Skillnad mellan versioner av "Colombia"

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
m (Ogjorda)
m
 
(28 mellanliggande versioner av samma användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
En om dan gör kroppen glad.
+
[[Bild:Colombia.gif|frame|right]]'''Colombia''' har en historia fylld av våld, blod och en jävla massa elände. Idag mest känt för sin knarkmaffia, gerillor, parmilitär och statliga terror. Det har filmats och skrivits en massa populärkultur på temat. Colombia har länge varit en del av [[Latinamerika|USA´s bakgård]] och just Colombia har fått en massa militärt stöd genom åren i sin kamp mot arbetare, bönder, gerillor och knarkmaffian (när den hotat investeringarna och stabiliteten).  
  
 +
Finns en förhållandevis stor, socialistisk och stridbar del av fackföreningsrörelsen idag. Inte så konstigt att landet ända sedan 90-talet legat i topp vad det gäller avrättade fackliga aktivister. Ursprungsfolken är även de ofta härjiga och ger sig ut och stänger motvägar/ockuperar för att försvara sina intressen. Genom ridåerna av blod, våld och terror som sluter in det colombianska samhället och dess historia skymtar dock en massa solidaritet och kamp fram.
  
== Gjorda ==
+
== Historien börjar med kolonialismen ==
 +
Det som idag utgör nationalstaten Colombia var vid [[spanska imperiet|spanjorernas ankomst]] en ganska glest befolkad region. Den oländiga terrängen (tre stora bergskedjor genomkorsar landet) gjorde sitt till för att hindra imperiebyggande och erövring. Det fanns dock ganska avancerade statsbildningar baserade på jordbruk och handel. De mest framstående folkgruppen kallades Chibchas.<ref>Dennis M. Hanratty and Sandra W. Meditz, editors. Colombia: A Country Study. Washington: GPO for the Library of Congress, 1988.</ref>
  
*http://flag.blackened.net/af/org/issue54/colombia4.html - Rörig o hoppig utan fokus. Mest det klassiska om gerilla, stat, paras o knark o neoliberalism.
+
Landet är uppkallat efter [[Christopher Columbus]] men han upptäckte det lika lite som han upptäckte [[Nordamerika]]. I själva verket satte han aldrig sin fot där. Det gjorde däremot hans kollega, [[Alonso de Ojeda]], som 1499 landsteg på den karibiska kusten. Han som så många andra attraherades av möjligheterna till att göra sig en rejäl hacka på plundring och bestämde sig för att utforska landet. Han skadades dock ganska omgående i strider med indianerna och dog i svåra plågor kort därefter.<ref>Ibid.</ref>
  
== Ogjorda ==
+
Men ryktena om landets rikedomar spreds och växte till myter om guldförgyllda berg och jordar beströdda av diamanter. Dessa myter<ref>Tex myten om “eldorado” http://en.wikipedia.org/wiki/El_Dorado</ref> lockade otaliga plundringsexpeditioner att segla till området under årens lopp. Bl a [[Francisco Pizarro]]s flotta som senare blev "känd" för sina härjningar bland [[Incaindianerna]].<ref>Eakin, Marshall C.: The History of Latin America: Collision of Cultures. 2007</ref>
  
*http://vidalatina.wordpress.com/2007/01/11/plan-colombia-del-1-kriget-mot-kokan/
+
[[Bild:Spanska_imperiet_lat.gif|frame|left|''[[Conquistadorer]]'', administratörer och det [[romersk-katolska prästerskapet]] står och laddar inför kommnade plundringar.]]Spanjorerna nöjde sig inte med simpel plundring. Det spanska imperiet byggde till stor del på erövring och kontroll av jorden. För det mesta så erövrade de helt enkelt den befintliga statsapparaten, bytte ut de gamla härskarna och gjorde lite smärre justeringar i upplägget på utsugningen. Även i Colombia så var det alltså de ”avancerade” indiansamhällena som las under det spanska oket. Ett tyngre ok. Området invaderas av kolonialister som upprättade plantager, gruvor, handelsstationer, myndigheter mm. Kolonialisterna kom i tre olika former. ''[[Conquistadorer]]'', administratörer och det [[romersk-katolska prästerskapet]]. De första herrarna var driftiga entreprenörer som finansierade sin expeditioner med egna medel och tog stora risker för att snabbt kunna göra sig stora rikedomar. Det spanska imperiet´s administratörer var tillsatta av och skulle representera konungamakten. Deras uppgift var att stärka det spanska kolonialväldet och se till att kolonierna (o ''conquistadorernas'' äventyr) höll sig lönsamma för kronan. Kyrkans uppgift var att sprida en sund slavmoral bland de egna undersåtarna och indianerna. Men strävade självklart även efter att roffa åt sig mark och rikedomar åt den heliga kyrkan. Detta är väl iof en sanning med modifikation: Spanjorerna som var mäktigaste nationen i Europa vid den här tiden fick i egenskap av beskyddare av påvestolen full kontroll över kyrkan inom sina egna territorier.<ref>Ibid.</ref> De kyrkliga institutionerna var i princip bara en förlängning av statsadministrationen. Conquistadorerna var de första storborgarna med ackumulationen av rikedomar som enda rättesnöre. Handelskapitalister och jordägare som inte såg sig skyldiga den gamla dammiga konungamakten någonting. Detta gjorde att de allt som oftast kom i konflikt med kyrka och krona.
*http://vidalatina.wordpress.com/2007/01/14/plan-colombia-del-2-kriget-mot-terrorismen/
+
*http://vidalatina.wordpress.com/2007/01/18/plan-colombia-del-3-kriget-for-oljan/
+
  
*http://flag.blackened.net/folkmakt/texter/artiklar/04-colombia.htm
+
Men trots motsättningarna så utgjorde dessa motstridiga intressen drivkraften i det [[iberiska imperiet]] och var tätt sammanlänkade. Utan varandra och de inbördes konflikterna, inget spanskt kolonialimperium.
 +
De första stora kolonierna bildades under '''1520-30-talen''' utmed kusterna. De här städerna fungerade som trygga oaser för kolonisatörerna i ett otryggt och fientligt land. Härifrån erövrades så sakteliga ett området som sträckte sig över det som idag är Colombia, [[Ecuador]], [[Panama]], [[Peru]] och [[Venezuela]].
  
http://raforum.info/article.php3?id_article=4275
+
== Den koloniala ekonomin ==
 +
Kolonialekonomin byggde på "[[merkantilt]]" system där kolonin fungerade som råvarukälla och dessutom som avstjälpningsplats för färdiga produkter från hemlandet. Detta system gynnade gravt industri, ekonomi och herrskap i Spanien för att samtidigt hindra all lokal utvecklingen i kolonin. Dessutom styrdes allt från Spanien. Inga verksamheter fick inledas som inte konungamakten godkände och ingen handel fick bedrivas med andra länder eller kolonier. Skulle varor föras från en koloni till en annan vart de tvungna att skeppa varorna via Spanien. Eftersom spanjorerna kom till [[Sydamerika]] i jakt på snabba vinster så blev gruvnäringen med inriktning på utvinningen av ädla metaller och juveler ekonomins bas. En näring som helt baserades på omänskligt slit. Och det var [[indianerna]] som tvingades ner i schakten. Vilkas arbete och tidiga död skulle göda det Spanska imperiet rikt och mäktigt.
  
http://www.icdc.com/~paulwolf/
+
Jordbruket var till en början begränsat till att försörja kolonibefolkningen och gruvslavarna med det nödvändigaste men utvecklades så småningom till en allt mer vinstinbringade näringsgren som ersatte gruvnärningen (allteftersom mineraler och metaller sinade) som viktigaste inkomstkälla under '''1700-talet'''. Socker och tobak blev några av de viktigaste exportvarorna.
  
http://www.icdc.com/~paulwolf/colombia/colombiawar.htm
+
=== Jorden och makten ===
 +
Det spanska herraväldet och ekonomin byggde som tidigare nämnt på kontrollen av jorden. Jorden och arbetskraften som levde på den. Till en början så upprättade kronan ett system, ''[[encomiendas]]'', där indianerna delades upp mellan soldater och conquistadorer. De senare fick ”ansvar” indianernas bildning (i spanska och katolsk tro) och välmående i ”utbyte” mot rätten till att ta ut skatt och arbetet ifrån indianerna. Jorden ägdes dock inte formellt av dessa ansvariga spanjorer, ''[[encomenderos]]'', utan indianerna brukade sin egen (kronans) jord. ''Encomiendasystemet'' var främst designat för att kontrollera de nyligen erövrade områdena och frigöra arbetskraft till den tidiga gruvnäringen.
  
http://www.hartford-hwp.com/archives/42/index-d.html
+
I realiteten så förvandlar ''encomenderos'' systemet till en orgie i slaveri och självberikande. De gjorde sig själva till mäktiga jordägare på indianernas bekostnad och sög märgen ur indianerna. Deras ökade makt hotade kronans inflytande och kontroll. I Colombia blev det här fenomenet extra påtagbart iom regionens svårtillgänglighet och isolering (mest isolerade i hela imperiet). Kronan försöker bryta den nya ''encomenderosklassens'' makt genom att instifta lagar som förbjöd missbruk av indianernas arbetskraft, att indianerna användes i gruvnäringen, att nya ''encomiendas'' bildades och att barn eller fruar fick ärva ''encomiendan'' mm.<ref>Ibid.</ref>
  
http://kollamag.se/2007/06/15/vag-av-kravaller-i-colombia/ - Något skitnödigt men bra.
+
[[Bild:Repartimiento.gif|frame|right|Indianer på tvångsarbete vid en ''[[hacienda]]''.]]''Encomenderos'' svarar med protester och vägrar där de kan att följa de nya lagarna. Ofta hade de ämbeten i den koloniala administrationen och kunde göra lite hur de ville trots nya förordningar och lagar. Även kronans motdrag blir mindre effektiva i Colombia pga av dess isolering.
  
http://www.colombianatverket.se/files/sac_colombia_himmelochhelvete.pdf sac - haveri som innehåller en del intressanta grejor. Symptomatiskt felfokuserande o akademiker/vänsterfokus.
+
Det som skulle få ''encomiendasystemet'' på fall var bildandet av ''[[Haciendas]]''. Från slutet av '''1500-talet''' så börjar kronan sälja jorden till privatpersoner (ofta till rika ''encomenderos'' som inofficiellt redan lagt beslag på jorden). Dealen innebar att de kunde använda jorden som de ville och fick rätt till att använda indianarbetskraft genom ''[[mita]]/[[Repartimiento]]'' -systemet. ''Repartimiento'' var helt enkelt ett av kronan administrerat system för tvångsarbete. Varje indianby var tvungen att ställa upp med en viss arbetsinsats varje år. Allt eftersom jorden köptes upp så bildade kronan reservat där indianerna samlades upp. Med detta system så kunde jorden och arbetskraften frigöras till ett mer vinstinriktat storskaligt storbruk. Och framförallt så hamnade indianernas arbetskraft under kronans kontroll.<ref>Chasteen, John Charles: Latinamerikas historia, 2001</ref>
  
Sök flagblackened för en massa info.
+
De två systemen stod i konflikt till varandra. ''Encomiendans'' förmåga att monopolisera indianernas arbetskraft hindrade utvecklingen av de stora privata jordegendomarna och annan storskalig utsugning. Det blev ''repartimiento'' som fick rollen som bräckjärn mot detta monopol. Den föreskrev nämligen även ''encomiendans'' indianer att göra ett vist antal arbetsdagar ''haciendorna'', statliga byggen, i gruvorna och fabriker. I Colombia så trängdes ''encomiendasystemet'' sakta undan för att helt försvinna under '''1700-talet'''.<ref>Rudqvist, Anders: Peasant struggle and action research in colombia, 1986.</ref>
  
