Colombia

Från Polkagriswiki
Version från den 5 februari 2009 kl. 01.05 av Kurtake (Diskussion | bidrag) (→‎Härskarklassernas självständighet)

Hoppa till: navigering, sök

En om dan gör kroppen glad.


Gjorda

Ogjorda

http://raforum.info/article.php3?id_article=4275

http://www.icdc.com/~paulwolf/

http://www.icdc.com/~paulwolf/colombia/colombiawar.htm

http://www.hartford-hwp.com/archives/42/index-d.html

http://kollamag.se/2007/06/15/vag-av-kravaller-i-colombia/ - Något skitnödigt men bra.

http://www.colombianatverket.se/files/sac_colombia_himmelochhelvete.pdf sac - haveri som innehåller en del intressanta grejor. Symptomatiskt felfokuserande o akademiker/vänsterfokus.

Sök på flagblackened för en massa info.


http://countrystudies.us/colombia/ - nyanserad, borgerlig, politisk historieskrivning.

http://www.onwar.com/aced/nation/cat/colombia/findex.htm - denna åsså.


  • History of labour on a coffee plantation : La Aurora Plantation, Tolima-Colombia, 1882-1982 / Renzo Ramírez Bacca

ISBN 91-88614-41-7

Litteratur

Kolonier och statsbildning

Landet är uppkallat efter Christopher Columbus men han upptäckte det lika lite som han upptäckte Nordamerika. I själva verket satte han aldrig sin fot där. Det gjorde däremot hans kollega, Alonso de Ojeda, som 1499 landsteg på kusten. Han attraherades av rikedomarna och bestämde sig för att utforska landet men skadades i strider med indianerna och dog strax därefter.

Men ryktena om landets rikedomar spreds och växte till myter om guldförgyllda berg och jordar beströdda av diamanter. Dessa myter lockade otaliga plundringsexpeditioner att segla dit under årens lopp. Bl a Francisco Pizarros flotta som senare blev "känd" för sina härjningar bland Incaindianerna.

Men spanjorerna nöjde sig inte med simpel plundring. Indianbefolkningen fick se sitt land invaderas av kolonialister som upprättade plantager, gruvor och handelsstationer. Kolonialisterna kom i tre olika former. Conquistadorer, administratörer och det romersk-katolska prästerskapet. De första herrarna var driftiga entreprenörer som finansierade sin expeditioner med egna medel och tog stora risker för att snabbt kunna göra sig stora rikedomar. Det spanska imperiet´s administratörer var tillsatta av och skulle representera konungamakten. Deras uppgift var att stärka den spanska kolonialväldet och se till att kolonierna höll sig lönsamma. Kyrkans uppgift var att sprida en sund slavmoral bland de egna undersåtarna och indianerna. Men strävade självklart efter att roffa åt sig mark och rikedomar åt den heliga kyrkan. Conquistadorerna var de första storborgarna med ackumulationen av rikedomar som enda rättesnöre. Handelskapitalister som inte såg sig skyldiga den gamla dammiga konungamakten någonting. Detta gjorde att de allt som oftast kom i konflikt med kyrka och kungaväldet.

De första stora kolonierna bildades under 1520-30-talen utmed kusterna. De här städerna fungerade som trygga oaser för kolonisatörerna i ett otryggt och fientligt land. härifrån erövrades så sakteliga ett området som sträckte sig över det som idag är Colombia, Ecuador, Panama, Peru och Venezuela.

Koloniala ekonomin

Kolonialekonomin byggde på "merkantilt" system där kolonin fungerade som råvarukälla och dessutom som avstjälpningsplats för färdiga produkter från hemlandet. Detta system gynnade gravt industri, ekonomi och herrskap i Spanien för att samtidigt hindra all lokal utvecklingen i kolonin. Dessutom styrdes allt från Spaninen. Inga verksamheter fick inledas som inte konungamakten godkände och ingen handel fick bedrivas med andra länder eller kolonier. Skulle varor föras från en koloni till en annan vart de tvungna att skeppa varorna via Spanien. Eftersom spanjorerna kom till Sydamerika i jakt på snabba vinster så blev gruvnäringen med inriktning på utvinningen av ädla metaller och juveler ekonomins bas. En näring som helt baserades på omänskligt slavarbete. Och det var indianerna som gjordes till slavar. Vilkas arbete och tidiga död skulle göda det Spanska imperiet rikt och mäktigt.

