Skillnad mellan versioner av "2006-2007 - Mahalla"

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
m (Nog med svineri och pampvälde)
m (Källor)
 
(3 mellanliggande versioner av samma användare visas inte)
Rad 23: Rad 23:
 
[[Bild:1977_-_Bröd_Intifadan.gif|right]]Den första femårsplanen går åt helvetet och den Egyptiska ekonomin (kapitalackumulationen) står sig dåligt i den internationella konkurrensen. Staten har lånat på sig en massa pengar och inte uppnått förväntad avkastning. Enda lösningen är att ge sig på arbetarnas välfärd och förmåner. Resurserna som går till arbetarna måste frigöras till industrin. Bli till kapital som kan förmeras. Sagt och gjort. I slutet av 60–talet börjar lönerna halka efter de ökade levnadskostnaderna. Regimen försöker avleda missnöjet genom att agera aggressivt mot Israel. Detta leder till Suez kriget 1967 som gräver stora hål i statsbudgeten och där Egypten dessutom åker på stryk. Det blir inte bättre när President [[Anwar al-Sadat]] efterträder Nasser. Egypten börjar i allt högre takt avveckla välfärd och förmåner samtidigt som privata kapitalister och utländskt finanskapital gynnas. Landet lämnar den sovjetiska fållan och tyr sig nu till USA. Dessutom går landet in i ännu ett krig med Israel.  
 
[[Bild:1977_-_Bröd_Intifadan.gif|right]]Den första femårsplanen går åt helvetet och den Egyptiska ekonomin (kapitalackumulationen) står sig dåligt i den internationella konkurrensen. Staten har lånat på sig en massa pengar och inte uppnått förväntad avkastning. Enda lösningen är att ge sig på arbetarnas välfärd och förmåner. Resurserna som går till arbetarna måste frigöras till industrin. Bli till kapital som kan förmeras. Sagt och gjort. I slutet av 60–talet börjar lönerna halka efter de ökade levnadskostnaderna. Regimen försöker avleda missnöjet genom att agera aggressivt mot Israel. Detta leder till Suez kriget 1967 som gräver stora hål i statsbudgeten och där Egypten dessutom åker på stryk. Det blir inte bättre när President [[Anwar al-Sadat]] efterträder Nasser. Egypten börjar i allt högre takt avveckla välfärd och förmåner samtidigt som privata kapitalister och utländskt finanskapital gynnas. Landet lämnar den sovjetiska fållan och tyr sig nu till USA. Dessutom går landet in i ännu ett krig med Israel.  
  
Det börjar åter jäsa ordentligt bland arbetarna och under hela 70-talet ger sig arbetare ut i vilda strejker och andra aktioner mot försämringarna. Efter att de flesta subventioner på basvaror (ris, the, bröd, bensin mm) tagits bort 1977 (dels som krav från IMF för nya lån) utbryter [[1977 - Bröd intifadan|Bröd Intifadan]]. Hela landet stannar när en massiv generalstrejk stänger ner alla arbetsplatser och flera årtiondens frustration bryter fram. Arbetarna ockuperar fabrikerna och kravaller böljar fram i städerna. Efter två dagar dras försämringarna tillbaks av en panikslagen regim. Armen går in och krossar all tillstymmelse av motstånd som finns kvar med våld.
+
Det börjar åter jäsa ordentligt bland arbetarna och under hela 70-talet ger sig arbetare ut i vilda strejker och andra aktioner mot försämringarna. Efter att de flesta subventioner på basvaror (ris, the, bröd, bensin mm) tagits bort 1977 (dels som krav från IMF för nya lån) utbryter [[1977 - Bröd Intifadan|Bröd Intifadan]]. Hela landet stannar när en massiv generalstrejk stänger ner alla arbetsplatser och flera årtiondens frustration bryter fram. Arbetarna ockuperar fabrikerna och kravaller böljar fram i städerna. Efter två dagar dras försämringarna tillbaks av en panikslagen regim. Armen går in och krossar all tillstymmelse av motstånd som finns kvar med våld.
  
 
===Slutet på en epok===
 
===Slutet på en epok===
Rad 223: Rad 223:
  
 
==Källor==
 
==Källor==
Det här reportagets första historiska genomgång bygger till stor del på uppsatsen [[Beinin, Joel :Egyptian Textile Workers: From Craft Artisans Facing European Competition to Proletarians Contending with the State|Egyptian Textile Workers: From Craft Artisans Facing European Competition to Proletarians Contending with the State]] av [[Beinin, Joel|Joel Beinin]] och artikeln [http://www.merip.org/mero/mero032507.html Egyptian Textile Workers Confront the New Economic Order] i tidningen  [http://www.merip.org/index.html Middle East Report]. Den utgörs delvis av en intervju med två gammla kämpar vid Misr Spinning and Weaving Company i Mahalla. I övrigt så har det mesta angånde själva strejkförloppet hämtats från den engelska arbetarrapportering som [[Trotskister|trotten]] Hossam el-Hamalawy producerar på sin blog [http://arabist.net/arabawy/category/labor/ 3arabawy]. Han i sin tur använder sig av material från egyptisk media, egyptiska bloggare, personliga kontakter och är dessutom på plats och pratar med folk. För att få en liten överblick så    rekomenderas sammanställningen [[2007 - Egypten - Arbetare i "kända" rörelser]].
+
Det här reportagets första historiska genomgång bygger till stor del på uppsatsen [[Beinin, Joel :Egyptian Textile Workers: From Craft Artisans Facing European Competition to Proletarians Contending with the State|Egyptian Textile Workers: From Craft Artisans Facing European Competition to Proletarians Contending with the State]] av [[Joel Beinin|Beinin, Joel]] och artikeln [http://www.merip.org/mero/mero032507.html Egyptian Textile Workers Confront the New Economic Order] i tidningen  [http://www.merip.org/index.html Middle East Report]. Den utgörs delvis av en intervju med två gammla kämpar vid Misr Spinning and Weaving Company i Mahalla. I övrigt så har det mesta angånde själva strejkförloppet hämtats från den engelska arbetarrapportering som [[Trotskister|trotten]] Hossam el-Hamalawy producerar på sin blog [http://arabist.net/arabawy/category/labor/ 3arabawy]. Han i sin tur använder sig av material från egyptisk media, egyptiska bloggare, personliga kontakter och är dessutom på plats och pratar med folk. För att få en liten överblick så    rekomenderas sammanställningen [[2007 - Egypten - Arbetare i "kända" rörelser]].
  
 
Reportaget bör snarare läsas som en introduktion än en djupdykning i händelserna under året. En liten aptitretare
 
Reportaget bör snarare läsas som en introduktion än en djupdykning i händelserna under året. En liten aptitretare
 
<references/>
 
<references/>
 +
[[Kategori:Arbetare i rörelse - Egypten]]
 +
[[Kategori:Egypten]]
 +
[[Kategori:Textilindustri]]

Nuvarande version från 13 januari 2009 kl. 23.46

2006 - Mahalla2.jpg
I Egypten sprider sig vilda strejker och fabriksockupationer som en stor gräsbrand över landet. Svårsläckt och ständigt uppflammande på nytt. En brand som hela tiden bryter ut på nya och oväntade platser. Under det senaste året är det textilindustrin som blivigt denna stora brands härd. Speciellt en händelse i den stora Staden el-Mahalla el-Kubra (prefixet al- har stötts på flera ställen. Vilket som är rätt vetifan) i Nildeltat har pekats ut som den tändande gnistan till upproret. Den stora strejken på Misr Spinning and Weaving Company i december 2006.

