs avdelning 12 men avsade sig sitt uppdrag ett halvår före strejken. I den centrala strejkkommittén valdes Luspa till vice ordförande. Han sammanfattade senare strejken såhär "Gruvarbetarna förlorade, men den svenska arbetarklassen gick segrande ur kampen". Efter strejken blev han engagerad i organisationen
Arbetarsolidaritet och åkte runt och propagerade för att arbetarna skulle skänka pengar till
gruvarbetarnas stridsfond
Citat
- Strejken var inget misslyckande. Det var kanske ett nederlag för oss gruvarbetare men det var en stor seger för andra arbetare. Den visade att det enda som hjälper i det svenska systemet är strejkerna.
- Klasskampen är ganska viktig för oss gruvarbetare, oavsett partitillhörighet. Man säger att vår strejk var spontan, och så var det ju. Men vi hade under årtionden diskuterat och sagt att den enda möjligheten var att strejka. Det är ett vapen som vi håller heligt.
- När man väl har bestämt sig för att strejka är det viktigt hur man organiserar kampen. Vi hade stormöten och alla dom som satt i facket, dom blev spolade på nolltid. Det är mycket viktigt att man får en bra strejkkommitté för den utgör ofta själva stommen i strejken. Jag tycker att vår 21-mannakommitté var väldigt bra, ända tills vi tog med dom sex fackföreningsrepresentanterna. Det skulle vi aldrig gjort. Det var dom som malde sönderstrejken. Sakta, men ganska säkert.