Jordbruket i var till en början begränsat till att försörja kolonibefolkningen och gruvslavarna med det nödvändigaste men utvecklades till en allt mer vinstinbringade näringsgren som ersatte gruvnärningen (allteftersom mineraler och metaller sinade) som viktigaste inkomstkälla under 1700-talet. Socker och tobak blev några av de viktigaste varorna. Även denna verksamhet baserades så klart mer eller mindre på slaveri. Antingen fick indianerna kontrakterat arbete på de stora godsens jordar i utbyte mot en liten plätt att odla sin mat på (hacienda) eller så underställdes de en landägare som tog upp skatt från deras jordbruk (encomiendas). Båda dessa system gjorde indianerna mer eller mindre till slavar. Iom en jordbruksreform 1592 så skuffades dessutom många indianer in i reservat och en massa mark gjordes fri till de stora markägarna som drev hacienda´s. Därmed proletariserades, drevs från jorden och tvingades arbeta för någon annan, indianerna i allt större utsträckning. De två systemens herrar kom dock i konflikt med varandra pga av encomiendas möjligheter att monopolisera arbetskraften. En tillfällig lösning var att tvinga alla indianer i reservaten till tvångsarbete vid haciendas (även vid gruvor och fabriker).

Indianerna lät sig inte stillatigande göras till livegna, mördas, sättas i reservat eller tvingas in i mördande lönearbete. De kämpade imot så gott det gick trots den teknologiska underlägsenheten. Sjukdomar och inre stridigheter gjorde även de sitt till för att få dem på fall. Den framgångsrikaste indianska motståndsrörelsen stod Wayuu-folket för. De hade lärt sig använda vapen och hästar. De vägrade underkasta sig och låg i konstant krig med kolonialisterna under hela 1700-talet. De som så många andra åkte på stryk eftersom de började käbbla inbördes.

När de tunga arbetet i gruvor och plantager utrotat stora delar av indianbefolkningen så vart spanjorerna tvungna att importera slavar från afrika för att fylla de skriande behovet av billig arbetskraft. Det Spanska kolonialväldet som vanligtvis förbjöd handel med andra stater vart tom tvunget att anlita icke spanska slavhandlare för att klara av att tillgodose efterfrågan. Den vidriga tillvaron i slavekononmin ledde till en mängd slavuppror även bland afrikanerna (de höga herrarna höll indianer och afrikaner åtskilda för att de inte skulle gå samman i uppror). Många slog sig fria och flydde upp i bergen för att bilda "palenques", afrikanska städer där man levde fritt från spanska myndigheter och herrar. Denna rörelse var som störst under 1700-talet.

Men även de spanska invandrade bönderna och hantverkarna kämpade mot sin egna herrar. En mängd små uppror och oroligheter plågade de höga herrarna under 1700-talet. Det var dock först 1781 som ett riktigt stort uppror som hotade den spanska kolonialmaktens grunder blommade ut. Det var i staden Socorro där spanska myndigheterna var extra jävliga som det hela startade. Bönder och hantverkare fick nog när de skulle belägga med ännu mer skatter. Upproret spreds till flera städer men slogs brutalt ner och upprorsledarna avrättades. Detta ökade bara missnöjet och kamplusten. På detta folkliga motstånd skulle sedan de lokala herrskapets kamp för självständighet från Spaninen rida. De ville inte vara simpla hantlangare åt den spanska kolonialismen. De ville ha alla rikedomarna för eget bruk och kunna utveckla dem utan en massa förlegade pålagor från konungamakten i Europa.

Härskarklassernas självständighet

De lokala härskarklasserna var oense i ganska mycket men en sak hade man gemensamt; strävan efter självständighet från det spanska imperiet. Man gjorde slag i sak och förklarade sig självständiga. De arbetande klasserna och slavarna såg ingen nytta i upproret och deltog motstridigt i de höga herrarnas arméer. De vägrade tom slåss i vissa lägen och när de Spanska styrkorna anlände bjöds inget större motstånd. Till saken hör att det spanska imperiet lovade slaveriets avskaffande och att jorden skulle ges tillbaks till indianer/bönder. Detta infriades så klart inte och de gamla härskarna upprättade en ny hårdare terrorregim. Detta gjorde att underklasserna drevs över till självständighetsivrarna som snabbt lovade en massa reformer om de fick makten.

