Visa källa för Meisner, Maurice: Maos China and After

[[Fil:Meisner MaosChinaAndAfter.jpg|frame|right]]''Mao's China and after – a history of the peoples republic]]'' av [[Maurice Meisner]] tar avstamp i Kinas 1800-tals historia men fokuserar på tiden från det kommunistiska maktövertagandet 1949 fram till millenieskiftet 2000.

Meisner tar avstamp i landets den sociala och ekonomiska historia med [[Taiping upproret]] 1850-1865. En egalitär kristen lära utgör ideologin bakom ett enormt bondeuppror som nästan kastar kejsaren till historiens sophög ett halvt sekel tidigare än vad som skulle visa sig bli fallet. Under tidigt 1900-tal ökar den imperialistiska utplundringen men också gäsningen hos kinesiska intellektuella, studenter och arbetare. 1920-talet ser en rad studentprotester och strejker, bildandet av det kinesiska kommunistpartiet och den oheliga alliansen mellan kommunisterna och nationalistpartiet. Historien leder fram till en militant och välorganiserad arbetarrörelse i städerna och en växande rörelse bland bönderna. Arbetar- och bonderörelsen svingade samma folkfront till makten som sedan skulle dränka den i blod under 1927-30. Arbetarråd beväpnad arbetarklass krossas med våld 1927. Med sovjetiskt kallt beräknande beordrade kommunistpartiet arbetarna att lämna över vapnen till de nya myndigheter vid slaktens gryning. Många arbetare och kommunister vägrade. Hundra tusentals personer mördades i den vita terror som följde 1927-30. 

Repressionen trängde ut kommunistpartiet på landsbyggden och ett 20års långt inbördeskrig involverande kommunisterna, lokala krigsherrar, Japan, japanska marionetter, västerländska imperialister och Sovjetiska styrkor följde. Författaren beskriver också en mycket svag kinesisk borgarklass och industriell efterblivenhet som viktiga bakgrunder till den kinesiska revolutonionen. Andra världskrigets svägningar, japanska och nationalistiska grymheter, drömmen om land och frihet och skicklig kommunistisk guerillakrigsföring för Kommunistpartiet till seger 1949. På detta följer en rad jordreformer (storgodsägarklassen avskaffas), intellektuella friheter och en ordning och reda som öppnar för modernisering av den kinesiska ekonomin.

Boken går sedan igenom kinesiska utveckligen. Förstatligande av industrin, kollektivisering av jordbruket, fraktionsstrider i partiet (mellan maoister, byråkrater/reformivrare/kapitalist-vägare och militären), utrikespolitisk utveckling (Koreakriget där kinesiska trupper strider mot amerikanska, allians med Sovjet blir till konflikt och närmande till USA, Kinas egna förrödande Vietnamkrig). 

Jordbruksproduktionen, kollektiviseringar, kommuner och möjligheten för individuell produktion, ägande och berikning är föremål för ständiga skiftningar från den tidiga revolutionens jordreform fram till 80-talets privatisering och jordkoncentrering. Maoister trycker på för kollektiva former medan reformivrare ser värden i individuellt ägande och privat berikning. Kollektiviseringen når sin höjdpunkt med kommunerna under [[det stora språnget]] vilket sammanfaller med ogynnsamma väderomslag och en omfattande svält. Intressant är dock hur kollektiviseringen till en början inte verkar haft massan av bönder emot sig och inte ledde till produktionsminskningar på samma sätt som i Sovjetunionen.  

Under de [[hundra blommorna-kampanjen]] 1956-57 uppmanar Mao, med en fraktion av partiet, kinesiska intellektuella att tänka och skapa fritt och kritisera valda delar av kommunistpartiet och staten. Kritiken går ”för långt”, och arbetarklassen dras in i kritiserandet. Partiet ser ungerska skuggor och krossar kritikerna. Detta är på något sätt en uppvärmning inför 60-talets [[Kulturrevolutionen|Kulturrevoltion]]. 

