Nietzsche, Friedrich: Så talade Zarathustra

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök

Friedrich Nietzsche framlägger tankar och idéer via berättelsen om Zarathustra som i omgångar isolerar sig i tänkande och i omgångar går ut för att prata med människor, med människor och inte folk. Det är en bok om att tro på sig själv, att ta makten över sitt liv, att inte krypa, inte bocka. Människan ska övervinnas, övermänniskan väntar.


Utdrag ur boken

”Utan levande följeslagare behöver jag, som följer mig, eftersom de vill följa sig själva, och dit jag vill”

---

”Den skapande söker följeslagare och inte lik, och inte heller hjordar och troende. Den skapande söker de medskapande, de som skriver nya värden på nya tavlor.”

---

”Den skapande söker följeslagare och sådana som förstår sig på att vässa sina skäror. Förintare kommer man att kalla dem och föraktare av ont och gott. Men det är de skördande och de firande. Zarathustra söker medskapande, Zarathustra söker medskördande och medfirande, vad har han med hjordar och herdar och lik att göra”

---

”Om de tre förvandlingarna.

Tre förvandlingar av anden nämner jag för er: hur anden blir till kamel, och kamelen till lejon, och lejonet slutligen till barn.
Mycket tungt finns det för anden, den starka, bärtåliga anden, som hyser vördnad: dess styrka kräver det tunga och tyngsta.
Vad är tungt? så frågar den bärtåliga anden, så knäböjer den, liksom kamelen, och vill lastas på ordentligt. Vad är det tyngsta, ni hjältar? så frågar den bärtåliga anden, så att jag må ta det på mig och glädjas över min styrka.
Är det inte det att förnedra sig för att såra sitt högmod? Att låta sin dårskap lysa för att håna sin vishet? Eller är det detta: att skiljas från vår sak när den firar sin seger? Att vandra upp i höga berg för att fresta frestaren?
Eller är det detta: att livnära sig på kunskapens ekollon och gräs och för sanningens skull lida hunger i själen?
Eller är det detta: att vara sjuk och skicka hem tröstarna och bli vän med döva, som aldrig hör vad du vill?
Eller är det detta: att stiga ner i smutsigtvatten, när det är sanningens vatten, och inte visa bort kalla grodor och heta paddor från sig?
Eller är det detta: att älska de som föraktar oss, och räcka spöket handen när det vill skrämma oss?
Allt detta tyngsta tar den bärtåliga anden på sig: likt kamelen, som lastad ilar in i öknen, så skyndar han in i sin egen öken.
Men i den ensammaste öknen sker den andra förvandlingen: till lejon blir här anden, frihet vill han ta som byte och vara herre i sin egen öken.
Sin siste herre söker han upp här: han vill bli hans och hans sista Guds fiende, han vill kämpa med den stora draken om seger.
Vilken är den stora draken, som anden inte längre vill kalla herre och Gud? »Du ska« heter den stora draken. Men lejonets ande säger »jag vill«
»Du ska« ligger i vägen för honom, guldglittrande, ett fjälligt djur, och på varje fjäll glänser ett gyllene »Du ska!« 
Tusenåriga värden glänser på dessa fjäll, och så talar den mäktigaste av alla drakar: »alla tings värden - de glänser på mig.«
»Alla värden blev redan skapade, och alla skapade värden det är jag. Sannerligen, det ska inte längre finnas något ,>Jag vill<!« Så talar draken.
Mina bröder, till vad behövs andens lejon? Varför räcker det inte med lastdjuret, som försakar och vördar?
Att skapa nya värden, det förmår inte heller lejonet: men skapa sig frihet för nytt skapande - det förmår lejonets makt.
Skapa sig frihet och ett heligt nej även inför plikten: till det, mina bröder, behövs lejonet.
Ta sig rätt till nya värden - det är det mest fruktansvärda tagandet för en bärtålig och vördnadsfull ande. Sannerligen, ett rov är det för honom och ett rovdjurs sak.
Som sitt heligaste älskade han en gång »Du ska«: nu måste han finna villfarelse och godtycke även i det heligaste, för att röva sig frihet från sin kärlek: lejonet behövs för detta rov.
Men säg, mina bröder, vad förmår då barnet, som inte ens lejonet förmådde? Varför måste det rovtagande lejonet även bli till barn?
Oskuld är barnet och glömska, en ny början, en lek, ett av sig självt rullande hjul, en första rörelse, ett heligt ja-sägande.
Ja, till skapandets lek, mina bröder, behövs det ett heligt ja-sägande: sin vilja vill nu anden, sin värld vinner den i världen förlorade åt sig.
Tre förvandlingar av anden nämnde jag för er: hur anden blev till kamel, och kamelen till lejon, och lejonet slutligen till barn.
Så talade Zarathustra. Och då vistades han i den stad, som kallas: Den Brokiga Kon.”

