2006 - Oaxaca

Från Polkagriswiki
Version från den 22 juni 2007 kl. 21.19 av Kurtake (Diskussion | bidrag)

Hoppa till: navigering, sök

Oaxaca I uppror

Strejker, barrikader, ockuperade byggnader, megademonstrationer, polis och stängda myndigheter, övertagen TV och radio, stängde företag. Också massgripanden, våld och bortföranden. Det är Oaxaca 2006. Vi har pratat med människor som var aktiva i upproret. Vi har försökt att skapa oss en bild av vad som hände och hur det hände. Vi har pratat med människor från bygemenskaper och ursprungsbefolkningsorganisationer i kamp. CIPO-RFM och OIDO. Vi har pratat med organiserade lärare från universitet och byskola. Vi har pratat med kvinnor aktiva både i byn och kvinnoorganisering. Vi har pratat med aktivister från barrikaderna. De flesta har varit aktiva i APPO och alla har varit aktiva I upproret. Vi försöker första vad som hänt, lära oss och inspireras. Det här är ingen absolut sanning. Det är ett försök att förstå världen vi lever i. Har du motstridiga uppgifter? Verkar något konstigt? Bidra gärna med kunskaper. För en kort och upplysande bakgrund till Mexiko rekommenderar vi AufhebenA commune in Chiapas? Mexico And The Zapatista Rebellion”.


Bakgrund

Jorden, gemensamhetsbruk och privatiseringar

1912 revolterade mexikanska arbetare, småbrukare och indianbyar. "Jord och frihet”. Den mexikanska revolutionens stomme blev jordfördelning och jordreformer. I artikel 27 fastslogs att "Jorden tillhor den som brukar den". Under revolutionen kollektiviserade kampande byar jord, kallad Tierra Comunal. Under 30-40-talet förde staten, som behärskades av PRI - Institutionaliserad Revolutions Partiet - och vilade på en klasskompromiss med korporativt förhållande till arbetarklassen (via fackföreningar) och jordreformer, jordfördelningen vidare. Tierra Ejidos fördelas till byarna, ägs gemensamt men kan säljas och köpas till laga priser inom byn. Tierra Comunal däremot tillhör byn som kollektiv och inte individuella byinvånare. Man beslutar om den gemensamma jorden och gemensamma angelägenheter i byråd. Under hela 1900-talet fungerar jordfördelning och inte minst löften om ytterliggare jordfördelning som en lugnande faktor gentemot indianbyarnas befolkning. Men tiderna förändras. Staten har inte rad med kompromissen. Jorden är för värdefull. Skog, mineraler, medicinväxter, vatten och inte minst arbetskraft är viktiga värden som binds upp av den gemensamma jorden. Samtidigt är gemensamhetsbruket grunden for indianbyarnas försörjning och liv. Den splittras inte upp hur som helst. NAFTA, frihandelsavtalet mellan Mexiko, USA och Kanada, kräver att jorden ska gå att köpa och sälja som vilken vara som helst. Med NAFTA i ryggen lyckas Salinasregeringen (PRI) 1992 (träder i kraft tillsammans med frihandelsavtalet 1994) genomdriva en lagändring som öppnar för privatisering av den gemensamma jorden. Byarna kan, via demokratiska former i byrådet, välja att individualisera agandet (dvs privatisera jorden) vilken då köps och säljs som vilken vara som helst, utom kontroll för byrådet. Genom disinformation, lögner, hot och ekonomiska lockelser förmås byar att besluta for privatiseringar. De som individualiserar ägandet får ofta stora problem med att hålla ihop bygemenskap och kollektiva former. Byn förvandlas från en enhet dar man samarbetare till ett uppsplittrat rutnät av privata plättar som kan säljas enskilt for att passa kapitalets intressen. Genom hot, sabotage, våld, trakasserier, mutor (en ko, en t-shirt, ett kilo ris) attackeras bygemenskaper, kollektiva projekt och samarbete i största allmänhet. Polis och paramilitär går om varandra i attacker mot bymöten, enskilda personer, motsträviga grupper, oppositionella åsikter och utvecklande projekt. Privatisera eller trakasseras. Till exempel används kidnappning, stölder, hot, paragrafrytteri, gripanden for att sänka ett gemensamt buss och vägprojekt mellan sju byar. I en annan by angriper, skjuter och fängslar polisen, med legalistiska svepsjal, byinvånare vid ett gemensamt husbygge. I ytterliggare en by upptäcks att bara några få personer står som ägare till den gemensamma jorden. Dessa använder, och används av, PRI och staten for att erövra jorden åt sig själva. Inte sällan lyckas man så splittring inom byar och mellan byar. Enskilda personer blir brickor och slagträn i kapitalets erövring av jorden. För det är knappast bara frågan om strider mellan ideologier. Det handlar inte om att staten vill se små ägare istället for gemensamt bruk. Det handlar om att frigöra jorden for försäljning, for att användas for att ackumulera kapital. Den ska inte stanna vid den enskilda bonden, den ska användas for att skapa vinster, större vinster. Motståndet mot NAFTA handlar alltså inte, främst, om en kamp for statliga former av agande utan en kamp mot ett angrepp på hela livet. En kamp mot att skiljas från jorden. Det blir inte en abstrakt idé utan en konkret attack som man tar till vapen mot i Chiapas (zapatisterna) vid NAFTAS införande. Kampen om den gemensamma jorden förklarar också vad som, via svensk media, blivit en kamp for en fungerande parlamentarisk demokrati i Oaxaca 2006.