Staden är en av Egyptens största, ståtar med landets tätaste koncentration av textilindustri och domineras till stor del av det enorma fabrikskomplexet. Anläggningen är den största av sitt slag i hela mellanöstern och sysselsätter hela 27,000 arbetare. Det är dessa arbetare som har huvudrollen i det här reportaget. Våra huvudrollsinnehavare är alltså av en massiv och månghövdad skara. Med trasiga lungor av allt för många timmar i den dammiga luften, nedbrutna och stympade kroppar från de enorma maskinernas glupska framfart och med löjligt låga löner som inte alltid täcker ens det mest nödvändiga.

I den arabiska socialismens rykande ruiner

Arbetarna vid Misr Spinning and Weaving Company i Mahalla el-Kubra har en lång historia av kamp mot företagsledning och andra överheter, från 30-talet fram till idag. Deras segrar och kamper har ofta spridit sig som ringar på vattnet över Egypten. Många arbetare i Mahalla har föräldrar som jobbat/jobbar på samma fabrik, föräldrar som var med när det hettade till ”förr i tiden”.

Fabrikskomplexet var en av hörnstenarna i Egyptens industrialisering, där generation efter generation av småbyarnas bönder drillats till moderna lönearbetare. Förts in under samma tak och samman i arbetet. Tvingats dela den gemensamma erfarenheten att arbeta i en fabrik för någon annan, för en lön. Tvingats kämpa tillsammans för sina intressen, som arbetare och som människor. Textilindustrin har alltid varit en av landets huvudbranscher. Det är här Egyptens främsta jordbruksprodukt bomullen förvandlats till tyg och kläder för export. Under början av 1900-talet fanns 1/3 av den Egyptiska arbetarklassen i textilindustrin. Både då och nu har det textilarbetarna tagit för sig fått stor betydelse för landet i helhet.

Branschen har alltid varit ett näste för stridbara arbetarkollektiv. Gång på gång reser sig arbetarna mot de höga herrarna och varje gång tvingas egyptiska samhället att förändras. Det nationella upproret som tvingade Storbritannien att förklara sin forna lydstat formellt självständig 1922 red på ryggen av kämpande arbetare. De tilltvingade sig bättre förhållanden och bildade nya fackföreningar i en massiv strejkvåg åren 1919-1922. När den ”nya” Egyptiska regimen kommit till rätta gjorde den sin plikt och slog ner bångstyriga arbetare med militär och lagstiftning. Samtidigt som fabriksägarna med alla medel försökte rulla tillbaks de förbättringar de var tvungna att släppa till under upproret. Business as usual alltså. Ordning och reda. Med enda skillnad att Egyptiska kapitalister fått lite mer att säga till om i statsapparaten.

Under och efter andra världskriget flammar elden upp igen. Strejk, ockupationer och andra aktioner följer tätt på varandra. Landet stängs ner av flera storstrejker, fackföreningar skapas och arbetare organiserar sig i socialistiska förbund. Det jäser i hela landet och revolutionen finns i människors sinnen. Så även i Mahalla. Man kämpar tex för 8 timmars arbetsdag, bättre ackord, självständig fackförening och mot uppsägningar, svineri från basar och fabriksdisciplinen i allmänhet. Efter den rejält oroliga hösten 1947, då bla alla de då 26.000 anställda vid misr Spinning and Weaving är ute i strejk, försöker myndigheterna lugna stämningarna med att lagstifta om minimilön, 8 timmars arbetsdag och sex dagars arbetsvecka. Arbetarna låter sig inte nöja med detta utan fortsätter sina strejker och aktioner.

Den stora kompromissen

Striderna fortsätter och ökar i styrka fram till det ödesdigra året 1952. Det är då Gamal Abdel Nasser och de ”fria officerarna” genomför sin kupp. De tar kontroll över staten och lägger grunden till den klasskompromiss som i efterhand kallats ”arabisk socialism”. Den nya regimen har en folkligt nationalistisk inriktning. De ska ena arbetare, bönder och borgare under den Egyptiska flaggan. Försöka dämpa konflikterna med lite eftergifter och kanalisera allt missnöje mot den yttre fienden Storbritanien.

Direkt efter sitt makttillträde genomförs en landreform till böndernas stora glädje. Arbetarna dränks dock i blod. Flera skjuts ihjäl och två döms till döden när militären griper in i en arbetskonflikt i Kafr al-Dawwars textilindustri. Samtidigt genomför regimen en mängd stora förbättringar för arbetarklassen. Semestern förlängs, kollektivtrafiken görs gratis för de som behöver resa långt till sina jobb, gratis sjukvård på de stora arbetsplatserna, skadestånd till arbetare som får kicken (blir ofta lönsammare att behålla folk vilket ger mer trygghet), medbestämmande processer ska finnas på alla arbetsplatser och det blir förbjudet att kicka folk för att de engagerar sig fackligt. Men samtidigt blir det förbjudet att strejka och anställningstryggheten försämras rejält. Piska och morot, blod och bröd.

Den nya regimen kör ut alla brittiska trupper och lägger beslag på alla utlandsägda tillgångar och företag. Först försöker man sälja av dessa till Egyptiska kapitalister men när detta misslyckas så tar regimen och driver dem i egen regi. Samtidigt förstatligar man även större delen av textilindustrin. Alla firmor med fler än 200 anställda blir statliga. För arbetarna innebar detta att lönerna höjdes och att garanterad livstidsanställning, pensioner som följer kostnadsökningar, bespisning med billig subventionerad mat, socialförsäkringar liksom en mängd andra förmåner infördes. Industrin fick samtidigt stabilitet och relativt låga löner jämfört med övriga världen. Egypten allierar sig med Sovjet och får stöd därifrån. Alla fackföreningar går dessutom upp i staten och blir i princip organ för social kontroll jämte den allt större säkerhetsapparaten som byggs upp.

1977 - Bröd Intifadan.gif
Den första femårsplanen går åt helvetet och den Egyptiska ekonomin (kapitalackumulationen) står sig dåligt i den internationella konkurrensen. Staten har lånat på sig en massa pengar och inte uppnått förväntad avkastning. Enda lösningen är att ge sig på arbetarnas välfärd och förmåner. Resurserna som går till arbetarna måste frigöras till industrin. Bli till kapital som kan förmeras. Sagt och gjort. I slutet av 60–talet börjar lönerna halka efter de ökade levnadskostnaderna. Regimen försöker avleda missnöjet genom att agera aggressivt mot Israel. Detta leder till Suez kriget 1967 som gräver stora hål i statsbudgeten och där Egypten dessutom åker på stryk. Det blir inte bättre när President Anwar al-Sadat efterträder Nasser. Egypten börjar i allt högre takt avveckla välfärd och förmåner samtidigt som privata kapitalister och utländskt finanskapital gynnas. Landet lämnar den sovjetiska fållan och tyr sig nu till USA. Dessutom går landet in i ännu ett krig med Israel.

