Skillnad mellan versioner av "Andersson, Sven O.: Vilda strejker: en undersökning inom Svenska metallindustriarbetareförbundet"

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
(Ny sida: Boken ''Vilda strejker: en undersökning inom Svenska metallindustriarbetareförbundet'' är en sociologiska undersökning av de vilda strejkerna från 1969. Den är bearbetad och redigerad...)
 
Rad 1: Rad 1:
 
Boken ''Vilda strejker: en undersökning inom Svenska metallindustriarbetareförbundet'' är en sociologiska undersökning av de vilda strejkerna från 1969. Den är bearbetad och redigerad av Sven O. Andersson.
 
Boken ''Vilda strejker: en undersökning inom Svenska metallindustriarbetareförbundet'' är en sociologiska undersökning av de vilda strejkerna från 1969. Den är bearbetad och redigerad av Sven O. Andersson.
  
Taget från [http://www.socialism.nu/index.php?page=forum&section=thread&id=264&view=7 socialism.nu]:
+
Följande genomgång av boken är taget från [http://www.socialism.nu/index.php?page=forum&section=thread&id=264&view=7 socialism.nu]:
 +
 
 
Beslutet om en undersökning inom Metall togs redan -63. Undersökningen innefattar även Gjutareförbundet som uppgick i Metall -63. Man hade då länge haft en uppgång av vilda strejker, 1950-54: 52 st, 1955-1959: 69 st och 1960-64 107 st. En intressant sak är en jämförelse med antalet officiella strejker inom samtliga branscher under samma period: 140, 74 respektive 88 st. Ändå räknar man med att de orapporterade vilda metallstrejkerna är åtminstone lika många som de registrerade. I verkligheten har det därför under den undersökta perioden 1948-67 rört sig om ungefär 700 vilda strejker, i genomsnitt nästan 37 per år. De vilda strejker som registrerats i Metalls tvisteregister är enbart de som inrapporterats från arbetsköparnas riksorganisationer, och inga andra.
 
Beslutet om en undersökning inom Metall togs redan -63. Undersökningen innefattar även Gjutareförbundet som uppgick i Metall -63. Man hade då länge haft en uppgång av vilda strejker, 1950-54: 52 st, 1955-1959: 69 st och 1960-64 107 st. En intressant sak är en jämförelse med antalet officiella strejker inom samtliga branscher under samma period: 140, 74 respektive 88 st. Ändå räknar man med att de orapporterade vilda metallstrejkerna är åtminstone lika många som de registrerade. I verkligheten har det därför under den undersökta perioden 1948-67 rört sig om ungefär 700 vilda strejker, i genomsnitt nästan 37 per år. De vilda strejker som registrerats i Metalls tvisteregister är enbart de som inrapporterats från arbetsköparnas riksorganisationer, och inga andra.
  

Versionen från 13 juni 2007 kl. 17.17

Boken Vilda strejker: en undersökning inom Svenska metallindustriarbetareförbundet är en sociologiska undersökning av de vilda strejkerna från 1969. Den är bearbetad och redigerad av Sven O. Andersson.

Följande genomgång av boken är taget från socialism.nu:

Beslutet om en undersökning inom Metall togs redan -63. Undersökningen innefattar även Gjutareförbundet som uppgick i Metall -63. Man hade då länge haft en uppgång av vilda strejker, 1950-54: 52 st, 1955-1959: 69 st och 1960-64 107 st. En intressant sak är en jämförelse med antalet officiella strejker inom samtliga branscher under samma period: 140, 74 respektive 88 st. Ändå räknar man med att de orapporterade vilda metallstrejkerna är åtminstone lika många som de registrerade. I verkligheten har det därför under den undersökta perioden 1948-67 rört sig om ungefär 700 vilda strejker, i genomsnitt nästan 37 per år. De vilda strejker som registrerats i Metalls tvisteregister är enbart de som inrapporterats från arbetsköparnas riksorganisationer, och inga andra.

Undersökningen ger ett splittrat intryck, eftersom dess syfte inte är klart uttalat och att flera personer med olika grundsyn ligger bakom den. Från början var det en docent vid Militärpsykologiska institutionen som skulle leda undersökningen, men som fick annat att göra och hoppade av. Kvar blev akademikerna Bengt Abrahamsson och Walter Korpi.