Den gemensamma kontrollen

Den folkliga kontrollen över den gemensamma jorden innebär att gemenskap och organisering i sig ger direkta resultat. Graden av kontroll varierar kraftigt mellan olika byar. I en del byar tas gemensamma beslut efter gemensam diskussion i andra styr bypampar mer eller mindre ensamma. I vissa byar sker en stor del av arbetet gemensamt medan den egna lilla plätten dominerar i andra. I de flesta, för att inte säga alla, utfors en del arbete gemensamt. Eftersom man i byarna redan kontrollerar jorden och har möjlighet att tillsammans utforma arbetsprocessen inom den disciplin som marknaden påför, innebär det att det redan i det gemensamma beslutet om samarbete ligger en viss seger. Håller man ihop har man rätten. Det går inte att bara avskeda en by, även om man försöker. Striderna om idéer och beslut i byarna blir enormt viktigt. Vi är vana vid att repression möter vi när vi bryter mönster och tar oss friheter. I bygemenskaperna kommer repressionen för att man inte bryter gemenskapen, överger jorden och kastar sig ut i lönearbetets paradis och helvete. I byn kan man hålla på gemensamma beslut och agera därefter. Repressionen blir ständigt återkommande och kampen mot repressionen blir en kamp for sättet att leva. Paramilitär, polis och lag slåss mot samarbetet. Att sprida information, att vinna informationskampen, blir viktigt för att behålla jorden. Om gemenskapsbrukets fördelar, om regeringens målsättning, om kapitalets intressen, om naturresurser, om genmanipulerade grödor och om beroende. Att sprida erfarenheter och organisera sig runt de gemensamma resurserna och motstånd mot attacker, både i form av vald, mutor och hot blir grundläggande for att inte besegras.


Marknaden

Men det är inte bara genom lögner, mutor och det rena våldet i form av polis, paramilitär och militär som gemensamhetsbruket angrips. Man producerar tillsammans och man beslutar tillsammans i öar av privat ägande, köpande och säljande. Byarna är inte självförsörjande. Varor behöver köpas. Det kan vara maskiner, kläder, el, datorer, medicin, läkarvård eller vilket som helst behov som inte kan uppfyllas inom byns egen produktion. För att kunna köpa måste man sälja. Man producerar ett överskott av grödor - kaffe, majs, bönor osv - som man säljer på marknaden. Men på marknaden konkurrerar man med högeffektivt industrialiserat jordbruk. Mängden billig mat har ökat kraftigt i Mexiko. Inte minst via NAFTA som öppnade dörren för subventionerat amerikanskt intensiv jordbruk. Priserna sjunker. Grödorna man säljer ger mindre och mindre pengar tillbaka. Många byinvånare lönearbetar 2-3 månader per år under perioder nar jordbruket inte kräver så hög arbetsinsatts. Unga människor tvingas och lockas också bort från byarna for att lönearbeta. Man dras mot städer och arbetar ofta i USA eller i fabrikerna vid den mexikansk-amerikanska gränsen. På sina håll finns storjordbruk där folk från byarna också arbetar i perioder eller omgångar for en lön. I Oaxaca har dock en stor del av jorden blivit kollektiviserad från revolutionens tid fram till 1950-talet. Lönearbete inom jordbruk är därför ovanligt i det har området.