Det börjar åter jäsa ordentligt bland arbetarna och under hela 70-talet ger sig arbetare ut i vilda strejker och andra aktioner mot försämringarna. Efter att de flesta subventioner på basvaror (ris, the, bröd, bensin mm) tagits bort 1977 (dels som krav från IMF för nya lån) utbryter Bröd Intifadan. Hela landet stannar när en massiv generalstrejk stänger ner alla arbetsplatser och flera årtiondens frustration bryter fram. Arbetarna ockuperar fabrikerna och kravaller böljar fram i städerna. Efter två dagar dras försämringarna tillbaks av en panikslagen regim. Armen går in och krossar all tillstymmelse av motstånd som finns kvar med våld.

Slutet på en epok

Under 80-talet kommer Mubaraks regim till makten och trappar upp den tidigare påbörjade nedmontering av välfärden och den centraliserade styrningen av ekonomin. Rörelsen bland arbetarna fortsätter och kulminerar med en strejkvåg på 80-talets slut. Det leder bland annat till en betald helgdag i veckan och dubbel lön på fredagar. Ofta har upproren sitt centrum i textilindustrin. I Mahalla al-Kubras och Shubra al-Khaymas textilindustrier dyker flera tidningar och organisationer upp som agerar utanför stat och fack. Textilindustrin går under den här tiden in i en kris och försöker behålla sina vinster genom att sänka löner och ytterligare dra ner på arbetsstyrkan.

Efter Gulfkriget 1991 så förhandlar landet fram ett nytt ”strukturanpassningsprogram” med IMF och Världsbanken. Detta betyder att landet ytterligare öppnar upp sin statligt ägda industri för privatiseringar och det internationella finanskapitalet. Alla handelshinder och subventioner skall tas bort. Under perioden 1990 till 2000 ökar den privatägda andelen av bomullsspinneriindustrin från 8% till 58%. Under försäljningshetsen som följer på avregleringen så avskedar en del fabriker stora delar av arbetsstyrkan för att göra fabrikerna attraktivare för investerarna. Egypten har idag en arbetslöshet på 10-20%.

Privatiseringarna har lett till rejält försämrade förhållanden för arbetarna. Lönerna har visserligen stigit i vissa privatägda företag men övriga förmåner som finns i den statligt ägda industrin saknas i den privata ägda sektorn. Arbetarna där jobbar ofta 12 timmarsskift medan de statligt anställda för det mesta bara jobbar 8 timmarsskift. Hetsen och pressen är också något högre under privatkapitalisternas regim. I övrigt så har de egyptiska knegarna några av de lägsta lönerna i världen. 85% av de pakistanska och 60% av de indiska arbetarnas löner. Dessutom har prisstegringar (bränslepriser gick upp med 30% under förra året, mat priserna har ökat med 50% bara under 2007 och inflationen ligger på 12%) sakta ätit upp allt mer av lönerna, vilket i realiteten har inneburit kraftiga lönesänkning under de senaste åren.

Produktiviteten är dessutom lägre än under 80-talet, nästan inga nya investeringar i maskinpark och rationaliseringar har gjorts. Egyptens textilindustri har i dagsläget lägre produktivitet än flertalet av grannländerna. Trots ”strukturanpassningar” och den nya flexibiliteten i industrin så är stora delar av den inte konkurrenskraftig på världsmarknaden. Värdet på den totala produktionen ligger i dag på den lägsta nivån sen staten började föra statistik 1996.

Knegarna reagerar på hotet om ytterligare försämringar och arbetslöshet med strejker och andra aktioner. Det hettar till rejält vid Misr Fine Spinning and Weaving i Kafr al-Dawwar (militär går in och mejar ner arbetare och deras familjer med automateld) 1994 och vid Misr Helwan Spinning and Weaving under 1998. Sedan dess har det pyrt under ytan med ständigt nya utbrott. Det är under slutet 2004 som dagens massiva strejkvåg börjar byggas upp för att nu explodera i och med Mahalla.

Gnistan till explosionen

Den 3 mars, 2006 går premiärminister Ahmad Nazif ut med att den årliga bonusen, som betalas ut till arbetare i den statligt ägda tillverkningsindustrin, skall höjas från 100 egyptiska pund ($17) till att bli motsvarande två månadslöner. Senaste något liknande hände var 1984, då från 74 till de nuvarande 100 punden. Det statligt kontrollerade facket slog sig för bröstet och deklarerade att detta minsann var en framgång som de kämpat sig till. Arbetarna på Mahalla el-Kubra’s Misr Spinning and Weaving’s stora fabrikskomplex blir glada och ser fram emot en något lättad ekonomisk situation i allt eländet.

När väl lönekuvertet dimper ner i december (det är då bonusarna betalas ut) visar det sig att bonusen var den samma som tidigare år. Det bubblar av ilska bland arbetarna och en del vägrar ta emot lönen i protest. Några dagar efter lönebeskedet, den 7 december, samlas morgonskiftet utanför portarna. Produktionen som redan slöats ner rejält av förbannade arbetare stannar helt när 3000 kvinnliga textilarbetare plötsligt lägger ner arbetet vid sömnaden och traskar över till spinneriet och väveriet. Där inne vrålar de "här är kvinnorna, var är männen?" Strejken blir total.

Massan av arbetare utanför fabriksportarna sväller till 10,000 och de skriker taktfast; "två månader, två månader!" Vilket såklart syftar på den utlovade bonusen. Kravallpolis i Darth Vader utstyrsel marscherar upp runt fabriken och intar strategiska positioner i andra delar av staden. Ledningen försöker komma med en pissig kompromiss som avvisas på stående fot och fabriksledningen åker nästan på spö av de förbannade kvinnorna från sömnaden.

2006 - Mahalla.jpg
Under natten låser 70 knegare in sig i fabriken för att förhindra att produktionen sätts igång igen. Snuten försöker under natten storma men arbetarna på insidan har barrikaderat sig och börjar nu banka på kastruller och maskiner så att hela grannskapet vaknar. De ringer också arbetskamrater, familj o släkt som i sin tur ringer fler. Runt om i staden hänger folk ut ifrån sina fönster och skriker åt trupperna att de håller ögonen på dem. Polisen har vi det här laget stängt av vatten och el till fabriken. Uppåt 20,000 arbetare dyker upp utanför fabriksgrindarna. Hela samhället är i uppror. Elever från grundskolorna och universiteten tar sig ut på gatorna och hakar på protesterna. Enorma demonstrationer följer där man bla. iscensätter en skenbegravning för ledningen där folkmassan kånkar runt på de höga herrarnas kistor. Film#1Film#2Film#3 Statens säkerhetsstyrkor intar tågstationerna och hindrar inresande arbetare från att ta sig in i staden.