Abrahamssons utgångspunkt verkar vara en slags samförståndslinje. Att de vilda inofficiella strejkerna borde kunna stävjas, och arbetarnas missnöje kanaliseras in i ordnade former. Detta om facket är mer decentraliserat och lyhört för ”värdekonflikter”, typ gentemot översittare bland ledningen/förmännen. Man ska alltså bredda verksamheten och inte bara syssla med centrala löneförhandlingar ovanför medlemmarnas huvuden. Det räcker inte heller med att förhandlingsverksamheten är effektiv, den måste också uppfattas som det, för att inte ge grogrund för inofficiella strejker utanför fackets kontroll. Abrahamsson förespråkar ett metallombud per 25 arbetare som ska informera arbetarna om förbundets verksamhet för att skapa legitimitet, samt att nedifrån och upp kartlägga och suga upp arbetarnas klagomål. Han betonar att ombuden inte får uppfattas som representanter för företaget. Flera gånger i boken framhålls sossefästet SKF som ett paradexempel på hög facklig närvaro med ca 40 gruppstyrelser på de olika avdelningarna. Detta har medfört låg konfliktnivå, få vilda strejker. Dessutom förespråkar Abrahamsson införandet av en lokal skiljedomare, typ AD, som ska medla i förhandlingar.

Korpi verkar däremot i grund och botten ha ett konfliktperspektiv, en klassanalys. Han håller även fram att det finns en maktrelation mellan medlemmarna och ledarna inom själva förbundet. Han ser vilda strejker som en rationell lösning i en verklig konfliktsituation där arbetarna och arbetsköparna har motstridiga intressen. Att konflikter på arbetsmarknaden är sunda och nödvändiga och inte ett sjukdomssymptom. Metalls förbundsordförande Åke Nilsson, som skrivit förordet till boken, verkar inte hålla med om detta. Han skriver istället att man med undersökningen vill skaffa kunskap om "det irrationella inslag på arbetsmarknaden som kallas 'vilda strejker'".

Sven O. Andersson är journalisten som sammanställt denna omfattande undersökningen i bokform. (Den egentliga undersökningen består förutom av Metalls tvisteregister av enkät-frågeformulär från 48 arbetsplatser med totalt 1/6 av Metalls medlemmar.) Andersson påpekar att Korpi begränsar sin undersökning till just strejker och inte behandlar andra kollektiva kampformer som t ex maskning, övertidsvägran och sabotage.

Vad har man då kommit fram till?

Strejkerna har varit mycket kortvariga. (Inget speciellt för Sverige, utan en tydlig internationell trend under 1900-talet). Om man bortser från temperaturstrejkerna (att lägga ned jobbet för att det är för varmt eller kallt i arbetslokalen, drag eller liknande hälsorisker - vanligast på små arbetsplatser) har 83 procent av strejkerna varat mindre än fyra timmar.

Strejkerna omfattade mycket få arbetare, i genomsnitt 30 deltagare per strejk.

Endast tre procent av de vilda metallstrejkerna under perioden gick till AD.

Strejkfrekvensen ökar vid högkonjukturer i ekonomin, kanske för att arbetsköparsidan då är i ett sämre förhandlingsläge när utbudet av arbetskraft minskar.

Strejkfrekvensen varierar mycket starkt mellan skilda orter och regioner. Bland de tretton största Metall-avdelningarna har Trollhättan och Göteborg tre gånger mer strejker än förbundet i genomsnitt. Bil- och karosserifabrikerna (SAAB & Volvo) intar nämligen en särställning med 50 gånger högre strejkfrekvens än t ex järn- och stålverken. Över förbundsgenomsnittet ligger också mekaniska reparationsverkstäder, tackjärnsgjuterier och skeppsvarv.

Internationellt sett är dock strejkfrekvensen mycket låg, i genomsnitt ca 20 gånger lägre än i England. På varven var skillnaden enorm, men i bilfabrikerna endast 7,5 ggr lägre.

Strejkfrekvensen är högst i medelstora företag med 100-200 arbetare.

Nästan hälften av alla vilda strejker gäller direkt eller indirekt förtjänster och löner. Andra vanliga orsaker är hälsorisker 18 %, olämpligt personligt uppträdande av ledningen 17 % samt solidaritetsaktioner för arbetare som drabbats av disciplinära åtgärder 8 %.

Två typer av ”strejkföretag” med hög konfliktnivå förekom: de stora bilfabrikerna (som har få yrkesutbildade arbetare) och stora verkstäder med ”tung” tillverkning (med stor andel yrkesutbildade): typ Skandiaverken Lysekil, NOHAB Trollhättan, Uddevallavarvet och Götaverken.