Lärarna

Lärarna i Oaxaca

Mexikos senare fackföreningshistoria handlar om samarbete, toppstyre och hänsyn till arbetsköparen och statens intressen. Men ingenting ar gratis. Under en lång period kunde fackföreningarna erövra högre löner till vissa arbetargrupper. Detta administrerades till stor del av fackpampar i nära samarbete med PRI. Lärarfacket, med över 1-miljon medlemmar, är inget undantag. Men kompromissen börjar som bekant med att vi jobbar for dom och från 70-talet har de allt mindre att ge. I början av 1980-talet börjar det röra på sig bland lärarna. Lärare börjar gemensamt ifrågasätta de hierarkiska maktstrukturerna. Arbetarna försöker ta makten i sin fackförening. I synnerhet i Oaxaca, Sektion 22, ser man mer och mer liv i lärarfacket. Man strejkar och ställer krav, ofta i samarbete med elever och lantarbetare. Lärarna tillkämpar sig högre löner och bättre arbetsvillkor än i andra delar av landet. Krav för högre lön och sociala förmåner kombineras med krav om bättre förhållanden för eleverna. Alla känner lärare och många känner med deras kamp. Under tiden skapas en tradition där lärare är delaktiga i andra kamper och sociala rörelser. Lärarnas kamp på jobbet stannar alltså inte på jobbet. Samtidigt är man fortfarande en del, om än militant, av det stora statslojala lärarfacket. Under våren 2006 går lärarna, 60 000 medlemmar i Sektion 22 i Oaxaca, ut I strejk. Man kräver högre lön, böcker, skolmaterial och skoluniformer. Man kräver också ett stopp på rundflyttningar av obekväma lärare från by till by. Lärarna sätter upp tältlager på torget, zocalon, i Oaxaca och samarbetar nära med ursprungsbefolkningsgrupper och andra sociala rörelser. Detta trots interna motsättningar om hur kampen ska föras. Ett läger vill kämpa ensamma som lärare, begränsa aktioner till strejk och protest, andra vill knyta samman kampen for de egna arbetsvillkoren med sociala kamper i byarna. Pendeln står och väger men när polisen stormar tältlagret på zocalon under början av juni slår den över till den sociala kampen. Polisen slår till mot lärarnas och byarnas gemensamma protest och möter ett gemensamt motstånd. En kampvilja på nedgång inom sektion 22 tar ny fart och lärarnas kamp blir folkets. Och folkets kamp blir lärarnas. Under hösten, efter flera månader av strejker, demonstrationer och gatustrider, närmar sig strejken sitt slut. Lärarstrejken har, förutom från resningen I Oaxaca, fått stöd av oberoende fackföreningar från olika delar av landet. Bland annat textilarbetare, universitetslärare och tunnelbanearbetare. Samtidigt har man motarbetats av centralorganisationen, fått flera medlemmar fängslade, upplevt inre slitningar och haft mindre pengar att leva på. Stämningen inom sektion 22 har förskjutits mot att begränsa striden till arbetsvillkor och löner. Ledningen, i sektion 22, ser helst ett slut på strejken och i en omdiskuterad omröstning beslutar man att återgå till arbetet efter att ha vunnit lite mer än ingenting. Lärarstrejken är over.