I mitten av 1960-talet har Mao's egen och hans fraktions position inom partiet och staten kraftigt försvagats. Mao har under en period sett sig själv reduceras till någon form av symbolisk kungafigur och använder sig av sitt personliga inflytande för att kringgå partiet och tvinga igenom sin egen politik. Det var tidigare framgångsrikt i ”[[Det stora språnget]]” men har ändå inte hindrat moderniseringsfraktionen (kulturrevolutionens kapitalist-vägare) från att vinna mark. I kulturrevolutionen uppmanar Mao och Maoisterna till kritik, klasskamp, ifrågasättande och uppror mot byråkrati inom stat och parti. Partiets överhöghet ifrågasätts av dess största namn. En Maoistisk rörelse mot partiet börjar bland studenter och skolelever, partibyråkratin svarar med att också mobilesera studenter och elever. Rörelsen spiller över på arbetsplatserna där den blandas med vardagskrav om boende, lön, anställningstrygghet och makten över det egna arbetet. Mer priviligerade arbetare mobilseras och organiserar sig på partiets sida. Men strejker och organiseringstakten ökar lavinartat, grupper av arbetare federerar sig. I Shanghai, med elva miljoner invånare, bildas [[Shanhagi-kommunen]] och arbetarorganisationen tar, tillsammans med tillskyndande Maoister, makten. [[Paris-kommunen]]s direkta demokrati är krav och mål. Mao, Maoisterna, byråkraterna och Folkets befrielsearmé inser att de har mer gemensamt med varandra än med arbetare i uppror. Mao förklarar att uppror gör man efter jobbet och de allra flesta byråkrater är bra personer och maoisterna rädda för partiets minskande makt statuerar att den enda kulturrevolutionära styrelseformen är råd med byråkrater, rödgardister och militärer – inga federerade producenter. Militären sätts in mot strejkande och upproriska arbetare. Kulturrevolutionens samhällsomstörtande innehåll krossas, och på detta följer en period av kaos, stängda universitet, väpnade strider mellan fraktioner av rödgardister (byråkrater mot maoister) och militär repression. 1969 lugnar stämningen ner sig och fram till Maos död 1976 infinner sig någon form av balans mellan moderniseringsivrarna och moaisterna. Maos personkult är enorm och trots tjöt om klasskamp och arbetarstyre är bristen på frihet på arbetsplatserna, liksom avsaknaden av materiella förbättringar, påtaglig. Detta bidrar till att många arbetare och studenter, aktiva i kampen mot byråkratin under kukturrevolutionen, 1976 går till attack mot maoistfraktionen. En attack som svingar reformivrarna med Deng Xiaoping i spetsen, till makten. 

På detta följer en rad marknadsreformer i den kinesiska ekonomi, där kineserna uppmans att bli rika och det konstateras att en del måste bli rika först. Jobbsäkerhet tas bort och allmän välfärd slaktas när järnrisskålen ska avskaffas. Företag görs mera obereonde och unga byråkratättingar gör enorma pengar. På 80-talet följer de speciella ekonomiska zonerna med massiv utländsk investering i Kina. Socialismen, som tidigare ideologiskt tvingats förhålla sig till arbetarnas väl och ve, reduceras till att utveckla produktivkrafterna. Dukiga akademiker kväker marxistiska floskler om hur detta automatiskt kommer leda till kommunismen, även om man tvingas fängsla och mörda kämpande arbetare (kontrarevolutionärer, kriminälla, kulturrevolutionärer och anarkister) idag. 

Intellektuella, studenter och arbetare kräver klassiska demokratiska rättigheter, till arbetarkraven kommer också materiella krav, trygghet och makt på jobbet. Protest- och strejkrörelser återkommer under 80-talet och kulminerar i demokratirörelsen och händelserna runt Himelska fridens torg 1989. Studentrörelsen var 1989 tongivande till en början men med tiden ökade arbetardeltagandet i protesterna. Arbetarna förenade krav på demokratiska rättigheter med protester mot marknadsanpassningen och de slåss alltså både mot Kommunistpartiet och den västerländska kapitalismen. När militären rullar in på Himmelska fridens torg gör de det över barrikader och genom blod i arbetarområdena i Beijing.


== Läs också ==
Stora delar av redogörelsen för arbetarkamp i kommunistiska Kina ovan har oundvikligen inspirerats även av [[Sheehan, Jackie: Chinese Workers|Chinese Workers]] av [[Jackie Sheehan]]. Läs den också!

[[Kategori:Böcker]]
[[Kategori:Kina]]