 +
=== De exploaterade ===
 +
Indianerna lät sig inte stillatigande göras till livegna, mördas, sättas i reservat eller tvingas in i mördande lönearbete. De kämpade mot så gott det gick trots den teknologiska underlägsenheten. Den framgångsrikaste indianska motståndsrörelsen stod [http://en.wikipedia.org/wiki/Wayuu Wayuu-folket] för. De hade lärt sig använda vapen och hästar. De vägrade underkasta sig och låg i konstant krig med kolonialisterna under hela '''1700-talet'''. De som så många andra åkte på stryk eftersom de började käbbla inbördes.<ref>http://en.wikipedia.org/wiki/Wayuu </ref>
  
http://countrystudies.us/colombia/ - nyanserad, borgerlig, politisk historieskrivning.
+
När det tunga arbetet i gruvor och på plantager tillsammans med epidemier utrotat stora delar av indianbefolkningen så vart spanjorerna tvungna att importera slavar från [[Afrika]] för att fylla det skriande behovet av billig arbetskraft. Det Spanska kolonialväldet som vanligtvis förbjöd handel med andra stater vart tom tvunget att anlita icke spanska slavhandlare för att klara av att tillgodose efterfrågan. Den vidriga tillvaron i slavekonomin ledde till en mängd slavuppror även bland afrikanerna (de höga herrarna höll indianer och afrikaner åtskilda för att de inte skulle gå samman i uppror). Många slog sig fria och flydde upp i bergen för att bilda ''[[palenques]]'', afrikanska städer där man levde fritt från spanska myndigheter och herrar. Denna rörelse var som störst under '''1700-talet'''.<ref>Hanratty and Meditz. Colombia: A Country Study, 1988</ref>
  
http://www.onwar.com/aced/nation/cat/colombia/findex.htm - denna åsså.
+
Men även de spanska invandrade bönderna och hantverkarna kämpade mot sin egna herrar. En mängd små uppror och oroligheter plågade de höga herrarna under '''1700-talet'''. Det var dock först '''1781''' som ett riktigt stort uppror som hotade den spanska kolonialmaktens grunder blommade ut. Det var i staden Socorro där spanska myndigheterna var extra jävliga som det hela startade. Bönder och hantverkare fick nog när de skulle belägga med ännu mer skatter. Upproret spreds till flera städer men slogs brutalt ner och upprorsledarna avrättades. Detta ökade bara missnöjet och kamplusten. På detta folkliga motstånd skulle sedan de lokala herrskapets kamp för självständighet från Spanien rida. De ville inte vara simpla hantlangare åt den spanska kolonialismen. De ville ha alla rikedomarna för eget bruk och kunna utveckla dem utan en massa förlegade pålagor från konungamakten i Europa.<ref>Ibid.</ref>
  
== Litteratur ==
+
== Härskarklassernas frigörelse ==
*[[Jansson, Fredrik: Colombia, Möten med landet, folket och konflikten]]
+
Allt eftersom tiden gick så utvecklades lokala härskarklasser som stod i konflikt med den spanska kronan. Den sågs som en oskälig parasit som la hinder i vägen för utvecklingen. Framförallt i industrialistkretsar och bland de jordägare som producerade exportvaror var missnöjet utbrett. Dessa var för det mesta så kallade ''[[creoler]]''. Vita som fötts i kolonierna och stod under de spanskfödda härskarna.<ref>Marshall C.: The History of Latin America: Collision of Cultures. 2007</ref> De ville ha fri tillgång till världsmarknaden, en stat som satte deras intressen främst och jämlikhet härskare emellan. Men många inom härskarklassen var ganska nöjda med det gamla. Deras makt byggde mycket på kolonialväldets fortlevande. Flera upprorsförsök kom tillstånd i samband med att [[Frankrike]] invaderade iberiska halvön men misslyckades eftersom många godsägare och byråkrater rusade till imperiets försvar.<ref>Ibid.</ref> Dessutom såg inte många inom de arbetande klasserna eller bland slavarna någon nytta i upproren och deltog motstridigt i de höga herrarnas arméer. Vad var det för skillnad på de nya och gamla härskarna? De vägrade tom slåss i vissa lägen och när de spanska styrkorna anlände bjöds inget större motstånd. Till saken hör att det spanska imperiet lovade slaveriets avskaffande och att jorden skulle ges tillbaks till indianer/bönder. Detta infriades så klart inte och de gamla härskarna upprättade en ny hårdare terrorregim. Detta gjorde att underklasserna drevs över till självständighetsivrarna som snabbt lovade en massa reformer om de fick makten.<ref>Simons, Geoff: Colombia, a brutal history, 2004</ref>
*[[Molano, Alfred: The dispossessed]]
+
  
==Kolonier och statsbildning==
+
[[Bild:Slaget_carabobo.gif|frame|right|I slaget vid Carabobo slår Bolivars arme sönder det sista av royalisternas trupper.]]'''1819''' kunde så [[Simón Bolívar]] befria stora delar av de spanska kolonierna i Sydamerika efter flera misslyckanden och utropa en republik. '''1821''' hade man hjälpt alla andra spanska kolonier i området att göra sig fria.
  
Landet är uppkallat efter Christopher Columbus men han upptäckte det lika lite som han upptäckte Nordamerika. I själva verket satte han aldrig sin fot där. Det gjorde däremot hans kollega, Alonso de Ojeda, som '''1499''' landsteg på kusten. Han attraherades av rikedomarna och bestämde sig för att utforska landet men skadades i strider med indianerna och dog strax därefter.
+
I de befriade områdena upprättas genast handelsförbindelser med övriga världen, skyddstullar för jordbruk och industri, frihet till slavarnas barn, avskaffande av indianernas tvångsarbete och lite annat liberalt tjafs. Lite åt alla fast mest till de härskande klasserna. Britterna blir den främsta handelspartner och kapitalinvesteraren.  
  
Men ryktena om landets rikedomar spreds och växte till myter om guldförgyllda berg och jordar beströdda av diamanter. Dessa myter lockade otaliga plundringsexpeditioner att segla dit under årens lopp. Bl a Francisco Pizarros flotta som senare blev "känd" för sina härjningar bland Incaindianerna.
+
När de nya herrarna gjort sig av med det spanska oket börjar man genast käbbla om hur saker och ting bör styras. Två fraktioner utkristalliseras snabbt: [[Federalister (Colombia)|Federalister]] (de som vill ha ett centraliserat stor-colombia) och [[separatister (Colombia)|separatister]] (de som ville ha egna statsbildningar). Runt '''1830''' har medparten av de områden som idag är Venezuela och Ecuador brutit sig ur republiken.
  
Men spanjorerna nöjde sig inte med simpel plundring. Indianbefolkningen fick se sitt land invaderas av kolonialister som upprättade plantager, gruvor och handelsstationer. Kolonialisterna kom i tre olika former. Conquistadorer, administratörer och det romersk-katolska  prästerskapet. De första herrarna var driftiga entreprenörer som finansierade sin expeditioner med egna medel och tog stora risker för att snabbt kunna göra sig stora rikedomar. Det spanska imperiet´s administratörer var tillsatta av och skulle representera konungamakten. Deras uppgift var att stärka den spanska kolonialväldet och se till att kolonierna höll sig lönsamma. Kyrkans uppgift var att sprida en sund slavmoral bland de egna undersåtarna och indianerna. Men strävade självklart efter att roffa åt sig mark och rikedomar åt den heliga kyrkan. Conquistadorerna var de första storborgarna med ackumulationen av rikedomar som enda rättesnöre. Handelskapitalister som inte såg sig skyldiga den gamla dammiga konungamakten någonting. Detta gjorde att de allt som oftast kom i konflikt med kyrka och kungaväldet.
+
Inom det som återstod av landet slåss man vidare om hur makten skall fördelas och staten byggas upp. Runt '''1850''' så har motsättningarna inom de härskande klasserna fördjupats ytterligare och formaliserats i två partier; det liberala partiet ([[Partido Liberal]]--PL) och det konservativa partiet ([[Partido Conservador]]--PC). Spelet mellan de här två monstren kommer att dominera politiken i Colombia fram till sent '''1900-tal'''.<ref>Hanratty and Meditz. Colombia: A Country Study, 1988.</ref>
  
De första stora kolonierna bildades under '''1520-30-talen''' utmed kusterna. De här städerna fungerade som trygga oaser för kolonisatörerna i ett otryggt och fientligt land. härifrån erövrades så sakteliga ett området som sträckte sig över det som idag är Colombia, Ecuador, Panama, Peru och Venezuela.
+
=== Liberalerna ===
 +
Liberalerna var anti-kolonialister och ville göra om den gamla kolonin till en [[modern borgerlig nation]]. Partiet baserades på de nya klasser som skapats iom [[kapitalismens framväxt]]. Handelsmän som ville ha frihandel, fabriksägare och hantverkare som ville få avsättning för sina varor, mindre landägare och jordbrukskapitalister som ville lösa upp statens monopol på olika kommersiella grödor och frihetstörstande slavar. Man strävade även mot att minska ner statens omfång och makt; separera kyrka och stat; upprätta frihet för pressen, utbildning, religion och företagande; och slutligen att avskaffa dödsstraffet. De ville med andra ord röja undan den gamla ordningen och bereda vägen för den moderna kapitalismen. Det fanns vissa splittringar inom det här partiet. De handelsmän som ivrade för frihandel (''golgotas'') kom i konflikt med de fabriksägare och hantverkare som ville skydda sin verksamheter från utländsk konkurrens (''draconianos'').  
  
===Koloniala ekonomin===
+
=== De konservativa ===
 +
Det koloniala arvet från det spanska imperiet´s dagar med [[Katolicism]] och en strikt auktoritär ordning låg de konservativa varmt om hjärtat. De ville ha kvar de gamla koloniala strukturerna och myndigheterna, alliansen mellan kyrka och stat, slavekonomin och en centraliserad repressiv stat som slog ner på allt som kunde tänkas hota rådande ordning. Under PC´s fana samlades slavägare, prästerskapet och många av de stora landägarna.
  
Kolonialekonomin byggde på "[[merkantilt]]" system där kolonin fungerade som råvarukälla och dessutom som avstjälpningsplats för färdiga produkter från hemlandet. Detta system gynnade gravt industri, ekonomi och herrskap i Spanien för att samtidigt hindra all lokal utvecklingen i kolonin. Dessutom styrdes allt från Spaninen. Inga verksamheter fick inledas som inte konungamakten godkände och ingen handel fick bedrivas med andra länder eller kolonier. Skulle varor föras från en koloni till en annan vart de tvungna att skeppa varorna via Spanien. Eftersom spanjorerna kom till Sydamerika i jakt snabba vinster blev gruvnäringen med inriktning på utvinningen av ädla metaller och juveler ekonomins bas. En näring som helt baserades omänskligt slavarbete. Och det var indianerna som gjordes till slavar. Vilkas arbete och tidiga död skulle göda det Spanska imperiet rikt och mäktigt.
+
Nu Följer en lång period med hårda strider mellan konservativa och liberaler. De senare får slutligen överhanden och driver i mångt och mycket igenom sin agenda. Kyrkan separeras från staten samtidigt som dess egendomar konfiskeras och säljs ut till industri- och jordbrukskapitalister för en spottstyver. Staten gör inga större ingripande i ekonomin förutom att bygga ut kommunikationslederna, speciellt järnvägar och landsvägar. Detta för att ena landet och gynna den ekonomiska utvecklingen. De här utbyggnaden visade sig få en helt annan effekt. Istället för att binda samman landet och öka den interna handeln så kopplades landet inre till exportknutpunkter. Detta gynnade de stora handelskapitalisterna framför industrikapitalisterna. På detta infördes frihandel vilket gjorde att export av rå/basvaror blev landets ekonomiska motor. Tobak, quinine och kaffe dominerar ekonomin. Trots att efterfrågan världsmarknaden efter dessa tre grödor ständigt gick upp och ner kunde enorma vinster tas ut av landets handelsmän. Speciellt kaffet som fortsatte vara lönsamt även efter '''1870''' då de andra grödorna blev ganska olönsamma. De här kapitalet investerade de sedan i inhemska exportindustrier. Framförallt i textilindustri runt och i [[Medellín]]. Den moderna industrikapitalismen i Colombia föds här.  Iom detta så uppstår så klart även en industriarbetarklass och de första kända arbetarsammanslutningarna. [[Sociedad de Artesanos de Bogotá]] från '''1857''' är en av de första kända.
  