Ursprungsbefolkningen

Förspel till upproret Staten Oaxaca har lite drygt 3 miljoner invånare och är tillsammans med bland annat Chiapas och Guerrero en av de fattigaste delstaterna I Mexiko. Hälften av de yrkesverksamma invånarna tjänar en minimilön eller mindre. Det finns över dussinet olika ursprungsbefolkningsgrupper och delstaten har en historia av omfattande bygemensamt agande av jorden. Emigrationen till nordvästra Mexiko och USA är betydande. Huvudstaden i delstaten är staden Oaxaca med höga priser och låga löner. Huvudnäring är turism och tjänster. Fattigdom och usla arbetsvillkor tillsammans med de tidigare nämnda angreppen på den gemensamma jorden är bakgrunden till upproret. Guvernör Ruiz och PRI:s tveksamma, via valfusk erövrade, valseger ar förspelet. Ruiz blir symbolen och kanske också regissören, för den ökade repressionen mot organisering i allmänhet och bygemenskaperna i synnerhet. Polis används for att angripa möten och gemensamma projekt i byar som man inte lyckas splittra på andra sätt. Påhittade bevis, svepsjäl och gamla synder används för att gripa aktiva personer. Under våren 2006 hetsar, skjuter och griper Polisen folk vid ett husbygge i en by. I en annan by går polisen in och skjuter på ett möte om de gemensamma resurserna. Byinvånarna avväpnar några poliser, förhandlar, ger tillbaka vapnen och angrips igen. Ifrågasättande av valresultatet är en kamp för den gemensamma jorden och en strid mot ökad repression. Som en del av motståndet mot repressionen och mot Ruiz flyttar man, via ursprungsbefolkningsorganisationer, olika samorganisationer för byar, protesterna till torget, zocalon, I Oaxaca. Man skapar ett jättelikt tältlager mitt i repressionens hjärta. Att skapa tältlager, s.k plantón, på gator eller torg ar en mycket vanlig och ,till en viss gräns, av staten accepterad protestmetod. Från tältlagret sprider man sedan information om missförhållandena och sin kamp mot dem. Det är inte ovanligt att hela familjer är aktiva runt tältlagret. I Oaxaca är det till exempel fullt med båda män, kvinnor och barn från byarna. Och strejkande lärare. Trettiotusen människor. Tältlagret är ett ganska vanligt tältlager fram till början av juni.


Upproret

Junihändelserna

I början av juni försöker polisen skingra lägret och krossa protesterna. Men polisens attack löser inte upp lägret. Istället ger det en samlande effekt. Tynande kampvilja blossar upp, vänner och bekanta dras in i striderna. Genom sin egen lokalradio, som hinner sända i femton minuter innan polisen stänger den, och affischer I förorterna når man ut till hela staden med nyheter om vräkningen. Med käppar och stenar men framförallt numerärt övertag tar man tillbaka torget. I grupper om 100 personer söker man upp och avväpnar kvarvarande poliser. Fram till slutet av oktober är Oaxaca mer eller mindre fritt från polis. Skjutande förband av civilklädda poliser förekommer, liksom lokalpolis i vissa områden, men man är där på undantag. Ordningen upprätthålls gemensamt tillsammans med vald bypolis beväpnad med käppar. APPO (ung. Folkförsamlingen i Oaxaca) består av ursprungsbefolkningsorganisationer, lärarfacket, kvarterskommittéer, sociala organisationer, byråd mm. Även enskilda personer verkar ha deltagit i diskussioner sida vid sida med delegater. Ett stort rådsmöte utser ett centralt råd. "Viva APPO!" blir ett slag ord for upproret. APPO har en samordnande och samlande funktion. även om upproret och händelserna som sådana såklart inte regisseras på möten. APPO planerar och koordinerar marscher, läger, presskonferenser, propaganda, sprider diskussion i byarna osv. Lantarbetare, byinvånare, lärare, studenter och enskilda arbetare agerar tillsammans och efter gemensam förmåga. Alla är inte medlemmar av APPO.


