Elise Ottesen-Jensen

Från Polkagriswiki
Version från den 27 april 2007 kl. 18.32 av Kurtake (Diskussion | bidrag) (Den unga ''Ottar'')

Hoppa till: navigering, sök
Elise föreläser
Elise Ottesen-Jensen föddes 2 januari 1886 i Høyland, utanför Stavanger i Rogaland fylke i Norge, död 4 september 1973 i Stockholm.

Ottar som hon kallas i folkmun är mest känd för sitt enorma sexualupplysningsarbete i arbetarklassen. Hon grundade RFSU och rest land och rike runt med sina upplysningsturneer. Allt ifrån fullsatta folketshus till små skogshuggarkojor i djupaste av norrlands skogar avverkade hon i en rasande takt. Hon kämpade med tänder och klor mot efterbliven lagstiftingen, instutionerna, kyrka och invanda fördomar som gjorde livet för framförallt arbetarkvinnorna till ett helvete. Det var framförallt familjeplanering det gällde. Hur man kan begränsa antalet födslar. Ju fler oönskade ungar desto fler munnar att mätta med en knaper lön. Ju fler oönskade ungar ju fler undermåliga aborter med risk för kvinnans liv och hälsa. Ottar talde om hur man kunde begränsa sina födslar med hjälp av preventivmedel och hur dessa skulle användas. Hon hjälpte även de intresserade kvinnorna med att prova ut pessar. Allt detta var i högsta grad olagligt på denna tid och duster med lag och ordning blev många. Ottar och hennes RFSU blev så småningom allt mer en institution i det svenska folkhemmet. Deras och många andras kamp var så framgångsrik att samhället förändrades. Lagar föll, staten började planera sin befolknings tillväxt, nya institutioner upprättades och utbildningar förändrades. Stat och kommun tog över det RFSU skapat och förde in det i förvaltningen.

Den senare delen av sitt liv arbetade hon mycket på det internationella planet med resor runt om i världen för att hjälpa till med upplysningen. Hon deltog med stort engagemang i sexualupplysningsinternationalen IPPF där hon även satt som president en period.

Hon är även känd från sina unga år som frihetlig socialistisk agitator och organisatör. Till en början skrev hon artiklar och hjälpte till med notiser på den vänsterradikala nationalistiska tidning Nidaros. Gick så småningom över till norska Ny Tid som var socialdemokraternas tidning. Men det var först när hon träffade sin blivande livskamrat Albert Jensen och därmed den (svenska) syndikalistiska/ungsocialistiska rörelsen som hon fullt ut fick upp ögonen för samhällets orättvisor och missförhållanden och dess rötter. Hon var under 1900-tales första hälft en flitig skribent i både arbetaren och brand. (in med tranmael o den succesiva utvecklingen till "frihetliga åskådningen")

Uppväxt

Elise var det 17:e barnet i ordning men inte för den skull det sista modern Karen Essendrop födde fram. Fadern Immanuel Ottesen var prost och uppväxten präglas av den konservativa prästgårdsmiljön och det lilla Norska samhället där man höll sig bokstavligen till bibelns ord. Uppväxten upplever hon som till största del lycklig men hon får också sin djupa förståelse av hur moralism och konservatism slår hårt mot framförallt kvinnor.

Som ung kvinna blir det dax att skaffa sig ett yrke. Elise bestämmer sig efter samrådan med sin syster Karen, som är ingift i en släkt med flera läkare, att försöka utbilda sig till tandläkare. En faster har testamenterat en liten summa pengar till Elise och genom att bo hemma och pendla till Stavanger varje dag så skulle det kunna gå. Det blir en hård tid där hon reser sju på morgonen och kommer hem sju på kvällarna. Under sin tid i Stavanger inträffar 1905´s unionskris.

Tandläkarutbildningen får ett dramtiskt slut när Elise´s händer sargas svårt i en explosion i laboratoriumet. Hon blir av med två tummar, ett pekfinger och de andra fingrarna blir svårt skadade. Hon tvingas till en lång sjukhusvistelse på Lovisenberg i Oslo.

Den unga Ottar

Efter den tragiska olyckan måste ny livsbana sökas. Hon utbildar sig så småningom till riksdagsstenograf men hamnar istället som sekreterar hos en konsul i Trondheim. Det kneget suger så mycket att hon säger upp sig och tänker resa hem. I Trondheim upprullas just då en stor militärskandal och Elise går på rättegångarna. Hon upprörs över hur officerarna använt allmänna medel till privata nöjen. Utanför rättsalarna springer hon på en bekant från sällskapslivet i stan. Håkan Löken heter han och är redaktör för den vänsterradikala tidningen Nidaros med norsk-norkskt program: Ren flagga, nystavning, naturresusersna år norrmännen osv. Elise är uppörd och undrar hur han kan strosa runt i stillan ro istället för att sitta i rätten och skriva. "Skriv själv, medan ni är så upprörd!" tyckte han. Det gör hon och dan efter erbjuds hon plats på tidningen. Hon får syssla med mötesbevakning, stenografering av telegram från Telegrambyrån mm.

