1919 - Generalstrejk i Seattle
Både ilskan och hoppet växte i Seattle från 1917 fram till 1919. IWW och American Federation of Labors Metal Trades Council uppmuntrade och deltog i upprättandet av arbetar- och soldatråd. Fackföreningsmedlemskapet i staden ökade från 15 000 1915 till 60 000 i slutet av 1918. Det var fler än alla stadens industriarbetare.
Hamnarbetarna vägrade lasta eller handskas med vapen destinerat till kontrarevolutionens Ryssland.
Den 21 januari 1919 gick 35 000 varvsarbetare ut i strejk för högre löner för de lägst betalda. Man vägrade godta löneökningar åt endast den kvalificerade arbetskraften. Arbetsköparen, som i slutändan var amerikanska regeringen, hoppades svälta ut de strejkande. Varvsarbetarna vände sig till stadens andra arbetare. Generalstrejk röstades igenom och snart stod större delarna av staden stilla. En generalstrejk-kommitté beslöt vilken produktion som skulle ses som nödvändig. Arbetsköpare kom till kommittén med mössan i hand. Nödvändigt arbete togs upp och omorganiserades under arbetarnas egen ledning. Hotfulla proklamationer gjordes om att man gradvis skulle ta över mer och mer av industrin på egen hand.
Strejken var fridfull och i princip inget våld förekom. I början av februari intog 8000 federala trupper strategiska delar av Seattle och över 2000 vänner av ordning deputerades, många av dem studenter. Borgmästaren ställde ultimatumet att generalstrejken skulle avbrytas eller så skulle militären se till att få igång produktionen. Även AFLs nationella organ låg på sina lokala avdelningar för att få arbetarna tillbaka i arbete. Flera stridigheter bröt ut mellan Seattle arbetare och AFLs högre höns. Den 11 februari avbröts generalstrejken. Lokaler stormades, militanter greps (39 wobblies för brottet ”ringleaders of anarchy”), tryckerier stängdes. I dessa avseenden skilde sig inte Seattle nämnvärt från övriga USA.
Läs mer
- Jeremy Brecher: Strike!, South End Press Classics, 1997.
