Paramilitär (Colombia)

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök

Paracos som de kallas i folkmun är beväpnade grupper upprättade av arme, bolag, markägare, knarkmaffia eller andra mäktiga för att skydda sina intressen i Colombia. Sitt kapital. Samma som det som kallas vita garden. Fast lite modernare... Freikorps

Bekämpar främst gerillan men även allt o alla som strider mot deras herrar. Dvs böner, arbetare och ursprungsbefolkning. De senaste 30 åren har kampen stått främst mot FARC.

Det finns en mängd olika paramilitära grupper i landet från en mängd olika bakgrunder.


Historia

1965 dryftade staten om man skulle göra det lagligt för myndigheter att upprätta paramilitära grupper (medborgarmiliser) för att bekämpa gerillan och hjälpa snutar o soldater att upprätthålla lag o ordnung. Något man redan sysslade med, men det skulle ju vara softare om man slapp smussla med det. Även i andra länder i regionen som Peru, Guatemala och El-salvador gick man samma väg. Där beväpnade och utbildade staten civila för att bekämpa (för det mesta slakta sina grannar o släktingar) vänstergerillorna. Allt med stort finansiellt och militärt stöd från USA (under 1980-talets Guatemala beväpnades en miljon civila som brände och mördade sig fram genom landet; 100,000 mördades ). 1968 klubbades lagen igenom.


Knarkmaffians väpnade styrkor

Den första moderna paramilitära styrkan upprättades runt 1981 av knarkmaffian. Detta år kidnappade M-19 Don Fabio Ochoa sr.´s dotter Martha. Denna var bara en raden av gerillans kidnappningar av knarkbossar och deras familjer vid den här tiden. Den här skulle dock visa sig bli ett av M-19´s största misstag. Ochoa klanen organiserade ett stort möte utanför Cali med lokala bolagsägare, politiker, militärer och andra knarkbossar. Fabios affärspartner Pablo Escobar var dessutom där. De församlade bestämde sig för att dra igång en dödsskvadron vid namn "Muerte a Secuestradores" (MAS) vilket blir ung "död åt kidnapparna".

De gick lös på gerillans medlemmar och dess familjer. Mord, tortyr och kidnappningar tvingade gerillan att lova att de aldrig någonsin mer skulle kidnappa någon knarkboss. Styrkan upplöstes kort efter att gerillan backat ner. Det sägs att samarbetet ledde till Medllin kartellens bildande.

Mellersta Magdalenadalen

General Fernando Landazábal var gerillans och kommunisternas störste fiende. Analyserade och skrev hyllmetrar om sina hatade motståndare. Han var armens försvarare no 1. Idolen var nazisten Romel, öken räven. 1982 vart han försvarsminister och lyckades under sin tid dra igenom en lag där vissa bönder tvingades avvara sin helg för att hjälpa armen. (s.41-43 i Dudley, Steven: Walking ghosts) Eftersom han inte fick tillräckligt med stöd från presidenten och övriga statsmakten (de ville snacka fred med rebellerna) i sitt krig mot gerillan så inledde han ett eget experiment.

Han valde en av landets ekonomiskt viktigaste regioner, "Middle Magdalena Valley",som anses vara landets hjärta. Den är centret för landets oljeindustri och har landets största raffinaderi. Oljekällor bublar upp lite här och var på landsbygden och regionern genomkorsas av pipelines. Det finns stora guld och nickel fyndigheter. Enorma boskapsrancher sträcker sig genom den lummiga dalen. Även de illegala näringarna är stora här. Kokan odlas lite varstans och det finns en stor illegal handel med bensin (som bygger på att lokalinvånarna tar hål på pipelinsen och snor). Gerillan hittade hit på 70-talet och kunde dra in stora summor på att beskatta den illegala verksamheten. Men även kidnappningar drog stora pengar. Man kidnappade jävulusiska mängder folk. Inte bara rika utan även medelklassen fick börja betala lösensummor för sina nära o kära.

Generalen välkomnades med öppna armar av de besuttna i regionen. 1981 skickade han flera av sina officerare till regionen för att snacka sig samman med företagsledare, butiksägare, ranchägare och välbeställda bönder. Eliten i området kom tillsammans med militären överens om att skapa "autodefensas" (självförsvars grupper, samma namn kommunisterna hadde på 50-talet) för att bekämpa rebellerna. Ett år senare hölls ett officielt möte i Puerto Boyacá mellan militärens officerare, de rikaste ranchägarna, mäktigaste politikerna och största affärsmännen (Texacos dotterbolag Texas Petroleum var tex där). Några högtidstal hölls, pengar samlades in och de nya autodefensas kunde bildas.