Missnöjet med företagets politik är störst på arbetsplatser med liten andel yrkesarbetare. Strejkföretagen har en större andel ackordslönesättning än andra. På bilfabrikerna är den fackliga och partipolitiska aktiviteten, intresset och kunskapen lägre än på liknande arbetsplatser med lägre strejkfrekvens. Vid de tunga verkstäderna är den fackliga aktiviteten större, precis som på andra arbetsplatser med hög andel yrkesutbildade. På bilfabrikerna saknades fungerande grupporganisering med mötesverksamhet på de olika avdelningarna (underorganisationer till verkstadsklubben). Den lokala fackliga organisationen är alltså förhållandevis svag. Omsättningen inom klubbstyrelsen är också relativt hög. De fackliga frågorna uppfattas inte ha någon större relevans.

Vissa oväntade resultat förekommer också. Arbetarna i bilfabrikerna - och i strejkföretagen över huvud taget - är betydligt mindre kritiska till förbundets avtalspolitik än arbetarna i motsvarande företag med lägre strejkfrekvens! Även känslan av att man har för lite att säga till om inom förbundet är mindre vid bilfabrikerna! Inte heller motståndet mot vilda strejker är mindre än vid andra företag! Viljan till OFFICIELLA strejker är dock något större!

Sammanhållningen bland arbetarna är genomgående bättre på strejkföretagen jämfört med andra. Vid de tunga verkstäderna i strejkföretagen finns en större solidaritet än på andra företag. Kontakten och kommunikationen mellan arbetskamraterna på arbetstid är störst på bilfabrikerna. Arbetarna vid samtliga strejkföretag har däremot lite kontakter med varandra på fritiden. Även statusskillnaderna, skiktningen mellan arbetarna är lägre på bilfabrikerna och andra strejkföretag. Det finns förhållandevis gott om gäng och kamratgrupper bland arbetarna, men känslan av solidaritet i det större arbetarkollektivet, t ex på avdelningsnivå, är inte alls lika utpräglad på bilfabrikerna som i de yrkeskvalificerade strejkföretagen. Bilfabrikerna har den i särklass största personalomsättningen av alla de undersökta företagen. De har dessutom yngre personal - fyra år under genomsnittet. Andelen arbetare födda utanför Sverige är genomgående något större i bilfabrikerna. Andelen arbetare som varit anställda på företaget i över femton år är genomgående mindre i strejkföretagen. Inga skillnader verkar finnas mellan de olika företagen när det gäller hur många som flyttat in från landsbygden och tidigare arbetat i jord- eller skogsbruk. Inte heller hur länge man bott på orten. Teknologin med löpande-bandet leder till större alienation på bilfabrikerna. Den större ackordsvolymen och ackordstypen ger fler tillfällen till tvister. Arbetarna vid strejkföretagen på varven och i den tunga industrin är två år yngre än genomsnittet och har kortare anställningstid, men personalomsättningen och andelen utländska arbetare är däremot lägre där.

Det är ingen skillnad i inställningen till vilda strejker mellan män och kvinnor eller mellan arbetare som är födda i Sverige och i utlandet. De med kortare anställningstid, de som har funderingar på att sluta samt de yngre är däremot mer positiva än de över 30 år. Sänkningen av den fackliga militansen bland de över 30 år är dock inte lika tydlig bland de utlandsfödda. Arbetare med individuella ackord är mest positiva, de med fast lön mest negativa.

De i facket som är medelaktiva är mest positiva till vilda strejker i alla åldersgrupper. De som uppfattar fackklubben som svag i förhandlingarna är mer militanta och positivare till vilda strejker. Ju mer alienation och missnöje med företagets politik, ju större klasskillnader man uppfattar i samhället i stort, desto positivare. Det finns också ett samband med om man tycker det lönar sig att planera för framtiden eller inte.

Över hälften av de tillfrågade metallarna ansåg att man borde ta till vild strejk om en arbetare fått sparken orättvist och förhandlingsvägen är blockerad. Var tredje styrelseledamot i verkstadsklubbarna hade samma inställning!

Bortsett från klubbstyrelsemedlemmarna ansåg en majoritet för det första att vanliga medlemmar inte hade tillräckligt mycket att säga till om i förbundet, för det andra att förbundsledningen inte vet tillräckligt om hur det är att vara arbetare nu för tiden, och för det tredje att förbundsledningen har dåliga kontakter med arbetarna.

Majoriteten av medlemmarna var mot införandet av tids- och arbetsstudier, tvärtemot vad en klar majoritet av styrelseledamöterna tyckte.

När det gäller politiska sympatier är inte helt oväntat kommunisterna de allra mest positiva till vilda strejker och mest negativa till företaget. De därnäst positiva till strejker och negativa mot företaget är de borgerliga arbetarna! Minst positiva till strejker och minst negativa till företaget är vanliga sossar och högersossar, medan vänstersossarna har ungefär samma inställning som de borgerliga arbetarna. Däremot framgår det inte om t ex det varit speciellt många kommunister på "strejkföretagen".