Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia
Till en början grundades organisationen på småböndernas kamp mot storbönder och godsägare. För att dra in pengar så började gerillan syssla med kidnappningar som snabbt visade sig mycket lönsamt. Med växande makt kunde de även börja beskatta företag och jordägare i områden de kontrollerade. När sen knarkproduktionen exploderade på 70-talet så beskatta de även denna och drog på så sätt in grova pengar. Eftersom knarket var så inkomstbringande ägnade man avsevärd tid till att skydda och hjälpa denna verksamhet.
De här verksamheterna och statens oförmåga att skydda kapitalister och landägare (knarkmaffian kunde ju iaf inte räkna med något beskydd åt sin verksamhet) ledde till att de olika profitörerna bildade en mängd paramilitära grupper som skoningslöst bekrigade gerillan och dess sympatisörer.
Hade viss självständighet gentemot kommunistpartiet och bröt med det under tidigt 80-tal. I samband med detta skapade de ett nytt politiskt parti; Unión Patriótica som dock snabbt utrotades av paramilitären och dess beskyddare. Växte lavinartat under 80-90-tal och var så nära att ta makten att USA tvingades gå in med massivt ekonomiskt och militärt stöd för att hindra maktövertagandet. Har på senare år lagt sig till med den svettiga ändelsen -ep (– Ejército del Pueblo) – folkets armé"): FARC -ep. Sedan 2001 har gerillans åkt på bakslag efter bakslag och dess styrkor halverats (från ung 16.000 till 8.000).
Uppståndelsen
FARC har sina rötter i La violencia och småbrukarnas kamp mot de stora markägarna som var dess bakgrund. 1948 exploderade motsättningarna i fullskaligt inbördeskrig iom mordet på Gaitan.
Landets lilla kommunistparti försökte bara hålla sig vid liv under den här perioden. Hatade av de flesta var de utsatta från alla håll. För att försvara sig mot angrepp upprättade man ”självförsvarsgrupper”. Kvinnor, män och barn från kommunistiska byar spred ut sig i terrängen för att kunna förvarna de andra byinvånarna. Närmade sig angripare så sprang alla efter sina gevär och samlade sig mitt i byn för att förbereda sig till strid. Kommunisternas favoritvapen kallades ”Catalicón” och var ett järnrör fyllt med grus och skrot i ena änden. I den andra ladda man med krut. En snubbeltråd drogs och röret riktades mot en stig som fienden skulle marschera fram på. En laddning kunde lemlästa en hel trupp.
Kommunistpartiet följde devisen ”la combinatión de todas las formas de lucha” (ung: att kombinera alla tillgängliga kampformer) vilket innebar att de organiserade bönder och gerillakrigföring för att gynna partiets intressen på landsbygden. I städerna organiserade man folk i partiarbete, studentgrupper och inom fackföreningarna för att flytta fram partiets positioner. Alla vägar var gångbara i kampen för att slå ut regimen och ta över statsmakten.
Överallt där partiet hade inflytande organiserades självförsvarsgrupper. Det var dessa som höll partiet vid liv under inbördeskrigets slakt. Deras kämpar skyddade sina sympatisörer och när de inte rådde på motståndarn flydde tillsammans med de civila till nya områden där bopålarna återslogs ned. De kallade det ”beväpnad kolonisation”.
Kommunisterna och deras beväpnade grupper förföljdes och drog sig allt längre in i djungeln och högre upp i bergen. Kommunisterna var inte särskilt stora på den här tiden men skrämde skiten ur de höga herrarna. De mobiliserade de enorma orättvisorna det colombianska samhället i sin kamp mot de besuttna. På landsbygden var det småböndernas kamp mot de stora landägarna som togs upp av partiet och dess självförsvarsgrupper. Den kamp som var en av de största drivkrafterna i la violencia. De ville inte komprommissa.
På Kuba hade Fidel Castro tagit makten och i övriga Sydamerika ploppade nya revolutionära rörelser upp på löpande band. Även USA hetsade mot allt som hade med kommunism att göra. De ville inte ha nåt sovjet på sin bakgård och erbjöd pengar och vapen till ländernas om de bekämpade kommunister. 1953 tog General Gustavo Rojas makten i landet för att via militärdiktatur skapa lite ordning. Men saker och ting börjar inte lugna ner sig förns Liberaler och konservativa väljer att åter dela på makten och med förenade krafter i en folkfront (1958) återupprättar statens makt. Med staten åter på fötter börjar upprensningen av alla de olika beväpnade grupper som vägrat lämna in sina vapen och ge upp.
1964 gav sig den förnyade colombianska staten sig på gerillan i stor skala. Nu skulle de utrotas för evigt. I provinsen Tolima hade partiet nämligen kontroll över fem små samhällen med sympatisörer. Folk levde ett lugnt liv med lite boskap och några träskjul i sin ägo. En och annan röd fana vajade från flaggstängerna. De här små samhällena kallades för ”de självständiga republikerna” av vettskrämda politiker som planerade för likvidering av svulsten som hotade deras makt (glatt på hejade av jänkarna). I maj 1964 stängdes alla vägar in till provinsen och tusentals colombianska trupper stödda av dussinet stridsflyg rycker fram. Med artillerield och napalmbombningar (napalmen var en gåva från USA) inleds anfallet.
42 dåligt beväpnade män möter upp och lyckas hålla undan trupperna medan de tusentalet vettskrämda invånarna flyr regionen tillsammans med kämparna. Bara en handfull av kommunisternas kämpar stupar. ”De fria republikerna” sopas från jordens yta och de höga herrarna kan andas ut för stunden. Men i det långa loppet hade de skapat sig en ny mäktig fiende. Kommunisternas kämpar blir hjältar, ”södra Tolima blocket” kallas de. De bybor som flydde tillsammans med dem skulle senare utgöra grundstommen i den nya gerilla rörelsen. Två år efter armens anfall bildas FARC. Gerillans dynamiska ledarduo utgjordes av Manuel "Sureshot" Marulanda, som stod för det militära snillet, och Jakob Arenas, hjärnan bakom gerillans politik och långsiktiga strategi.
- kolla engelska wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Revolutionary_Armed_Forces_of_Colombia
http://www.icdc.com/~paulwolf/colombia/planlazomarquetalia.htm