Jordbruket i var till en början begränsat till att försörja kolonibefolkningen och gruvslavarna med det nödvändigaste men utvecklades till en allt mer vinstinbringade näringsgren som ersatte gruvnärningen (allteftersom mineraler och metaller sinade) som viktigaste inkomstkälla under 1700-talet. Socker och tobak blev några av de viktigaste varorna. Även denna verksamhet baserades klart mer eller mindre på slaveri. Antingen fick indianerna kontrakterat arbete på de stora godsens jordar i utbyte mot en liten plätt att odla sin mat på (hacienda) eller så underställdes de en landägare som tog upp skatt från deras jordbruk (encomiendas). Båda dessa system gjorde indianerna mer eller mindre till slavar. Iom en jordbruksreform 1592 så skuffades dessutom många indianer in i reservat och en massa mark gjordes fri till de stora markägarna som drev hacienda´s. Därmed proletariserades, drevs från jorden och tvingades arbeta för någon annan, indianerna i allt större utsträckning. De två systemens herrar kom dock i konflikt med varandra pga av encomiendas möjligheter att monopolisera arbetskraften. En tillfällig lösning var att tvinga alla indianer i reservaten till tvångsarbete vid haciendas (även vid gruvor och fabriker).
+
Mot slutet av '''1800-talet''' lyckas de konservativa ta makten igen efter att de liberala projektet kollapsat i samband med några större kriser. De stärker de centrala myndigheternas roll och styr ekonomin bort från export i viss mån. Lugnet råder inte särskilt länge och '''1899''' drar "[[tusendagarskriget]]" igång. En mycket blodig tillställning som de konservativa vinner '''1902'''.
  
Indianerna lät sig inte stillatigande göras till livegna, mördas, sättas i reservat eller tvingas in i mördande lönearbete. De kämpade imot så gott det gick trots den teknologiska underlägsenheten. Sjukdomar och inre stridigheter gjorde även de sitt till för att få dem på fall. Den framgångsrikaste indianska motståndsrörelsen stod [http://en.wikipedia.org/wiki/Wayuu Wayuu]-folket för. De hade lärt sig använda vapen och hästar. De vägrade underkasta sig och låg i konstant krig med kolonialisterna under hela '''1700-talet'''. De som så många andra åkte på stryk eftersom de började käbbla inbördes.
+
Landet är så försvagat efter striderna att USA inte har några problem att '''1903''' medels det lokala borgerskapet längtan efter självbestämmande genomföra en statskupp i Panama. Detta för att säkra byggandet av [[Panamakanalen]] och USA´s kontroll över denna (o därmed hela Latinamerika). Detta är den sista större territoriella incidenten för Colombias del och nationens gränser har princip sett lika dana ut sedan dess.<ref>Simons: Colombia, a brutal history, 2004.</ref>
  
När de tunga arbetet i gruvor och plantager utrotat stora delar av indianbefolkningen vart spanjorerna tvungna att importera slavar från afrika för att fylla de skriande behovet av billig arbetskraft. Det Spanska kolonialväldet som vanligtvis förbjöd handel med andra stater vart tom tvunget att anlita icke spanska slavhandlare för att klara av att tillgodose efterfrågan. Den vidriga tillvaron i slavekononmin ledde till en mängd slavuppror även bland afrikanerna (de höga herrarna höll indianer och afrikaner åtskilda för att de inte skulle gå samman i uppror). Många slog sig fria och flydde upp i bergen för att bilda "''palenques''", afrikanska städer där man levde fritt från spanska myndigheter och herrar. Denna rörelse var som störst under 1700-talet.
+
== En modern Latinamerikansk stat ==
 +
[[Bild:Strejkledare united fruits .gif|frame|right|Några strejkledare i bananplantagearbetarnas strejk 1928. fr.v: Pedro M. del Río, Bernardino Guerrero, Raúl Eduardo Mahecha, Nicanor Serrano och Erasmo Coronel. Guerrero och Coronel mördades av Colombianska militären.]]Under det tidiga '''1900-talet''' råder relativt lugn mellan de härskande klasserna olika skikt. De statliga institutionerna, infrastrukturen och kredit/finansväsendet byggs upp. USA blir den närmsta samarbetspartnern och allt större mängder amerikanskt kapital letar sig in i landet. Colombianska ackumulationen fortsätter på samma bana som tidigare med en stor produktion av basvaror för export. Olje-, banan- och textilindustri växer snabbt. Med växande bolag och den kapitalistiska produktionens allt vidare spridning blir de inneboende motsättningarna allt skarpare. Under slutet av '''1910-talet''' växer sig en stridbar arbetarrörelse med [[anarko-syndikalistiska]] förtecken fram. [[Direkt aktion]] och [[sabotage]] var centrala delar av kampen. Många av de drivande arbetarradikalerna var emigranter från Sydeuropa och flera strejkvågor drar fram över landet. Ofta leder strejkerna till våldsamma konfrontationer med bolagslakejer, snutsvin och militär. Arbetarkämpar förföljs, kastas i fängelse, torteras och mördas.
  
Men även de spanska invandrade bönderna och hantverkarna kämpade mot sin egna herrar. En mängd små uppror och oroligheter plågade de höga herrarna under 1700-talet. Det var dock först '''1781''' som ett riktigt stort uppror som hotade den spanska kolonialmaktens grunder blommade ut. Det var i staden Socorro där spanska myndigheterna var extra jävliga som det hela startade. Bönder och hantverkare fick nog när de skulle belägga med ännu mer skatter. Upproret spreds till flera städer men slogs brutalt ner och upprorsledarna avrättades. Detta ökade bara missnöjet och kamplusten. På detta folkliga motstånd skulle sedan de lokala herrskapets kamp för självständighet från Spaninen rida. De ville inte vara simpla hantlangare åt den spanska kolonialismen. De ville ha alla rikedomarna för eget bruk och kunna utveckla dem utan en massa förlegade pålagor från konungamakten i Europa.
+
Stridigheterna fortsätter under hela 20-talet och kulminerar iom [[bananarbetarstrejken vid United Fruits  plantager 1928]]. Arbetarna kräver högre löner men bolaget vägrar gå med på förhandlingar. Kravaller mellan de strejkande och snuten bryter ut. Vid ett strejkmöte en kort tid senare så dyker militären upp och massakrerar en massa arbetare. Ett regelrätt krig mellan bananarbetare och statens väpnade hantlangare bryter nu ut. Flera av [[United Fruit]]s byggnader och plantager bränns ner. 60 arbetare dödas i striderna. Revolten krossas och i militärens upprensningsaktioner slaktas ytterligare 1,500 arbetare. Efter massakern vid United Fruits så lyckas bolagsherrarna med statens hjälpande hand så småningom stampa ner den vilda stridbara arbetarrörelsen.<ref>Sundyberg LS: Colombia, himmel och helvete, 1996.</ref>
  
===Härskarklassernas självständighet===
+
[[Bild:Jorge-Eliécer-Gaitán.gif|frame|left|[[Jorge Eliécer Gaitán]] med näven i vädret.]]Under denna period så skärptes även motsättningarna inom jordbruket då ”storbönderna” rationaliserade och industrialiserade sin produktion. Det var främst de stora ägarna i centrala Colombias ”kaffebälte” som kämpade för att kunna vara med och konkurrera på den framväxande världsmarknaden för kaffe. De dominerade helt landets ekonomi och tillhörde de mäktigaste skikten i härskarklassen. För att kunna trissa upp produktiviteten behövde de mer mark och billig billig arbetskraft. Det var så klart på småböndernas bekostnad industrialisering och ökade vinster skulle skapas. De stora markägarna intensifierade sin kamp för att roffa åt sig böndernas jord och göra dem till landlösa jordbruksarbetare. De självförsörjande småbönderna satte sig så klart på tvären.<ref>Rudqvist: Peasant struggle and action research in colombia, 1986.</ref>
  
De lokala härskarklasserna var oense i ganska mycket men en sak hade man gemensamt; strävan efter självständighet från det spanska imperiet. Man gjorde slag i sak och förklarade sig självständiga. De arbetande klasserna och slavarna såg ingen nytta i upproret och deltog motstridigt i de höga herrarnas arméer. De vägrade tom slåss i vissa lägen och när de Spanska styrkorna anlände bjöds inget större motstånd. Till saken hör att det spanska imperiet lovade slaveriets avskaffande och att jorden skulle ges tillbaks till indianer/bönder. Detta infriades så klart inte och de gamla härskarna upprättade en ny hårdare terrorregim. Detta gjorde att underklasserna drevs över till självständighetsivrarna som snabbt lovade en massa reformer om de fick makten.
+
Markägarna tillhörde både de konservativa och liberalernas parti men det var inget som hindrade dem i sin gemensamma strävan att suga musten ur bondebefolkningen och sno deras jord. Med myndigheter, snutar och armens hjälp slås allt motstånd ner. Bönderna bet tillbaks så gott det gick och hittade en allierad i den liberale avfällingen [[Jorge Eliécer Gaitán]]. Han var en välutbildad och karismatisk karl från det liberala partiets elit. Han tillhörde partiets radikala falang (typ som sossarn under tidigt 1900-tal) och gjorde de arbetande klassernas kamp till sin. Till sin kamp för att nå makten rättare sagt. Han hjälpte bönderna upprätta ett förbund med syfte att kämpa mot de stora landägarna. Många små butiksägare och fackligt aktiva knegarna slöt dessutom upp bakom honom efter arbetarrörelsens motgångar.<ref>Ibid.</ref>
  
'''1819''' kunde [http://en.wikipedia.org/wiki/Sim%C3%B3n_Bol%C3%ADvar Simón Bolívar] befria stora delar av de spanska kolonierna i sydamerika och utropa en republik. '''1821''' hade man hjälpt alla andra spanska kolonier i området att göra sig fria.
+
[[Bild:Bogotazo.gif|frame|right|Bogotas gator fyllda av upproriska fattiga under ”[[Bogotazo]]”]]Med tiden blev han och hans falang ett allvarligt hot mot många av de rika och besuttna samtidigt som klassmotsättningarna skärptes ytterligare (och kanaliserades in i partiapparaten). De började smutskasta och motarbeta honom på alla sätt. De beskyllde honom för att vara kommunist mm. När han tagit makten i det liberala partiet och dessutom var på god väg att vinna presidentposten så fick man nog. '''1948''' sköts han ner på öppen gata i [[Bogotá]]. Mördaren lynchades av en folkmassa direkt på platsen. Alla ”viste” att det var de höga herrarnas verk. Vem som låg bakom är inte känt men mordet på Gaitán blev den tändande gnistan för en urladdning som byggts upp under de föregående 30 åren. Staden fylls av brinnande barrikader och stora folkmassor ger sig på de besuttna och plundrar allt de kan. Upproret skrivs in i historien som ”[[Bogotazo]]”. Snuten sveps bort redan första dagen och de arméförband som sätts in får dra sig tillbax efter kraftiga eldstrider som lämnar hundratals döda på gatorna.<ref>Ibid.</ref>
  
I de befriade områdena upprättas genast handelsförbindelser med övriga världen, skyddstullar för jordbruk och industri, frihet till slavarnas barn, avskaffande av indianernas tvångsarbete och lite annat liberalt tjafs. Lite åt alla fast mest till de härskande klasserna. Som vanligt.
+
=== La violencia ===
 +
Upproret sprider sig ut på landsbygden där det till en början mest utkämpas efter partigränserna. De ”blåa” konservativa med polis, militär och sina dödsskvadroner/paramilitär. Slakten och massakrerna på upproriska arbetare, bönder och liberala leder till att dessa bildar sina egna beväpnade grupper; gerillorna.
 +
Allt eftersom striderna rasar vidare så börjar liberalerna strida mot varandra. Gränserna går allt tydligare utmed klassgränserna. Rik mot fattig. Klass mot klass.
  
