Skillnad mellan versioner av "Arbetare i rörelse - Sverige"

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
m
m (stavfel)
Rad 126: Rad 126:
 
[[1969 - Hamnarbetarstrejken i Göteborg]]
 
[[1969 - Hamnarbetarstrejken i Göteborg]]
  
[[1974/75 - Städerske strejken]]
+
[[1974/75 - Städerskestrejken]]
  
 
[[1975 - Skogsarbetarstrejken]]
 
[[1975 - Skogsarbetarstrejken]]

Versionen från 20 juli 2007 kl. 09.53

Introduktion

Människans historia är som bekant historien om klasskamp. Strejkat, vägrat och samarbetat mot arbetsköparna har vi gjort så länge som vi tvingats sälja vårt arbete. Kravaller och sporadiska strejker återkommer gång på gång när man tittar på 1800-talets Sverige. Under andra hälften av 1800-talet börjar socialistiska tankar och idéer gå från arbetare till arbetare. Hantverksgesäller har via väl utbyggda gesällföreningar möjlighet att resa mellan europeiska städer. Via föreningarna får man hjälp med bostad och arbete, man lär sig språk och man diskuterar. Svenska gesäller arbetar och umgås med radikaler (inklusive Marx och Bakunin) i europeiska metropoler såsom Paris, London, Hamburg och St. Petersburg. När man återvänder till Sverige har man socialismens och frihetens ljus för ögonen. Föreningar bildas, man börjar organisera sig, idéer sprids. Man hör, via tidningar och kamrater utomlands, om lyckade strejker och revolutionsförsök. Pariskommunen skapar skräck hos borgerskapet och hopp i arbetarled. Organisationer går i graven och nya uppstår. Allt fler tvingas från jorden ut i arbete, man tvingas lära sig att kämpa som arbetare. For att överleva måste man kämpa och samarbeta.

Under 1800-talets slut slår den socialistiska organiseringen igenom på allvar. Fackföreningar bildas, föreningar skapas, tidningar ges ut, man diskuterar, bildar sig och söker vägar framåt. Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) bildas 1889, det består av både revolutionärer och mer reformistiskt sinnade. Revolutionen, facklig kamp och röstrattsträvanden samsas sida vid sida. Man bildar sig och organiserar sig. Både partiet och fackföreningarna växer. Strejkerna ar många och aktiviteten i arbetarled stor.

Fackföreningsrörelsen (centralorganisationen LO) byter organisationsrätten mot arbetsköparens rätt att "leda och fördela arbete". Klyftan ökar inom SAP, mellan självständig kamp och revolutionsambitioner å ena sidan och de som söker samarbete med arbetsköpare och borgliga politiker på den andra. 1908 utesluts ungdomsförbundet, Ungsocialisterna - de svenska anarkisterna, ur partiet. 1909 tvingas socialdemokratin in i storstrejken. Pressen kommer från breda arbetarled som kräver samfällt agerande men utlöses av en storlockout från arbetsköparsidan. Strejken är på sina håll en uppvisning i arbetarmakt, under en period kommer borgarpressen exempelvis ut som pamfletter, men LO visar hela tiden sitt samhallsansvar och håller tillbaka strejkvilliga arbetargrupper som anses nödvändiga för samhällsordningen (exempelvis vissa transportarbetare!). Stortstrejken förloras, många militanter får problem på arbetsplatser, svartlistas, och tvingas emigrerar till främst Norge (leder till aktivitet i Norge då de svenska anarkisterna anländer) och USA. Pamparna i parti och fackförbund ser den direkt aktionen som motbevisad och den parlamentariska kompromissen och väntan som den ända vägen mot socialism. Som ett resultat av strejken bildas det syndikalistiska fackförbundet SAC av en minoritet av missnöjda arbetare. Man har franska CGT som förebild och ser fackföreningen och den direkt kampen, utan pampar, som vägen mot revolution. Man är inblandade i viktiga och hårda strider, särkilt inflytelserika blir syndikalisterna under revolterna runt 1917, men förblir en perifer del av arbetarkampen i Sverige. SAC fört en tynande tillvaro under efterkrigstiden.

