H. Eugene Hodges: A Sociological Analysis of Dud Behavior in the United States Army

Den här artikeln ingår i en amerikansk antologi om Sabotage (som jag givitvis glömt bort namnet på). Den är skriven av en sociolog som studerat motståndet i den amerikanska krigsmakten under fredstid. Mellan 1957-59 har författaren levt soldatlivet i en Amerikansk armeenhet i tyskland. Han har inriktat sig på en speciell företeelse som det militära etablisemanget kallar "dud behavior". Dud är ett begrepp för defekt militär utrustning. När det tillämpas på en människa betyder det att denne inte utför sina arbetsuppgifter och antagligen försöker sabotera dem. The dud soldier skiljer sig från den öppet upproriske rebellen. Som vägrar göra det han blir tillsagd och käftar i varje situation och tar ständigt nya straff för sin olydnad. En sådan blir snabbt registerar som ett problem av krigsmakten och rensas ut. The dud är också han en bitter fiende till armen och sin situation men försöker undvika bestraffning i största möjliga mån.

"Zero, if there is a war, I’ll be the first one you kill." Zero didn't answer, but the sergeant continued, "That's right, isn't it Zero?" Zero broke a dud rule, but said in a joking manner, "No sergeant, rank has its privileges, I'd kill the captain first. You would have to be second." Everyone laughed except Zero and the 1st sergeant. He later stopped the harassment of Zero.

Eugene Hodges hamnar i en grupp sköningar som kallar sig "The Buena Vista Country Club." De är en grupp av dud´s som hänger i de menigas ölhak efter dagens tjänstgöring. Alltid vid samma bord där de "snackar skit" eller "sitter och ljuger". I ett ständigt flöde av humorösa anekdoter och instick så berättar man om dagens och gårdagens små uppror och konflikter. Det är genom berättandet där man gör erfarenheterna kollektiva som gemenskapen formas. Man pratar aldrig om upproret i postiva/generella ordalag. Dvs utan att rakt ut säga att man är en upprorsmakare eller varför man gör upproret. Författaren kallar det här för the "Philosophy of no!":

"No, I won't do it short of prison. I won't do it unless you stand over me, and if you turn your back, I shall screw the job up. If I do it, you shall have to make me. If it will break, 1'll drop it. If it will rust, I´ll wet it."

Detta för att skydda sig själva och gruppen. I militären finns det öron överallt och det du säger i en grupp med fler än två pers kommer förr eller senare hamna hos befälen. Det är bättre att spela dum eller "missförstå". Gruppen följer även några andra outalade regler. Tex att det är de nya oerfarna medlemmarna som pikar o driver med de erfarnare, man springer alltid ifrån någon som drar kniv mm.

Gruppen är tight av bara fan och alla ställer ständigt upp för varandra mot befäl och andra soldater i den dagliga kampen mot militärmakten. I kapitlet "DUD BEHAVIOR" delar Eugene med sig av en mängd berättelser om hur dud´s saboterar militärövningar och dyr utrustning. Tanks som sänks i ett träsk med motiveringen "du beodrade mig ju att jag skulle kamoflera dem. När tanksen stått i träsket i 10 minuter så syntes bara kanontornen." Det tog tydligen 3 dagar att få loss dem. Gruppen av dud´s har också tagit på sig som sin speciella uppgift att trackasera uppåtsträvare och rövslickare.

Författaren upptäcker att gemenskapen i gruppen blir starkare allt eftersom tiden går. De flesta utvecklar en djup vänskap med en annan i gruppen. En mängd par av vänner uppstår. I paren vågar man prata helt öppet med varandra. Säga det som inte kan sägas annars.

Vår lille sociolog har skrivit en sociologisk studie. Detta betyder att den har ett ganska tråkigt upplägg. Den börjar med en ganska oitressant och allt för nogrann genomgång av vad nån gubbe tycker och säger om såna här institutioner. Orkar man sig igenom denna del så får man en sig en rolig intressant läsning. Utöver lite dumma sociologiska resonemang så serveras historia på historia från vardagsmotsåndet i den amerikanska armen.

• Ladda ner artikeln