När de nya herrarna gjort sig av med det spanska oket börjar man genast käbbla om hur saker och ting bör styras. Två fraktioner utkristalliseras snabbt: Federalister (de som vill ha ett centraliserat stor-colombia) och seperatister (de som ville ha egna statsbildningar) slåss om hur saker o ting ska drivas. Runt '''1830''' har medparten av de områden som idag är delar Venezuela och Ecuador brutit sig ur republiken.  
+
Med tiden blir kriget allt brutalare. Man flår varandra levande, våldtar, plundrar och bränner egendom och kastar spädbarn på bajonetterna. '''1953''' känner sig delar av armen med generalen [[Gustavo Rojas Pinilla]] i spetsen sig tvingade att bringa ordning i oredan. En statskupp genomförs och generalen installeras som diktator. Han stod för stabilitet i kaoset o stöddes av de båda partierna och landets härskarklasser... Tills han började genomföra sitt eget populistiska nationalistprojekt (en [[klasskompromiss]] med jordreformer, välfärd och högre löner jämte olika industrialiseringsprojekt). Han hotade både landets egna härskarklasser och utländska ekonomiska intressen och störtades därmed '''1957'''. I den här processen enades landets storkaxar i de liberala o konservativa partierna i en "folkfront". Ett monopol på statsmakten där de turades om att hålla i dirigentpinnen
  
Inom det som återstod av landet slåss man vidare om hur makten skall fördelas och staten byggas upp. Runt 1950 så har motsättningarna inom de härskande klasserna fördjupats ytterligare och formaliserats i två partier; det liberala partiet (Partido Liberal--PL) och det konservativa partiet (Partido Conservador--PC). Spelet mellan de här två monstren kommer att dominera politiken i Colombia fram till sent 1900-tal.
+
La Violencia var främst ett krig om jorden. Gods- och markägare kände sig tvingade att sälja sin jord i områden hårt drabbade av striderna. Markpriserna och hyrorna sjönk. Priserna på jordbruksprodukterna gick i taket vilket ledde till att de mäktigaste och största ägarna kunde håva in stora profiter. Dessutom kunde de lägga en massa billig mark under sig för en spottstyver. Klasskriget bröt upp den gamla ordningen och öppnade upp för ett mer vinstdrivande och modernt kapitalistiskt jordbruk med hög koncentration av jordägandet. Lantarbetarproletariatet växte lavinartat när småbönder drevs ifrån jorden. Med en massa villiga desperata arbetare och våld kunde lönerna pressas ner med 15% mellan '''1948 – 1958'''.<ref>Ibid.</ref> Från '''1950-talet''' så ersätter det industrialiserade/kapitalistiska jordbruket allt mer det boskapsfixerade haciendasystemet.
  
'''Liberalerna'''
+
Jordbrukskapitalisterna hade alltså glada dagar. Låga löner, billig bördig mark och höga priser på jordbruksprodukter = [[Höga profiter]] och [[ackumulation]]. Ja, hela det Colombianska näringslivet upplever sin guldålder under den här perioden med minskad konkurrens från de krigshärjade europeiska ekonomierna och hårt tuktade arbetarklasser och bönder.<ref>Simons: Colombia, a brutal history, 2004</ref> Världskriget och världsmarknadens kollaps öppnar, precis som i övriga Latinamerika, även upp för en industrialiseringsdrive från statens sida.<ref>Chasteen, John Charles: Latinamerikas historia, 2001.</ref> Bakom tullmurar och med statligt stöd så byggs en modern industri upp mellan '''1950-1967'''.<ref>Hanratty and Meditz. Colombia: A Country Study. 1988.</ref>
  
Liberalerna var anti-kolonilaister  och ville göra om den kolonin till en modern borgerlig nation. Partiet baserades på de nya klasser som skapats iom kapitalismens framväxt. Handelsmän som ville ha frihandel, fabriksägare och hantverkare som ville få avsättning för sina varor, mindre landägare och jordbrukskapitalister som ville lösa upp statens monopol på olika kommersiella grödor och frihetstörstande slavar. Man strävade även mot att minska ner statens omfång och makt; separera kyrka och stat; upprätta frihet för pressen, utbildning, religion och företagande; och slutligen att avskaffa dödsstraffet. De ville med andra ord röja undan den gamla ordningen och bereda vägen för den moderna kapitalismen. Det fanns vissa splittringar inom det här partiet. De handelsmän som ivrade för frihandel (golgotas) kom i konflikt med de fabriksägare och hantverkare som ville skydda sin verksamheter från utländsk konkurrens (draconianos).
+
Utöver omstruktureringen av ekonomin lämnar kriget efter sig 200 000 döda.
  
'''De konservativa'''
+
=== Kommunistgerillor, paramilitär och knark ===
 +
Ur La Violencia föds Colombias moderna gerillarörelse. Där varje krav möts med stålklacken och där fattigdomen är skriande stor frodas de kommunistiska gerillorna. När folkfronten med USA´s stöd försöker utrota de sista grupperna med beväpnade bönder under början av 60-talet så föds de moderna gerillagrupperna. Störst och viktigast av dem alla var [[Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia]] (FARC). Ett gäng beväpnade bönder som blir det sovjettrogna [[Colombianska kommunistpartiet]]s (PCC) väpnade gren. De skyddar bönder med kommunistsympatier från storägarna och snuten/militären. De första åren för de en tynande tillvaro för att under det sena 70-talet och tidiga 80-talet växa till en smärre arme.<ref>Dudley, Steven: Walking ghosts, 2004</ref>
  
Det koloniala arvet från det spanska imperiet´s dagar med Katolicism och en strikt auktoritär ordning låg de konservativa varmt om hjärtat. De ville ha kvar de gamla koloniala strukturerna och myndigheterna, alliansen mellan kyrka och stat, slavekonomin och en centraliserad repressiv stat som slog ner på allt som kunde tänkas hota rådande ordning. Under PC´s fana samlades slavägare, prästerskapet och många av de stora landägarna.
+
FARC uppgång hänger intimt samman med '''1970-talets''' förnyade klasstrider. Först small det inom jordbruket. Den extremt skeva jordkoncentrationen gav ständigt upphov till nya konflikter och staten försökte lösa problemet genom att dra igång en modest jordreform. Dess syfte var att mildra motsättningarna och kanalisera dem in i rationalisering och modernisering av jordbruket. De jordlösa skulle få jord att bruka för att producerar exportgrödor med moderna redskap och de storägarna skulle tvingas bruka oanvänd jord under hot om att den annars skulle fördelas till småbönder och jordlösa. För att organisera detta bildades bla [[ANUC]]. En bondeorganisation styrd av staten med syfte att organisera bönderna för jordreformen. Staten tappar dock snabbt kontrollen över den och bönderna börjar handla själva efter sina egna mål. Det talas om en riktig jordfördelning och att strukturera om Colombia från grunden. Den blir utgångspunkt för en våg av jordockupationer över hela landet. Efter interna stridigheter mellan byråkrater, vänsterister och gräsrötter + militärens och jordägarnas samlade insats så rasar organisationen och det stora bondeupproret samman.
  
 +
[[Bild:Generalstrejkcolombia.gif|frame|right|Alla de stora landsorganisationerna deltar i generalstrejken.]]Under mitten av sjuttitalet så ökade dessutom striderna inom industrin och städerna. Strejker, demonstrationer och kravaller blev allt vanligare i det av oljekris, inflation och arbetslöshet drabbade landet. Fackföreningsrörelsen växer sig allt större. Jämte de stora sossiga landsorganisationerna dyker flera högljudda och stridbara fristånde fack upp. Trycket byggs upp till en våldsam generalstrejk '''1977'''. Man kräver 50% i löneökningar, prisstop, anställningstrygghet och fackliga och demokratiska rättigheter. Regeringen ser så klart det som ett hot mot sig själv och sina kapitalister. Militär och polis bussas på de strejkande. Ett hundratal döda, massor av sårade, tusentals arresterade och avskedade. En ny lag som ger militären i princip fria händer att bekämpa facken införs.
  
* Liberlalerna vinner stora valframgångar och tar över staten. '''1953''' driver man igenom en ny liberal constitution.
+
Strejkens våldsamma krossande gjorde att FARC kunde dubbla sina styrkor mellan '''1978-1982'''. De bryter med kommunistpartiet och ger sig in i knark- och kidnappningsbranschen. Mer folk och mer pengar gör att de kan kontrollera flera områden i landet där de upprättar egna myndigheter.<ref>Ibid.</ref>
* Efter bara ett år så blir de interna motsättningarna mellan golgotas och draconianos för stora och de senare tar makten genom en militärkupp. En liberal militärdiktatur utropas.
+
* Men draconianos klarar inte ens av att hålla sams inbördes och åker redan 8 månader senare på däng av en allians mellan golgotas och konservativa. draconianos utrotas och golgotas tar över partiet. De konservativa tar makten. [http://en.wikipedia.org/wiki/Grenadine_Confederation Grenadine konfederationen] proklameras.
+
* De konservativa genomdriver en stark centralisering av landet. Liberalerna ilsknar till och sätter samman en ny rebellarme som snabbt besegrar de konservativa 1963. [http://en.wikipedia.org/wiki/United_States_of_Colombia Colombias förenta stater] utropas samtidigt som ännu fler av de gamla samhällets hinder för den kapitalistiska utvecklingen röjs undan. Bla konfiskeras kyrkans egendomar och säljs ut till industri- och jordbrukskapitalister för en billig slant.
+
  
Nu Följer en lång period med hårda strider mellan konservativa och liberaler. De senare får tillslut överhanden och driver i mångt och mycket igenom sin agenda. Kyrkan separeras från staten samtidigt som dess egendomar konfiskeras och säljs ut till industri- och jordbrukskapitalister för en spottstyver. Staten gör inga ingripande i ekonomin förutom att bygga ut kommunikationslederna, speciellt järnvägar och landsvägar. Detta för att ena landet och gynna den ekonomiska utvecklingen. De här utbyggnaden visade sig få en helt annan effekt. Istället för att binda samman landet och öka den interna handeln kopplades landet inre till exportknutpunkter. Detta gynnade de stora handelskapitalisterna framför industrikapitalisterna. I kombination med införandet av frihandel gjorde att export blev landets ekonomiska motor. Tobak, quinine och kaffe blev huvudvarorna. Trots att efterfrågan på [[världsmarknaden]] efter dessa tre grödor ständigt gick upp och ner så kunde enorma vinster tas ut av landets handelsmän. Speciellt på kaffet som fortsatte vara lönsamt även efter 1870 då de andra grödorna blev ganska olönsamma. De här kapitalet investerade de sedan i inhemska export industrier. Framförallt i textilindustri runt och i Medellín. Den moderna industrikapitalismen i Colombia föds här.  
+
Staten är väldigt svag. Den klarar knappt att kontrollera landsbygden. Jämte gerillan växer dessutom de stora knarkkartellerna sig ständigt mäktigare. Så starka att Colombia står för 80% av det kokain som flyter in i USA. Kartellerna och staten tvingas in i ett regelrätt krig av ett USA som vill hindra knarket. Kartellerna är så rika att de kan sätta upp egna arméer av lejda mördare. De ställer dessutom till med blodiga strider inbördes över kokainhandel och produktionen.<ref>Ibid.</ref>
  
Three main agricultural exports--tobacco, quinine, and coffee--developed, especially after 1850 when international markets were more favorable and accessible. Nonetheless, all three crops suffered from cyclical periods of high and low demand. By the 1880s, it was clear that tobacco and quinine would not be reliable exports in the long term because of stiff international competition. Coffee also faced competition but nevertheless succeeded in dominating the economy after the 1870s. The coffee merchants used their profits as middlemen to invest in domestic industries, producing goods such as textiles for domestic consumption, particularly in the Medellín area. The emergence of coffee as an important export crop and the investment of profits from the coffee trade into domestic industry were significant steps in the economic development of the country.
+
Som om inte detta vore nog så hamnar gerillorna och kartellerna i luven på varandra. Även här handlar det om kontrollen över knarkekonomin men även om ekonomin i stort. Knarkbossarna äger även bolag och land som de vill hålla gerillan borta ifrån.<ref>Simons: Colombia, a brutal history, 2004.</ref>
  
 +
Det är en jäkla soppa helt enkelt. Samtidigt som staten bekämpar kartellerna så samarbetar militären och olika myndighetspersoner med dessa i sin kamp mot gerillan. De paramilitära styrkorna som dyker upp på 80-talet springer ofta ur samarbeten mellan lokala politiker, bolagsägare, jordägare, militärer och knarkmaffian. Paramilitären skyddar dels de enskilda finansiärernas ekonomiska intressen och bekämpar samtidigt den gemensamme fienden; gerillan. Många av de mindre gerillorna knäcks av striderna och låter sig avmobilisera. FARC fortsätter dock växa. De bildar dessutom ett nytt vänsterparti; [[Unión Patriótica]]. Det får stor anslutning och framstår som ett jätte hot mot många i de härskande klasserna. De inleder omgående ett brutalt utrotningskrig mot partiet. På några få år slaktas 4500 medlemmar. Detta stärker bara gerillan som nu kontrollerar en stor del av landsbygden. Vissa tror att den är så stark de kan ta makten på bara några år. Gerilla så farlig att USA mångdubblar sitt militära stöd för att beskydda sina kapitalisters investeringar vid nittiotalets inbrott.
  