---

"Du ska inte endast fortplanta dig, utan förädla dig! Till det må äktenskapets trädgård hjälpa dig!
En högre kropp ska du skapa, en första rörelse, ett av sig självt rullande hjul, - ett skapande ska du skapa. Äktenskapet: så kallar jag en tvåfaldig vilja att skapa det ena, som är mer än de som skapade det. Vördnad för varandra kallar jag äktenskapet, vördnad för de viljande av sådan vilja.
Må detta vara ditt äktenskaps mening och sanning. Men det som de mycket för många kallar äktenskap, dessa överflödiga, - ack vad ska jag kalla det?
Ack, detta sjäsarmod på tu man hand! Ack, denna själssmuts på tu man hand! Ack, denna ömkliga tillfredställelse på tu man hand!”

---

”Sannerligen, allt för tidigt dog denne hebré, som predikarna av den långsamma döden dyrkar: och för många blev det sedan dess ödestigert att han dog för tidigt.
Ännu kände han bara till tårar och hebréers svårmod, och de godas och rättfärdigas hat, - hebrén Jesus: då hemsöktes han av längtan efter döden.
Om han bara hade stannat i öknen och fjärran från de goda och rättfärdiga! Kanske hade han lärt sig att leva och älska jorden – och därtill skrattet!
Tro mig, mina bröder! Han dog för tidigt, han skulle själv ha återkallat sin lära, om han nått fram till min ålder!
Ädel nog var han för att återkalla!”

---

”Läkare, hjälp dig själv: så hjälper du även din patient, Det ska vara hans bästa hjälp. Att han med sina egna ögon ser den som gör sig själv frisk”

---

”Man återgäldar sin lärare dåligt om man ständigt bara förblir eleven”

---


"Om de lärda.

När jag låg och sov åt ett får av lagerkransen kring mitt huvud, - åt och talade så: »Zarathustra är inte längre någon lärd.«
Talade och gick struttande och stolt därifrån. Ett barn berät­tade det för mig.
Gärna ligger jag här, där barnen leker, vid den hoprasade muren, bland tislar och röda vallmoblommor.
En lärd är jag ännu för barnen och även för tistlarna och de rö­da vallmoblommorna. Oskyldiga är de, till och med i sin ondska.
Men för fåren är jag inte längre en lärd: så vill mitt öde - väl­signat vare det!
Ty detta är sanningen: jag har dragit ut ur de lärdas hus: och dörren har jag stängt igen bakom mig.
För länge satt min själ hungrig vid deras bord: inte är jag, likt dem, inriktad på kunskap som om det vore nötknäckande.
Frihet älskar jag och luften över frisk jord; hellre vill jag sova på oxhudar än på deras ärebetygelser och aktningsvärdheter.
Jag är för het och förbränd av egna tankar: ofta tar det nästan andan av mig. Då måste jag ut i det fria och bort från alla dam­miga rum.
Men de sitter kyliga i svala skuggor: de vill i allt endast vara åskådare och aktar sig för att sitta där solen bränner på trappste­gen.
Likt sådana som står på gatan och gapar på sådana som går förbi: så väntar även de och gapar över tankar som andra tänkt.
Griper man dem med händerna så dammar de likt mjölsäck­ar, och ofrivilligt: men vem skulle väl kunna ana att deras damm kommer från sädeskorn och från sommarfåltens gula fröjd?
När de utger sig för att vara visa så får mig deras små tänke­språk och sanningar att frysa: där är ofta en lukt kring deras vis­het som om den kommer från träsket: och sannerligen, jag hörde även grodan kväka ur den!
De är skickliga, de har kloka fingrar: vad skulle min enfald vilja ha att göra med deras mångfald! Allt syende och knytande och vä­vande forstår sig deras fingrar på: så virkar de på andens strumpor!
Goda urverk är de: man måste bara kunna dra upp dem kor­rekt! Då visar de utan att ta fel tiden och gör därvid ett beskedligt larm.
Likt kvarnar arbetar de och mal: man ska endast kasta deras spannmål åt dem. De vet hur man mal sönder sädeskorn och gör vitt stoft därav.
De granskar varandra noga och tror inte varandra om gott. Uppfinningsrika i små slugheter väntar de på sådana vilkas kun­skap går på lama fötter, - likt spindlar väntar de.
Jag har ständigt sett dem försiktigt bereda gift; och alltid drog de då handskar av glas på sina fingrar.
De vet även hur man spelar med falska tärningar; och jag fann dem spela så ivrigt att de svettades.
Vi är främmande för varandra, och deras dygder är ännu mer i konflikt med min smak än deras falskheter och falska tärningar.
Och när jag bodde hos dem, då bodde jag över dem. Det gjor­de dem förbittrade på mig.
De ville inte höra att någon vandrade över deras huvuden; och så lade de trä och jord och smuts mellan mig och sina huvuden.
Så dämpade de ljuden av mina steg: och sämst har hittills de mest lärda hört mig.
Alla människors fel och svagheter lade de mellan sig och mig: - »falska tak« kallar de det i sina hus.
Men trots det vandrar jag med mina tankar över deras huvu­den; och till och med om jag ville vandra på mina egna fel skulle jag ändå vara över dem och deras huvuden.
Ty människorna är inte lika: så talar rättvisan. Och vad jag vill skulle de inte ha rätt att vilja!
Så talade Zarathustra."

---

"Och detta ord säger jag också till omstörtarna av bildstoder. Det är nog den största dårskapen, att kasta salt i havet och vräka omkull bildstoder i gyttjan.
Bildstoden låg i ert förakts dy: men just det är dess lag, att den ur föraktet åter växer till liv och levande skönhet!
Med än mer gudomliga drag, förföriska genom lidande, reser den sig nu; och sannerligen, den kommer att tacka er för att ni omstörtat den, ni omstörtare!
Men detta råd ger jag till kungar och kyrkor och allt som är ålders- och dygdesvagt - låt er bara omstörtas! Så att ni återigen må leva upp och dygden åter komma till er!"

---

”Men det krävs mer mod att göra ett slut än en ny vers”

--

”Det som pöbeln en gång utan skäl lärde sig tro, vem skulle kunna omstörta det med skäl?”

---

”Ju högre slag ett ting är, desto mer sällan lyckas det. Ni högre människor här, är ni inte alla – misslyckade? Var vid gott mod, vad spelar det för roll! Hur mycket är inte fortfarande möjligt! Lär er skratta över er själva som man måste skratta!
Det är inte heller underligt att nu misslyckades och till hälften lyckades, ni halvt sönderbrutna! Trängs och stöter inte i er – människans framtid?
Människans mest avlägsna, djupaste, stjärnhögsta, hennes oerhörda kraft: skummar inte allt det om vartannat i er gryta?
Det är inte underligt att mången gryta spricker! Lär er skratta över er själva som man måste skratta! Ni högre människor, hur mycket är inte fortfarande möjligt!
Och sannerligen, hur mycket lyckades inte redan! Hur rik är inte denna jord på små och fullkomliga ting! På vällyckat!
Ställ små goda fullkomliga ting kring er, ni högre människor! Deras gyllene mognad botar hjärtat. Vad som är fullkomligt lär att hoppas”