Under första världskriget (1914-18) ökar priserna på mat samtidigt som tillgången minskar. Mat ransoneras (de rika har naturligtvis inga problem att äta sig mätta) och gulaschbaroner tjänar storkovan genom att ockra på hungriga arbetare. Men arbetarna väntar inte på röstratten och politikerna. Stora demonstrationer, strejker och hungerkravaller går som en löpeld genom landet. Arbetare tilltvingar sig mat på ort efter ort, man ger sig på transporter och tvångsköper av bönder. Soldat och arbetarråd bildas, vid flera tillfallen överlämnar soldater som skickas mot arbetarresningar sina gevär till arbetarna, staten kan inte lita på soldaterna och i öster lyser den ryska revolutionen. Borgarklassen ser slutet vid horisonten och något måste göras. Allmänna röstratten införs, SAP hamnar i regering, känslorna lugnas och tre år senare bildar socialdemokraterna ensam regering.

Problemen löses naturligtvis inte med detta. Strejker och arbetslöshetskamp fortsätter under 20-30-40-talen. Men nu är socialdemokratin och fackföreningsledningen än större motståndare i kampen än innan. Olydnad och krav stör det socialdemokratiska bygget. Att arbeta duktigt, strejka när fackförbundsledningen beslutar och vänta på gåvor uppifrån ska leda till socialism. Stat, arbetsköpare och socialdemokratin förföljer kommunister och oliktankande inom fackföreningarna och vid flera tillfällen används militär mot strejkande.

Kompromissen mellan arbetare, som får högre lön, pensioner, sjukvård, fattigunderstöd och andra sociala förmåner, och arbetsköpare som tjänar pengar på vart arbete organiseras av socialdemokratin, i regeringsstallning, i nara samarbete med LO. Under efterkrigstiden för socialdemokratin samman fackförbunden och arbetsköparna i en massiv strävan att effektivisera arbetet. Varje arbetare ska producera mer, arbetet detaljstyras och strejker minimeras. Genom socialdemokratiskt/statlig planering och uppgörelser mellan fackförbund och arbetsköpare går vägen mot lyckoriket. Arbetarklassen får en stärkt ekonomisk stallning, samhället demokratiseras (rättigheter på och utanför jobbet, sjukvård, inkomst, utbildning at alla) men på jobbet ska vi vara en blandning av idiot och symaskin. Under tiden har fackföreningarna centraliserats, beslutsrätt överförts från arbetare till betalda tjänsteman och fredsplikt under avtalstid blivit mer eller mindre allomfattande. Naturligtvis sker inte den har processen automatiskt. Hårda strider om makten inom fackföreningarna, över strejkratten och kontrollen liksom förföljelser av kommunister och andra militanter inom fackföreningarna.

60-talet innebär hög tillväxt, höga vinster, ökade löner. Sverige utvecklas mot ett av världens mest välmående länder. Men arbetstempot skruvas upp mer och mer, på jobbet pressas vi hårdare och hårdare. Den nästintill obefintliga arbetslösheten (Sverige söker arbetare i Syd- och Östeuropa för att fylla luckor) gör att företagen har svårt att behålla arbetare eftersom man hellre byter mellan pissiga jobb än är kvar för länge i samma helvete. LO, SAP och arbetsköparorganisationen går ut med gemensam propaganda mot "Hoppjerkan" som hoppar mellan arbetsplatser.

Under 70-talet ökar mängden vilda strejker i och utanför fackföreningarna. Allt från gruv- och industriarbetare till hamnarbetare och städerskor. Strejkerna är slag mot både arbetsköparna och fackförbunden och motarbetas kategoriskt av fackpamparna. SAP ingriper med antistrejk lagstiftning (varsel, krav på fackklubben att motarbeta strejken, obligatorisk förhandling) ökad byråkratisering av fackföreningarna som gör lagliga strejker nästintill omöjliga. Samtidigt tvingas kapitalet till omstruktureringar med fler företagsflyttar, avskedanden och ökad arbetslöshet som effekt.

Den höga graden av vilda strejker fortsätter dock in på 80-talet.

90-talet möter den svenska arbetaren med stor ekonomisk kris. Massavskedanden, kraftiga neddragningar i vård, skola, omsorg, angrepp på pensioner i kombination med ökad rasisism i parlament och på gator

En viktig beståndsdel i den socialdemokratiska klasskompromissen har varit att avväpna arbetarklassen och ge sig på, med morot och piska, den självaktiva kampen. Där vi tidigare tvingades förlita oss på varandra i folketshus och bostadskvarteret står vi idag ensamma mot staten och hyresvärden, där vi var vana vid att kämpa tillsammans går arbetsplatsen vänder vi oss ensamma till en byråkratisk fackförening, där vi tidigare slogs som arga arbetslösa går vi nu ensamma till arbetsförmedlingen och socialkontoret. Vi måste lära oss att kämpa tillsammans, ta för oss tillsammans, ha roligt tillsammans och skapa en värld tillsammans. Genom att börja där vi befinner oss överbryggar vi klyftor inom klassen, man - kvinnor, immigranter - klassiska svenskar, arbetsplats A - arbetsplats B. Det ar nödvändigt for att skapa meningsfulla liv idag och en värld for oss alla i morgon.