1819 kunde Simón Bolívar befria stora delar av de spanska kolonierna i sydamerika och utropa en republik. 1821 hade man hjälpt alla andra spanska kolonier i området att göra sig fria.

I de befriade områdena upprättas genast handelsförbindelser med övriga världen, skyddstullar för jordbruk och industri, frihet till slavarnas barn, avskaffande av indianernas tvångsarbete och lite annat liberalt tjafs. Lite åt alla fast mest till de härskande klasserna. Som vanligt.

När de nya herrarna gjort sig av med det spanska oket börjar man genast käbbla om hur saker och ting bör styras. Två fraktioner utkristalliseras snabbt: Federalister (de som vill ha ett centraliserat stor-colombia) och seperatister (de som ville ha egna statsbildningar) slåss om hur saker o ting ska drivas. Runt 1830 har medparten av de områden som idag är delar Venezuela och Ecuador brutit sig ur republiken.

Inom det som återstod av landet slåss man vidare om hur makten skall fördelas och staten byggas upp. Runt 1950 så har motsättningarna inom de härskande klasserna fördjupats ytterligare och formaliserats i två partier; det liberala partiet (Partido Liberal--PL) och det konservativa partiet (Partido Conservador--PC). Spelet mellan de här två monstren kommer att dominera politiken i Colombia fram till sent 1900-tal.

Liberalerna

Liberalerna var anti-kolonilaister och ville göra om den kolonin till en modern borgerlig nation. Partiet baserades på de nya klasser som skapats iom kapitalismens framväxt. Handelsmän som ville ha frihandel, fabriksägare och hantverkare som ville få avsättning för sina varor, mindre landägare och jordbrukskapitalister som ville lösa upp statens monopol på olika kommersiella grödor och frihetstörstande slavar. Man strävade även mot att minska ner statens omfång och makt; separera kyrka och stat; upprätta frihet för pressen, utbildning, religion och företagande; och slutligen att avskaffa dödsstraffet. De ville med andra ord röja undan den gamla ordningen och bereda vägen för den moderna kapitalismen. Det fanns vissa splittringar inom det här partiet. De handelsmän som ivrade för frihandel (golgotas) kom i konflikt med de fabriksägare och hantverkare som ville skydda sin verksamheter från utländsk konkurrens (draconianos).

De konservativa

Det koloniala arvet från det spanska imperiet´s dagar med Katolicism och en strikt auktoritär ordning låg de konservativa varmt om hjärtat. De ville ha kvar de gamla koloniala strukturerna och myndigheterna, alliansen mellan kyrka och stat, slavekonomin och en centraliserad repressiv stat som slog ner på allt som kunde tänkas hota rådande ordning. Under PC´s fana samlades slavägare, prästerskapet och många av de stora landägarna.


  • Liberlalerna vinner stora valframgångar och tar över staten. 1853 driver man igenom en ny liberal constitution.
  • Efter bara ett år så blir de interna motsättningarna mellan golgotas och draconianos för stora och de senare tar makten genom en militärkupp. En liberal militärdiktatur utropas.
  • Men draconianos klarar inte ens av att hålla sams inbördes och åker redan 8 månader senare på däng av en allians mellan golgotas och konservativa. draconianos utrotas och golgotas tar över partiet. De konservativa tar makten. Grenadine konfederationen proklameras.
  • De konservativa genomdriver en stark centralisering av landet. Liberalerna ilsknar till och sätter samman en ny rebellarme som snabbt besegrar de konservativa 1863. Colombias förenta stater utropas samtidigt som ännu fler av de gamla samhällets hinder för den kapitalistiska utvecklingen röjs undan. Bla konfiskeras kyrkans egendomar och säljs ut till industri- och jordbrukskapitalister för en billig slant.