De delade upp sig i små grupper med namn som "Död åt kidnapparna", "Embryo" och "Svarta ansikten". De började genast att terrorisera dalen och dess invånare. Det gällde att utrota själva tanken på uppror. Inte bara folket som var involverade i gerillan. De kallade det hela för en "cleanup" (städning, utresning, rengöring) och huvudmålet var kommunistpartiets medlemmar och misstänkta FARC-sympatisörer. Folk började dyka upp döda i diken eller flytande i floderna med skyltar runt halserna. "Död eftersom han var kommunist" eller "död för att hon var informant åt kommunisterna" är två exempel.

Armen samarbetade öppet med de här grupperna och lanserar en ny armebrigad (XIV) i regionen som genast blir ökänd för att vara samordningsnoden för all paramilitär verksamhet i regionen. Man upprättar även två tillhörande battalioner i de norra gruvdistrikten och en i de södra ranching områdena.

Paramilitären och dess herrar upprättar dessutom en egen organisation för att samordna verksamheten. Borgmästare Luis Rubio och hans polare från det liberala partiet bildar 1983 ACDEGAM. Organisationens huvudkontor blev centrum för paramilitären. Här fanns vapenlager, kommunikationsutrustning, rekryteringscenter, propagandagrupper och sjukvårdspersonal. De sysslade även med utbyggnad av infrastruktur, stöd och lån till bönder.

Detta år rapporterar Amnesty 800 mord utförda av paras i dalen. Lärare blir ofta mördade eftersom de anses vara mer kommunistiska än andra yrkesgrupper. Grupperna breddar sin verksamhet från kommunistpartiet o gerillan till att innefatta fredliga vänsterorganisationer MOIR (maoister parti), förbrytare, homosexualla och andra avvikare. Alla de inte tycker om. Dagligen plockas 5-20 "subversiva" eller "upproriska" upp av maskerade män och förs till de olika slakthusen utanför Puerto Boyacá. Här torteras de i dagar innan de mördas och slängs i massgravar eller i någon närbelägen flod. Informationen som pinats ur dem används för att plocka in ytterligare offer. Och så rullar det på.

En viktig del i de nya paramilitära gruppernas arbete var att fiska upp desertörer från gerillan. Dessa visste hur gerillan stred och var organiserad. Genom att tjalla ner sina forna kamrater fick de behålla livet och ett välbetalt jobb som slaktare i parans tjänst. En av de mest ökända av dessa överlöpare var "Svarte Vladimir som i efterhand erkänt över 800 mord.

Denna andra generations paramilitär skiljde sig till en början en del från den skapad av knarkbossarna i Cali. De var anti-droger och hade mer fokus på anti-kommunism. En av paragruppernas ledare, Henry Pérez, såg sin grupp som ideologiskt överlägsen de grupper uppbyggda av knarkpengar. Han gav sig på knarkhandeln i de områden han kontrollerade. Men även han trånade efter mer pengar och kommer så småningom ihop sig med Escobar som pumpar in pengar och resurser i Henrys verksamhet i utbyte mor beskydd av knarkhandeln. Så här går det för de flesta grupper och även denna andra generations paramilitär börjar sylta in sig i knarket runt 1985. En halvan av styrkorna sysslar med att förfölja de "subversiva" och den andra med att skydda transporter och produktion av drogerna.

Med de nya pengarna så kan massvis tunga vapen inhandlas och ett nät av baser sammankopplade med det senaste i kommunikationsteknologi upprättas i hela regionen. Dessa hade dessutom en direkt linje till den närmsta militärbasen för att underlätta samarbetet ytterligare. Det lokala telefonbolaget låg dessutom under paramilitärens kontroll vilket gav dem möjlighet att avlyssna alla samtal i regionen.

Paramilitären i dalen var nu en mäktig organisation. Knarkpengar flödade in i ACDEGAM, oljebolagen stod för bensinen till deras fordon, militären för beskydd, storbönderna för maten och knarkbossarna för kommunikations utrustning och transportmedel. En uppvisning i effektivt samarbete mellan de rika och mäktiga både innanför och utanför lagen. Det illegala kapitalet jämte det legala.

  • Union patriotica slakten...
  • Allt självständigare o mer kanrkpengar. Gav sig på allt o alla som var i deras väg. Gick inte bara sin skapares intressen längre. Även gatuförsäljare, bankägare, butiksägare, politiker, domare, poliser, lösdrivare eller vilken annan som helst person som kunde tänkas hindra. Så småningom så ger de sig även på varandra i strider om mark, knark och vapen.