Anton Nilsson

Från Polkagriswiki
Version från den 16 augusti 2008 kl. 23.52 av Kurtake (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök
Anton Nilson.gif
Anton Nilson, född 11 november 1887 i Norra Sandby, Skåne län, död 16 augusti 1989 i Enskede, Stockholms län, var en svensk socialist som bland annat deltog i det så kallade Amaltheadådet natten mellan den 11 juli och den 12 juli 1908.

Amalthea

Sommaren 1908 strejkade hamnarbetarna i Malmö för bättre arbetsvillkor. Polis och militär kallades in för att upprätthålla ordningen samtidigt som arbetsgivarna kallade in brittiska strejkbrytare vilket ledde till ännu större spänningar och de arbetarna tog det som en stor provokation.

De brittiska strejkbrytarna bodde tillfälligt på skeppet Amalthea. På natten mellan den 11 juni och 12 juni rodde Anton Nilson, medlem i Ungsocialisterna, ut och satte en bomb på Amaltheas skrov. Bomben sprängdes vilket resulterade i att en brittisk strejbrytare dog, samtidigt som ytterligare 23 skadades.

Anton Nilson dömdes till döden och hans två medhjälpare Algot Rosberg och Alfred Stern, som precis som Anton var unga och arbetslösa medlemmar i Ungsocialisterna, dömdes till livstids straffarbete för dådet. Nilson benådades dock och fick straffet omvandlat till livstids straffarbete. Till en början var den folkliga opinionen och arbetarrörelsen starkt emot bombdådet men detta vände snart och en massiv kampanj för att fria de dömda startades. Kampanjen fick stort internationellt genomslag och hundratals möten om de fängslade hölls. I Sverige samlades 130.000 namn in för att frige ungsocialisterna. Namnlistan lämnades in till högsta domstolen.

Ett större fritagningsförsök skedde också 1 maj 1917 då över 10.000 arbetare tågade till det fängelse i Härnösand, en stad som då hade ca 8000 invånare, där Anton Nilson satt fängslad. Vakter och soldater, beväpnade med kulsprutor och med order om att hellre skjuta Nilson än att låta honom fritas, var utposterade längs fängelsemuren. Det hela slutade med att demonstranterna fick ge upp och demonstrationen upplöstes.

Till slut, i oktober 1917 beordrade den nytillträdda regeringen Edén-Branting att Anton Nilson skulle släppas, vilket var det första beslut som den nytillträdda koalitionsregeringen med socialdemokrater och liberaler fattade. Detta beslut dämpade till en viss del den sociala oro som hotade att brisera vid tidpunkten.

Ryska inbördeskriget

1918 infann han sig i staden Gatjina för att tillträda en tjänst i Röda Armén som spaningsflygare. Under de strider som tog fart mellan Estland och Sovetryssland förflyttades han till Torosina utanför Pskov. På sin flygchefs rekommendation blev han medlem i RKP (det allryska kommunistpartiet). Han var under en period tillförornad chef för sin flygspanavdelning. För sina tjänster blev han bland annat belönad av Leo Trotskij med en skinnjacka som han dock inte kunde ta emot personligen eftersom han vid Trotskijs besök var förhindrad att närvara pågrund av tjänstgöring. Nilson hann däremot under sin tid i Ryssland träffa Lenin, skaka hand med Stalin och hänga med Kropotkin (några ungsocialister hadde skramlat ihop till en stor vinterpäls åt den gammle anarkisten som Anton var med och överlämnade).

1921, mitt under oroligheterna i revolutionen och inbördeskriget hjälpte han delar av Nobel-familjen att lämna Baku sedan de misslyckats lämna landet.

Senare, när stalinismen växte sig starkare, flyttade Anton Nilson 1926 tillbaka till Sverige. Nilson såg Stalin som en förrädare till revolutionen och arbetarklassen och hävdade att Stalin endast gjort Sovjetunionen till en polisstat som fängslade och förtryckte de verkliga socialisterna.

Senare liv

I Sverige blev Anton Nilson 1931 medlem i Socialistiska partiet för att sedan, som många andra, lämna det för Vänstersocialistiska partiet när Socialistiska partiet tog ställning för Tyskland i andra världskriget. Nilson anslöt sig senare till Socialdemokraterna för att stanna kvar där i resten av sitt liv. Han var dock något Sovjetvänlig, även om han hade kvar den starka kritiken mot det auktoritära systemet.

Anton Nilson blev 101 år gammal och var aktiv in i det sista, bl.a. med att berätta för yngre generationer om händelser i sitt växlingsrika liv.

Om och av Anton Nilsson

  • Vid röda fronten, 1919
  • Fängelseminnen, 1918
  • Dömd till döden för Amalthea, 1962
  • Ur mitt liv. D. 5, 1971-82
  • Från Amalthea till ryska revolutionen, 1980
  • Anton Nilson "Amaltheamannen" talar, 1987