'''1899''' är det dax igen. De konservativa har återigen lyckats ta kontroll över och stärka de centrala myndigheternas makt. De båda parterna har kristalliserats i varsitt parti och sätter nu igång "[http://en.wikipedia.org/wiki/Thousand_Days_War tusen dagars kriget]" som de konservativa vinner '''1902'''.
+
Mellan alla dessa blodtörstiga och till tänderna beväpnade byråkratier mals vanligt folks liv och motstånd sönder
  
'''1903''' mullrar USA in i Panama och stödjer det lokala borgerskapet i sin strävan efter att bilda en egen stat. Detta för att säkra byggandet av Panamakanalen och USA´s kontroll över denna. Efter den här incidenten så har den Colombianska nationen i princip haft samma gränser.
+
== Litteratur ==
 
+
*[[Chomsky, Aviva: Linked labor histories]]
== Historia ==
+
*[[Dudley, Steven: Walking ghosts]]
 
+
*[[Jansson, Fredrik: Colombia, Möten med landet, folket och konflikten]]
Ända sedan självständighets krigen, 1810-1819, så har landet skakats av blodiga inbördeskrig mellan de olika härskarklasserna. Först mellan centralisterna och federalisterna sedan mellan de konservativa och liberalerna. Det senaste drog igång efter att den liberale ledaren Jorge Eliecer Gaitan mördades '''1948'''.
+
*[[Molano, Alfred: The dispossessed]]
 
+
*[[Rudqvist, Anders: Peasant struggle and action research in colombia]]
Detta långdragna krig kallas för "[[La Violencia]]". Liberalerna stred delvis för att störta prästerskapet och kyrkan. En mäktig härskarklass som stod i vägen för liberalernas strävanden. De konservativa var allierade med/bestod av denna gammla härskarklass. Ett tag predikade tydligen prästerna att "det är en synd att döda, förutom det är en liberal du tar livet av". (Det här låter ju nåt helt otroligt över simplifierat. Måste ta reda på de verkliga meterialla omständigheterna. Vilka klasser finner vi bakom de två partierna?)
+
*[[Simons, Geoff: Colombia, a brutal history]]
 
+
*[[Svensson, Mats: Las Minas - Gruvorna]]
'''1953''' känner sig delar armen och generalen Gustavo Rojas Pinilla sig tvingade att bringa ordning i oredan. En statskupp genomförs och generalen installeras som diktator. Jordreformer, välfärd och högre löner är delar i den klasskompromiss som skall återställa ordning o reda jämte repressionen. Det går inte särskilt bra och de forna stridande härskarklasserna som hamnat under militärens styre bildar '''1958''' en [[El frente nacional|folkfront]] för att ta tillbaks makten. De båda partierna kommer överens om att turas om att inneha makten. Fyra år i stöten.
+
 
+
Den här ordningen med ett tvåpartisystem håller ända fram till '''1978''' då en liberal president väljs om för en andra period. De små skilnaderna mellan de två partierna har vi den här tiden helt försvunnit.
+
 
+
De mer radikala elementen i det liberala partiet bryter sig ur iom folkfronts komprimissen och dras åt marxismen som var jäkligt het iom de kubanska revolutionen.
+
 
+
under '''60-talets''' genomfördes en mängd kommunistiska experiment i landet. Bland annat bildades en kommun, [[Marquetalia]], i de cenrala delarna av landet. Denna bombades sönder av den colombianska armen med understöd av USA. Några av de få som överlevde denna enorma massaker bildade vad som senare skulle bli känt som Colombias revoltionära beväpnade styrkor, [[FARC]]. En gerilla bunden till det moskvatrogna kommunistpartiet i Colombia. Även en massa andra beväpnade grupper uppstår i samma veva. Mest kända är [[ELN]] (Nationella befrielsearmen), [[M19]] (april 19:e rörelsen), [[EPL]] (folkets befrielse arme) och [[Quintin Lame]] (döpt efter en laglös indian och var en urbefolkningsgerilla). (under '''80-talet''' gjordes det försök att ena de olika gerillorna under en paraplyorganisation vid namn [[CGSB]] (Simon Bolivar Gerilla Co-ordinator))
+
 
+
Det blodiga smutsiga kriget mellan gerillorna och staten böljar fram till 80-talet då många av de mindre utarmade gerillorna hamnar i fredsförhandlingar med staten. De får återgå till det civila livet och bilda egna partier som kan vara med de stora pojkarna och gnabbas om statsmakten. Även en relativt stor del av FARC avmobiliseras och skapar partiet [[UP]] (Patriotiska Unionen). Senare, främst under '''90-talet''' skulle många av dessa avmobiliserade uppsökas och mördas av paramilitären. Fett sne steg där.
+
 
+
Iom att de härskande borgarna tydligen inte vill dela med sig av kakan på lika villkor så trappar gerillan upp sina aktiviteter. Idag bekrigar man varandra för kontroll över statsapparaten och ekonomin. Gerillans sociala bas har reducerats till ett minimum (dock fortfarande närmare bönder o arbetare än paras, snutar o militär) och man är helt enkelt ännu en grupp byråkrater som försöker ta kontroll över våra liv medels våld och byråkrati. O med våra liv menas rikedomarna som kan pressas ur våra trötta kroppar.
+
 
+
== Knaaket ==
+
Droghandeln blev stor först under 70-talet i colombia. Det var främst på nordkusten som odlingarna och produktionen av [http://en.wikipedia.org/wiki/Marijuana marijuana] explosionsartat bredde ut sig i vad som kallats ‘Fiebre Marimbera’ (Gräsfebern). Drogproduktionen blev så stor att USA kände sig tvingat att göra sin första intervention. Man besprutade enorma områden med växtgiftet ‘Paraquat’ vilket ledde till en rejäl naturkatastrof. Folk som levde i de besprutade områdena blev sjuka och alla andra odlade grödor även de ut.
+
 
+
Under slutet av 70-talet börjar även [http://en.wikipedia.org/wiki/Cocain kokainet] flöda ut ur landet, främst till USA, och de viktigaste distributionsnätverken upprättades. Ur dessa uppstod sedan de stora drogkartellerna med Medellinkartellen som den ledande. Den hade sin bas i de mellersta delarna av [http://en.wikipedia.org/wiki/Magdalena_River Magdalenafloden] där de två största knarkbaronerna, [http://en.wikipedia.org/wiki/Pablo_Escobar Pablo Escobar] aka ‘El Patron’ och [http://en.wikipedia.org/wiki/Jos%C3%A9_Gonzalo_Rodr%C3%ADguez_Gacha Gonzalos Rodriguez Gacha] aka ‘El Mexicano’, hade sina befästa högkvarter. Det första svinet stod för de skolor som utbildade ‘sicarios’ (lejda mördare), säkerheten i städerna och logistiken och distributionsnätverken. Svin nummero dos stod för säkerheten på landsbygden eftersom han var ledare för de paramilitära styrkorna i området. Han hade nära kontakter med en annan storgalt i kartellen: [http://en.wikipedia.org/wiki/Fidel_Castano Fidel Castano], aka ‘Rambo’ en rabiat anti-kommunist som organiserade paramilitära styrkor i Cordoba och Uraba, områden nära gränsen till Panama (Han kom även att vara drivande i bildandet av [[AUC]] — united self-defence groups of Colombia). Dessa styrkor var vid den här tiden de viktigaste i landet. De hyrde in israeliska legoknektar för att träna sina styrkor glatt påhejade och stödda av de stora bananbolagen och rika ranchägare i området.
+
 
+
Det hela startade som ett sätt för kapitalisterna att försvara sig mot gerillans beskattning av deras produktion genom ‘vacuna’ (vaccin), som var en skatt på boskapsuppfödning, och ‘boleteo’ (försäkring) som var en skatt på ekonomiska aktiviteter i städerna och handel. Gerillan drog även in mycket pengar genom kidnappningar och utpressning av rika personer.
+
 
+
Paramilitären har alltid varit direkt inblande i knarkproduktionen/-handeln medan gerillan mest sysslat med att beskatta verksamheten.
+
 
+
Även militären och statsapparatens byråkrater är rejält insyltade i droghanteringen. En regering fick stora problem med relationerna till USA eftersom det kom fram att deras valkampanj sponsrat med stora mängder pengar från drogkartellerna. Det gick så långt att man drog in den dåvarande presidentens USA-visum vid sidan av tre av Colombias högsta generaler eftersom de var kopplade till droghandeln. Ett annat exempel är när flera sädningar med [http://en.wikipedia.org/wiki/Heroin heroin] upptäcks i några av flygvapnets transportplan.
+
 
+
Att det bråkas så mycket om knarket beror på att det är en av få sektorer i Colombia som är riktigt lönsamma. Det finns stora pengar att hämta.
+
 
+
 
+
== Fredssamtal ==
+
 
+
Regeringen har haft fredsamtal med FARC i regionen San Vicente Del Caguan. Detta är ett djungelområde som kontrolleras helt av gerillan och är lika stort som Schweiz. FARC vill ha en total avmobilisering av paramilitären, att privatiseringen av statligt ägda företag stoppas och att alla naturresurser o dessas utvinning nationaliseras. Staten vill att FARC lägger ner sin verksamhet med kidnappningar och beskattning... O inget har hänt. Inte så konstigt. Staten vill ha in mer kapital i landet och säljer där med ut allt den kan. Man försöker helt enkelt anpassa ekonomin för att klara konkurrensen med alla andra stater. Gerillan är en stat i staten som vill fortsätta vara en stat. En stat behöver stålars till sina trupper och byråkrati. (kommer la inte hända nåt förns FARC får bli en del av landets byråkrati...)
+
 
+
En skum grej är att staten pratar om förhandlingar och gemensamma lösningar när det gäller FARC (iaf när den dr artikeln skrevs). Men när det gäller ELN så vart det terrorister och beväpnad utpressing det var tal om. De tvingades ändra tugget när ELN började spränga elstationer och ledningar på löpande band. 10 - 30 stora elstolpar per dag var det ett tag. De krävde att hela tre städer lämnades över i deras händer bara för att börja snacka fredsförhandlingar.
+
 
+
 
+
 
+
== Ekonomisk Utveckling under d senaste ==
+
 
+
Här jiddras det lite om neoliberalismen som vanligt. Reduceras till ideeologi nästan. Istället för att se på fenomen med avregleringar o uppöppning av nationella eknomier som en del i kaptialets utveckling för stunden. Dels som ett vapen mot den egna arbetar o bondeklassen men också som olika dominansförhållanden mellan olika kapitalintressen och stater. I en rejäl dynamik. Iaf
+
 
+
Gerillan har ganska ofta satt sig på tvären mot den här utvecklingen. Dels för att den hotar dess maktbas på landsbyggden. Det eventuella stöd o acceptans som den behöver hos befolkningen röjs undan när befolkningen förflyttas och/eller skickas ner i ännu större fattigdom.
+
 
+
* vägar o civilisation. Dåligt eftersom armen o staten får mer kontroll
+
* Nya projekt hotar gerillans närvaro. Utländska koncerner som kör bort lokalbefolkningen och öppnar upp för militärnärvaro. O drar med sig paramilitär. De har råd att bekämpa gerillan på ett helt annat sätt än lokala kapitalister.
+
* statens (nationellt förankrade eliters) "minskade" makt. Dåligt eftersom gerillan får svårare att påverka och pressa. O i förläningen gör ett maktövertagande svåarare.
+
* Profiter flyter ut ur landet i större utsträckning o blir svårare för gerillan att beskatta.
+
 
+
Staten vill öka akumulationen och vill därmed sälja ut statliga företag som är tunggrodda o kräver stora investeringar. Det är smidigare att låta utlänskt kapital konfrontera arbetarklassen än att göra det själv. Underlättar man för utländska bolag o finanskapitalet så behöver man inte sj'lva stå för riskerna. O det fria lånandets tid är över. Colombia är som de flesta länder fasta i stora skulder till storkaåitalet unt USA unt tze west. För att få avskrivningar så skall man anpassa sina ekonomi efter låntagarnas intressen. IMF, världsbanken o de andra grabbarna. Dikterar vad som är rätt. I takes two to tango.
+
 