Under det förestående valet så närvarar Elise på de flesta valmöten och inser att det är socialdemokraterna som har rätt. Naturresuserna ska inte tillhöra varken norska eller utländska kapitalister. Nej det borde tillhöra folket via staten. Och som ett brev på posten så erbjuder redaktören för Ny Tid, sossarnas tidning, henne en fast tjänst. Det här föll dessutom samman med att hela journalistkåren vid Nidaros gick ut i strejk mot sin redaktör.


"Jag ville ha rättvisa. Jag ville inte att några skulle slita och fara illa, medan andra latade sig på deras bekostnad. Möjligheten till utvecklingen av inneboende anlag skulle vara lika för alla. Det fick inte finnas hungriga människor och trasiga barn. Men så långt som till verkliga marxistiska studier kom jag aldrig. Såtillvida kom blev jag aldrig en troende som följde partiet i vått och torrt. Jag hadde redan som barn fått betala dyrt för min tankefrihet. Men att den internationella arbetarrörelsen var enda vägen till fred tvivlade jag inte ett ögonblick på."[1]

Elise kommer mot slutet av sin period i Trondheim under Martin Tranmael´s inflytande. Han hadde precis kommit hem ifrån amerika där han deltagit i IWW rörelsen. Han förespråkade direkt aktion. Man skulle inte vänta på vad parlamentet gjorde. Den verkliga slagkraften låg på arbetsplaten. Detta var något nytt för de unga radikalen Elise som började delta i arbetet med att bygga upp den fackopposition som Tranmael tog initativ till.

Elsie hamnar så småningom i Bergen som journalist på Arbeidet. Här kommer hon i kontakt med textilarbeterskorna vid Tangens gardinfabriker som hon försöker organisera. Hon delar flygblad utanför fabrikerna och kallar till organisationsmöte i folketshus. Kvinnorna startar en organisation men förbjuds av arbetsköparn att gå till folketshus igen. Elise hyr då istället frälsningsarmens lokaler vilket bara leder till att bolagsherrarna kallar upp alla arbeterskorna en och en till kontoret där då får personliga kontrakt där de lovar att aldrig organisera sig. Detta första organiseringsförsök är bara ett av många som hon sedan delatar i. I ett av de mer spektakulära organiseras hemmbiträden eller tjenestepikene, som de kallades på den tiden. Detta mötte hårt motstånd och plötsligt vart herrskapskvinnornas rop på kvinnosolidaritet som bortblåst.

Elise får i kontakten med arbetarkvinnorna upp ögonen deras specifika problem i kampen för brödet. Hemarbete, barn och struliga karlar gör deras liv till en långplåga och lägger dessutom käppar i hjulen för deras egen organisering. En del arbetarkvinnor börjar komma till Elise med sina problem och frågor. Och det handlade inte främst om freden eller fackföreningarna utan främst om sexualfrågan. Elise är ju bara en ung kvinna dessutom från helt andra förhållanden än knegarna. Hon lever inte deras liv, hon är journalist/aktivist. Men en del av kvinnorna ser henne som en auktoritet och hon börjar försöka hitta svar på deras frågor. I detta sökande stöter hon på "die sexuelle Frage" av August Forel.

"Boken öppnade fönstret till en ny värld, en värld där man kunde se bakgrunden till så mycket av det som för oss såg ut som resultatet av dåliga människors handlingar. Här fick vi läsa om alkoholfrågan, om den bristande harmonin och okunnigheten i sexualfrågan,om avvikelser i den sexuella driften, om vad den sociala miljön spelar för roll för psykiska rubbningar och mycket, mycket annat. Man kände sig så liten på något sätt, man kände sig skamsen för att man hadde dömt och så tacksam för att man inte haft dessa olyckliga människors fresterlser. Tänk så många oanade faror och fällor som man inte tidigare haft en aning om."[2]

Vis av de nya insikterna hjälper hon en arbetarkvinna förstå att hennes karl som kladdar på småflickor bara är ett offer för sin avvikande drift och omständigheterna. Det är inte kvinnans fel eller mannens ondska utan det är mannen som är sjuk och behöver vård, förklarar Elise. Kvinnan faller i hennes armar gråtandes."Det var första gången jag kände glädjen av att ha uträttat någonting utanför mig själv" berättar Elise i Och livet skrev". Det är här den unga prästdottern tar sina första steg i sitt korståg mot den på sexualiteten grundade misären och förtrycket. För att rädda och hjälpa.

Om och av Ottar

Enskilda texter av Elise Ottesen-Jensen

Böcker om och av Elise Ottesen-Jensen

Pjäser om Elise Ottesen-Jensen

Noter

  1. Ottesen-Jensen, Elise: Och livet skrev, 1965, s 75-76.
  2. Ibid. s 80.