Efter fyra dagars ockupation och strejk dyker panikslagna myndighetspersoner upp och lovar att bonusen skall motsvara 45 daglöner och att företaget inte skall privatiseras i framtiden (vilket det gått rykten om). Arbetarna går tillbaks till arbetet.Bilder

Nog med svineri och pampvälde

Men många arbetare nöjer sig inte med detta. Efter att de stått upp och vunnit mot ledningen har självförtroendet ökat. De börjar nu kämpa för att få de lokala fackpamparna avsatta. Samma pampar som aktivt motarbetat strejken och har nära band med säkerhetsstyrkorna och ledningen. Vissa, som tror på fackföreningarna som kamporgan, vill ha kontroll över facket och samtidigt försöka rycka ett farligt verktyg ur händerna på ledning och myndigheterna. Andra vill bara ge sig på en svuren fiende.

Facket i Egypten är kontrollerat av staten och det statsbärande partiet. Och så har det varit sedan det sögs upp i staten på 50-talet. Det har alltid fungerat som statens förlängda arm inom arbetarklassen och har använts till alltifrån att piska upp stämningarna inför krigen med Israel till att slå ner bröd upproret 1977 till att bussa runt fattiga medlemmar till olika vallokaler under de förra parlamentsvalen för att fuska till NDP (det statsbärande partiet) ytterligare röster. Utöver att det fungerar som alla andra byråkratiska fack världen över (bevara den rådande ordningen och förhindra allt självständigt handlande och tänkande) så är det dessutom extremt korrumperat. Valen till lokala kommittéer (el-Legan el-Masna3eya), förbund (general unions, el-Niqabbat el-3amma) och till landsorganisationen (General Federation of Egyptian Trade Unions, al-Itihad el-3am li-Niqabat 3ommal Masr) är riggade och förfuskade. Ofta nekas kandidater som inte är medlemmar i eller stödjer NDP att överhuvudtaget få ställa upp i valen. Som grädde på moset så är dessutom själva valprocessen väldigt komplicerad och det är egentligen bara till de lokala kommittéerna som vanliga arbetare kan bli direkt valda. Pampväldet är totalt.

Det är en mäktig fiende arbetarna står inför. Att de flesta pamparna har nära kontakter med landets säkerhetsstyrkor hindrar inte de 19,000 arbetare som skriver under en petition till textilarbetarfackets centralstyrelse med krav på att de lokala pamparna i Mahalla ska bort. Om de inte gjort sig av med pamparna tills den 15 februari så hotar arbetarna med att gå ur facket.

I januari åker en 100 personer stark delegation av arbetarna valda representanter till General Federation of Trade Unions högkvarter i Kairo för att förhandla. Dagarna innan mötet trakasseras representanter av polis och säkerhetsstyrkor. Arbetarna och deras familjer hotas. Tre busslaster med arbetare som tänkt ge sitt stöd till delegationen stoppas av säkerhetsstyrkor innan de når fram. Väl på mötet ställer arbetarna ledningen mot väggen. De kräver att få de lokala pamparna avsatta. De har ju insamlat underskrifter från 50% av arbetsstyrkan vilket är vad som krävs för att på laglig väg få bort dem. Ledningen, alla medlemmar av NDP, att de inte tror på arbetarna och att de borde sluta klaga. De förklarar namninsamlingen för oduglig och förfalskad. Men de lovar att hålla ett extrainsatt möte för att diskutera arbetarnas krav den 15 februari. Bilder

Sagt och gjort. General Federation of Trade Unions bjuder in arbetardelegationen till förhandlingar. Facket är rädda för att bekymren kan sprida sig till övriga landet om man böjer sig för arbetarnas krav. Man lanserar istället ett urvattnat förslag om "representantkommittéer" som ska arbeta parallellt med pamparnas fackkommittéer. Här skulle arbetarna få välja sina ombud direkt från golvet. I praktiken skulle dessa kommittéer inte ha särskilt mycket att säga till om (ung. som medbestämmande skiten här i Sverige). Stora delar av arbetardelegationen ser byråkraternas kompromiss som en vinst och accepterar den under mötet.

“Nyheterna om den nya kompromissen hade redan nåt Mahalla, via mobiltelefon, medan vi reste tillbaks från Kairo i bussarna.” Berättar en av strejkledarna tillika delegat på mötet. ”Arbetarna på fabriken säger ahha (i Egypten ung: åt helvete med den här skiten!). När vi återkom till fabriken och gick till våra avdelningar och berättade vad som hänt, vart folk förbannade och skrek. Förslaget förkastades”. Kampen mot fackföreningen fortsätter.

Svallvågor och gräsbränder

2007 - Kafr el-Dawwar.jpg
2006 - Helwan cement.jpg
2007 - Mansoura.jpg
Efter Mahalla knegarnas seger så har en våg av aktioner sköljt fram över textilindustrin i Nildeltat. Maskningsaktioner, protester, hot, ockupationer mm. Det krävs uttryckligen "samma deal som Mahalla knegarna fått". En bonus på 45 dagslöner men även andra lokala krav. Och arbetarna har i princip vid samtliga fabriker fått sin vilja igenom. Aktioner är inte begränsade till textilindustrin eller Nildeltat för den delen, utan sprider sig som en stor gräsbrand över landet. Varje dag rapporteras om nya tillbud. Man inspireras och stödjer dessutom varandra över arbetsplatsgränserna på vissa platser. Det görs stöduttalanden till andra strejkande och man gläds vid andras segrar. Mängden öppna konflikter och aktioner har inte skådats i Egypten på år och dag. Det smäller överallt i landet och ständigt på nya ställen. Från januari till Juli räknar Workers’ Coordination Committee till hela 386 kända arbetaraktioner.

Vad det gäller angrepp på facket så är det bara vid Kafr al-Dawwar, Shibin al-Kum (Ghazl Shebeen) Spinning Company och Helwan Iron & Steel Mills som det är känt att kravet på avsättandet av lokala fackpampar tagits upp på allvar. På samma platser har det uppstått "organisationer", eller vad de nu ska kallas, i samband med aktionerna. Workers for Change in Kafr el-Dawwar, Workers’ Consciousness Committee in the Steel Mills och Workers for Change i Mahalla. Det är ingen som vet särskilt mycket om dessa sammanslutningar utöver att de står som undertecknade på olika uttalanden. I dessa uttalanden finns det en mängd tankar och önskemål. Analys och reflektion. Men deras minsta gemensamma nämnare verkar vara;

  • Vi arbetare har gemensamma intressen.
  • Facket är en fiende som måste bekämpas.
  • Arbetarna kan bara lita till sig själva i kampen.
  • Arbetarna måste börja knyta band till varandra och börja kommunicera.
  • Arbetarna tänker gå ut i solidaritets aktioner om någon blir angripen.

Mellan vissa fabriker finns det uppenbarligen arbetare som kommunicerar direkt med varandra i allt större skala. Tex. Så har flygblad med underskriften Workers for Change in Kafr el-Dawwar med upprop angående gemensamma problem cirkulerats på textilfabrikerna i Mahalla och arbetarna vid fabriken har dessutom gått ut i flera stödaktioner med Mahallas arbetare när det hettat till lokalt. De håller ögonen på varandra och försöker sig på att kommunicera.