+
gerillan blir här ett stort hinder för utvecklingen eftersom de sätter käppar i hjulet för den fria exploateringen av landsbygden. Ingen stabilitet och arbetsro. O de tar ut skatter på storbolagen åsså! voi voi. de som vart lovade skatteffrihet o annat gött. Befolkningen blir så mycket svårare att driva undan om det finns risk för att gerillan bekrigar de paramilitära förband som hyrts in för att skrämma och mörda bönderna på flykt. För att inte tala om när paramilitärens aktiviter där arbetarna organiserar sig störs av gerillans rivaliserande intressen. Ska man mörda stridbara arbetare med motorsågar så vill man inte behöva slåss med gerillan samtidigt. (inte för att gerillan skulle alltid skulle komma till arbetare o bönders försvar men de gör helt klart paramilitärens aktiviteter sv¨årare... fast ibland samarbetar de ju åsså iofs.)
+
 
+
Strider och misär/terror/förtryck går hand i hand med exploatering av outnytjade naturresuser o stora infrastrukturprojekt. Den här skiten som kallas '''konflikten''' har tvingat runt 7% av befolkningen i internlandsflykt. Massor av [[Molano, Alfred: The dispossessed|bortdrivna människor]] sammlas i städernas utkanter i vidsträckta kåkstäder.
+
 
+
 
+
== Plan Colombia ==
+
 
+
Colombianska statsmakten äskar pengar från USA för att stabilisera landet och göra slut på staten i staten som gerillan utgör. USA ställer villigt upp med medparten av stålarserna som Colombia tror sig behöva. Resten får EU skjuta till. USA har ju störst ekonomiska intressen i landet. En massa amerikanskt kapital är aktivt i landet och mer ska det bli. För att skapa bäst möjliga klimat för investeringar måste gerillan bort. Man talar om kriget mot "knarkgerillan" och terrorism. Trots att gerillan bara beskattar knarket. Det är ju militären, paramilitären och knarkbossarna som står för själva produktionen. Så knark snacket är väl mest en täckmantel eller åtminstone sekundärt.
+
 
+
Stålarsarna skall gå till att rusta upp armen och köpa en massa fet utrustning (80%). En bråkdel skall gå till träning i mänskliga rättigheter för trupperna. Lär ju hjälpa... o 20% går till eknomiskt bistånd. dvs bygga vägar o annan infrastruktur. Detta gör Colombia till världens tredje största mottagare av militärt USA-bistånd (efter [[Israel]] och [[Egypten]]).
+
 
+
Med en mäktigare arme kommer folk kunna drivas ifrån sin jord i bra mycket snabbare takt. o det är ju bra för investeringsklimatet. Snabb tillgång till gratis jord och naturresurser av bra kvalitet. Mindre bråk och eventuellt utraderande av gerillans beskattning. Mos!
+
 
+
 
+
== Motstånd utanför gerillan ==
+
En massa pacifistiska utomparlamentariska organisationer har uppstått allt eftersom gerillan inte längre är något alternativ. För det mesta sossiga så det förslår.
+
 
+
En massa indianorganisationer har blockerat motorvägar för att få sina krav igenom, o lyckats. Även en massa folk som inte vill att ELN skall ta över makten i de tre nordkuststäderna inför fredsförhandlingarna har blockerat motorvägar.
+
 
+
Många av de här utomparlamentarisk grupperna förföljs systematiskt av gerillan och de har under åren skapat vidspridda nätvärk för att samla in information om gerillans aktiviteter och varna varandra.
+
  
De indianska rörelserna i landet har en lång sammanhängande historia av motstånd och uppror. De har haft mest framgång i de östra delarna av landet. Man använder sig av en mängd olika metoder i sin kamp. allt ifrån gerillakrig till fredliga blokader. De har inte som mål att ta makten i den Colombianska staten eller nåt anti-imerialism haveri. De slåss för att få leva sina liv på sitt sätt. En kändis är [[Quintin Lame]] och de har tagit inspiration från zapatistas i mexico, Mapuches i Chile och de Equadorianska indianrörelserna som avsatte flera presidenter. (lite romantiserande?)
+
== Noter ==
 +
<references/>
  
I städerna har det under de senaste åren växt fram en ungdomlig anarkiströrelse som gått från punk-identitets meck till mer konkreta grejor. (KOllas artikel skulle ju kunna vara om dem). I Medellin växte sig en anarkisstiskt kollektiv, ‘Caminos’, sig starkt under skiftet mellan 80-90talet. Verkar ha varit kampanjnissar dock. De bekämpade firandet av Colombus upptäckt av amerika. En anarksitisk o marxistisk skinnhead/punk-rörelse växte sig också stark. Fast splittrades i sektstrider. Vill man ha mer så finns det [http://flag.blackened.net/af/org/issue54/colombia4.html här]
+
[[Kategori:Colombia]]
 +
[[Kategori:Nationer]]
 +
[[Kategori:Sydamerika]]

Nuvarande version från 2 november 2010 kl. 19.36

Colombia.gif
Colombia har en historia fylld av våld, blod och en jävla massa elände. Idag mest känt för sin knarkmaffia, gerillor, parmilitär och statliga terror. Det har filmats och skrivits en massa populärkultur på temat. Colombia har länge varit en del av USA´s bakgård och just Colombia har fått en massa militärt stöd genom åren i sin kamp mot arbetare, bönder, gerillor och knarkmaffian (när den hotat investeringarna och stabiliteten).

Finns en förhållandevis stor, socialistisk och stridbar del av fackföreningsrörelsen idag. Inte så konstigt att landet ända sedan 90-talet legat i topp vad det gäller avrättade fackliga aktivister. Ursprungsfolken är även de ofta härjiga och ger sig ut och stänger motvägar/ockuperar för att försvara sina intressen. Genom ridåerna av blod, våld och terror som sluter in det colombianska samhället och dess historia skymtar dock en massa solidaritet och kamp fram.

Historien börjar med kolonialismen

Det som idag utgör nationalstaten Colombia var vid spanjorernas ankomst en ganska glest befolkad region. Den oländiga terrängen (tre stora bergskedjor genomkorsar landet) gjorde sitt till för att hindra imperiebyggande och erövring. Det fanns dock ganska avancerade statsbildningar baserade på jordbruk och handel. De mest framstående folkgruppen kallades Chibchas.[1]

Landet är uppkallat efter Christopher Columbus men han upptäckte det lika lite som han upptäckte Nordamerika. I själva verket satte han aldrig sin fot där. Det gjorde däremot hans kollega, Alonso de Ojeda, som 1499 landsteg på den karibiska kusten. Han som så många andra attraherades av möjligheterna till att göra sig en rejäl hacka på plundring och bestämde sig för att utforska landet. Han skadades dock ganska omgående i strider med indianerna och dog i svåra plågor kort därefter.[2]

Men ryktena om landets rikedomar spreds och växte till myter om guldförgyllda berg och jordar beströdda av diamanter. Dessa myter[3] lockade otaliga plundringsexpeditioner att segla till området under årens lopp. Bl a Francisco Pizarros flotta som senare blev "känd" för sina härjningar bland Incaindianerna.[4]

Conquistadorer, administratörer och det romersk-katolska prästerskapet står och laddar inför kommnade plundringar.
Spanjorerna nöjde sig inte med simpel plundring. Det spanska imperiet byggde till stor del på erövring och kontroll av jorden. För det mesta så erövrade de helt enkelt den befintliga statsapparaten, bytte ut de gamla härskarna och gjorde lite smärre justeringar i upplägget på utsugningen. Även i Colombia så var det alltså de ”avancerade” indiansamhällena som las under det spanska oket. Ett tyngre ok. Området invaderas av kolonialister som upprättade plantager, gruvor, handelsstationer, myndigheter mm. Kolonialisterna kom i tre olika former. Conquistadorer, administratörer och det romersk-katolska prästerskapet. De första herrarna var driftiga entreprenörer som finansierade sin expeditioner med egna medel och tog stora risker för att snabbt kunna göra sig stora rikedomar. Det spanska imperiet´s administratörer var tillsatta av och skulle representera konungamakten. Deras uppgift var att stärka det spanska kolonialväldet och se till att kolonierna (o conquistadorernas äventyr) höll sig lönsamma för kronan. Kyrkans uppgift var att sprida en sund slavmoral bland de egna undersåtarna och indianerna. Men strävade självklart även efter att roffa åt sig mark och rikedomar åt den heliga kyrkan. Detta är väl iof en sanning med modifikation: Spanjorerna som var mäktigaste nationen i Europa vid den här tiden fick i egenskap av beskyddare av påvestolen full kontroll över kyrkan inom sina egna territorier.[5] De kyrkliga institutionerna var i princip bara en förlängning av statsadministrationen. Conquistadorerna var de första storborgarna med ackumulationen av rikedomar som enda rättesnöre. Handelskapitalister och jordägare som inte såg sig skyldiga den gamla dammiga konungamakten någonting. Detta gjorde att de allt som oftast kom i konflikt med kyrka och krona.

Men trots motsättningarna så utgjorde dessa motstridiga intressen drivkraften i det iberiska imperiet och var tätt sammanlänkade. Utan varandra och de inbördes konflikterna, inget spanskt kolonialimperium. De första stora kolonierna bildades under 1520-30-talen utmed kusterna. De här städerna fungerade som trygga oaser för kolonisatörerna i ett otryggt och fientligt land. Härifrån erövrades så sakteliga ett området som sträckte sig över det som idag är Colombia, Ecuador, Panama, Peru och Venezuela.

Den koloniala ekonomin

Kolonialekonomin byggde på "merkantilt" system där kolonin fungerade som råvarukälla och dessutom som avstjälpningsplats för färdiga produkter från hemlandet. Detta system gynnade gravt industri, ekonomi och herrskap i Spanien för att samtidigt hindra all lokal utvecklingen i kolonin. Dessutom styrdes allt från Spanien. Inga verksamheter fick inledas som inte konungamakten godkände och ingen handel fick bedrivas med andra länder eller kolonier. Skulle varor föras från en koloni till en annan vart de tvungna att skeppa varorna via Spanien. Eftersom spanjorerna kom till Sydamerika i jakt på snabba vinster så blev gruvnäringen med inriktning på utvinningen av ädla metaller och juveler ekonomins bas. En näring som helt baserades på omänskligt slit. Och det var indianerna som tvingades ner i schakten. Vilkas arbete och tidiga död skulle göda det Spanska imperiet rikt och mäktigt.

Jordbruket var till en början begränsat till att försörja kolonibefolkningen och gruvslavarna med det nödvändigaste men utvecklades så småningom till en allt mer vinstinbringade näringsgren som ersatte gruvnärningen (allteftersom mineraler och metaller sinade) som viktigaste inkomstkälla under 1700-talet. Socker och tobak blev några av de viktigaste exportvarorna.

Jorden och makten

Det spanska herraväldet och ekonomin byggde som tidigare nämnt på kontrollen av jorden. Jorden och arbetskraften som levde på den. Till en början så upprättade kronan ett system, encomiendas, där indianerna delades upp mellan soldater och conquistadorer. De senare fick ”ansvar” indianernas bildning (i spanska och katolsk tro) och välmående i ”utbyte” mot rätten till att ta ut skatt och arbetet ifrån indianerna. Jorden ägdes dock inte formellt av dessa ansvariga spanjorer, encomenderos, utan indianerna brukade sin egen (kronans) jord. Encomiendasystemet var främst designat för att kontrollera de nyligen erövrade områdena och frigöra arbetskraft till den tidiga gruvnäringen.

I realiteten så förvandlar encomenderos systemet till en orgie i slaveri och självberikande. De gjorde sig själva till mäktiga jordägare på indianernas bekostnad och sög märgen ur indianerna. Deras ökade makt hotade kronans inflytande och kontroll. I Colombia blev det här fenomenet extra påtagbart iom regionens svårtillgänglighet och isolering (mest isolerade i hela imperiet). Kronan försöker bryta den nya encomenderosklassens makt genom att instifta lagar som förbjöd missbruk av indianernas arbetskraft, att indianerna användes i gruvnäringen, att nya encomiendas bildades och att barn eller fruar fick ärva encomiendan mm.[6]

Indianer på tvångsarbete vid en hacienda.
Encomenderos svarar med protester och vägrar där de kan att följa de nya lagarna. Ofta hade de ämbeten i den koloniala administrationen och kunde göra lite hur de ville trots nya förordningar och lagar. Även kronans motdrag blir mindre effektiva i Colombia pga av dess isolering.