Stad i uppror

Försvar mobiliseras, barrikader byggs och samordnas, både i förorterna och i staden. Man samarbetar, skramlar till nödvändigheter, dricker kaffe och lagar mat bakom barrikader. Regeringsbyggnader ockuperas, stängs och några bränns ner. Man tar over en TV-station och flera radiokanaler. Universitetet ockuperas och genom Universitetsradion har man hela tiden en viktig kanal ut till folk i Oaxaca. Coca-Cola transporter attackeras, man dricker upp lasken och bygger barrikader av bilarna. Lastbilarna, som kontrolleras av PRI – lokalregeringens parti, tas over och används for transporter inom staden. Många hotell och restauranger stängs ned (mojligheterna att tjäna pengar på turism kan nog anses begränsad i alla fall…). Det pratas om att taxichaufförerna sänker priserna, om att vatten, gas och el levereras utan betalning. Det diskuteras om att ge sig på Telmex, Mexikos största telefonbolag, och om att tvinga resurser av småföretag. Plundring och angrepp på affärer verkar dock vara begränsad. Mat transporteras från byarna till stan. Bröd, vatten, socker, bönor och vatten går direkt från byarna till dess medlemmar i upprorets Oaxaca. Fackförbund, bygemenskaper och andra organisationer från andra delar av Mexiko skickar mat och pengar till upprorsmakarna. Solidaritet och värdighet verkar vara stämningen på Oaxacas gator. Man delar med sig av mat, bostäder och andra resurser. Det anordnas flera stora fester. Man lär sig tillsammans och lär varandra, tar för sig och hittar lösningar. I flera månader lever man i lagret samtidigt som myndighetsbyggnaderna är stängda. Flera megademostrationer, några med upp till en miljon deltagare, med krav på Ruiz avgång och slut på repression och hot, och en marsch till Mexiko City med samma krav och möjligheten att prata med folk genomförs. Ruiz åker runt med helikopter för att erbjuda statliga projekt. Men helikoptern möts med sten och fyrverkerier och kan omöjligt landa.


TV-huset

Berättelsen visar att APPO var en viktig del av upproret samtidigt som APPO inte var upproret. Och framförallt är den ett exempel på att göra saker tillsammans. Den 1 Augusti anordnades en kvinnomarsch genom Oaxacas gator. Det hade länge diskuterats, nötts och blötts, på möten och i kommittéer att kämpande kvinnor skulle göra något tillsammans. Arrangemanget hade inte accepterats av kvarterskommittéerna. Man, alltså kvinnor aktiva I APPO, slutade älta och kom fram till gå tillsammans genom staden kunde man ju göra utan att ta beslut på möten. Genom universitetsradion annonserar man demonstrationen. 10 000 infann sig och massan växte till 20 000 under marschens gång. Många hade kastruller och förkläden med slagbord: "Ett enat folk kan aldrig bli besegrat", "Frige alla politiska fångar", "Stoppa repressionen" men också "Kvinnans knoge krossar makten", "Medvetna flickor håller på folket" och "Nar kvinnorna går framåt finns det inte en man som kan stoppa dem". Vid marschens slut håller man en samling där det beslutas att ta Kanal 9 – TV och radiostationen. Kanal 9 hade tidigare diskuterats som ett problem på flera APPO möten. Nu tar man sju, tidigare beslagtagna, bussar och beger sig till TV-stationen, man slänger undan vakterna och går in i TV-huset. De flesta anställda flyttar på sig, några gömmer sig men två försvarar tappert sin arbetsplats. De jiddrade om kommittéer, många blev tveksamma, det ringdes en del men sen klev några av de större kvinnorna fram och flyttade på de två företagstrogna. Nu gällde det bara att komma igång med sändningen. Ockupationen var förmodligen väntad och en del av utrustningen hade gömts. Men de två duktiga arbetarna var ju kvar. Man krävde att de skulle berätta var allt fanns. De vägrade och man tvingades hota. "Klä av dem! Klä av dem!" skrek gamla tanter och små flickor. Och de duktiga arbetarna gav upp sin duktighet. Några av kvinnorna hade erfarenhet från lokalradio och efter en halv timma fick man igång sändningarna. Efter 6 timmar sände man TV. Kanal 9 höll man I 29 dagar. Man fick stöd av ett mediakollektiv med teknisk kunskap. Man lärde sig hantera radio- och TV-utrustning och lärde av varandra. Folk från främst jordbrukande småbyar drev Kanal 9, inte en och en utan tillsammans. Samtidigt tvingades man värja sig mot konstanta hot och sporadisk skottlossning mot TV-huset. Kanal 9 sköttes hela tiden med bas i kvinnoorganiseringen som tog sitt avstamp i marschen. Kvinnoorganisationen och många av de aktiva var eller blev delaktiga i APPO. Barrikaderna vid ingången hölls av män och kvinnor tillsammans. Den 29 augusti skjuter maskerade (män, polis, militär eller paramillitär) sonder sändningsutrustning och antenner. Upprorsmakarna svarar med att inta alla (11st!) radiostationer i Oaxaca. Man höll dem en dag men valde att bara behålla två av dem. Det skulle varit for svårt att skydda alla elva. Men under hela september sänds bara APPO-radio i Oaxaca.