Arbetare i rörelse

Vi har aldrig nöjt oss med att sitta stillatigande och lida. Historien visar att det finns en lång folklig kamptradition som tagit sig uttryck i strejker, protester, demonstrationer men även i regelrätta upplopp och upprorsförsök mot ohållbara förhållanden och förtryck. Men vår kamphistoria är dåligt upptecknad och nedanstående lista gör inget anspråk på att vara komplett, men är ett försök att visa att den svenska historien faktiskt är full av arbetare som tagit striden. Bara från sekelskiftet 1800 och fram till mitten av 1860-talet finns det ett fyrtiotal kända exempel på arbetaraktioner, av vilka flertalet skett i större och mindre städer.

Vi måste självklart ha ett referensverk för Arbetare i rörelse - Sverige - Litteratur.


1843 - Våldsamt upplopp mot firandet av Karl XIV Johan i Norrköping

1848 - Marsupproret i Stockholm

1851 - Hamnbyggnadsarbetare strejkar i Vadstena

1853 - Hungeraktioner i Karlshamn

1855 - Grennaupproret

1855 - Hungeraktioner i Norrköping

1855 - Hamnarbetare strejkar i Gävle

1855 - Hamnarbetare organiserar sig i Västervik

1860 - Strejk vid kanalbygge i Kristianstad

1867 - Kungens skål i Västervik

1867 - Brädgårdsarbetare strejkar i Gävle

1867 - Hamnarbetare strejkar i Uddevalla

1867 - Vedsågaroroligheter i Stockholm

1867 - Hungeroroligheter i Kalmar

1867 - Hungeroroligheter i Karlshamn

1867 - Inställt Ostvikskrig

1867 - Brödkriget i Norrköping

1870 - Strejk vid kanalbygge i Kristianstad

1871 - Arbetare i "kända" rörelser

1872 - Arbetare i "kända" rörelser

1879 - Sundsvallsstrejken

1899 - Strejk i Malmberget

1908 - Hamnstrejken

1909 - Storstrejken

1914 - Strejk mot krigshetsen i Gnosjö

1915 - Barn strejkar på Österbybruks rovfält

1917 - Hunger demonstrationer i Västervik

1917 - Ådalen

1917 - Bröduppror

1917 - Brödupproret i Göteborg

1919 - Strejk vid Österbybruk

1920 - Strejk i Malmberget

1921 - Vild strejk på Bräutigams konditori i Göteborg

1921/22 - Sjöfolksstrejk

1925 - Tonnårsgrabbar "vilar" sig till högre lön på sågverk i Sandviken

1926 - Möllevångskravallerna

1929 - Murarekonflikten i Stockholm

1929 - Mörekonflikten

1931 - Ådalen

1928 - Stor gruvkonflikt efter lönereducering i mellansvenska gruvorna

1933 - Stora Sjöfolksstrejken

1933-34 - Byggnadskonflikten

1933-34 - Flottarkonflikten vid övre Umeå-älvdal

1934 - Vägstrejk mellan Vittangi och Svappavaara

1945 - Metallstrejken

1954 - Hamnarbetarstrejken

1969 - Vild strejk vid LKAB´s gruvor

1969 - Hamnarbetarstrejken i Göteborg

1974/75 - Städerskestrejken

1975 - Skogsarbetarstrejken

1980 - Öjebystrejken

Special sidor

Sverige - Offentlig sektor

Sverige - Post

Litteratur

  • Ragnerstam, Bunny: Arbetare i Rörelse del 2. Tar upp 1860-talet och arbetarnas framförallt defensiva rörelser under perioden. 1987
  • Ragnerstam, Bunny: En värld att vinna. Arbetare i rörelse i Kristianstad år 1847 - 1885. 1983
  • Ragnerstam, Bunny: Orons år. Historisk krönika om uppviglare och uppviglade i 1870-taletssverige. 1990