Det som skulle få encomiendasystemet på fall var bildandet av Haciendas. Från slutet av 1500-talet så börjar kronan sälja jorden till privatpersoner (ofta till rika encomenderos som inofficiellt redan lagt beslag på jorden). Dealen innebar att de kunde använda jorden som de ville och fick rätt till att använda indianarbetskraft genom mita/Repartimiento -systemet. Repartimiento var helt enkelt ett av kronan administrerat system för tvångsarbete. Varje indianby var tvungen att ställa upp med en viss arbetsinsats varje år. Allt eftersom jorden köptes upp så bildade kronan reservat där indianerna samlades upp. Med detta system så kunde jorden och arbetskraften frigöras till ett mer vinstinriktat storskaligt storbruk. Och framförallt så hamnade indianernas arbetskraft under kronans kontroll.[7]

De två systemen stod i konflikt till varandra. Encomiendans förmåga att monopolisera indianernas arbetskraft hindrade utvecklingen av de stora privata jordegendomarna och annan storskalig utsugning. Det blev repartimiento som fick rollen som bräckjärn mot detta monopol. Den föreskrev nämligen även encomiendans indianer att göra ett vist antal arbetsdagar på haciendorna, statliga byggen, i gruvorna och fabriker. I Colombia så trängdes encomiendasystemet sakta undan för att helt försvinna under 1700-talet.[8]

De exploaterade

Indianerna lät sig inte stillatigande göras till livegna, mördas, sättas i reservat eller tvingas in i mördande lönearbete. De kämpade mot så gott det gick trots den teknologiska underlägsenheten. Den framgångsrikaste indianska motståndsrörelsen stod Wayuu-folket för. De hade lärt sig använda vapen och hästar. De vägrade underkasta sig och låg i konstant krig med kolonialisterna under hela 1700-talet. De som så många andra åkte på stryk eftersom de började käbbla inbördes.[9]

När det tunga arbetet i gruvor och på plantager tillsammans med epidemier utrotat stora delar av indianbefolkningen så vart spanjorerna tvungna att importera slavar från Afrika för att fylla det skriande behovet av billig arbetskraft. Det Spanska kolonialväldet som vanligtvis förbjöd handel med andra stater vart tom tvunget att anlita icke spanska slavhandlare för att klara av att tillgodose efterfrågan. Den vidriga tillvaron i slavekonomin ledde till en mängd slavuppror även bland afrikanerna (de höga herrarna höll indianer och afrikaner åtskilda för att de inte skulle gå samman i uppror). Många slog sig fria och flydde upp i bergen för att bilda palenques, afrikanska städer där man levde fritt från spanska myndigheter och herrar. Denna rörelse var som störst under 1700-talet.[10]

Men även de spanska invandrade bönderna och hantverkarna kämpade mot sin egna herrar. En mängd små uppror och oroligheter plågade de höga herrarna under 1700-talet. Det var dock först 1781 som ett riktigt stort uppror som hotade den spanska kolonialmaktens grunder blommade ut. Det var i staden Socorro där spanska myndigheterna var extra jävliga som det hela startade. Bönder och hantverkare fick nog när de skulle belägga med ännu mer skatter. Upproret spreds till flera städer men slogs brutalt ner och upprorsledarna avrättades. Detta ökade bara missnöjet och kamplusten. På detta folkliga motstånd skulle sedan de lokala herrskapets kamp för självständighet från Spanien rida. De ville inte vara simpla hantlangare åt den spanska kolonialismen. De ville ha alla rikedomarna för eget bruk och kunna utveckla dem utan en massa förlegade pålagor från konungamakten i Europa.[11]

Härskarklassernas frigörelse

Allt eftersom tiden gick så utvecklades lokala härskarklasser som stod i konflikt med den spanska kronan. Den sågs som en oskälig parasit som la hinder i vägen för utvecklingen. Framförallt i industrialistkretsar och bland de jordägare som producerade exportvaror var missnöjet utbrett. Dessa var för det mesta så kallade creoler. Vita som fötts i kolonierna och stod under de spanskfödda härskarna.[12] De ville ha fri tillgång till världsmarknaden, en stat som satte deras intressen främst och jämlikhet härskare emellan. Men många inom härskarklassen var ganska nöjda med det gamla. Deras makt byggde mycket på kolonialväldets fortlevande. Flera upprorsförsök kom tillstånd i samband med att Frankrike invaderade iberiska halvön men misslyckades eftersom många godsägare och byråkrater rusade till imperiets försvar.[13] Dessutom såg inte många inom de arbetande klasserna eller bland slavarna någon nytta i upproren och deltog motstridigt i de höga herrarnas arméer. Vad var det för skillnad på de nya och gamla härskarna? De vägrade tom slåss i vissa lägen och när de spanska styrkorna anlände bjöds inget större motstånd. Till saken hör att det spanska imperiet lovade slaveriets avskaffande och att jorden skulle ges tillbaks till indianer/bönder. Detta infriades så klart inte och de gamla härskarna upprättade en ny hårdare terrorregim. Detta gjorde att underklasserna drevs över till självständighetsivrarna som snabbt lovade en massa reformer om de fick makten.[14]

I slaget vid Carabobo slår Bolivars arme sönder det sista av royalisternas trupper.
1819 kunde så Simón Bolívar befria stora delar av de spanska kolonierna i Sydamerika efter flera misslyckanden och utropa en republik. 1821 hade man hjälpt alla andra spanska kolonier i området att göra sig fria.

I de befriade områdena upprättas genast handelsförbindelser med övriga världen, skyddstullar för jordbruk och industri, frihet till slavarnas barn, avskaffande av indianernas tvångsarbete och lite annat liberalt tjafs. Lite åt alla fast mest till de härskande klasserna. Britterna blir den främsta handelspartner och kapitalinvesteraren.

När de nya herrarna gjort sig av med det spanska oket börjar man genast käbbla om hur saker och ting bör styras. Två fraktioner utkristalliseras snabbt: Federalister (de som vill ha ett centraliserat stor-colombia) och separatister (de som ville ha egna statsbildningar). Runt 1830 har medparten av de områden som idag är Venezuela och Ecuador brutit sig ur republiken.

Inom det som återstod av landet slåss man vidare om hur makten skall fördelas och staten byggas upp. Runt 1850 så har motsättningarna inom de härskande klasserna fördjupats ytterligare och formaliserats i två partier; det liberala partiet (Partido Liberal--PL) och det konservativa partiet (Partido Conservador--PC). Spelet mellan de här två monstren kommer att dominera politiken i Colombia fram till sent 1900-tal.[15]

Liberalerna

Liberalerna var anti-kolonialister och ville göra om den gamla kolonin till en modern borgerlig nation. Partiet baserades på de nya klasser som skapats iom kapitalismens framväxt. Handelsmän som ville ha frihandel, fabriksägare och hantverkare som ville få avsättning för sina varor, mindre landägare och jordbrukskapitalister som ville lösa upp statens monopol på olika kommersiella grödor och frihetstörstande slavar. Man strävade även mot att minska ner statens omfång och makt; separera kyrka och stat; upprätta frihet för pressen, utbildning, religion och företagande; och slutligen att avskaffa dödsstraffet. De ville med andra ord röja undan den gamla ordningen och bereda vägen för den moderna kapitalismen. Det fanns vissa splittringar inom det här partiet. De handelsmän som ivrade för frihandel (golgotas) kom i konflikt med de fabriksägare och hantverkare som ville skydda sin verksamheter från utländsk konkurrens (draconianos).

De konservativa

Det koloniala arvet från det spanska imperiet´s dagar med Katolicism och en strikt auktoritär ordning låg de konservativa varmt om hjärtat. De ville ha kvar de gamla koloniala strukturerna och myndigheterna, alliansen mellan kyrka och stat, slavekonomin och en centraliserad repressiv stat som slog ner på allt som kunde tänkas hota rådande ordning. Under PC´s fana samlades slavägare, prästerskapet och många av de stora landägarna.

Nu Följer en lång period med hårda strider mellan konservativa och liberaler. De senare får slutligen överhanden och driver i mångt och mycket igenom sin agenda. Kyrkan separeras från staten samtidigt som dess egendomar konfiskeras och säljs ut till industri- och jordbrukskapitalister för en spottstyver. Staten gör inga större ingripande i ekonomin förutom att bygga ut kommunikationslederna, speciellt järnvägar och landsvägar. Detta för att ena landet och gynna den ekonomiska utvecklingen. De här utbyggnaden visade sig få en helt annan effekt. Istället för att binda samman landet och öka den interna handeln så kopplades landet inre till exportknutpunkter. Detta gynnade de stora handelskapitalisterna framför industrikapitalisterna. På detta infördes frihandel vilket gjorde att export av rå/basvaror blev landets ekonomiska motor. Tobak, quinine och kaffe dominerar ekonomin. Trots att efterfrågan på världsmarknaden efter dessa tre grödor ständigt gick upp och ner så kunde enorma vinster tas ut av landets handelsmän. Speciellt på kaffet som fortsatte vara lönsamt även efter 1870 då de andra grödorna blev ganska olönsamma. De här kapitalet investerade de sedan i inhemska exportindustrier. Framförallt i textilindustri runt och i Medellín. Den moderna industrikapitalismen i Colombia föds här. Iom detta så uppstår så klart även en industriarbetarklass och de första kända arbetarsammanslutningarna. Sociedad de Artesanos de Bogotá från 1857 är en av de första kända.

Mot slutet av 1800-talet så lyckas de konservativa ta makten igen efter att de liberala projektet kollapsat i samband med några större kriser. De stärker de centrala myndigheternas roll och styr ekonomin bort från export i viss mån. Lugnet råder inte särskilt länge och 1899 drar "tusendagarskriget" igång. En mycket blodig tillställning som de konservativa vinner 1902.

Landet är så försvagat efter striderna att USA inte har några problem att 1903 medels det lokala borgerskapet längtan efter självbestämmande genomföra en statskupp i Panama. Detta för att säkra byggandet av Panamakanalen och USA´s kontroll över denna (o därmed hela Latinamerika). Detta är den sista större territoriella incidenten för Colombias del och nationens gränser har princip sett lika dana ut sedan dess.[16]

En modern Latinamerikansk stat

Några strejkledare i bananplantagearbetarnas strejk 1928. fr.v: Pedro M. del Río, Bernardino Guerrero, Raúl Eduardo Mahecha, Nicanor Serrano och Erasmo Coronel. Guerrero och Coronel mördades av Colombianska militären.
Under det tidiga 1900-talet så råder relativt lugn mellan de härskande klasserna olika skikt. De statliga institutionerna, infrastrukturen och kredit/finansväsendet byggs upp. USA blir den närmsta samarbetspartnern och allt större mängder amerikanskt kapital letar sig in i landet. Colombianska ackumulationen fortsätter på samma bana som tidigare med en stor produktion av basvaror för export. Olje-, banan- och textilindustri växer snabbt. Med växande bolag och den kapitalistiska produktionens allt vidare spridning blir de inneboende motsättningarna allt skarpare. Under slutet av 1910-talet växer sig en stridbar arbetarrörelse med anarko-syndikalistiska förtecken fram. Direkt aktion och sabotage var centrala delar av kampen. Många av de drivande arbetarradikalerna var emigranter från Sydeuropa och flera strejkvågor drar fram över landet. Ofta leder strejkerna till våldsamma konfrontationer med bolagslakejer, snutsvin och militär. Arbetarkämpar förföljs, kastas i fängelse, torteras och mördas.

