Lövin, Isabella:Tyst hav

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Lovin isabella-tyst hav.gif
Tyst hav beskriver fiske industri och utfiskningen av havet. Ökad effektivitet (trålar, båtar, ekolod osv) har under senaste 50-åren gjort det praktiskt möjligt att radera fiskbestånd efter fiskbestånd. Mängden matfisk, och deras reproduktion, minskar drastiskt. Många bestånd på många platser har kollapsat (det mest kända är väl Torskbeståndet i norra Nordamerika där torskfisket - och med kolappsen, gick från en dominerande sektor av ekonomin till icke-existerande på något år). I Sverige är torsken också illa ute, och ålen (minskad med 99% sedan 1980), och rödspottan och på sina håll till och på sina håll har till och med enskilda sillbestånd varit illa ute. Östersjön är påväg mot totalhaveri och ekosystem skifte - torsken fiskas ner vilket lämnar fältet öppet för skarpsill, skarpsillen käkar zooplankton (och torskägg) i enorma mängder, det blir dåligt med mat kvar till torsklarverna (ja också till Abborre och Mört!) samtidigt som växtplankton inte blir lika hårt betade av djurplanktonen (som ju ätits upp av skarpsillen) - med ännu mindre torsk, ännu mer alger, övergödnig och syrebrist med skarpsillen som herre på täppan. Ja, skit är det. Fiskarna förvandlas till pengar i så hög utsträckning att de inte hinner bilda fler fiskar.

Rovdrift på människor och miljö, ja det hör ju detta samhälle till, pengar ska bli mer pengar, kapitalet dryper i blod. Här då framförallt fiskblod.

Boken tar en djupdykning i branschen. Blottas gör ett vrak, en industri fullständigt beroende av bidrag. Bidrag för att skrota båt, bidrag för att bygga båt, bidrag för fisk som inte blir såld, bidrag för att köra båt (om jag inte minns fel betalar fiskarna 2kr/l för dieseln), bidrag för att inte köra båt. Fiskebåten flyter tack vare subventionerna. De stackars småföretagarna har Sveriges förmånligaste A-kassa, behöver inte stå till arbetsmarknadensförfogande och har bara att casha in när det inte passar att fiska (storm, fyllda kvoter osv) - är ju gött för dem men samtidigt innebär det att de är ute och tex fiskar upp de sista lekmogna torskarna när det annars, trots alla andra subventioner, varit olönsamt och tvingat in dem i andra branscher. Ok, fisken ska bli pengar. Men det blir inte mycket pengar. Fiskeindustrin omsätter mindre än 4 miljarder per år. Det är mindre än det icke subventionerade (eller nåja, de drar väl säkert samma fördelar som alla andra småkapitalister i landet) sportfisket. Dessutom hindrar ju fiskeindustrin sportfiskets ekonomiska möjligheter och expansion. Samhällsekonomisk idioti, som vilar i Fiskeindustrins starka organisering (Sveriges Fiskares Riksförbund) och sportfiskebranschens kaos av småföretagare.

Dessutom. En minskad fiskedödlighet skulle dessutom vara lönsamt för fisket - ge högre vinster, mer fisk och billigare fisk, inom 2-3 års tid. Dock skulle en stor andel av fiskeföretagen inte kunna betala sina lån och tvingas i konkurs på kuppen. Men kursa lär de ju göra när fisken är slut (Eller ungefär som en ålkapitalist uttryckte det - nu när det ändå nästan är slut är det väl lika bra att ta upp resten också).

Korruption, hemligstämpling och tryckstop för ekonomiska och biologiska rapporter, offentliga förlöjligande av forskare, pampvälde. 'Tyst hav' är ingen rolig läsning för byråkrater, politiker och tomtar som tror på demokratin.

Förvaltningen då, staten, borde inte den se till helhetens intressen? Möjligheten för framtida profiter? Sportfiskeprofiter? Säkerheten som kommer med billig tillgång på mat? Nä, byråkraterna i den här smeten är upptagna med annat. Det är inte så att de inte vet, kunskapen av vad som händer är vida spridd. Bara EU har 1800 fiskeribiologer, Internationella Havforskningsrådet (ICES) kommer med rekommendationer som politikerna mer eller mindre skiter i. Tar inte vi fisken (och förvandlar den till pengar) gör någon annan det är den gyllene regeln för både den enskilda kapitalisten/fiskaren och de nationella förvaltarna. Det är nog inte en slump att Norge och Island - som har stora nationella bestånd - lyckas bäst med förvaltningen.

Boken tar också upp EU:s aggresiva fiskepolitik gentemot Afrikanska länder och Atlantstater. Fiske så mycket och så billigt som möjligt är det överordnade målet (sen må det stå vad som helst i byråkraternas dokument). Fisken fiskas hårt och intensivt, lokala småfiskare får det allt svårare, tvingas ta större risker, och får mindre (eller inget alls) att leva av. Några fall av seriös fiskeförvaltning i Afrika (tjuvfiskare - alltså stora spanska trålare) ställs inför rätta, kvoter hålls nere och kommer småfiskare till del, har motarbetats med näbbar och klor av EU.

Författare är Isabella Lövin