Utöver detta så möts arbetare i något som kallas för Workers Coordination Committee och Center for Trade Union and Workers Services (CTUWS) där de snackar sig samman och delar erfarenheter. Den senare skapades av radikala arbetare vid Helwans järn och stålbruk vid ett gäng hårda fabriksockupationer under slutet av 80-talet och har spridit sig till andra delar av landet. Den fungerar som en plats för kommunikation och hjälp arbetare i mellan.

Kravallpolisen och säkerhetsstyrkorna har inte fullt ut vågat ingripa mot den massiva strejkrörelsen ännu. Trots att landets herrar är kända för sitt ymniga bruk av tortyr och terror mot oppositionella så handlar man väldigt försiktigt när det rör sig om arbetskonflikter. Hela landet stabilitet hotas om arbetarna piskas till uppror. Man har begränsat sig till att trakassera och förfölja enskilda arbetare och ge sig på formella organisationer som stödjer arbetare. CTUWS har tex fått flera av sina kontor (Mahalla och Naga’ Hammadi) nerstängda av säkerhetsstyrkor. Myndigheterna motiverar det hela med att de är ”kommunistnästen som sprider en strejkkultur”.

Myndigheterna skyller ofta på att det är Muslimska brödraskapet som ligger bakom oroligheterna (vilket så klart även de dumma asen till journalister i Egypten och övriga världen också tror). Hur seriösa myndigheterna är med de här anklagelserna är svårt att säga. Regimen har iaf tagit oroligheterna som intäkt för att slå ner på sina konkurrenter om makten över egyptiska staten. Vad som står helt klart är dock att det Muslimska brödraskapet inte i någon större utsträckning finns på arbetsplatserna och inte har någon förankring i den egyptiska arbetarklassen. Efter att de har kämpat mot arbetarna på 40-talet, bland annat som strejkbrytare på den dåvarande kungens sida, så vet de flesta vad organisationen går för. Den utgörs främst av akademiker, småföretagare, tjänstemän och annan medelklass.

Åter till kampen mot facket

I Mahalla gör arbetarna verklighet av hotet att gå ur fackföreningen. Uppåt 50 eller fler uppsägningar ramlar in per dag till General Federation of Trade Unions. Ca 6,000 uppsägningar har kommit in i mitten av mars månad.

Den 14 april hettar det till igen. En arbetardelegation skall till General Federations for Trade Unions högkvarter för att få sina krav igenom. Skulle pamparna vända dövörat till så har delegationen hotat med att ockupera högkvarteret och att arbetarna kommer gå ut i strejk på fabriken. Två stora bussar fixas. En för delegationen och en för de som skall protestera utanför ministeriet för ”social säkerhet”, mot nedstängningarna av CTUWS kontor. Men när arbetarna skall lämna staden via buss dyker säkerhetsstyrkor upp och blockerar vägen. Några arbetare lyckas smita igenom och ta sig till protesterna utanför ministeriet. Inne på sömnadsavdelningen strejkar några hundra kvinnor i protest samtidigt som säkerhetsstyrkor samlas runt fabriken. Dagen efter rullar flera lastbilar med trupper in i staden. De besätter stationen och fabriksportarna. Civilklädda säkerhetsstyrkor finns överallt i staden och på fabrikerna. Vissa arbetare plockar med sig mat och sängkläder till jobbet utifall det blir strejk eller ockupation. De arbetare som anses vara extra militanta tillåts inte gå på sina skift.

Textilarbetarna i Ghazl Shebeen el-Koum och Kafr el-Dawwar följer noga vad som händer. Det talas om solidaritetsaktioner om nåt händer. Några dagar senare kommer ett stöduttalande från Kafr el-Dawwar där textilarbetarnas gemensamma intressen fastslås och att de kommer agera solidariskt om Mahalla arbetarna går ut i aktion. De säger även att de stöder kampen mot fackföreningarna och deras korruption. Uttalandet är underskrivet med “Kafr el-Dawwar Workers for Change”. Ännu ett stöduttalande kommer dagen efter det första och båda sprids bland arbetarna i Mahalla. Allt verkar lugnt på ytan men i hela staden råder en stark spänning.

Ledning, fack och myndigheter försöker hantera situationen genom att ge sig på enskilda ”trubbelmakare” och att trakassera arbetarna indirekt genom försöka att vräka deras pensionerade föräldrar från företagets lägenheter. Mohamed el-Attar, 34 år och far till tre, som var en av de ledande i strejken och i kampen mot facket, får den 6 maj order om att ta sitt pick och pack och flytta till Alexandria innan den 16 maj. Han är en av flera som nu blivit omplacerad inom bolaget. Attar berättar att när hans chef, ingenjör Mohamed Awad meddelade honom om förflyttningen sa denne att det här kommer högt uppifrån. Till och med ovanför företagsledningens huvuden. ”Statens säkerhetstjänst vill få bort dig”. Solidaritetsarbete upprättas och efter att pressen på myndigheterna blir för stora dras förflyttningen tillbaks. Bild

Lite senare tvångsförflyttas en ung arbetare vid namn Kareem el-Beheiri efter att det kommit till lednings kännedom att han skriver om vad som händer på fabriken på sin blog http://egyworkers.blogspot.com/.

I denna veva dyker det upp flygblad som fördömer fack och företagsledningen. Det är underskrivet med ”Workers For Change Committee”. De kräver att alla i ledande ställning omedelbart avsätts annars blir det strejk i slutet av juli . Ytterligare flygblad dyker upp och nu är datumet fastslaget till den 21 juli. Denna gång underskrivet “The 7th of December Movement- Workers For Change”. Som säger sig vara politiskt obundet och fördömer stat och fack.

I juli flammar konflikten upp öppet igen då en grupp arbetare i Gahzl el-Mahalla går ut i en kort strejk och varnar ledningen för att de kommer gå ut i total strejk den 21:e om de inte får sina krav igenom.[1] Bild#1 Bild#2 Bilder Polisen väljer ut och förföljer de som anses vara strejkledare. Varje dag tas de in till förhör i flera timmar. Snutsvinen hotar att fabricera droganklagelser mot dem, men erbjuder dem samtidigt privilegier om de är villiga att samarbeta. Mohamed el-Attar och Sayyed Habib är två av de förföljda kämparna.[2] Kafr el-Dawwar Textile Workers for Change går ut och fördömmer repressionen mot de kämpande arbetarna på textilfabrikerna i Nildeltat (Ghazl el-Mahalla, Ghazl Shebeen el-Koum and Arab Polvara Spinning and Weaving).[3] textfil

Byråkraterna i General Federation of Trade Unions är jäkligt skrajsna och bjuder tillsammans med höga herrar från arbetsministeriet in en arbetardelegation till förhandlingar för att undvika strejk den 21:e.[4] Tillslut så går byråkraterna med på stora delar av arbetarnas krav. Bättre löner och bonussystem, kollektivtrafik, minimilöner. Allt detta utan att den lokala fackkommittén fick vara med. Den är helt bortspelad trots att de höga herrarna vägrade att upplösa den officiellt som arbetarna krävt.[5] Vissa arbetare är inte nöjda och talar för att strejken trots allt skall hållas de 21:e.[6]

الإضراب (Strejk!)