Nu Följer en lång period med hårda strider mellan konservativa och liberaler. De senare får tillslut överhanden och driver i mångt och mycket igenom sin agenda. Kyrkan separeras från staten samtidigt som dess egendomar konfiskeras och säljs ut till industri- och jordbrukskapitalister för en spottstyver. Staten gör inga ingripande i ekonomin förutom att bygga ut kommunikationslederna, speciellt järnvägar och landsvägar. Detta för att ena landet och gynna den ekonomiska utvecklingen. De här utbyggnaden visade sig få en helt annan effekt. Istället för att binda samman landet och öka den interna handeln så kopplades landet inre till exportknutpunkter. Detta gynnade de stora handelskapitalisterna framför industrikapitalisterna. I kombination med införandet av frihandel gjorde att export blev landets ekonomiska motor. Tobak, quinine och kaffe blev huvudvarorna. Trots att efterfrågan på världsmarknaden efter dessa tre grödor ständigt gick upp och ner så kunde enorma vinster tas ut av landets handelsmän. Speciellt på kaffet som fortsatte vara lönsamt även efter 1870 då de andra grödorna blev ganska olönsamma. De här kapitalet investerade de sedan i inhemska export industrier. Framförallt i textilindustri runt och i Medellín. Den moderna industrikapitalismen i Colombia föds här.

Three main agricultural exports--tobacco, quinine, and coffee--developed, especially after 1850 when international markets were more favorable and accessible. Nonetheless, all three crops suffered from cyclical periods of high and low demand. By the 1880s, it was clear that tobacco and quinine would not be reliable exports in the long term because of stiff international competition. Coffee also faced competition but nevertheless succeeded in dominating the economy after the 1870s. The coffee merchants used their profits as middlemen to invest in domestic industries, producing goods such as textiles for domestic consumption, particularly in the Medellín area. The emergence of coffee as an important export crop and the investment of profits from the coffee trade into domestic industry were significant steps in the economic development of the country.


1899 är det dax igen. De konservativa har återigen lyckats ta kontroll över och stärka de centrala myndigheternas makt. De båda parterna har kristalliserats i varsitt parti och sätter nu igång "tusen dagars kriget" som de konservativa vinner 1902.

1903 mullrar USA in i Panama och stödjer det lokala borgerskapet i sin strävan efter att bilda en egen stat. Detta för att säkra byggandet av Panamakanalen och USA´s kontroll över denna. Efter den här incidenten så har den Colombianska nationen i princip haft samma gränser.

Historia

Ända sedan självständighets krigen, 1810-1819, så har landet skakats av blodiga inbördeskrig mellan de olika härskarklasserna. Först mellan centralisterna och federalisterna sedan mellan de konservativa och liberalerna. Det senaste drog igång efter att den liberale ledaren Jorge Eliecer Gaitan mördades 1948.

Detta långdragna krig kallas för "La Violencia". Liberalerna stred delvis för att störta prästerskapet och kyrkan. En mäktig härskarklass som stod i vägen för liberalernas strävanden. De konservativa var allierade med/bestod av denna gammla härskarklass. Ett tag predikade tydligen prästerna att "det är en synd att döda, förutom det är en liberal du tar livet av". (Det här låter ju nåt helt otroligt över simplifierat. Måste ta reda på de verkliga meterialla omständigheterna. Vilka klasser finner vi bakom de två partierna?)

1953 känner sig delar armen och generalen Gustavo Rojas Pinilla sig tvingade att bringa ordning i oredan. En statskupp genomförs och generalen installeras som diktator. Jordreformer, välfärd och högre löner är delar i den klasskompromiss som skall återställa ordning o reda jämte repressionen. (de olika beväpnade gruppera utlovas amnesti och många lämnar in sina vapen. Men, utan sinavapen såbörjar de mördas oförsvinnaspårlöst.) Det går inte särskilt bra och de forna stridande härskarklasserna som hamnat under militärens styre bildar 1958 en folkfront för att ta tillbaks makten. De båda partierna kommer överens om att turas om att inneha makten. Fyra år i stöten.

Den här ordningen med ett tvåpartisystem håller ända fram till 1978 då en liberal president väljs om för en andra period. De små skilnaderna mellan de två partierna har vi den här tiden helt försvunnit.