Repression och slut

Våld, lögner och uppdelningar

Även om den uniformerade polisen var utkörd, eller satt på undantag (gick ut civilkladda, maskerade, tungt beväpnade och med bilar utan registreringsnummer), var det naturligtvis inte frid och fröjd i Oaxaca. Det fanns barrikader i förorterna, inne i stan och utanför Universitetet och TV-huset. Man riskerade att ständigt attackeras av pistolman samtidigt som officiell polis upprepade gånger försökte bryta igenom barrikader. Ibland kunde de lyckas men larm via radiokanalerna skaffade snabbt mycket folk som kunde återstalla barrikaderna. Till exempel nar polisen höll på att ta sig igenom barrikaderna vid TV-huset, slog man larm via radion och "folk strömmande som myror från förorterna". Under sommaren demonstrerar det lokala borgarskapet, tillsammans med betalda demonstranter och flera tvångsinkallade arbetare mot APPO i "skammens marsch". Även om en del företag stängdes och blockerade så fortsatte många att fungera under upproret. Ibland kunde de neka folk att handla och då fick man tvinga till sig den rätten. Turismens frånvaro skapade problem for en hel del företagare. Även vägblockader, även om de ofta var öppna på dagarna men stängda nattetid (var främst riktade mot överraskningsattacker från polis eller militär), bör ha skapat visst problem. Många turistarbetare blev sparkade på grund av att de deltagit i upproret eller vägrat ta avstånd från det. En del fick sparken på grund av brist på arbetstillfallen när turismen uteblev. Arbetardeltagandet i upproret verkar varit ganska lågt. Radikal arbetarorganisering är i det närmast frånvarande i staden och de flesta har väldigt utsatta positioner i tjänste, främst turist, sektorn. Mediarapporteringen från upproret var, inte alldeles oväntat, mer eller mindre statlig propaganda. Om megamarscher och missförhållanden som föregick upproret rapporterades ingenting eller förminskades. Den lokala regeringen uppvärderades liksom deras stödståhej (tex. "skammens marsch" och det spreds rykten om guerillor för att förbereda en militär intervention. I Oaxaca var till en början all media, utan dagstidningen och universitetsradion motståndare till upproret. Situationen på den fronten förbättrades kraftigt när man först tog Kanal 9 och sedan resten av radiostationerna. Under hela upproret sker fängslanden, våldtakter, mord och bortförande. Bakom ligger polis eller paramilitär men med statens tysta, eller halvöppna, godkännande. I oktober sker en storoffensiv av polis och halvmilitära styrkor för att återta Oaxaca. Förorterna försvarar sig med kappar, sten och slangbellor mot fullt kravallutrustade poliser, pansarvagnar, kemiska vattenkanoner. Striderna pågar i flera dagar men i slutet av oktober vräker Polisen det stora tältlagret och återtar sin närvaro i Oaxaca. Tältlagret flyttas till ett annat torg, man flera stora demonstrationer genomförs och stridigheter fortsätter sporadiskt. Den 25-26 november är upproret definitivt nedslaget då det sista tältlagret stängs och Universitetsockupation hävs. Övergrepp, fängslanden och forsvinnanden fortsätter efter att upproret krossats. Fortfarande aktiva och familjemedlemmar hotas. Man börjar plocka utvalda personer. Tjugotalet personer har mördats och minst lika många har forsvunnit under upprorets gång och fram till idag. Samtidigt planerar delar av APPO att söka den parlamentariska vägen, bilda ett parti. Partibildandet har uppmuntrats av staten och Guvernör Ruiz.