2007 - Mahalla.gif
2007 - Mahalla2.gif
2007 - Mahalla3.gif
2007 - Mahalla4.gif
2007 - Mahalla5.gif
2007 - Mahalla6.gif
Tiden går och det ser allt mer ut som att ledningen tänker skita i att genomföra många av de krav de gått med på. Ilskan växer. Trakasserierna av de mest framträdande kämparna och deras familjer verkar inte heller ha gett önskad effekt för fabriksledning, myndigheter och pamparna i facket. Arbetarna tycks istället ha stärkts och enats. Under augusti och början av september snackar de ihop sig och den 21:e går de ut med krav på vinstdelning. De vill ha motsvarande 5 månadslöner. Ledningen lägger ett skambud på 21 daglöner, en förolämpning i arbetarnas ögon. Till detta kommer att ledningen inte genomfört alla de förbättringar som lovats i överenskommelsen från december 2006. Inklusive en vinstdelningsplan där 10% av företagets vinst skulle fördelas mellan arbetarna om företaget drog in 60 miljoner LE eller mer. Under året har företaget gått väldigt bra och dragit in 200 miljoner LE varav de försökt smussla undan 40 miljoner till privata bankkonton. Dessutom har matpriserna skjutit i taket sedan årsskiftet.[7] 22 september blir det total strejk om inte ledningen accepterar och genomför kraven. Mindre än en dags betänketid med andra ord.[8] Trupper väller återigen in i staden och ställs upp utanför fabrikskomplexet. Solidaritetsyttringar kommer från övriga stadsinvånare och universitetet.[9]

Ledningen svarar inte och strejken bryter ut på söndagen den 22 september. Det är den största strejken i landet på 20 år. Det börjar med 10,000 arbetare som sitter ner med armarna i kors och deras antal växer under dagen till 15,000 när de olika skiften går med.[10] Fram mot eftermiddagen är samtliga ute i strejk. Det myllrar av folk på fabriksområdet. Det massiva ljudet från trummor och talkörer dånar ut över staden.Bilder film#1film#2film#3film#4VOA News

Kraven är följande och sprids på anslag och papperslappar[11]:

1- Avsätt företagsledningen
2- Avsätt fackkommitten
3- Koppla de månatliga tilläggen till en fast del av grundlönen
4- Öka mat subventionerna så att de täcker matens prisökningar
5- Öka lönerna så att den inte äts upp av prisökningar
6- Betala ut en årlig 130 arbetsdagars bonus som en del i vinstdelning
7- Lös transport krisen
8- Betala ut bostadsbidrag

Den lokala superpampen och tillika fackkommitténs ordförande rultar in till arbetarna under första dagen och hasplar ur sig några halvdana komprommisser från staten. Han blir nästan lynchad och klarar sig med blotta förskräckelsen. Att det bara blev en rejäl misshandel och en tid på sjukhus har han att tacka några rådiga arbetare som plockade undan honom.[12] Myndigheterna och facken förklarar i samma veva strejken olaglig vilket ger säkerhetsstyrkorna juridiskt svängrum att slå ner strejken med våld.[13]

Samtidigt börjar solidaritets yttringar strömma in.[14] Arbetarna vid South Giza Grain Mills demonstrerar i solidaritet under namnet Workers for Change. Säkerhetspådraget var massivt, ledning och myndigheter var rädda att aktionen skulle övergå i full strejk.[15] På måndagen (24:e) går Kafr el-Dawwar textilarbetarna ut i strejk. Kafr el-Dawwar Textile Workers for Change förklarar sin fulla solidaritet. Att ”nu strejkar vi tillsammans tills vi får våra krav igenom”. Man strejkar mot sin egen företagsledning med egna krav på samma gång. Uttalandet avslutas med ett hotfullt; "And let the strike take us to wherever they want us to go…" Det blir dock ingen total strejk utan bara en tillfällig arbetsnedläggelse av halva arbetsstyrkan och en demonstration.[16] Det kommer även stöduttalanden från arbetare i Ghazl Shebeen och stora pengainsamlingar pågår bland knegare i Mahalla, Tanta, Helwan, Shoubra, the Tenth of Ramadan City, Suez, Alexandria, Beheira, Mansoura, Ismailiya and Port Said.[17] Under solidaritets demonstrationer i Kairo arresterar polisen en handfull protestanter.[18] Hamnarbetarna, den lokala avdelningen av Kefaya, socialistiska studenter och Center for Socialist Studies i Alexandria går ut med ett solidaritetsuttalande för Mahalla arbetarna.[19] Arbetare från Bolivara, El-Soyouf, och Alexandria Spinning and Weaving har mötts och snackat ihop sig om att mobilisera solidaritetsaktioner på sina fabriker.[20]

Under nätterna sover 10,000 - 15,000 inne på fabriksområdet och på dagarna vistas över 20,000 innanför grindarna. Arbetarnas familjer och vänner rör sig in och ut på området vilket ökar på mängden människor som ockuperar fabriken. Enligt arbetare som deltar så är den här aktionen massivare och militantare än den första strejken i december.[21] Innanför fabriksportarna växer ett stort tältläger upp. Man lagar mat och umgås tillsammans.Bilder#1Bilder#2Bilder#3 Bilder#4Bilder#5 Bilder#6Bilder#7Bilder#8

Säkerhetsstyrkorna drar tillbaka sina uniformerade trupper och dränker staden i civilklädda poliser och agenter från landets hårda specialsäkerhetspolis, motsvarande CIA - Mukhabarrat. De har hand om "säkerhetsfrågor av utrikeskaraktär". Den strejkande arbetaren och bloggaren Kareem el-Beheiri som är den som förser omgivningarna med rapporter från strejken hotas av säkerhetsagenter och flera ledande militanter plockas in på förhör nere på polisstationen.[22] Flera strejkledare arresteras anklagade för sabotage och uppvigling. En av dem är Mohamed el-Attar. De strejkande kompletterar sin kravlista med ytterligare ett krav. Frige de arresterade! Det är tom så att alla de andra kraven är ointressanta så länge inte detta sista krav uppfyllts. Under onsdagen, när fastan avslutats med böner på kvällen, marscherar arbetare genom staden och kräver de fängslade fria. [23] Myndigheterna som inte vill att det som händer i Mahalla sprids börjar åtala journalister som rapporterar från strejken. Företaget förklarar samtidigt att 23-30 september är helgdagar. Detta betyder att det är olagligt att vistas på fabriksområdet vilket är ytterligare ett steg mot att kunna krossa strejken med våld.[24]

Bland de strejkande syns plakat som säger "störta regimen, vi vill ha ett fritt styre". Jävligt vågad grej att skriva på ett plakat i Egypten.[25]

De arresterade friges

Strejkledarna släpps ut från häktet under natten mot onsdagen (26:e) och tas emot av hurrande folkmassor. Ett massmöte anordnas och några av de frisläppta börjar tjöta om att de blivit lovade en bra kompromiss. 40 dagars årlig bonus och löften om att ledningen skall utreda om det finns utrymme för mer. De andra kraven hade de fått vaga löften om också. Arbetarna börjar bua och vissla. De går inte med på nåt sånt mer. De vet hur det gick förra gången. De lovar och lovar. Man skriker "Nej, Nej!" och fortsätter strejken.[26] film#1film#2film#3film#4