Stridigheterna fortsätter under hela 20-talet och kulminerar iom bananarbetarstrejken vid United Fruits plantager 1928. Arbetarna kräver högre löner men bolaget vägrar gå med på förhandlingar. Kravaller mellan de strejkande och snuten bryter ut. Vid ett strejkmöte en kort tid senare så dyker militären upp och massakrerar en massa arbetare. Ett regelrätt krig mellan bananarbetare och statens väpnade hantlangare bryter nu ut. Flera av United Fruits byggnader och plantager bränns ner. 60 arbetare dödas i striderna. Revolten krossas och i militärens upprensningsaktioner slaktas ytterligare 1,500 arbetare. Efter massakern vid United Fruits så lyckas bolagsherrarna med statens hjälpande hand så småningom stampa ner den vilda stridbara arbetarrörelsen.[17]

Jorge Eliécer Gaitán med näven i vädret.
Under denna period så skärptes även motsättningarna inom jordbruket då ”storbönderna” rationaliserade och industrialiserade sin produktion. Det var främst de stora ägarna i centrala Colombias ”kaffebälte” som kämpade för att kunna vara med och konkurrera på den framväxande världsmarknaden för kaffe. De dominerade helt landets ekonomi och tillhörde de mäktigaste skikten i härskarklassen. För att kunna trissa upp produktiviteten behövde de mer mark och billig billig arbetskraft. Det var så klart på småböndernas bekostnad industrialisering och ökade vinster skulle skapas. De stora markägarna intensifierade sin kamp för att roffa åt sig böndernas jord och göra dem till landlösa jordbruksarbetare. De självförsörjande småbönderna satte sig så klart på tvären.[18]

Markägarna tillhörde både de konservativa och liberalernas parti men det var inget som hindrade dem i sin gemensamma strävan att suga musten ur bondebefolkningen och sno deras jord. Med myndigheter, snutar och armens hjälp slås allt motstånd ner. Bönderna bet tillbaks så gott det gick och hittade en allierad i den liberale avfällingen Jorge Eliécer Gaitán. Han var en välutbildad och karismatisk karl från det liberala partiets elit. Han tillhörde partiets radikala falang (typ som sossarn under tidigt 1900-tal) och gjorde de arbetande klassernas kamp till sin. Till sin kamp för att nå makten rättare sagt. Han hjälpte bönderna upprätta ett förbund med syfte att kämpa mot de stora landägarna. Många små butiksägare och fackligt aktiva knegarna slöt dessutom upp bakom honom efter arbetarrörelsens motgångar.[19]

Bogotas gator fyllda av upproriska fattiga under ”Bogotazo
Med tiden blev han och hans falang ett allvarligt hot mot många av de rika och besuttna samtidigt som klassmotsättningarna skärptes ytterligare (och kanaliserades in i partiapparaten). De började smutskasta och motarbeta honom på alla sätt. De beskyllde honom för att vara kommunist mm. När han tagit makten i det liberala partiet och dessutom var på god väg att vinna presidentposten så fick man nog. 1948 sköts han ner på öppen gata i Bogotá. Mördaren lynchades av en folkmassa direkt på platsen. Alla ”viste” att det var de höga herrarnas verk. Vem som låg bakom är inte känt men mordet på Gaitán blev den tändande gnistan för en urladdning som byggts upp under de föregående 30 åren. Staden fylls av brinnande barrikader och stora folkmassor ger sig på de besuttna och plundrar allt de kan. Upproret skrivs in i historien som ”Bogotazo”. Snuten sveps bort redan första dagen och de arméförband som sätts in får dra sig tillbax efter kraftiga eldstrider som lämnar hundratals döda på gatorna.[20]

La violencia

Upproret sprider sig ut på landsbygden där det till en början mest utkämpas efter partigränserna. De ”blåa” konservativa med polis, militär och sina dödsskvadroner/paramilitär. Slakten och massakrerna på upproriska arbetare, bönder och liberala leder till att dessa bildar sina egna beväpnade grupper; gerillorna. Allt eftersom striderna rasar vidare så börjar liberalerna strida mot varandra. Gränserna går allt tydligare utmed klassgränserna. Rik mot fattig. Klass mot klass.

Med tiden blir kriget allt brutalare. Man flår varandra levande, våldtar, plundrar och bränner egendom och kastar spädbarn på bajonetterna. 1953 känner sig delar av armen med generalen Gustavo Rojas Pinilla i spetsen sig tvingade att bringa ordning i oredan. En statskupp genomförs och generalen installeras som diktator. Han stod för stabilitet i kaoset o stöddes av de båda partierna och landets härskarklasser... Tills han började genomföra sitt eget populistiska nationalistprojekt (en klasskompromiss med jordreformer, välfärd och högre löner jämte olika industrialiseringsprojekt). Han hotade både landets egna härskarklasser och utländska ekonomiska intressen och störtades därmed 1957. I den här processen enades landets storkaxar i de liberala o konservativa partierna i en "folkfront". Ett monopol på statsmakten där de turades om att hålla i dirigentpinnen

La Violencia var främst ett krig om jorden. Gods- och markägare kände sig tvingade att sälja sin jord i områden hårt drabbade av striderna. Markpriserna och hyrorna sjönk. Priserna på jordbruksprodukterna gick i taket vilket ledde till att de mäktigaste och största ägarna kunde håva in stora profiter. Dessutom kunde de lägga en massa billig mark under sig för en spottstyver. Klasskriget bröt upp den gamla ordningen och öppnade upp för ett mer vinstdrivande och modernt kapitalistiskt jordbruk med hög koncentration av jordägandet. Lantarbetarproletariatet växte lavinartat när småbönder drevs ifrån jorden. Med en massa villiga desperata arbetare och våld kunde lönerna pressas ner med 15% mellan 1948 – 1958.[21] Från 1950-talet så ersätter det industrialiserade/kapitalistiska jordbruket allt mer det boskapsfixerade haciendasystemet.

Jordbrukskapitalisterna hade alltså glada dagar. Låga löner, billig bördig mark och höga priser på jordbruksprodukter = Höga profiter och ackumulation. Ja, hela det Colombianska näringslivet upplever sin guldålder under den här perioden med minskad konkurrens från de krigshärjade europeiska ekonomierna och hårt tuktade arbetarklasser och bönder.[22] Världskriget och världsmarknadens kollaps öppnar, precis som i övriga Latinamerika, även upp för en industrialiseringsdrive från statens sida.[23] Bakom tullmurar och med statligt stöd så byggs en modern industri upp mellan 1950-1967.[24]

Utöver omstruktureringen av ekonomin lämnar kriget efter sig 200 000 döda.

Kommunistgerillor, paramilitär och knark

Ur La Violencia föds Colombias moderna gerillarörelse. Där varje krav möts med stålklacken och där fattigdomen är skriande stor frodas de kommunistiska gerillorna. När folkfronten med USA´s stöd försöker utrota de sista grupperna med beväpnade bönder under början av 60-talet så föds de moderna gerillagrupperna. Störst och viktigast av dem alla var Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia (FARC). Ett gäng beväpnade bönder som blir det sovjettrogna Colombianska kommunistpartiets (PCC) väpnade gren. De skyddar bönder med kommunistsympatier från storägarna och snuten/militären. De första åren för de en tynande tillvaro för att under det sena 70-talet och tidiga 80-talet växa till en smärre arme.[25]

FARC uppgång hänger intimt samman med 1970-talets förnyade klasstrider. Först small det inom jordbruket. Den extremt skeva jordkoncentrationen gav ständigt upphov till nya konflikter och staten försökte lösa problemet genom att dra igång en modest jordreform. Dess syfte var att mildra motsättningarna och kanalisera dem in i rationalisering och modernisering av jordbruket. De jordlösa skulle få jord att bruka för att producerar exportgrödor med moderna redskap och de storägarna skulle tvingas bruka oanvänd jord under hot om att den annars skulle fördelas till småbönder och jordlösa. För att organisera detta bildades bla ANUC. En bondeorganisation styrd av staten med syfte att organisera bönderna för jordreformen. Staten tappar dock snabbt kontrollen över den och bönderna börjar handla själva efter sina egna mål. Det talas om en riktig jordfördelning och att strukturera om Colombia från grunden. Den blir utgångspunkt för en våg av jordockupationer över hela landet. Efter interna stridigheter mellan byråkrater, vänsterister och gräsrötter + militärens och jordägarnas samlade insats så rasar organisationen och det stora bondeupproret samman.

Alla de stora landsorganisationerna deltar i generalstrejken.
Under mitten av sjuttitalet så ökade dessutom striderna inom industrin och städerna. Strejker, demonstrationer och kravaller blev allt vanligare i det av oljekris, inflation och arbetslöshet drabbade landet. Fackföreningsrörelsen växer sig allt större. Jämte de stora sossiga landsorganisationerna dyker flera högljudda och stridbara fristånde fack upp. Trycket byggs upp till en våldsam generalstrejk 1977. Man kräver 50% i löneökningar, prisstop, anställningstrygghet och fackliga och demokratiska rättigheter. Regeringen ser så klart det som ett hot mot sig själv och sina kapitalister. Militär och polis bussas på de strejkande. Ett hundratal döda, massor av sårade, tusentals arresterade och avskedade. En ny lag som ger militären i princip fria händer att bekämpa facken införs.

Strejkens våldsamma krossande gjorde att FARC kunde dubbla sina styrkor mellan 1978-1982. De bryter med kommunistpartiet och ger sig in i knark- och kidnappningsbranschen. Mer folk och mer pengar gör att de kan kontrollera flera områden i landet där de upprättar egna myndigheter.[26]

Staten är väldigt svag. Den klarar knappt att kontrollera landsbygden. Jämte gerillan så växer dessutom de stora knarkkartellerna sig ständigt mäktigare. Så starka att Colombia står för 80% av det kokain som flyter in i USA. Kartellerna och staten tvingas in i ett regelrätt krig av ett USA som vill hindra knarket. Kartellerna är så rika att de kan sätta upp egna arméer av lejda mördare. De ställer dessutom till med blodiga strider inbördes över kokainhandel och produktionen.[27]

Som om inte detta vore nog så hamnar gerillorna och kartellerna i luven på varandra. Även här handlar det om kontrollen över knarkekonomin men även om ekonomin i stort. Knarkbossarna äger även bolag och land som de vill hålla gerillan borta ifrån.[28]

Det är en jäkla soppa helt enkelt. Samtidigt som staten bekämpar kartellerna så samarbetar militären och olika myndighetspersoner med dessa i sin kamp mot gerillan. De paramilitära styrkorna som dyker upp på 80-talet springer ofta ur samarbeten mellan lokala politiker, bolagsägare, jordägare, militärer och knarkmaffian. Paramilitären skyddar dels de enskilda finansiärernas ekonomiska intressen och bekämpar samtidigt den gemensamme fienden; gerillan. Många av de mindre gerillorna knäcks av striderna och låter sig avmobilisera. FARC fortsätter dock växa. De bildar dessutom ett nytt vänsterparti; Unión Patriótica. Det får stor anslutning och framstår som ett jätte hot mot många i de härskande klasserna. De inleder omgående ett brutalt utrotningskrig mot partiet. På några få år slaktas 4500 medlemmar. Detta stärker bara gerillan som nu kontrollerar en stor del av landsbygden. Vissa tror att den är så stark de kan ta makten på bara några år. Gerilla så farlig att USA mångdubblar sitt militära stöd för att beskydda sina kapitalisters investeringar vid nittiotalets inbrott.

Mellan alla dessa blodtörstiga och till tänderna beväpnade byråkratier mals vanligt folks liv och motstånd sönder

Litteratur

Noter

  1. Dennis M. Hanratty and Sandra W. Meditz, editors. Colombia: A Country Study. Washington: GPO for the Library of Congress, 1988.
  2. Ibid.
  3. Tex myten om “eldorado” http://en.wikipedia.org/wiki/El_Dorado
  4. Eakin, Marshall C.: The History of Latin America: Collision of Cultures. 2007
  5. Ibid.
  6. Ibid.
  7. Chasteen, John Charles: Latinamerikas historia, 2001
  8. Rudqvist, Anders: Peasant struggle and action research in colombia, 1986.
  9. http://en.wikipedia.org/wiki/Wayuu
  10. Hanratty and Meditz. Colombia: A Country Study, 1988
  11. Ibid.
  12. Marshall C.: The History of Latin America: Collision of Cultures. 2007
  13. Ibid.
  14. Simons, Geoff: Colombia, a brutal history, 2004
  15. Hanratty and Meditz. Colombia: A Country Study, 1988.
  16. Simons: Colombia, a brutal history, 2004.
  17. Sundyberg LS: Colombia, himmel och helvete, 1996.
  18. Rudqvist: Peasant struggle and action research in colombia, 1986.
  19. Ibid.
  20. Ibid.
  21. Ibid.
  22. Simons: Colombia, a brutal history, 2004
  23. Chasteen, John Charles: Latinamerikas historia, 2001.
  24. Hanratty and Meditz. Colombia: A Country Study. 1988.
  25. Dudley, Steven: Walking ghosts, 2004
  26. Ibid.
  27. Ibid.
  28. Simons: Colombia, a brutal history, 2004.