De mer radikala elementen i det liberala partiet bryter sig ur iom folkfronts komprimissen och dras åt marxismen som var jäkligt het iom de kubanska revolutionen.

under 60-talets genomfördes en mängd kommunistiska experiment i landet. Bland annat bildades en kommun, Marquetalia, i de cenrala delarna av landet. Denna bombades sönder av den colombianska armen med understöd av USA. Några av de få som överlevde denna enorma massaker bildade vad som senare skulle bli känt som Colombias revoltionära beväpnade styrkor, FARC. En gerilla bunden till det moskvatrogna kommunistpartiet i Colombia. Även en massa andra beväpnade grupper uppstår i samma veva. Mest kända är ELN (Nationella befrielsearmen), M19 (april 19:e rörelsen), EPL (folkets befrielse arme) och Quintin Lame (döpt efter en laglös indian och var en urbefolkningsgerilla). (under 80-talet gjordes det försök att ena de olika gerillorna under en paraplyorganisation vid namn CGSB (Simon Bolivar Gerilla Co-ordinator))

1978 - rejäl"crackdown" mot gerillan. Armen får fria händer i sin kamp mot rebellerna. Tortyr och mord påhundratals gerillas och misstänkta sympatisörer. I städerna görs massvis av husransakningar och univeristeten stormas för att rota ut stadsgerillornas infrastruktur.

1980 - Gerillorna växer och har flera tusen stridande soldater (i runda slänga 4000). Ekonomin går bra (bättre än både chile och argentinas osm är europas skötebarn.) och staten är inte så sugen på att lägga mer resuser på att bekämpa gerillan (o är lite rädd för militärkupp från officerkåren).

Det blodiga, smutsiga kriget mellan gerillorna och staten böljar fram till 80-talet då många av de mindre utarmade gerillorna hamnar i fredsförhandlingar med staten. De får återgå till det civila livet och bilda egna partier som kan vara med de stora pojkarna och gnabbas om statsmakten. Även en relativt stor del av FARC avmobiliseras och skapar partiet UP (Patriotiska Unionen). Senare, främst under 90-talet skulle många av dessa avmobiliserade uppsökas och mördas av paramilitären. Fett sne steg där.

Iom att de härskande borgarna tydligen inte vill dela med sig av kakan på lika villkor så trappar gerillan upp sina aktiviteter. Idag bekrigar man varandra för kontroll över statsapparaten och ekonomin. Gerillans sociala bas har reducerats till ett minimum (dock fortfarande närmare bönder o arbetare än paras, snutar o militär) och man är helt enkelt ännu en grupp byråkrater som försöker ta kontroll över våra liv medels våld och byråkrati. O med våra liv menas rikedomarna som kan pressas ur våra trötta kroppar.

Knaaket

Droghandeln blev stor först under 70-talet i colombia. Det var främst på nordkusten som odlingarna och produktionen av marijuana explosionsartat bredde ut sig i vad som kallats ‘Fiebre Marimbera’ (Gräsfebern). Drogproduktionen blev så stor att USA kände sig tvingat att göra sin första intervention. Man besprutade enorma områden med växtgiftet ‘Paraquat’ vilket ledde till en rejäl naturkatastrof. Folk som levde i de besprutade områdena blev sjuka och alla andra odlade grödor även de ut.

Under slutet av 70-talet börjar även kokainet flöda ut ur landet, främst till USA, och de viktigaste distributionsnätverken upprättades. Ur dessa uppstod sedan de stora drogkartellerna med Medellinkartellen som den ledande. Den hade sin bas i de mellersta delarna av Magdalenafloden där de två största knarkbaronerna, Pablo Escobar aka ‘El Patron’ och Gonzalos Rodriguez Gacha aka ‘El Mexicano’, hade sina befästa högkvarter. Det första svinet stod för de skolor som utbildade ‘sicarios’ (lejda mördare), säkerheten i städerna och logistiken och distributionsnätverken. Svin nummero dos stod för säkerheten på landsbygden eftersom han var ledare för de paramilitära styrkorna i området. Han hade nära kontakter med en annan storgalt i kartellen: Fidel Castano, aka ‘Rambo’ en rabiat anti-kommunist som organiserade paramilitära styrkor i Cordoba och Uraba, områden nära gränsen till Panama (Han kom även att vara drivande i bildandet av AUC — united self-defence groups of Colombia). Dessa styrkor var vid den här tiden de viktigaste i landet. De hyrde in israeliska legoknektar för att träna sina styrkor glatt påhejade och stödda av de stora bananbolagen och rika ranchägare i området.

Det hela startade som ett sätt för kapitalisterna att försvara sig mot gerillans beskattning av deras produktion genom ‘vacuna’ (vaccin), som var en skatt på boskapsuppfödning, och ‘boleteo’ (försäkring) som var en skatt på ekonomiska aktiviteter i städerna och handel. Gerillan drog även in mycket pengar genom kidnappningar och utpressning av rika personer.