I samma veva trappar säkerhetsstyrkorna upp sin närvaro runt fabriken. Gatuförsäljare och stadsbor körs bort och trakasseras. Pansarfordon, olika högre befäl och tungt utrustad kravallpolis syns på gatorna runt fabriken igen. Snuten försöker stänga huvudporten till fabriksområdet men arbetarna stormar och tvingar upp den med våld.Film Bilder

2007 - Mahalla7.gif
2007 - Mahalla8.gif
2007 - Mahalla9.gif
Ledningen kommer under torsdagen med en lam kompromiss som avfärdas av arbetarna. En av staten sponsrad organisation, National Council for Human Rights, skickas även in för att "utreda eventuella missförhållanden".[27]

En förhandlingsdelegation sätts samman av Mubaraks statsbärande parti(NDP) och pamparna i General Federation of Trade Unions vilken anländer under torsdagen (27:e) för att få ett slut på upproret.[28] Under fredagen försöker delegationen övertala arbetarna att skicka ut en grupp strejkledare som skall sammanträda med delegationen utanför fabriken. Arbetarna vägrar och tvingar dem att ta sig in på fabriken och tala direkt till arbetarna. En av pamparna, Abdel Hamid Noweir (NDP´s partisekreterare), börjar hålla ett anförande där han prisar NDP. Folk blir otåliga och vrålar att han ska hålla sig till ämnet. Noweir förklarar då att viss av kraven är lagliga och andra inte. "och vi lever ju i ett land styrt av lag". Arbetarna erbjuds en årlig bonus motsvarande enbart 40 daglöner. De övriga kraven skulle diskuteras i framtiden. Arbetarna börjar nu skrika att delegationen skall lämna fabriksområdet. När någon i folkmassan försöker förhandla med delegationen så svarar en av pamparna att "vi är inte här för att förhandla, vi är här för att lämna ett meddelande". Ilskan exploderar i massan av arbetare och delegaterna får fly fabriken med rädsla för sina liv. Film Under tiden så har flera grupper civilklädda snutar tagit sig in på fabriksområdet och stationerat sig på viktiga platser. Den lokala fackföreningen försöker sabotera strejken genom att direkt efter mötet gå runt och jaga underskrifter från arbetarna på att de går med på den nya dealen. [29]

Under lördagen (29:e) håller en lokal imam bönestund och uppmanar de strejkande att fortsätta sin aktion. En NDP parlamentariker körs ut när han försöker medla.[30] På förmiddagen inleds förhandlingar mellan ledning tillsammans med fackpampar från General Federation of Trade Unions och General Union of Textile Workers å ena sidan och en 20 man stark delegation från arbetarna med veteranen Sayyed Habib (Intervju) i spetsen. Under natten mot söndagen avslutas förhandlingarna och det visar sig att arbetarna fått de flesta av sina krav igenom. Avtalet ser ut som föjer[31]:

1- En summa motsvarande 90 arbetsdagar skall direkt betalas ut till arbetarna. Resten av vinstdelningen skall bestämmas vid företagets årsstämma men måste minst uppgå till totalt 130 arbetsdagar. Arbetarna har redan fått ut 20 dagar och får alltså nu 70 i handen och är garanterade minst 40 till. Ganska rejäl höjning från de totalt 40 dagar som företaget var villiga att ge i sin första kompromiss.
2- Strejken skall räknas som betald helgledighet, vilket betalas direkt av ägarna.
3- Istället för att ledningen skall bestämma nivån på olika bonusar så kommer ett nytt system införas. Bonusen kommer att vare en fast andel av arbetarnas grundlön vilken varje år kommer ökas med 7%.
4- Ett transportkooperativ skall startas så att arbetarna kommer att kunna ta sig säkert och billigt till jobbet. Det kommer finansieras av fabriksägarna. Det skall kontrolleras av en av strejkledarna.
5- Ingen av de strejkande skall straffas för att de vart delaktiga i aktionerna. En kommitté bestående av strejkledare skall fortsätta förhandlingarna med ägarna om arbetsmiljöfrågor och ytterligare ökningar av matbidrag.
6- Ägarna lovar att Mahmoud el-Gebaly, en av företagets mest hatade styrelseledamöter och hans kumpaner skall kickas.
7- Arbetet återupptas på söndag.

Arbetarna accepterar avtalet och arbete återupptas på söndagen. För den som kan arabiska så finns det en liten hemmagjord dokumentär om strejken att titta på här: http://norayounis.com/2007/10/06/270. Även en av de stora media drakarna har gjort några reportage som kan vara lite intressanta som kuriosa: Inside story del 1 och 2.

Och nu då?

Det som händer i Mahalla är ett av de enskilt största och hittills framgångsrikaste enskilda upproren i Egypten sedan slutet av 70-talet. Utöver att arbetarna tvingat till sig bra mycket bättre villkor från både företag och myndigheter på rekordtid så har de även angripit några av den rådande ordningens grundvallar. Det räcker inte enbart med lite mer pengar, mat och andra bruksvaror. Jämte kraven på en grundläggande trygghet och del i företagets vinster så har en strävan efter djupare förändring trätt fram.


Facket

De förhatliga fackföreningarna har allt eftersom den Egyptiska klasskompromissen slutligen monterats ner under 90-talet bortom alla tvivel framstått som enbart ett organ bland arbetarna för övervakning och social kontroll. Som den hårda regimens förlängda arm som skall se till att arbetarna passivt lyder och fortsätter gå till jobbet oavsett vad som händer. Garantin för att kapitalisterna under någorlunda lugna förhållanden kan håva in sina profiter och för regimen att behålla kontrollen över den arbetande klassen. Händelserna under året har gjort detta klart bortom alla tvivel. Fackpamparna är de första att ställa sig ivägen när folk börjar handla självständigt och försöker ta makten över sina liv.

I praktiken är facket nu krossat i Mahalla. Inte formellt förstås. Facket är i ju näst intill en statlig institution som regimen gör allt för att bevara och återupprätta. Men fabriksledningens och myndigheternas pålitligaste kontrollorgan är i alla fall för tillfället överspelat. Arbetarnas handlande ligger nu bortom dess kontroll.


Polisstaten

Egypten är en polisstat där enorma resurser pumpas in i övervakning och repression. Polisen och säkerhetsstyrkorna sätter ständigt skräck i de som öppet agerar mot den rådande ordningen. Med ett ständigt överhängande hot om stora mängder våld och tortyr hålls folk på mattan. Isolerade och rädda. I Mahalla har säkerhetsstyrkorna inte lyckats. När arbetarna har rest sig tillsammans har de varit för starka för att säkerhetsstyrkorna effektiv skall kunna slå ner upprorsmakarna. Visst har de försökt sätta sig på enskilda individer men nu står man upp för varandra. När de strejkande får reda på att några stridbara arbetare gripits så sätter man alla andra krav åt sidan tills de arresterade släpps. Händelserna under året då säkerhetsstyrkorna backat ner gång på gång har bara gett mer självförtroende. Ett tydligt tecken på detta är att det under den senaste strejken nu i september dök upp en mängd slagord och skyltar med budskap om att störta regimen. Många arbetare sätter sig alltså helt öppet upp mot statens våldsapparat och ger sig rätten att själva bestämma över sina liv.


