Hagberg, Mattias: Herredjuret

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Hagberg mattias-herredjuret.jpg

Mattias Hagberg har skrivit en bok där han möter, i sina tankar och funderingar, konservatorn och naturfotografen David Sjölander. Mattias Hagberg har gjort ett knapphändigt gräv och försöker utifrån det göra ett porträtt av konservatorn och vårt samhälle.

Konservatorn har en passion för naturen och djuren, främst brinner han för att skjuta dem och stoppa upp dem. Han tycker också om att visa upp dem i realistiska situationer, berätta "naturen". Som en son av det tidiga 1900-talet är nationalismen och kolonialismen en del av idépaketet. Djur skiljs från människa, naturen från samhället och i den är soppan hamnar väst/white guys högre upp på en skala i relation till övriga världen/färgade människor. Det är ju inte så bra såklart och man kan anta att det är det här författaren på något sätt vill ta upp. På slutet gnyr han lite om köttindustrin och om att djurs lidande inte räknas.

Problemets kärna, enligt författaren, är att Människan - herredjuret - sätter sig själv högst (eller kanske inte alla människor, otydligt lite hur fötryckspyramiden sägs fungera i relation till "vildar" och så). Man kan förmoda att "vi" är mänskligheten när han allvarsamt frågar läsaren och sig själv vad det är "för skillnad mellan människor och djur som rättfärdigar att vi behandlar djur som abstraktioner och människor som individer". En sådan idiotisk fråga (hur många människor betraktas som individer?) förutsätter nästan en universitetsexamen och/eller att man lever på andras arbete och därför tvingas fantisera för att kunna leva med sig själv. Och mycket riktigt, snubben är journalist, professionell svansviftare åt härskarklassen (är den herredjurets centralkommitté?). Under gnället om köttindustrin (en i sanning fruktansvärd industri där kännande varelser i miljontal förgörs dagligen) spårar han orsaken till människans sätt att underordna andra arter under sig själv. En ödmjuk, och inte lika väl skolad, läsare kanske skulle slänga en tanke åt all annan industri där miljontals människor (alltså nu inte medlemmar av herredjurets centralkommité) tvingas förslösa sina liv dagligen.

Ja, som att inte de liberala flosklerna vore illa nog så formulerar sig författaren oftast på ett sätt som får det att framstå som att han inte riktigt står för sina påståenden och såklart, förlåtligt visserligen, smyger det sig in fel och tafligheter. Ett exempel är när han vill kritisera vulgär-darwinismen i en del (han vill säga de flesta) naturprogrammen och glömmer individen för att istället fly till arten som evolutionens spelplan. Som om någonting blir verkligt bara för människor sätter en etikett (här: definierar arter) på det (kanske ännu ett utslag av högre bildning?). Ett annat att, hur överjävligt det än blir för oss, att den nuvarande massutrotningen skulle vara en kris för livet självt.

Vårt förfrämligande från djur och natur, uppdelningar mellan matproduktion, natur och stad, skådespelsamhället (där vi ser istället för att göra), djurs lidande och kolonialismen är riktiga problem. Men att gny om dem, blanda bort korten och se problemet som filosofiskt och allmänmänskligt är inte en del av lösningen. Det är en del av den ideologiska överbyggnaden av själva problemet.

Människan sätter inte sig själv först, drivkraften i förstörelsen är pengar som ska bli mer pengar via mänskligt utsuget arbete. Och det är i upproret mot detta, människors uppror - mot sin egen underkastelse (inte för Djurens eller Människans Rätt), som lösningen finns.

För att summera den här boken. Det är inget vidare gräv (varken på konservatorn, samhället eller biologin), det är inte vidare tänktvärt, det är inte speciellt välskrivet. Det är helt enkelt inte mycket att hänga i julgranen. Läs inte den är skiten om du inte måste.

Läs istället

Och om du inte förstår kritiken

  • Se dig omkring, undersök, fundera!

Och läs: