Lönen var usel, arbetsförhållandena usla och cheferna svin. Hoppet om bättring var inte stort. Det handlar om amerikanska posten, United States Post Office, under 1970 talets första år. I New York var levnadskostnaderna så höga att många postisar tvingades söka socialbidrag för att klara livhanken. Postarbetarna hade dock inte bara tagit all skit, många små vilda strejker hade förekommit, bland annat kollektiva sjukskrivningar i Bronx året tidigare. Men i mars 1970 skulle det bli liv och rörelse på allvar på postkontoren runt om i de förenade staterna.
Den 17 mars röstade brevbärarna i den lokala fackföreningen i New York för strejk. Chaufförer och andra inblandade arbetare respekterade strejkvakterna och snart stod postgången i det närmast stilla. Samtidigt spred sig strejken, postarbetare i New York, New Jersey och Connecticut anslöt sig inom en dag eller två. Postisar över hela landet hörde av sig till strejkledningen, peppade och strejksugna.
Strejken var olaglig, postarbetare var regeringsanställda och regeringsanställda fick inte strejka. Domstolen förklarade snabbt situationen samtidigt som fackförbundets ledning hotade den lokala fackföreningen med uteslutning om arbetarna inte omedelbart återgick till arbetet. Den lokala fackföreningsledningen svarade med att i sin tur lydigt uppmana arbetarna att sluta strejka, återgå. Fackförbundet lovade staten samarbete och staten lovade eftergifter om arbetarna åter började arbeta. En kompromiss förhandlades fram mellan facket och staten den 20 mars. Samma natt beslöt 6000 postarbetare i Chicago, hela postsystemets distributionscentra, att ansluta sig till strejken. New York postisarna kallade fackföreningsledarna för råttor och röstade nästintill enhälligt för att fortsätta strejka.
Trots detta var fackföreningstoppen självsäkra: ”Förnuftet kommer att besegra hettan, på måndag kommer 90% av posten att vara i rörelse”. Men icke sa nicke. New York hade visat vägen men skulle inte gå ensamt. Den 21 mars hade strejken spridit sig till mer än 200 städer. Chicago, Detroit, Philadelphia, Cleveland, Pittsburgh, San Francisco, Minneapolis, Denver, Boston osv. osv. “Vad som fortfarande fungerar är knappast värt att kalla ett postväsende” förklarade någon i postens ledning. Över 200 000 postarbetare i 15 delstater deltog totalt i den vilda strejken.
Strejken hotade nu att sprida sig till andra offentlig anställda, ett strejkförbud är ju bara ett förbud så länge man inte skiter i det. ”Vi har lärt oss av postarbetarna, att om i princip alla strejkar kommer ingen att råka illa ut. De kan trots allt inte sparka alla av oss”.
President Johnson förklarade ”national emergency” och kallade in armén och nationalgardet för att bryta strejken i New York. 25 000 soldater anlände och började sortera den viktigaste posten. Men som de strejkande konstaterade ”Du kan inte sortera post med bajonetter”. Många soldater fraterniserade med postisarna och skapade medvetet kaos på postkontoren. Fackförbunden krävde återgång och lovade förhandla om högre löner så snart arbetet var återupptaget.
500 lokala fackombud kallades till möte med fackförbundsledningen. Man hotade med samordnade maskningsaktioner och krävde en officiell storstrejk om inte kraven efterlevdes. Men man beslöt att återgå. Efter en veckas strejk gick arbetarna tillbaka till jobbet. Förhandlingarna resulterade i en omedelbar löneförhöjning på 6 % följt av ytterliggare 8 % i augusti. Inget att hurra för kanske. Men man hade rest sig. Slutat krypa. Och det var säkert jäkligt roligt medan det varade…