Paramilitären har alltid varit direkt inblande i knarkproduktionen/-handeln medan gerillan mest sysslat med att beskatta verksamheten.

Även militären och statsapparatens byråkrater är rejält insyltade i droghanteringen. En regering fick stora problem med relationerna till USA eftersom det kom fram att deras valkampanj sponsrat med stora mängder pengar från drogkartellerna. Det gick så långt att man drog in den dåvarande presidentens USA-visum vid sidan av tre av Colombias högsta generaler eftersom de var kopplade till droghandeln. Ett annat exempel är när flera sädningar med heroin upptäcks i några av flygvapnets transportplan.

Att det bråkas så mycket om knarket beror på att det är en av få sektorer i Colombia som är riktigt lönsamma. Det finns stora pengar att hämta.


Fredssamtal

Regeringen har haft fredsamtal med FARC i regionen San Vicente Del Caguan. Detta är ett djungelområde som kontrolleras helt av gerillan och är lika stort som Schweiz. FARC vill ha en total avmobilisering av paramilitären, att privatiseringen av statligt ägda företag stoppas och att alla naturresurser o dessas utvinning nationaliseras. Staten vill att FARC lägger ner sin verksamhet med kidnappningar och beskattning... O inget har hänt. Inte så konstigt. Staten vill ha in mer kapital i landet och säljer där med ut allt den kan. Man försöker helt enkelt anpassa ekonomin för att klara konkurrensen med alla andra stater. Gerillan är en stat i staten som vill fortsätta vara en stat. En stat behöver stålars till sina trupper och byråkrati. (kommer la inte hända nåt förns FARC får bli en del av landets byråkrati...)

En skum grej är att staten pratar om förhandlingar och gemensamma lösningar när det gäller FARC (iaf när den dr artikeln skrevs). Men när det gäller ELN så vart det terrorister och beväpnad utpressing det var tal om. De tvingades ändra tugget när ELN började spränga elstationer och ledningar på löpande band. 10 - 30 stora elstolpar per dag var det ett tag. De krävde att hela tre städer lämnades över i deras händer bara för att börja snacka fredsförhandlingar.


Ekonomisk Utveckling under d senaste

Här jiddras det lite om neoliberalismen som vanligt. Reduceras till ideeologi nästan. Istället för att se på fenomen med avregleringar o uppöppning av nationella eknomier som en del i kaptialets utveckling för stunden. Dels som ett vapen mot den egna arbetar o bondeklassen men också som olika dominansförhållanden mellan olika kapitalintressen och stater. I en rejäl dynamik. Iaf

Gerillan har ganska ofta satt sig på tvären mot den här utvecklingen. Dels för att den hotar dess maktbas på landsbyggden. Det eventuella stöd o acceptans som den behöver hos befolkningen röjs undan när befolkningen förflyttas och/eller skickas ner i ännu större fattigdom.

  • vägar o civilisation. Dåligt eftersom armen o staten får mer kontroll
  • Nya projekt hotar gerillans närvaro. Utländska koncerner som kör bort lokalbefolkningen och öppnar upp för militärnärvaro. O drar med sig paramilitär. De har råd att bekämpa gerillan på ett helt annat sätt än lokala kapitalister.
  • statens (nationellt förankrade eliters) "minskade" makt. Dåligt eftersom gerillan får svårare att påverka och pressa. O i förläningen gör ett maktövertagande svåarare.
  • Profiter flyter ut ur landet i större utsträckning o blir svårare för gerillan att beskatta.

Staten vill öka akumulationen och vill därmed sälja ut statliga företag som är tunggrodda o kräver stora investeringar. Det är smidigare att låta utlänskt kapital konfrontera arbetarklassen än att göra det själv. Underlättar man för utländska bolag o finanskapitalet så behöver man inte sj'lva stå för riskerna. O det fria lånandets tid är över. Colombia är som de flesta länder fasta i stora skulder till storkaåitalet unt USA unt tze west. För att få avskrivningar så skall man anpassa sina ekonomi efter låntagarnas intressen. IMF, världsbanken o de andra grabbarna. Dikterar vad som är rätt. I takes two to tango.

gerillan blir här ett stort hinder för utvecklingen eftersom de sätter käppar i hjulet för den fria exploateringen av landsbygden. Ingen stabilitet och arbetsro. O de tar ut skatter på storbolagen åsså! voi voi. de som vart lovade skatteffrihet o annat gött. Befolkningen blir så mycket svårare att driva undan om det finns risk för att gerillan bekrigar de paramilitära förband som hyrts in för att skrämma och mörda bönderna på flykt. För att inte tala om när paramilitärens aktiviter där arbetarna organiserar sig störs av gerillans rivaliserande intressen. Ska man mörda stridbara arbetare med motorsågar så vill man inte behöva slåss med gerillan samtidigt. (inte för att gerillan skulle alltid skulle komma till arbetare o bönders försvar men de gör helt klart paramilitärens aktiviteter sv¨årare... fast ibland samarbetar de ju åsså iofs.)

Strider och misär/terror/förtryck går hand i hand med exploatering av outnytjade naturresuser o stora infrastrukturprojekt. Den här skiten som kallas konflikten har tvingat runt 7% av befolkningen i internlandsflykt. Massor av bortdrivna människor sammlas i städernas utkanter i vidsträckta kåkstäder.


Plan Colombia

Colombianska statsmakten äskar pengar från USA för att stabilisera landet och göra slut på staten i staten som gerillan utgör. USA ställer villigt upp med medparten av stålarserna som Colombia tror sig behöva. Resten får EU skjuta till. USA har ju störst ekonomiska intressen i landet. En massa amerikanskt kapital är aktivt i landet och mer ska det bli. För att skapa bäst möjliga klimat för investeringar måste gerillan bort. Man talar om kriget mot "knarkgerillan" och terrorism. Trots att gerillan bara beskattar knarket. Det är ju militären, paramilitären och knarkbossarna som står för själva produktionen. Så knark snacket är väl mest en täckmantel eller åtminstone sekundärt.

Stålarsarna skall gå till att rusta upp armen och köpa en massa fet utrustning (80%). En bråkdel skall gå till träning i mänskliga rättigheter för trupperna. Lär ju hjälpa... o 20% går till eknomiskt bistånd. dvs bygga vägar o annan infrastruktur. Detta gör Colombia till världens tredje största mottagare av militärt USA-bistånd (efter Israel och Egypten).

Med en mäktigare arme kommer folk kunna drivas ifrån sin jord i bra mycket snabbare takt. o det är ju bra för investeringsklimatet. Snabb tillgång till gratis jord och naturresurser av bra kvalitet. Mindre bråk och eventuellt utraderande av gerillans beskattning. Mos!


Motstånd utanför gerillan

En massa pacifistiska utomparlamentariska organisationer har uppstått allt eftersom gerillan inte längre är något alternativ. För det mesta sossiga så det förslår.

En massa indianorganisationer har blockerat motorvägar för att få sina krav igenom, o lyckats. Även en massa folk som inte vill att ELN skall ta över makten i de tre nordkuststäderna inför fredsförhandlingarna har blockerat motorvägar.

Många av de här utomparlamentarisk grupperna förföljs systematiskt av gerillan och de har under åren skapat vidspridda nätvärk för att samla in information om gerillans aktiviteter och varna varandra.

De indianska rörelserna i landet har en lång sammanhängande historia av motstånd och uppror. De har haft mest framgång i de östra delarna av landet. Man använder sig av en mängd olika metoder i sin kamp. allt ifrån gerillakrig till fredliga blokader. De har inte som mål att ta makten i den Colombianska staten eller nåt anti-imerialism haveri. De slåss för att få leva sina liv på sitt sätt. En kändis är Quintin Lame och de har tagit inspiration från zapatistas i mexico, Mapuches i Chile och de Equadorianska indianrörelserna som avsatte flera presidenter. (lite romantiserande?)

I städerna har det under de senaste åren växt fram en ungdomlig anarkiströrelse som gått från punk-identitets meck till mer konkreta grejor. (KOllas artikel skulle ju kunna vara om dem). I Medellin växte sig en anarkisstiskt kollektiv, ‘Caminos’, sig starkt under skiftet mellan 80-90talet. Verkar ha varit kampanjnissar dock. De bekämpade firandet av Colombus upptäckt av amerika. En anarksitisk o marxistisk skinnhead/punk-rörelse växte sig också stark. Fast splittrades i sektstrider. Vill man ha mer så finns det här

Hämtad från "http://polkagris.nu/wikin/index.php?title=Colombia&oldid=8275"