Ett polskt exempel

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök

I Polen har arbetarna under en lång tid under 1900-talet kämpat offensivts i stor skala mot misären och utsugningen av sina liv.[1] Redan 1956 tog det sig öppna utryck i ett massivt uppror med upprättande av arbetarråd som efter mycket trubbel kunde slås ner av ”arbetarstaten”. Men kampen dog inte bara för att den slogs ned på gatorna. Erfarenheterna och glöden hos arbetarna fanns fortfarande kvar och de förde återigen ner kampen på arbetsplatserna. Till den dagliga misären som upproret från första början uppstått ur. Strejker, maskning, sabotage och annat bus plågade konstant landet ledare ända fram till 70-talet. 1970 gav sig partiet på arbetarna genom stora prishöjningar på dagligvaror. Bägaren rann över med brinnande partilokaler, häftiga gatustrider och fabriksockupationer som följd. Den polska ”arbetarstaten” var återigen paralyserad och lyckades bara få kontroll över situationen genom en kombination av massivt militär-/polispådrag och tillbakadragande av prishöjningarna. En hel månad och tre stora strejkvågor tog det för knegarna att pressa tillbaks prishöjningarna 1970 och 1976 behövde de bara en enda dag för att uppnå samma resultat när partiet återigen vågade försöka med höjningar.

År 1980 så gjordes nya försök med prishöjningar. Det polska kapitalet (administrerat av klanerna i partiet i samarbete med ryska imperiet och väst) var nu som då tvunget att expandera och det skulle göras på arbetarnas bekostnad. Knegarna hade kämpat till sig en allt för stor del av kakan helt enkelt. En del som behövdes för att utveckla industrin. Utveckla den så att den kunde suga allt mer liv ur de polska arbetarnas kroppar till en allt mindre kompensation. Få pengarna att växa allt snabbare. Stå sig bättre i konkurrensen. Det vanliga.

De av decenniers offensiv kamp erfarna polska knegarna svarade direkt. Det kom att bli det allvarligaste och mest genomgripande upproret någonsin i Polen. I hela två år pågick det öppna upproret som hela tiden tog sig nya former och lämnade partiet i princip maktlöst. Den slutliga lösningen för att rädda kapitalet blev att totalt militarisera landet. Stänga ner alla kommunikationer och placera militär och polis överallt.

Det intressanta är att knegarna då bytte arena igen. När repressionen var total så fortsatte motståndet i allt större utsträckning under ”passiva former”. Frånvaro, sabotage, kraftigt sänkt arbetstempo etc tog vid i en enorm skala. I Szczecin låg 40 lastfartyg och väntade på avlastning på grund av att hamnarbetarna följde reglementet till punkt och pricka. På en vecka producerades det bara en enda traktor på en fabrik i Ursus. Vid bilfabriken FSO, precis utanför Warszawa, fifflade arbetarna med toleransnivåerna på maskindrivna komponenter så att delarna inte längre passade samman på monteringslinjen. I Gdansk så lastade en grupp av hamnarbetarna av ett fartyg medan en annan grupp lastade på samma fartyg med samma last. En tips och trix lista cirkulerades av några millitanter i en lokal fackförening:


1. Stanna hos arbetarna under strejkerna; bilda inte några strejkkommittéer; det bör inte finnas några ledare.

2. Kommer du i kontakt med polis eller militär bör du spela ovetande, du vet inget, du har inte hört någonting.

3. Solidaritets medlemmar måste finnas närvarande på varje arbetsplats. Riskera inte att arresteras för någon skit sak.

4. Ta inte ut hämnd på din granne. Dina fiender är polisen, den överpresterande arbetskamraten, informatören.

5. Arbeta sakta; klaga på allt strul och dina överordnade. Skjut över alla beslut till kommissarier och informatörer. Dränk dem med frågor och klagomål. Tänk inte åt dem. Låssas att du är efterbliven

6. Vänta inte villigt in besluten som kommisserier och informatörer tar. De ska göra allt skitgöra på egenhand. På detta sätt skapar du en tomrum runt de jävlarn, och genom att överskölja dem med en massa små skitproblem så kommer du pressa fram militär-/polisapparatens sönderfall.

7. Utför även villigt de allra dummaste befallningarna. Lös inga problem på egenhand. Låt kommissarierna och informatörerna sköta det. Dumma regler är dina allierade. Kom alltid ihåg att hjälpa dina vänner och grannar oavsett reglerna.

8. Om någon djävel ber dig bryta mot en regel, begär skriftlig order. Klaga. Försök krångla så länge det går. För eller senare kommer militär kommisserien vilja vara ifred. Detta är början på slutet på diktaturen.

9. Ta sjukledigt eller ledigt för vård av sjukt barn så ofta som möjligt.

10. Undvik helt öppet informatörers och jävlars sällskap.

11. Hjälp de arresterades, skadades och alla andra offers familjer.

12. Samla ihop pengar till självhjälps kassor på ditt företag.

13. Delta aktivt i kampanjen mot den offentliga propagandan, sprid all information du har om situationen i landet och motståndet.

14. Måla slogans, affischera på väggar och sprid flygblad. Skicka runt oberoende tidningar. Men var alltid försiktig!

15. Kom alltid ihåg två principer i organisationsarbetet: Jag vet bara vad jag behöver veta och idag finns det inget viktigare än den nationella befrielsekampen, lyftandet av undantagstillståndet, respekten för medborgerliga friheter och fackliga rättigheter.[2]


Den polska exemplet visar på hur sabotaget inte bara är en lokal företeelse som sker enskilt på olika arbetsplatser. Det är ett verktyg vi använder oss av och kan använda oss av tillsammans med andra arbetare samtidigt i hela samhället. För att tillsammans kämpa oss till bättre liv här och för en annan framtid.


Noter

  1. För den lässugne så rekomenderar vi varmt Henri Simon (1985) Poland 1980-1982, class struggle and the crisis of capital. Arbetarmakt har publicerat en skrift om 70-71 i polen
  2. Den sista punktens idioti kan förklaras av att facket var ett sossefack som hade den dubbla rollen att dels företräda knegarna men också slå ner på dem när de inte låter facket företräda dem. Som vilket fack som helst med andra ord. Deras funktion är att låta ”våra” intressen tas med i beräkningen när vår misär förvaltas av parti, stat och företag. Iaf så var facket fyllt av både byråkrater och gräsrötter. I en så skarp situation som denna tvingas facket vara radikalt och låta gräsrötterna få företräde.




Ett-polskt-exempel.gif


Arbetarna i Polen slår tillbaks statens stålklack och fortsätter kampen med bland annat sabotage upprorsåren 1980-82.




Andra berättelser med sabotaget i centrum


Helhetsgrepp och stridsrop som kretsar runt sabotaget


Musik