Som en del i gräsbranden

Det som krävs i Mahalla krävs på andra ställen. Inom textilindustrin är det snarare regel än undantag att det är arbetarna i Mahallas krav som sätter nivån på löner och arbetsförhållanden. Som Egyptens största firma, en av de få lönsamma inom textilindustrin, finns Misr Spinning and Weaving Company ständigt i allas blickfång. Det öppna upproret har sedan december 2006 inspirerat andra uppror över hela landet som i sin tur stärkt arbetarna i Mahalla. Det smäller överallt och arbetarna ser och lär av varandra. En känsla av styrka, att kämpa tillsammans med tusenden andra, växer åter fram.

Grundpelarna i det egyptiska klassamhället samhället vitrar allt snabbare sönder. Ett överspelat fack och människor som sätter sig upp mot överheten är farliga grejor för ett system som lever på rädsla, isolering och splittring. Regimen står inför en allt mer okontrollerbar situation. Det enda vi vet är att den kommer försöka återta kontrollen och kväsa alla uppror och självständiga strävanden hos arbetarna. Motsättningarna kommer att dras till sin spets. Hittills har regimen inte vågat sätta in sin enorma våldsapparat, kanske för att den inte vågar, kanske för att den fortfarande tror sig kunna hitta andra lösningar…

… Initiativet ligger hos de kämpande egyptiska arbetarna…

… vad som helst kan hända...


Källor

Det här reportagets första historiska genomgång bygger till stor del på uppsatsen Egyptian Textile Workers: From Craft Artisans Facing European Competition to Proletarians Contending with the State av Beinin, Joel och artikeln Egyptian Textile Workers Confront the New Economic Order i tidningen Middle East Report. Den utgörs delvis av en intervju med två gammla kämpar vid Misr Spinning and Weaving Company i Mahalla. I övrigt så har det mesta angånde själva strejkförloppet hämtats från den engelska arbetarrapportering som trotten Hossam el-Hamalawy producerar på sin blog 3arabawy. Han i sin tur använder sig av material från egyptisk media, egyptiska bloggare, personliga kontakter och är dessutom på plats och pratar med folk. För att få en liten överblick så rekomenderas sammanställningen 2007 - Egypten - Arbetare i "kända" rörelser.

Reportaget bör snarare läsas som en introduktion än en djupdykning i händelserna under året. En liten aptitretare

  1. http://arabist.net/arabawy/2007/07/02/more-on-the-mahalla-textile-workers-protest/
  2. http://arabist.net/arabawy/?p=1628
  3. http://arabist.net/arabawy/?p=1644
  4. http://arabist.net/arabawy/?p=1771 http://arabist.net/arabawy/?p=1773
  5. http://arabist.net/arabawy/2007/07/16/mahalla_victory/
  6. http://arabist.net/arabawy/?p=1778
  7. http://arabist.net/arabawy/2007/09/28/striking-mahalla-workers-demand-govt-fulfill-broken-promises/
  8. http://arabist.net/arabawy/2007/09/22/mahlla_sunday_strike/ http://arabist.net/arabawy/2007/09/23/mahalla-will-wake-up-to-an-earthquake-in-the-morning/
  9. http://arabist.net/arabawy/2007/09/23/mahalla-under-police-siege/
  10. http://arabist.net/arabawy/2007/09/23/ghazl-el-mahalla-updates-15000-workers-are-taking-part http://www.voanews.com/english/2007-09-27-voa65.cfm
  11. http://arabist.net/arabawy/2007/09/23/photos-videos-ghazl-el-mahalla-on-strike-
  12. http://arabist.net/arabawy/2007/09/23/its-a-scene-which-i-find-no-words-to-describe-it-with/
  13. http://arabist.net/arabawy/2007/09/23/mahalla-strike-illegal-says-govt/
  14. http://arabist.net/arabawy/2007/09/25/solidarity-committee-with-mahalla-workers-launched/ http://arabist.net/arabawy/2007/09/26/mahalla-updates-solidarity-from-south-africa-labor-unions/ http://arabist.net/arabawy/2007/09/28/solidarity-from-international-trade-unionists/ http://www.flickr.com/photos/yasary-masry/sets/72157601252930890/detail/
  15. http://arabist.net/arabawy/2007/09/23/solidarity-protests-with-the-mahalla-strikers/
  16. http://arabist.net/arabawy/2007/09/24/kafr-el-dawwar-textile-workers-to-strike-on-tuesday-in-solidarity-with-mahalla/ http://arabist.net/arabawy/2007/09/24/kafr-el-dawwar-set-to-strike-tomorrow-five-mahalla-labor-leaders-charged/ http://arabist.net/arabawy/2007/09/25/updates-on-kafr-el-dawwar/
  17. http://arabist.net/arabawy/2007/09/25/wcc_statement/
  18. http://arabist.net/arabawy/2007/09/27/downtown-cairo-demonstrators-under-police-siege/
  19. http://arabist.net/arabawy/2007/09/28/solidarity-with-the-mahalla-strikers-from-alexandria/
  20. http://arabist.net/arabawy/2007/09/28/solidarity-with-the-mahalla-strikers-grows/
  21. http://arabist.net/arabawy/2007/09/23/mahalla-strike-illegal-says-govt/
  22. http://arabist.net/arabawy/2007/09/24/state-security-prosecutor-summons-labor-leaders-for-interrogation/
  23. http://arabist.net/arabawy/2007/09/24/kafr-el-dawwar-set-to-strike-tomorrow-five-mahalla-labor-leaders-charged/ http://arabist.net/arabawy/2007/09/25/releaes_mahalla_five/ http://arabist.net/arabawy/2007/09/25/demo_mahalla_five/
  24. http://arabist.net/arabawy/2007/09/25/mahalla-updates-3/
  25. http://arabist.net/arabawy/2007/09/24/down-with-the-government-we-want-a-free-government/
  26. http://arabist.net/arabawy/2007/09/26/mahalla-updates-5-detained-strikers-releaesed-compromise-rejected-troops-deploy-around-the-factory/
  27. http://arabist.net/arabawy/2007/09/27/mahalla-updates-4/
  28. http://arabist.net/arabawy/2007/09/27/mahalla-updates-mubaraks-envoy-to-negotiate-with-the-strikers/ http://arabist.net/arabawy/2007/09/27/mahalla-updates-5/
  29. http://arabist.net/arabawy/2007/09/28/mahalla-updates-ndp-offer-rejected-strike-continues/
  30. http://arabist.net/arabawy/2007/09/29/blogging_strike_6day/
  31. http://arabist.net/arabawy/2007/09/29/settlement-reached-between-govt-and-mahalla-strikers-work-to-resume-sunday/ http://arabist.net/arabawy/2007/09/29/mahalla-updates-victory-confirmed/ http://arabist.net/arabawy/2007/09/29/ap-week-long-strike-at-egypts-largest-textile-mill-ends-with-meeting-of-workers-demands/ http://arabist.net/arabawy/2007/09/30/english-translation-workers-coordination-committee-statement-on-the-mahalla-victory/